Jag har tagit till mig, att Sverigedemokraterna tillsammans med allianspartierna röstat mot krav på svenska kollektivavtal vid offentliga upphandlingar. Jag vet, att jag sticker ut hackan, för jag har läst mig till uppgiften i gammelmedia. Nå jag fortsätter ändå med inlägget med uppgiften från gammelmedia som grund.
I frågan om kollektivavtal krockar två huvudtraditioner i Sverige med varandra. Långt innan den moderna arbetarrörelsen växte fram fanns det krafter som ansåg att lönearbetare skulle nöja sig med det de fick i nåd av arbetsgivaren. Det fanns också inom borgerligheten och kyrkan tankar om att arbetare var lata. Fick de högre lön, då skulle de arbeta mindre. Underklassen var också moraliskt undermålig. Om de fick mer ledighet, då skulle de inte gå till kyrkan, utan leva i promiskuitet, supa och slåss. Det var inte heller lönt att ge underklassen utbildning. De kunde ändå inte tillgodogöra sig undervisningen, utan de skull erövra en farlig halvbildning.
När den moderna arbetarrörelsen växte, då var en viktig strategi att gå samman och sätta ett kollektivt pris på den gemensamma sålda arbetskraften. Det föll inte det politiska och ekonomiska etablissemanget på läppen. De ansåg att kollektivavtal var en inskränkning både på företagarnas frihet och den enskilde arbetarens frihet. Bägge parter skulle bli bundna av en mäktig kollektiv kraft, med syfte att slå sönder enheten i samhället.
När så riksdagen skulle ta beslutet om kollektivavtalens status i offentliga upphandlingar. Då delades riksdagen upp i två klassiska delar. Mot kollektivavtal, bl a med motiveringen att det skulle bli för dyrt för småföretagen. Småföretagen var bara ett ideologiskt fikonlöv för att dölja att det viktigaste syftet var att främja rikskapitalbolag och utländska företag.
Kring kravet på kollektivavtal stod regeringen och Vänsterpartiet. Skam hade det annars varit, men jag kan inte låta bli att fascineras hur lika fronterna formeras även i dag. Jag ska inte utveckla den här tanken mer själv, utan jag tillåter mig bli lite högtidlig och presentera det fackliga löftet, kring vilken arbetarna genom historiens samlat sig.
Sverigedemokraterna talar ofta vitt och brett om hur viktigt det för invandrare att ta till sig svensk kultur och svenska traditioner. I omröstningen i riksdagen valde SD den urgamla överhetskulturen och traditionen, att bekämpa fackföreningsrörelsen och dess värderingar och traditioner.
Så stod frågan för mig i tonåren och till mina föräldrars glädje valde jag det fackliga löftet och det valet har jag försökt vara trogen, trots många åsiktsförändringar, genom åren.
Sverigedemokraternas riksdagsledamöter valde med öppna ögon den motsatta fackföreningsfientliga ståndpunkten.
Det borde många arbetare ta i beaktande.