En dikt tillägnad Rysslands lagstiftare.

29 januari, 2017

Slav

Min man har gått på krogen,
ringde hem från jobbet,
sa, att nu gick han.
Jag vet vad som väntar mig –
borde gå härifrån
någonstans
där han inte hittar mig.
Men han hittar mig varje gång,
jag är hans egendom,
han släpper mig aldrig – – –
kanske jag inte heller vill
det, jag vet ingenting.
Jag kan ingenting:
Är ingenting.
Jag är så usel, att man
bara kan slå mig,
inte älska mig,
inte respektera mig.
Vem vill ha mig,
vart kan jag gå,
vem är jag
vem respekterar en slav?

Dikten är hämtad ur diktsamlingen ”Kvinna du är offret” skriven Tove Nielsen. Utgiven på förlaget Barrikaden 1981

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Den store vita fadern i Washington är sig lik genom historien!

25 januari, 2017

I min ungdom var jag en storkonsument av westernfilmer. Långt in på 70-talet missade jag inte många westernfilmer på Sundsvalls biografer. (Får väl säga i ärlighetens namn att jag inte missade många filmer överhuvudtaget. Under många år såg jag alla filmer som visades på Sundsvalls fem biografer.) Men westernfilmerna var favoriter.

Westernfilmerna hade ett antal bestämda teman, md en mycket fastslagen dramaturgi. Mitt favorittema var skildringarna av indiankrigen. De här filmerna hade en stor påverkan på mig i min tidiga ungdom. Det var de här filmerna som lärde mig att spontant och utan större reflektioner alltid ta ställning för de svaga och förtryckta. Deras nederlag kändes ofta, där i biografmörkret, som mina egna nederlag. Många tårar fälldes, i den turligt nog mörka biosalongen. Det tema som ältades gång på gång var att indianerna var grymma och blodtörstiga och bara ute efter att skalpera vita nybyggare. Troligtvis var det européerna  som införde metoden. Det fanns pengar att tjäna på inlämnade indianskalper. Nu ska jag inte förlänga inlägget mer, utan gå rakt på sak. I dessa filmer om indiankrigen kunde sluta med att indianerna som lidit nederlag, blev tvungna att röka fredspipa och sluta ett fredsavtal med den store vite fadern i Washington, som tilldelade indianerna reservat för evig tid. Det ansågs av de flesta som ett lyckligt slut.

En månad senare kunde en westernfilm i Sundsvall visa en film som skildrade hur det hittades guld eller något annat i reservaten och nybyggare invaderade reservatet. Indianerna försökte få rätt, men nybyggarnas intressen gick alltid före. Till slut tog indianerna till vapen och gjorde ytterligare ett fruktlöst försök att militärt hävda sin rätt. Revolten var fruktlös och det slutade med en runda av fredspipor och nya reservat och löften från den store vite fader i Washington, att nu skulle det vara för evigt. Det ansågs också vara lyckliga slut.

Så rullade det på i film efter film och år efter år i verkligheten. Den store vite fadern i Washington representerade lögn och falska löften. Från 1800-talet (som filmerna ofta tidsmässigt skildrade) till den dag som i dag är. Varje någorlunda flitig konsument av nyheter kan inte ha undgått kampen mot en oljeledning genom ett reservat. Standing Rock är ett modernt namn att lägga på minnet. Kampen mot oljeledningen blev utsträckt i tid, men var för det mesta mycket fredlig. Kampen tycktes för en tid sedan uppnått en delseger när den vite fadern* i Washington stoppade dragningen av oljeledningen genom reservatet. De som kämpat på plats var glada och vi som följt kampen på avstånd var också glada.

Men säg den glädje som varar. Det har kommit en ny stor vit fader till Washington och han upphävde beslutet och har gett tillåtelse att dra oljeledningen genom reservatet!

Det är nästan så jag påminner mig känslan där i biografmörkret i min ungdom!

*Jag vet att Obama, som person inte räknas som vit, men i sitt ämbete representerade han den historiskt vita överhögheten.

 

 

 

 


Dags för årets första undervisning av biskop Barron

24 januari, 2017


Umgås inte Sverigedemokraterna med varandra?

21 januari, 2017

När jag jag skrev det här blogginlägget i oktober förra året, var planen att jag skulle skriva ett blogginlägg om det märkliga, att varje gång Sverigedemokraternas historia tas upp, då kommer argumenten: Vänsterpartiets historia då??Vad säger ni om den. Argumenten ska tydligen visa att V minsann också har en historia, väl värd att påminna om. Jomenvisst, men rätt bör ändå vara rätt.
Jag tänkte ställa frågan då, men ställer den nu.
Hur många politiskt förtroendevalda Vänsterpartister har medierna under 2016 avslöjats med att hylla Gulag, Stalin eller hotat eller uppmanat att alla borgare eller kapitalister bör skjutas eller att banker bör sprängas?
Som sagt jag bara frågar. Jag inser att frågan är retorisk. Inga sådana avslöjanden finns. Däremot gödslar politiskt förtroendevalda Sverigedemokrater med rasistiska åsikter och önskemål om att man borde t ex skjuta alla flyktingar på Öresundsbron.

Tankar i natten

Det har många gånger förvånat mig, att Sverigedemokraternas ledningar på skilda nivåer. alltid verkar bli tagna på sängen när medierna vänder sig till dem och undrar, hur det kan komma sig, att förtroendevalda yttrat den ena rasistiska uppfattningen efter den andra. Jag får ofta känslan att sverigedemokrater inte umgås med varandra, varken på sociala medier eller socialt i vardagen. Partiets medlemmar verkar vara ensamvargar, utan vänner eller ens ytliga bekanta. Ingen vet vad den andre tycker och anser. Undrar ibland om de ens vet om varandras existens.

Senast jag hade anledning att fundera över företeelsen var när jag i HT den 28 september kunde läsa att SD-politikern Michael Andrén hävdar att bidragstagare är parasiter. Han hävdar också att han vill skjuta personer med utländska namn och att alla moskéer bör sprängas omgående. Bland annat.
Andrén hade blivit invald som ersättare i Hudiksvalls kommuns miljö- räddningsnämnd. Alla de här åsikterna har…

View original post 334 fler ord


Även pensionerade biskopar kan sin härskarteknik

18 januari, 2017

Jag inser att jag rör mig i gränsmarkerna till att lägga mig i Svenska kyrkans inre angelägenheter, men jag kan inte undgå att förundra mig över hur Claes-Bertil Ytterberg så tydligt visar, att de som säger att Svenska kyrkans maktstrukturer inte vill bemöta kritik med sakargument, utan bara avfärdar all kritik med föraktfulla avfärdanden eller tystnad, har helt rätt. I går råkade jag stöta på följande uttalande, på Facebook, av biskop emeritus Claes Ytterberg med anledning att Ann Heberlein meddelat att hon lämnar Svenska kyrkan.

”Noterar att Ann Heberlein lämnar svenska kyrkan. Det kan jag förstå, men ser att hennes skäl saknar teologisk substans.
Svenska kyrkan i hennes beskrivning är okänd för mig! Och de teologiska skälen – inte har de med intellektuell redlighet att göra!”

Ytterberg ”noterar” att Ann Heberlein lämnar Svenska kyrkan. Samtidigt noterar han att Ann Heberleins skäl saknar teologisk substans. Hur bristerna ser ut anser sig Ytterberg inte behöva förklara. Vi får lita på hans ord. När Ytterberg nu noterat avsaknaden av teologisk substans får vi också höra det där märkliga argumentet, som makthavare använder sig när någon kritiserar. Han känner inte igen sig i den kritiska beskrivningen av Svenska kyrkan. För att riktigt drämma till Heberlein, så säger Ytterberg också att hon inte är intellektuellt ärlig! Eller med Ytterbergs egna ord – ”inte har de med intellektuell redlighet att göra!”

På fyra meningar lyckas Claes-Bertil Ytterberg få med, åtminstone tre, klassiska exempel på härskartekniker. Sammantaget är syftet, att dels osynliggöra kritikern och dels om det inte går, så kan man ju alltid förminska den som kritiserar. Duktigt gjort Claes-Bertil Ytterberg.

Ann Heberleins egna ord kan ni läsa här.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Igenkännandets glädje

15 januari, 2017

Om drygt en timme skall jag kliva på bussen till Oxbacken, för att ta mig till mässan i Vår frus kyrka. Trots sjukdomar, som gjort att jag inte orkat ta mig till så många mässor som jag skulle önskat, så har det ändå blivit en hel del besök. Både högmässan på söndagar, men också en hel del kvällsmässor.

Efter att jag börjat delta i mässorna i Vår frus kyrka, så slår en tanke mig nästan vid varje mässa: Här sker det inte någon förnyelse av agendan mellan söndagarna eller beroende av vilken präst som leder mässan. I början när jag gick på mina första mässor i Jesu Hjärtas kapell i Sörforsa, försökte jag hänga med i agendan. Det var svårt, jag fattade aldrig vilken av de de fyra eukaristiska bönerna som var aktuell just den söndagen. Efter några söndagar insåg jag att jag inte hade någon anledning att läsa det jag hörde prästen säga. Letandet i agendan störde bara och tog mental kraft, att jag inte var  fullt ut delaktig i mässan, utan satt med näsan i agendan istället.

Nu efter snart tvår år, hänger jag med utan agendan. Det är det som är igenkännandets glädje. Mässan är alltid likadan. Den är lätt att lära sig och är det något jag missar, så gör det inte så mycket. Igenkännandet skapar också en trygghet hos mig som deltagare i mässan. Jag behöver inte grubbla över om prästers nycker att ändra i benämningar av treenigheten. Ändringar som säkert är fromma, men om de är de rätta, det kan en vän av ordning undra över. Inte behöver jag heller fundera över om druvsaft kan ersätta vin eller om bröd bakat på potatismjöl och majsstärkelse kan sägas vara Kristi kropp och blod. (Jag är inte upptagen än i Katolska kyrkans gemenskap, så rent praktiskt har jag än inte kunnat vara delaktig i själva mottagandet bröd och vin, men jag är delaktig i den himmelska närvaron i mässan.)

En konsekvens av att mässan är likadan söndag efter söndag, är en medveten och kunnig skara av deltagare i mässan, vilket gör att den skaran också är ett starkt försvar mot avvikelser. Den tanken får jag utveckla i ett annat blogginlägg.

Nu är det dags att börja förberedda den korta promenaden till bussen och mässan kl 11.00!

 

 


Jag har skrivit på juluppropet och det helt skamlöst utan ett fullständigt regeringsprogram i ryggen!

7 januari, 2017

Jag upplever en märklig kritik, när gäller alla oss, som protesterar mot eller kräver förändring av den förda flyktingpolitiken. Ni vet den som en riksdagsmajoritet beslutade i slutet av 2015. Jag protesterade då och har också fortsatt att protestera mot riksdagsmajoritetens omoraliska vilja att undergräva asylrätten. Regering och riksdag har varit lyckosam i sin ambition. Passkontroller i Danmark, taggtråd runt mängder av länder i Europa och med hjälp av subsidier till bl a Turkiet, för att de inte ska låta flyktingar ta sig vidare till Europa. Visst, de asylsökande har minskat eftersom de inte längre kan lägga handen på svenska gränsbommar och söka asyl.

Efter långt om länge har Sveriges kristna råd (SKR) startat en namninsamling, juluppropet, mot delar av riksdagens beslut. T ex svårigheten till familjeåterförening. Jag skulle nog formulerat uppropet hårdare, om jag blivit tillfrågad, men nu är det som det är och SKR:s krav är fullt rimliga och därför värda att stödja. SKR:s agerande har kritiserats av många kristna för att vara vänsterpolitisk. Anklagelsen kunde väl kunna tas med ro. Anklagelsen kommer alltid som ett brev på posten när kyrkor eller kyrkliga ledare påminner om stödbehovet hos nödlidande, men nu finns ett nytt element i kritiken mot SKR:s namninsamling. Det sägs att juluppropet saknar en fullständigt regeringsprogram om hur kraven skall lösas organisatoriskt och finansiellt.

Om den principen blir allmänt accepterad, då blir det intressant att i framtiden följa samhällsdebatten. När PRO och andra pensionärsorganisationer kräver höjda pensioner och större tillgång till äldreboenden av rimlig kvalité, där de äldre får ett värdigt bemötande med beaktande av de äldres självbestämmande, då kommer vän av ordning och frågar försmädligt – ”hur ser ert program för en sådan utveckling ut? Det lätt att komma här och komma och kräva, utan ett fullständigt program för genomförandet och hoppas att staten ska tillmötesgå alla ohemula krav.” Än värre blir det om det skulle hampa sig så, att någon kyrka eller församling ställer sig bakom pensionärsorganisationernas krav. Då kommer anklagelserna om att kyrkan eller församlingen är vänstervriden och otillåtet politisk. Kyrkor och församlingar ska inte inspirera sina medlemmar till krav som statsmakten och dess lakejer anser vara orimliga. Det är en inomkristen variant av, att inte blanda tro och politik. Tro är en privatsak och det är den sekulära statens ansvar att utforma politiken utan inblandning av enskilda kristna, kyrkor eller församlingar.

Om de här nya kraven skulle varit i kraft från 60-talets början, då skulle många härliga kampanjer och protestdemonstrationer, jag deltog i, varit omöjliga. Inte hade vi en egen statsbudget eller förslag till ny regionpolitik i ryggen, när vi t ex demonstrerade mot vapenexporten till Indien, som Palme var oerhört angelägen om att ro i hamn. Vi ställde kraven och hoppades att få många människor att stödja kraven. Det var partiernas, riksdagens och regeringens ansvar att utforma politiken så, att den svarade mot folkviljan.

Den principen borde givetvis vara vägledande när det gäller opinionsbildning när det gäller flyktingpolitiken. I annat fall skulle den rödgrönblå sörjan i riksdagen, helt utan inblandning från enskilda, folkrörelser och kristna kyrkor och församlingar, få sköta politiken. Pensionärsorganisationerna får ägna sig åt trivselträffar och låta politikerna sköta politiken.

Det vore, enligt min uppfattning, en helt förskräckande utveckling!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,