Kultur och traditioner är inte något entydigt. Vi har faktiskt möjlighet att välja.

Jag har tagit till mig, att Sverigedemokraterna tillsammans med allianspartierna röstat mot krav på svenska kollektivavtal vid offentliga upphandlingar. Jag vet, att jag sticker ut hackan, för jag har läst mig till uppgiften i gammelmedia. Nå jag fortsätter ändå med inlägget med uppgiften från gammelmedia som grund.

I frågan om kollektivavtal krockar två huvudtraditioner i Sverige med varandra. Långt innan den moderna arbetarrörelsen växte fram fanns det krafter som ansåg att lönearbetare skulle nöja sig med det de fick i nåd av arbetsgivaren. Det fanns också inom borgerligheten och kyrkan tankar om att arbetare var lata. Fick de högre lön, då skulle de arbeta mindre. Underklassen var också moraliskt undermålig. Om de fick mer ledighet, då skulle de inte gå till kyrkan, utan leva i promiskuitet, supa och slåss. Det var inte heller lönt att ge underklassen utbildning. De kunde ändå inte tillgodogöra sig undervisningen, utan de skull erövra en farlig halvbildning.

När den moderna arbetarrörelsen växte, då var en viktig strategi att gå samman och sätta ett kollektivt pris på den gemensamma sålda arbetskraften. Det föll inte det politiska och ekonomiska etablissemanget på läppen. De ansåg att kollektivavtal var en inskränkning både på företagarnas frihet och den enskilde arbetarens frihet. Bägge parter skulle bli bundna av en mäktig kollektiv kraft, med syfte att slå sönder enheten i samhället.

När så riksdagen skulle ta beslutet om kollektivavtalens status i offentliga upphandlingar. Då delades riksdagen upp i två klassiska delar. Mot kollektivavtal, bl a med motiveringen att det skulle bli för dyrt för småföretagen. Småföretagen var bara ett ideologiskt fikonlöv för att dölja att det viktigaste syftet var att främja rikskapitalbolag och utländska företag.

Kring kravet på kollektivavtal stod regeringen och Vänsterpartiet. Skam hade det annars varit, men jag kan inte låta bli att fascineras hur lika fronterna formeras även i dag. Jag ska inte utveckla den här tanken mer själv, utan jag tillåter mig bli lite högtidlig och presentera det fackliga löftet, kring vilken arbetarna genom historiens samlat sig.

Sverigedemokraterna talar ofta vitt och brett om hur viktigt det för invandrare att ta till sig svensk kultur och svenska traditioner. I omröstningen i riksdagen valde SD den urgamla överhetskulturen och traditionen, att bekämpa fackföreningsrörelsen och dess värderingar och traditioner.

Så stod frågan för mig i tonåren och till mina föräldrars glädje valde jag det fackliga löftet och det valet har jag försökt vara trogen, trots många åsiktsförändringar, genom åren.
Sverigedemokraternas riksdagsledamöter valde med öppna ögon den motsatta fackföreningsfientliga ståndpunkten.
Det borde många arbetare ta i beaktande.

 

När Gävle var Sveriges Chicago

Jag tror eller rättare sagt är övertygad om, att i spåren av de senaste årens händelser i storstädernas förorter,  måste vi våga ta en titt på vår närhistoria. Det är viktigt av många skäl, dels för att se likheter med dagens situation och dels för att se hur problemen löstes tidigare.

Exemplen jag tar upp har alla hänt under mitt vuxna liv, när jag blev politiskt aktiv sent 50-tal eller tidigt 60-tal. Jag upplever det ibland något märkligt att många människor i min ålder verkar helt ha glömt eller förträngt den sociala oro som fanns i många av våra städer på t ex 60-talet. En del hände på 50-talet och annat följde med in på 70-talet.

Jag tar min utgångspunkt i en artikel i 21 augusti 2016. Artikeln beskriver brottsligheten i Gävle på 60-talet. Artikeln har rubriken ”Sveriges Chigago.” Några citat ur artikeln:

”En mörk kväll i november 1965 kastade sig fyra 17-åriga skolpojkar över en man på Nygatan i Gävle. De slog och sparkade honom tills han låg medvetslös på asfalten med svåra skallskador och ett förstört öga.”

”Under ett enda år, 1965, fick polisen i Gävle utreda 138 misshandelsfall, tolv våldtäkter och fjorton rån. Plus 25 kassaskåpskupper, 1 021 inbrott och 1 635 andra stölder. Samma år stals över 1 000 motorfordon. Orimligt höga siffror jämfört med Sverige i övrigt, det var nästan bara när det gällde snatterier som Gävle hamnade under riksgenomsnittet.I november 1965 kom ett desperat nödrop från polismästare Lennart Medin: Vi måste snabbt få mer personal, vi behöver trettio nya poliser! Får vi ingen hjälp kommer gangsterväldet att ta över helt och hållet.”

”Brotten blev flera och våldet grövre. Mest uppmärksammade blev kravallerna i Harnäs midsommaren 1966, då en ung polisman från Gävle överfölls av ett raggargäng från från Stockholm och fick skador för livet.”

”Buslivet i centrum var till stor del ett ungdomsproblem, där hade turistchefen rätt. Medelåldern för de som fälldes för misshandel i Gävle under de här åren låg på 23 år och flera av grabbarna tillhörde de raggargäng som tillbringade tre kvällar i veckan – onsdag, lördag, söndag – med att långsamt glida fram och tillbaka på Nygatan i vaggande amerikanare, sunkiga opel kapitäner eller mer folkliga småbilar. Totalt handlade det om kanske 100 fordon som cirkulerade runt på stadens paradgata timme efter timme, med tre-fyra ungdomar i varje. Passagerarna hällde ofta i sig en hel del alkohol och slagskämparna, både förövarna och offren, var ofta rejält berusade.”

”I Fredriksskans förekom också en omfattande prostitution. Enligt en uppgift från 1966 kände polisen till 200 flickor som besökte fartygen. Sexhandel var inte olagligt på den tiden men varje år omhändertog socialen omkring 30 flickor därute. Många var bara fjorton-femton år gamla, men ombord på båtarna hittade man också flickor som bara var tolv år. Gävles rykte som ”Sveriges Chicago” klingade av så småningom men ännu en bit in på sjuttiotalet låg staden högt upp i brottsstatistiken.”

Min avsikt med minnesbilderna från Gävle är inte att förringa det som händer i t ex Rinkeby, utan mer påminna mig själv och andra om, att händelserna i dag inte är historiskt unika. Att dagens händelser inte behöver ha sin grund i att ungdomarna har en annan kulturell bakgrund än vi andra. Från vilka kulturellt avvikande miljöer kom raggarungdomarna på 60-talet? Handlingarna stred mot allt ungdomarna då hade lärt sig precis på samma sätt, som sker i dag. Dagens stenkastande ungdomarna har inte fått det från hemmen, lika lite som gårdagens ungdomar.

Utan att ha forskat eller letat efter statistik, så tror jag, på goda grunder, att invandrare i Sverige är överrepresenterade som brottsoffer. I Rapport i dag såg jag en kvinna och en manlig affärsidkare som stod framför sin sönderslagna affärsrörelse. Kvinnan uttryckte sin ilska över att polisen inte skyddar dem. Jag personligen känner mer för de här människornas oro, som i en orolig social miljö försöker skapa sig en dräglig tillvaro, än med människors oro i Svågadalen, Hudiksvall, där, vad jag minns ca 20% av de röstberättigade röstade på SD. Deras oron får medierna grotta ner sig i.

Jag avstår!

Googla för allan del på raggarkravaller, då ser ni hur spridda och omfattande de var.

Läs även andra bloggares åsikter om Gävle, Sveriges Chigago, Brottslighet

Suck

Jag skrev för något år sedan ett ironiskt inlägg och varnade för en gul bil som varje dag rotade i våra brevlådor.
Erfarenheten som bloggaren beskriver är i grunden skrämmande och går inte att ironisera över.

Villa California

Än en gång gick det rykten om en bil som betedde sig konstigt i och utanför samhället.
Detta spreds som en löpeld i en av våra ortsgrupper på Facebook, och orden var inte nådiga om den djälva idioten. Några skulle beväpna sig med påkar och andra ta fram hagelbössan, någon skulle beväpna sig med kniv för att skära tasken av den djäveln, för att åka runt på span på nätterna gör man inte ostraffat…

Så nu har jag ringt min tidningsbudskollega som kör aktuellt distrikt och berättat vad han kommer att utsättas för i natt…

SUCK!

Visa originalinlägg

Första mässan efter upptagningen

Som jag tidigare rapporterat, att jag förra helgen blev upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap. Upptagningen kändes högtidlig, men samtidigt lite pirrig och jag kan inte helt förneka att det kändes lite genant, att stå framför församlingen i Gävle, när de applåderade ceremonin var över. Det kändes som om jag rodnade. Den överskuggande känslan var ändå den stora glädjen över att äntligen vara framme!

Nu har det gått en vecka och jag var på min första högmässa i här i Västerås efter upptagningen. Jag kände större hemkänsla än jag gjort alla de tidigare gången jag deltagit i kvällsmässor och högmässor. Jag kände rent fysiskt, att jag nu hade hemortsrätt i gemenskapen i Västerås, men också en gemenskap med hela den världsvida kyrkan. Att tillsammans med systrar och bröder gemensamt delta eukaristin var stort! Samtidigt som det var vardagligt och nära.

Jag hoppas jag får många år till, där jag får uppleva samma känsla av storhet, hela himlen deltar ju, men också den vardagliga känslan av närhet som bara en församlingsgemenskap kan erbjuda!

Läs även andra bloggares åsikter om Sankt Pauli församling i Gävle, Vår Frus kyrka i Västerås, Eukaristi

Om domstolarnas ansvar och maktutövning

Anne Ramberg pekar på illavarslande tecken i samtiden.

Anne Ramberg

Svea hovrätt arrangerar imorgon den 16 februari ett seminarium om gränsen för domstolarnas maktutövning och hur domstolarnas oberoende bäst kan skyddas i tider av politisk oro. Temat är synnerligen aktuellt. Det är nog mer aktuellt än vad hovrättspresidenten Fredrik Wersäll kunde ana när han redan för flera månader sedan inbjöd till diskussionen.

Regeringsformens stadgande att all offentlig makt utgår från folket och att den offentliga makten utövas under lagarna är som alla vet ett uttryck för folksuveräniteten och lagbundenheten. Det bakomliggande syftet är bl.a. att tillfälliga opinioner och majoriteter inte ska tillåtas få sätta sig över lagarna. Maktens fördelning och utövning ska vara grundad på lag. Demokratin och parlamentarismen ska skydda grundläggande rättigheter. Dessa får inte åsidosättas alldeles oavsett hur gott eller ont syftet än må vara. Ändamålet helger inte medlen.

Den senaste tidens utveckling reser onekligen frågor om t.ex. Sveriges riksdag i sin lagstiftning följt denna princip. Legalitetsprincipen och…

Visa originalinlägg 535 fler ord

Ni får gärna kalla mig för Maximilian, för numer heter jag så också

På vägen till upptagning och konfirmation är det många viktiga beslut som måste tas. T ex att hitta faddrar och besluta om konfirmationsnamn. Beslutet om faddrar tog jag redan i april 2015. Det fanns inga andra alternativ än Elisabeth och Per-Olof, som tur var så ställde de upp och har stöttat mig hela vägen till upptagningen och konfirmationen. Lika lätt var det att ta beslutet om konfirmationsnamnet. Jag skrev tidigt ett blogginlägg, där jag utnämnde Sankt Maximilian till min extra vän i himlen. Den Maximilian jag tänker på är Maximilian Kolbe. Maximilian var en franciskanermunk, som avled 14 augusti 1941 i Auschwitz, efter att självmant ha bett att få bli utbytt mot ett tilltänkt offer. Istället för att jag gör en tafatt sammanfattning av Maximilian Kolbes liv och öde, läs här.

Första gången jag hörde talas om Kolbe var i slutet av 80-talet. Jag minns hur hans öde grep tag och fick mig att svälja gråten, där jag satt i läsfåtöljen. När jag blev kristen 1991 hade jag två följeslagare vid min sida: Dietrich Bonhoeffer, som den aktive och Maximilian Kolbe mer i skymundan, men han fanns hela tiden där och gjorde sig påmind. En tid innan jag tog steget att ansöka om att bli upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap, möttes Maximilian Kolbe och jag och nu blev Maximilian den aktive! Vid en gudstjänst i Norrbo kyrka predikade komminister Bengt Wiklund bl a över Maximilian Kolbe och då svalde jag inte gråten, utan lät tårarna falla fritt. I en studiecirkel i församlingen om Fransiskus av Assisi var det naturligt av vi ägnade minst en cirkelsammankomst åt Maximilian Kolbe.

När jag sen lämnade Svenska kyrkan och sökte mig till Katolska kyrkan, var det naturligt att jag redan då utsåg sankt Maximilian till min extra vän i himlen.

Det kan säkert tyckas, att jag hittat ett föredöme långt utöver min förmåga att ens komma i närheten av. Kan så vara, men Sankt Maxmilian är verkligen ett föredöme att sträva mot och i än högre grad, ett kraftfullt skyddshelgon att hålla i handen. För att inte lägga allt på Sankt Maximilian ber jag också ofta om förstärkning från Sankta Rita – de omöjliga fallens helgon.

Läs även andra bloggares åsikter om Maximilian Kolbe, Sankta Rita, Skyddshelgon

Jag är upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap! Meddelas endast på detta sätt.

I dag blev jag upptagen i den Katolska kyrkan vid en mässa Sankt Pauli församling i Gävle. Jag är alldeles för trött och omtumlad för att klara av att avge någon längre rapport. Rapporterna får vänta till senare tillfällen.

Jag har nu offentlig bekänt, (högt och ljudligt och utan darr på rösten) att ”Allt som den heliga Katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag.” När jag gjorde det, upplevde jag samtidigt en stor trygghet, för jag kände att löftet var ömsesidigt. Jag behöver inte vara oroad över, att när jag går ut från mässan, att kyrkan inte följer med mig ut på kyrktrappan.

Den tryggheten har jag inte alltid känt under min trosvandring. Jag skrev ett blogginlägg maj 2015: ”Jag vill tillhöra en kyrka som jag kan lita på, när jag kliver ut på kyrktrappan!”

Jag tror eller rättare sagt är övertygad om att nu tillhör jag en Kyrka att lita på!

Jag återkommer i ämnet, det kan ni vara övertygade om. Ni vet, det hjärtat är fullt av, det vill munnen tala om.

Läs även andra bloggares åsikter om Sankt Pauli församling i Gävle, Mässa,