Har ingen nödlösning att ta till i kväll!

30 november, 2016

När inspirationen för att skriva blogginlägg saknas, då brukar jag ta till en dikt, som passar min sinnesstämning för den kvällen. Alla mina böcker, som jag behållit är nedpackade i flyttkartonger och är inte alltför lättillgängliga, så jag avstår.

Möjligen skulle Karin Boyes dikt, ”Det gör ont när knoppar brister…” passa för både sinnesstämning och faktisk livssituation, men jag kan inte många dikter utantill. Så det fick bli det här nonsensinlägget i  natt. Möjligen kan Bob Dylan något lite förklara hur sinnesstämningen är, men lite tveksamt är det också.

Annonser

En viktig samhällsdebatt verkar gå på två skilda spår

29 november, 2016

I kväll ska jag inte bre ut mig, utan mer beskriva den förvåning jag känner, när jag följer samhällsdebatten. Det sägs ibland när enskilda människor inte når varandra med sina argument, att de talar förbi varandra och då blir det inget samtal, utan enbart monologer.

Jag får samma känsla när jag lyssnar till debatten om vinster i välfärden. Speciellt när det gäller vinster inom skolverksamheten. Det sägs, vilket jag inte har någon anledning att betvivla, att Sverige  är det enda land i Västvärlden som tillåter vinster inom en skattefinansierad skolverksamhet. Påståendet är så pass anmärkningsvärt, att alla de som försvarar vinster inom den skattefinansierade friskoleverksamheten borde gå i svaromål, men icke. Istället får vi höra anklagelser om socialism och slag mot den fria näringsverksamheten.

Kom igen och förklara er. Är påståendet falskt? Är alla länder, som inte tillåter vinster inom den skattefinansierade skolan, kommunistiska diktaturer av östtysk modell? Är de andra ländernas kvalité på skolverksamheten sämre än den svenska och framförallt är resultaten sämre?

Eftersom jag är för friskolor, men inte vän av vinstuttag ur den skattefinansierade verksamheten, är jag mycket intresserad av hur försvaret ser ut, varför vi ska ha en helt annorlunda regelverk för vinster än andra länder.

För samtalets skull. Förklara varför vi ska vara ensamma om vår princip?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Där Herren reser sitt tempel, slår djävulen upp sitt tält!

28 november, 2016

När jag lyssnade till biskop Robert Barrons korta föreläsning, kom jag att tänka på en gudstjänst på en domsöndag i Bjuråkers kyrka för ganska många år sedan nu. Lena Funge inledde sin predikan med just den meningen: ”Där Herren reser sitt tempel, slår djävulen upp sitt tält. Det var en sån där predikan, som tog tag och lagrades i minnets mer aktiva delar.

Jodå, Djävulen är en realitet!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Ett senkommet gott råd till språkrören i MP

27 november, 2016

Ledningen i MP hävdar gång på gång, att man måste kompromissa i politiken. Ett helt korrekt påstående. Problemet med MP:s kompromisser är, att ingen, i vart fall inte jag, kan se vad som MP och S kompromissat om. Än mindre kan jag se vad kompromisserna lett till. Så här från sidan, dock inte från läktaren, verkar kompromissen enbart handla om att MP låter S bestämma, i utbyte mot att MP får vara med i regeringen. Möjligen lite väl illvilligt tänkt av mig, men jag tror jag skulle kunna stå för slutsatsen i en diskussion, öga mot öga, med någon företrädare från MP.

Nu till mitt råd. Jag uppmanar ledningen i MP att gå till läggen och studera det som vi lite föraktfullt kallade för kohandeln mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna. ”Kohandeln” ledde till en god regeringssamverkan, där Erlander och Hedlund verkade ha blivit mycket goda vänner och med stor tillit mellan företrädare för bägge partierna.

När förhandlingarna var klara, kunde landets bönder se ett konkret resultat av eventuella kompromisser, de fick mer betalt för mjölken! Det fanns säkert andra frågor som Hedlund kunde räkna in som framgångar, men det viktiga är att Bondeförbundets väljare såg att partiet inte lagt sig platt, utan att de också gynnades av samarbetet med det stora socialdemokratiska partiet. Ingen medlem krävde, att Bondeförbundet skulle krävt, att den gemensamma regeringsförklaringen skulle helt bygga på Bondeförbundets hela valplattform. Språkrören i MP hamnar i en märklig diskussion med sina medlemmar, att något, okänt vad, skulle blivit sämre om  MP inte kompromissat. Visst det kan förhålla sig så, men man kan inte kräva av partiets medlemmar att de skall gissa sig till vad som skulle blivit sämre om inte MP suttit med i regeringen. Som sagt, studera ”kohandeln” mellan Hedlund och Erlander.

Jag får väl också ge ett råd till partiledningen i S. Ni bör också gå till läggen och studera hur Erlander hanterade frågan om att ge Bondeförbundet något som de verkligen önskade. Löfven skulle t ex kunnat säga, i förhandlingarna med Fridolin och Romson,  ”okey, kolet får bli kvar i marken” för att ta ett exempel ur högen. Alla minns vi hur MP visade upp sig med en kolbit i handen under hela valrörelsen. Det kunde varit något att ta med sig till de interna partidiskussionerna i bägge partierna.

Det skulle åtminstone kunnat kallats för en kompromiss, som självfallet skulle fått betalas med eftergifter i andra frågor. Jag kan inte tydligt se, att det förekommit några förhandlingar överhuvudtaget.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Vågar vi vara desertörer?

26 november, 2016

Kjell Höglund var ofta för mig ett gnagande samvete, som förhindrade att jag blev alltför lojal mot självutnämnda och belästa besserwissrar. Det var nyttigt att konfronteras i mina rödkindade övertygelser och den nyttan är fortfarande lika aktuell. För att inte säga nödvändig!


En inte alltför angenäm insikt, men visst vänjer man sig!

25 november, 2016

Kanske inte den bästa låten att lyssna till innan sänggåendet!


Ytterligare en plattform för framtida blogginlägg

24 november, 2016

Jag har i några återblickar påmint mig själv, och kanske också andra, om mina uppfattningar när det gäller eugenik och selektiva aborter. I den frågan har jag fått en kommentar, att jag som äldre gubbe inte ens får en åsikt i frågan. I sig en märklig synpunkt eftersom tydligen staten får ha både åsikter och makt om kvinnors kroppar.

En liknande uppfattning har Göran Lambetz, när han hävdar att religioner inte ska ha rätt tt delta i debatten om dödshjälp. En märklig inställning av en person som är represntant för svensk rättsvårdande myndighet.

Jag har en avsikt med minna hågkomster. Under 2017 kommer båda dessa frågor bli ofta förekommande bland mina blogginlägg. Jag struntar fullständigt i vad jag har ”rätt” uttala mig i för frågor. Jag tar helt självsvådligt mig rätten att själv avgöra vad jag vill ha åsikter om.

Nu till inlägget jag vill påminna om. Jag skrev den 2008:

En något ilsken julbetraktelse!

Hade jag inte råkat läsa om biskop Antje Jackeléns synpunkter i Dagen om kyrkans roll i dödshjälpsdebatten, hade jag nog missat att justitiekansler Göran Lambertz i en debattartikel i Expressen hävdar åsikten att religionen skall hållas borta från dödshjälpsdebatten. Jag har sen snart 30 år ingen större vana att läsa vare sig Expressen eller Aftonbladet, men den här debattartikeln var det intressant att ta del av.

Det finns all anledning att lyfta på bägge ögonbrynen, när Göran Lambertz hävdar att religionen skall hållas borta från dödshjälpsdebatten. För vad säger karln egentligen? Religioner är inte något fritt svävande företeelser i samhället, utan det är ju människor som är bärare av religiösa föreställningar. Det Göran Lambertz säger i klartext är, att jag som kristen skall hålla käft, när dödshjälpsdebatten är på dagordningen. Med vilken rätt kan Lambertz avgöra att han, men inte jag skall ha rätt att delta i en viktig samhällsdebatt? Vore det inte bättre om Lambertz bemötte åsikter istället för att ha synpunkter på vilken värderingsgrund åsikterna baseras på?

Göran Lambertz hävdar: ”Och det är ju verkligen konstigt att ens dödsögonblick, som är ens mest privata ögonblick, ska få styras av någon annans åsikter.” Nu handlar ju inte dödshjälpsdebatten enbart om mina åsikter, utan frågan berör ju också sjukvårdspersonal, som förväntas stå till tjänst vid mitt ”mest privata ögonblick.” Det är möjligt att jag är överdrivet misstänksam, men jag blir något betänksam, när jag redan i inledningen av artikeln läser: ”I dag har en människa inte rätt att själv välja att avsluta sitt liv.” Jag är övertygad om att Lambertz, som den justitiekansler han är, vet att visst har vi ”rätt” att själv avsluta våra liv. Jag vet också att det finns hinder. Om jag kommer på att en god vän, granne eller vem som helst försöker ta sitt liv har jag rätt att förhindra självmordet och kalla på t ex ambulans. Väl på sjukhuset förväntas det att sjukvården gör allt för att rädda personens liv. Det kan givetvis tolkas som ett ingrepp i en persons ”rätt att själv välja att avsluta sitt liv.” Vad skulle ett beslut i riksdagen om aktiv dödshjälp innebära enligt Lambertz? Om min fru, en annan anhörig, granne eller vem som helst skulle hitta mig hängande i en snara, har de då rätt att försöka rädda mitt liv? Vad gäller för sjukvården? Får de sätta in livräddande behandling?

Hur förväntas sjukvården agera om jag som patient uttrycker önskemål om att dö och vill att sjukvården bistår mig aktivt? Får läkare, sjuksköterskor, psykologer och psykiatriker försöka övertala mig att avstå. Eller kommer det att förväntas att de passivt ”respekterar” mitt beslut? Kommer det att krävas att sjukvårdspersonal måste ställa upp eller kommer det att vara frivilligt? Om det inte blir frivilligt, då är ju min önskan om att dö inte något ”privat”, utan den ingriper i någons annans liv.

Det är också mycket intressant att en artikel som förnekar mig som kristen att delta i debatten om dödshjälp inte med ett ord berör vad t ex handikapporganisationerna anser. Vad jag förstår av det som redovisats i medierna finns det ingen handikapporganisation som aktivt försvarar tanken på aktiv dödshjälp. (Givetvis kan jag ha fel. Har inte läst alla organisationernas ståndpunkter.) Jag minns hur jag i ett samtal i ett pausutrymme på ASEA i början på 80-talet hävdade som en mycket bestämd uppfattning, att för mig skulle livet totalt mista sin mening, om jag i en trafikolycka skulle bli förlamad från nacken. Då skulle döden vara en befrielse!

1988 fick jag anställning på ABF Västmanland med ansvar för fackliga studier och med tiden också ansvar för samarbetet med handikapporganisationerna. Det samarbetet fortsatte när jag fick anställning som lärare på Tärna folkhögskola. Där fick jag ansvar för kontakterna med handikapporganisationerna i främst Västmanland. Det här samarbete gav mig stora och breda kunskaper om vilka frågor som dominerade inom handikapporganisationerna. De kunskaperna fördjupades när jag invaldes till äldre- och handikappnämnden och också fick uppdraget som ordförande i handikapprådet i Västerås. Inte en enda gång under alla dessa år mötte jag krav på aktiv dödshjälp. Mina egna funderingar om när livet förlorade sin mening bara försvann, för att aldrig mer återkomma.  Visst kunde personer med funktionshinder vara deprimerade och frustrerade, men då främst över att det fick kämpa mot ett oförstående samhälle, som förnekade dem likartade villkor med oss andra.

Representanter för handikapporganisationer inser faran av att staten i någon allmän humanistisk välmening förstår att livet kan vara svårt för personer med funktionshinder. Då kan det vara lätt att passivt acceptera individers desperata önskan om att dö. Det blir ju både billigare och lättare för staten. Många handikapporganisationer ser nog hellre att staten erbjuder livshjälp istället för dödshjälp.

Till sist. Jag kan ändå inte riktigt släppa frågan om vilka som får delta i debatten och därmed också påverka det slutgiltiga beslutet.

Av vad jag kan förstå av artikeln är det uteslutet att Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet får delta i diskussionen. Vart fjärde år omvandlar de sig till kristna partier och söker stöd av Svenska Kyrkans medlemmar att få styra SvK. Det innebär ju att de är en del av ”religionen” i Sverige! Inte heller bör majoriteten av svenska folket få delta i samtalet. Det överväldigande flertalet av oss tillhör ju något religiöst samfund. Ett medlemskap som med olika tyngd kan påverka våra ställningstaganden.

Vad återstår då? En liten grupp av ateistiska socialister, kommunister, anarkister, liberaler, moderater, fascister, nazister (de vet mycket om aktiv dödshjälp) och några fundamentalistiska humanister. Och givetvis justitiekanslern Göran Lambertz!

Har någon svårt att förstå, att jag inte känner mig trygg med att den lilla gruppen skulle ha bestämmanderätten i en sån viktig fråga? Jag tänker då inte låta mig tystas och hoppas verkligen att andra kristna och handikapporganisationerna bidrar till att åtminstone problematisera frågan. Hur obekvämt det än kan kännas för förespråkarna av aktiv dödshjälp.