Ni får gärna kalla mig för Maximilian, för numer heter jag så också

På vägen till upptagning och konfirmation är det många viktiga beslut som måste tas. T ex att hitta faddrar och besluta om konfirmationsnamn. Beslutet om faddrar tog jag redan i april 2015. Det fanns inga andra alternativ än Elisabeth och Per-Olof, som tur var så ställde de upp och har stöttat mig hela vägen till upptagningen och konfirmationen. Lika lätt var det att ta beslutet om konfirmationsnamnet. Jag skrev tidigt ett blogginlägg, där jag utnämnde Sankt Maximilian till min extra vän i himlen. Den Maximilian jag tänker på är Maximilian Kolbe. Maximilian var en franciskanermunk, som avled 14 augusti 1941 i Auschwitz, efter att självmant ha bett att få bli utbytt mot ett tilltänkt offer. Istället för att jag gör en tafatt sammanfattning av Maximilian Kolbes liv och öde, läs här.

Första gången jag hörde talas om Kolbe var i slutet av 80-talet. Jag minns hur hans öde grep tag och fick mig att svälja gråten, där jag satt i läsfåtöljen. När jag blev kristen 1991 hade jag två följeslagare vid min sida: Dietrich Bonhoeffer, som den aktive och Maximilian Kolbe mer i skymundan, men han fanns hela tiden där och gjorde sig påmind. En tid innan jag tog steget att ansöka om att bli upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap, möttes Maximilian Kolbe och jag och nu blev Maximilian den aktive! Vid en gudstjänst i Norrbo kyrka predikade komminister Bengt Wiklund bl a över Maximilian Kolbe och då svalde jag inte gråten, utan lät tårarna falla fritt. I en studiecirkel i församlingen om Fransiskus av Assisi var det naturligt av vi ägnade minst en cirkelsammankomst åt Maximilian Kolbe.

När jag sen lämnade Svenska kyrkan och sökte mig till Katolska kyrkan, var det naturligt att jag redan då utsåg sankt Maximilian till min extra vän i himlen.

Det kan säkert tyckas, att jag hittat ett föredöme långt utöver min förmåga att ens komma i närheten av. Kan så vara, men Sankt Maxmilian är verkligen ett föredöme att sträva mot och i än högre grad, ett kraftfullt skyddshelgon att hålla i handen. För att inte lägga allt på Sankt Maximilian ber jag också ofta om förstärkning från Sankta Rita – de omöjliga fallens helgon.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

2 Responses to Ni får gärna kalla mig för Maximilian, för numer heter jag så också

  1. Andreas Holmberg skriver:

    Bra val av förebild! (Jag vet att du inte sätter Jesus lägre för det). Huruvida han är ett kraftfullt skyddshelgon att hålla i handen vet jag förstås inte – har aldrig förstått varför inte ALLA katoliker gör som Birgitta Ekman och tar S:ta Maria om nu böneundervisningen är att Gud inte kan säga nej till sin egen mor (f. Damian, Sörforsa, januari 2015). Men berättelsen om Maximilian är verkligen djupt krist-lig och jag tror verkligen att Gud för Jesus skull hör honom likaväl som Maria. Själv skulle jag gärna be S:t Tomas och S:te Pär, tvivlarnas och förnekarnas helgon, om förbön, Men i brist på Guds – och deras – ord och löfte får jag väl nöja mej med de här ännu levande helgonen och bröderna i Herren T Grunnesjö och P Stenberg. Detta sagt – med ett glatt och alls inte raljant leende – tycker jag mycket OM helgonkalendrar och val av personliga förebilder – det är att lyda orden i Hebr. 13:12. Och det är alltid bra att påminnas om Kolbe – TACK för att du åter påminde om honom nu!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: