En sista fundering, för åtminstone den närmsta veckan, om ämnet tiggare och hur vi ska ge eller inte ge.

I i fredags skrev jag ett blogginlägg, ” Är det tillrådligt att stöta i basun när vi inte ger allmosor?” Det blev ingen större debatt, men de kommentarer jag fått, har det varit nyttigt, att ta del. Bland den grupp jag speciellt vände mig till, menar tydligen många att de väljer att ge till organisationer istället för den enskilde tiggaren. En fullt acceptabel inställning, men det jag inte förstår varför det verkar vara viktigt att försöka få de som ger direkt till tiggarna, att välja det andra sättet. Sen vidhåller jag, att det är många såväl kristna som andra, som har andra skäl, att stöta i basun för att de inte ger. För mig är väl huvudsaken att det ges, men jag gillar inte att människor ska behöva ta ställning till hur och till vem det ger. Tror också att många inte ser någon som helst motsättning. Motsättningen är konstruerad enligt mitt synsätt.

Nu till något, inte helt annat, men en helt annan infallsvinkel. När jag botaniserade i argumentmängden om varför man inte bör ge ge direkt till tiggaren så stötte jag på en, kanske inte märklig, men i vart fall  mycket intressant argumentation. Den gick ungefär så här (nu försöker jag sammanfatta skilda varianter av argumentet): ”Jag har gett, men slutat ge (skälen till det beslutet varierar) eller jag har aldrig gett, men jag ler mot tiggarna  för de ska känna att de är sedda.” Nu skall jag inte göra mig till talesman för alla tiggare utanför alla affärer i Sverige, men nog skulle jag tänka, om jag satt där: ”Skit i att le, ge en slant istället!” Ofta när jag kommer så här långt i mina funderingar dyker tanken upp. Vad säger Bibeln? Och kan ni tänka er, jag tror jag hittat ett passande citat:

”Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det om någon av er säger: ‘Gå i frid, håll er varma och ät er mätta’, men inte ger dem det kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar är den död.”  Jak 2: 15-17

Texten i Jakobsbrevet kanske också kan innesluta leenden, med ack så tomma händer!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

7 kommentarer till En sista fundering, för åtminstone den närmsta veckan, om ämnet tiggare och hur vi ska ge eller inte ge.

  1. Alma-Lena skriver:

    Du har så rätt! Det är nog oftare så att den som inte ger till tiggare inte heller ger till någon annan organisation. Hur många gånger har jag inte stått med bössor på stan och tiggt till hjälporganisationer och hört argumentet att hjälpen inte kommer fram. Jag önskade då att de bara skulle gå förbi och sluta blåsa i basun om att de inte gav. Bara ignorera mig om du inte vill ge något!

    Men vi är så klart olika som människor. Att behandlas som en människa när man varit föraktad av majoriiteten hela livet då kanske ett ärligt leende eller ta i hand som bisp Mogren gör, är viktigt även utan mat eller slantar.

  2. Andreas Holmberg skriver:

    Tack för fortsatt samtal i viktig fråga! Jadå, jag tror inte heller att det måste vara en motsättning mellan att ge här och att ge där (jag kan absolut ge några kronor fortfarande och framför allt pantflaskor, där känner jag att dom får göra mej en tjänst och att det blir en vinn-vinn-situation). Och jag vill inte utmåla generösa pappmugg-givare som nån sorts bovar även om jag tror att andra sätt att ge generöst – vi har fler sätt nu än på bibelns tid – är bättre. Dom som är här, är här, och jag har hela tiden som socialliberal försvarat folks rätt att samla in pengar till vad de vill nästan var de vill (av utrymningsskäl och handikappskäl bör de förstås inte stå/sitta IVÄGEN, men det är en annan sak). Och att snuten (på vilket sätt nu DET gick till, men hon hade tydligen slagit en ”konkurrent”) hittade 53000 i en bh utanför Willys i Gävle – en på sin tid mycket omtalad nyhet här – http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19701336.ab
    säger ju ingenting om hur ”lönande” tiggeriet är – hon/dom fyra hade ju faktiskt plockat blåbär för 8 kr/kilot också.

    Men jag skulle faktiskt lite moraliserande säga att givandet åtminstone till STÖRSTA delen bör gå till hjälporganisationer på plats. Visst, det kan gå åt en del administrationskostnader, men å andra sidan slipper behövande betala för resor till och från Sverige (och campingavgifter i t ex Mohed). Det mest omoraliska är dock givetvis att inte ge alls, även pappmuggivande kan ju hjälpa en familj i akut situation även om tiggeri ju inte kan räknas som någon försörjning eller som något meningsfullt arbete. (Hur själsligt utvecklande det som alla prövningar än kan vara för både oss och dem). Det är vår plikt att hjälpa (avskyvärt att skryta med att man ingenting gör) men vilket sätt som är bäst – eller var man bör lägga mesta krutet sen man (OBS!) kollat in att dom inte precis är utan kläder eller mat! -både kan och måste diskuteras. Tack för att du hjälper oss med det, Leo!

  3. Andreas Holmberg skriver:

    Ja, när jag stått med bössor för Världens barn eller Amnesty (jag stöter inte i basun för jag talar inte om hur mycket jag givit själv ;o) har jag tänkt precis likadant som du, Alma-Lena. Men ett faktum är även att vi går mot ett mer och mer kontantlöst samhälle (trots alla kulturnissar på sedlarna, igår stod jag med Birgit Nilsson, Ingmar Bergman och Greta Garbo i näven och undrade om ändå inte Tage Erlander, Sonja Kowalevska eller Birgitta Birgersdotter hellre borde ha varit med?) och att alla sorters insamlare nog får börja skylta med swishnummer om dom ska få något i näten. (Det har t.ex. kollektupptagarna i vår församling redan börjat med).

  4. Thorsten Schütte skriver:

    En kanske något trivial fundering: eftersom det är långt mellan gångarna man betalar kontant numera och får växel uppstår växelångesten när jag ska till ICA och inte har mynt eller tjugor i plånboken för den snälla tiggerskan som har installerat sig där…

  5. Leopold Holtter skriver:

    Jag lyckades radera en lång och ofärdig kommentar, men skam den som ger sig. Jag tar nya tag.
    Jag tänker göra en allmän reflektion i punktform, utan någon som helst logisk innebördes ordning.

    1. Är det rimligt att förvänta sig en självklar samhällssolidaritet från grupper av människor, som under århundraden upplevt skam, förtryck diskriminering,eller ren slavtillvaro. Romer blev också förintade i gaskamrar eller dödade på annat sätt. Den diskrimineringen fortsatte efter kriget och pågår i detta nu runt om i Europa. Förbudet för romer att komma till Sverige togs bort först på 50-talet. Jag anser det fullt förståeligt att romer som grupp inte vare sig känner tillit eller lojalitet med majoritetssamhället. Den här insikten har jag burit med mig sunder stort sett hela mitt vuxna liv. Varför begär vi lojalitet av dem som vi förtrycker? Den insikten är generell och rör inte enbart romer.

    2. Månghundraårigt förtryck skapar stor kompetens i formulerandet av överlevnadsstrategier. Fattiga människor behöver inte vara hjälplösa i den meningen, att de inte kan ta beslut om vad de ska göra och varför. Hur välmenande vi än är, så har vi inte den kompetensen, som krävs för att säga till t ex romer vad som är bäst för dem. För alla de råd vi ger utgår från våra egna sociala förhållanden och ekonomiska situation.

    3. Att fattiga förtryckta folkgrupper kanske inte lojalitet majoritetssamhället behöver inte logiskt innebära att de inte finns lojalitet inom den egna gruppen. Vi ser misstänksamt på och vill gärna få försäkringar om att de inte organiserar sina resor hit till Sverige. Det är väl ganska rimligt och framförallt klokt , att människor inte drar i väg till Delsbo på vinst och förlust helt ensamma. Självklart blir det både billigare och säkrare att organisera resan familjevis, släktvis eller byavis.
    Ungefär som människorna i Mobergs utvandrarserie. Bara för att människor är fattiga behöver de inte vara dumma. Det är en dålig överlevnadsstrategi! Visst precis som svenska, italienska eller tyska invandrare till USA blev lurade av landsmän, blir säkert romer som kommer till Sverige också lurade, men bägge fallen vore det lite konstigt att säga de alla gjorde felaktiga livsval.

    4. Det sociala utanförskapet skapar också behov av informella ekonomiska lösningar. Tänk er själva om tiggarna i Delsbo som jag talat om, var för sig skulle gå till Hälsinglands sparbanks kontor i Delsbo och vilja växla sina mynt och tjugor till större valörer. Den första frågan de skulle få skulle säkert vara: ”Har ni konto i banken?” Jag vet inte, men misstänker att de inte har och skulle väl förmodligen inte få något. Möjligen kanske de skulle få växlat till större valörer, men då mot en kostnad. Vore osmart att inte samordna så att en av tiggarna i Delsbo tar på sig uppgiften för allas räkning. (Den som växlar kanske gömmer pengarna i behån vad vet jag.) Storleken på sedelbunten avgörs väl av hur mångas dagskassor som samordnas eller hur intervallen av växlingen ser ut. När nu detta är gjort, då inställer sig frågan hur få pengarna vägskickade till tiggarnas hemländer. När kanske de flesta inte har bankkonton och kanske mottagaren inte heller har något bankkonto. Här vet jag inte hur det går till, men jag minns skrivrier om somaliska informella banksystem. Vägar som stängs en efter en av FN, USA och Europa. Vilket skapar problem för fattiga familjer i Somalia, men också för företagare i landet som plötsligt tappar kunder, som int får pengar från t ex Sverige, Som sagt hur det går till får väl den som kan informera oss om, men ett är troligtvis säkert, de här banktjänsterna är, lika lite som mängder av tjänster jag erhåller från Hälsinglands sparbank (har en fat avgift på 39kr/mån för standardtjänster) inte utan kostnader för den som vill översända pengar, växla pengar eller på annat sätt behöver utnyttja tjänster av den informella ekonomin.

    5. Till sist lite psykologi. Välgörenhet i alla former skapar motstridiga känslor hos både givare och mottagare. När jag gick med i SSU i tidigt 60-tal hörde jag mängder av berättelser om hur förnedrade de känt sig som och för att inte tala om deras föräldrar, när de var tvungna att ta emot välgörenhet. Den bästa litterära beskrivningen av den känslan finns i Röda Rummet av Strindberg. Ett litterärt minne för livet! Personligen har jag bara upplevt känslan en gång i livet. Det var när klassföreståndaren i 1.a ring på Sundsvalls Högre Allmänna Läroverk, meddelade inför hela klassen att jag och en till blivit beviljade ekonomiskt stöd till inköp av läromedel. (Skolböcker var inte kostnadsfria tidigt 60-tal). Inte störtade jag upp uttryckte tacksamhet över statens givmildhet. Nej, jag satt där i bänken med knutna nävar och tänkte: ”Gubbdjävel, var det nödvändigt att basunera ut det inför hela klassen?”
    När jag läser om , att många hellre ger mat än pengar till tiggarna och många har också upplevt den hemska känslan att inse, tiggaren är inte tacksam. När jag pratat om det brukar jag säga: ”Om ni har råd att köpa en hamburgare till en tiggare för 50 kronor, då kan ni väl lämna 50 kronor. Samtidigt passar jag på och berättar om det förnedrande systemet vi hade i Sverige,(måste varit långt in på 60-talet, kanske längre), att de som erhöll hjälp från det ”sociala” fick det i form av matkuponger till en mataffär. Cigaretter val inte tillåtna, Kuponger för kläder etc. Systemet avskaffades för den var förnedrande för mottagaren. (Minns min reaktion, om det offentliga tillkännagivandet om bokbidrag) Matkupongerna var en ständig förnedring. Först vända ut in på sin ekonomiska och sociala situation och sen till råga på allt behöva gå till en affär med sin kupong. Systemet skapade hat.

    Astrid Lindgren har visat två sätt att ge välgörenhet. Dels den ordinarie välgörenheten med krav på tacksamhet, kunskaper och hyfs och sen Pippi som gav av sitt hjärtas godhet, utan krav och utan förnedring och definitivt utan krav på överdriven tacksamhet. Det är den andra litterära bilden som fångar psykologin bakom välgörenhet.

    Det här får nog bli ett slutord för en tid i samtalet. Nu blir det bara kortare kommentarer om det skulle visa sig nödvändig. Det sällan jag skriver så här långa blogginlägg och nu gör jag det i en kommentar. Det smittar Andreas,😉

  6. Rebellas andra skriver:

    Jag ser två skäl till att försöka få andra att sluta ge pengar till tiggare. För det första att man tänker, att om ingen gav pengar skulle de inte sitta här och så slapp jag se dem och ta ställning till dem. För det andra att folk som ger implicit är en uppmaning till andra att ge, och den uppmaningen vill man slippa bli utsatt för.

    Jag tror som Alma-Lena att de flesta som inte ger pengar och pratar om att istället hjälpa på plats, inte ger till hjälporganisationer heller. Det är ett hedervärt val – om man faktiskt genomför det. För ett antal år sedan, medan det mest bara var infödda uteliggare som tiggde i tunnelbanan, hade jag inte börjat ge pengar till tiggare öht, men jag funderade. Det slutade med att jag gav en tusenlapp till Stadsmissionen, och tänkte att den tusenlappen gör nog större nytta den vägen. Sen kunde jag ignorera de tiggande uteliggarna i t-banan och tycka att jag hade gjort mitt. Men vad gäller romerna blev det aldrig av att ge till någon organisation… jag tänker väl fortfarande att det nog eg. är en bättre idé, men har väl aldrig hört vart man isåf ska ge. Vad gäller uteliggarna är däremot Stadsmissionen ganska självklar, de har bra rykte vad jag vet.

    I början var jag väldigt irriterad på tiggarna eftersom jag hade svårt att föreställa mig att folk tiggde till annat än mat för dagen. Men de som är här tigger för att lägga undan och ta med hem. Det bör man inse, apropå BH med 53 000 i. Och egentligen kan jag ju då tycka, att det nog finns länder i Afrika – ett fåtal, numera! – där några hundralappar till en familj gör större skillnad, för att inte tala om alla dessa flyktingläger på olika håll. Skälet till att jag istället ger till tiggarna som är här, är att de är här fysiskt. Bara det. Är det en vettig prioritering? Ja och nej. Jag vet inte. Har någon kommit till ens tröskel så har den, trots allt.

    (Sen kan vi notera att det är två saker som fått mig att börja ge till tiggare. Det ena är att jag har det lite bättre nu än förr – jag levde riktigt knapert ett tag. Den andra är, intressant nog, att jag började intressera mig för religion. Det kan finnas rätt mycket psykologi bakom det men jag nöjer mig med att konstatera faktum.)

  7. Andreas Holmberg skriver:

    Bra diskussion! (Intressant det du skrev i punktform, Leo – mycket håller jag ju med dej om!). Vill bara tillägga att det kan bli rätt fördomsfullt också att liksom förutsätta – jag sa inte att du gjorde det! – att de som börjat ge mindre eller inget här – eller t.o.m. uppmanar folk att ge det mesta via hjälporganisationer – ”säkert” inte börjat ge något via andra kanaler heller! (Rebella, det är inte särskilt svårt att hitta andra kanaler, men jag kan ju tipsa om Caritas och Läkarmissionen). Misstänksamheten mot majoritetssamhället i Rumänien kan som du skriver Leo vara högst befogad, och en del av hjälpen på plats är just att ge skolundervisning till barn som inte får eller vågar gå till de kommunala skolorna – även om målet naturligtvis på sikt måste vara att dessa ska kännas trygga och bra även för romska barn.

    Jag vill också tillägga att det där med att ge pantflaskor, som jag tipsades om av en socialt engagerad medmänniska (och som vissa tiggare blir jätteglada över men inte andra, man får känna sej för liksom, en del vet kanske inte än hur man gör med ett par kassar som innehåller pantflaskor för 30-40 kronor), inte är någon ”universalmedicin” på något sätt eller någon ersättning för kontanter. Men gör att jag å min sida någon gång kan säga ett uppriktigt och konkret Tack för hjälpen till den som tigger. (”Tack för hjälpen att utvecklas andligt” kanske låter lite väl överfromt och kanske inte helt ärligt heller?). Jag tror det är bra för oss båda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: