Kultur och traditioner är inte något entydigt. Vi har faktiskt möjlighet att välja.

Jag har tagit till mig, att Sverigedemokraterna tillsammans med allianspartierna röstat mot krav på svenska kollektivavtal vid offentliga upphandlingar. Jag vet, att jag sticker ut hackan, för jag har läst mig till uppgiften i gammelmedia. Nå jag fortsätter ändå med inlägget med uppgiften från gammelmedia som grund.

I frågan om kollektivavtal krockar två huvudtraditioner i Sverige med varandra. Långt innan den moderna arbetarrörelsen växte fram fanns det krafter som ansåg att lönearbetare skulle nöja sig med det de fick i nåd av arbetsgivaren. Det fanns också inom borgerligheten och kyrkan tankar om att arbetare var lata. Fick de högre lön, då skulle de arbeta mindre. Underklassen var också moraliskt undermålig. Om de fick mer ledighet, då skulle de inte gå till kyrkan, utan leva i promiskuitet, supa och slåss. Det var inte heller lönt att ge underklassen utbildning. De kunde ändå inte tillgodogöra sig undervisningen, utan de skull erövra en farlig halvbildning.

När den moderna arbetarrörelsen växte, då var en viktig strategi att gå samman och sätta ett kollektivt pris på den gemensamma sålda arbetskraften. Det föll inte det politiska och ekonomiska etablissemanget på läppen. De ansåg att kollektivavtal var en inskränkning både på företagarnas frihet och den enskilde arbetarens frihet. Bägge parter skulle bli bundna av en mäktig kollektiv kraft, med syfte att slå sönder enheten i samhället.

När så riksdagen skulle ta beslutet om kollektivavtalens status i offentliga upphandlingar. Då delades riksdagen upp i två klassiska delar. Mot kollektivavtal, bl a med motiveringen att det skulle bli för dyrt för småföretagen. Småföretagen var bara ett ideologiskt fikonlöv för att dölja att det viktigaste syftet var att främja rikskapitalbolag och utländska företag.

Kring kravet på kollektivavtal stod regeringen och Vänsterpartiet. Skam hade det annars varit, men jag kan inte låta bli att fascineras hur lika fronterna formeras även i dag. Jag ska inte utveckla den här tanken mer själv, utan jag tillåter mig bli lite högtidlig och presentera det fackliga löftet, kring vilken arbetarna genom historiens samlat sig.

Bildresultat för Fackliga löftet

Sverigedemokraterna talar ofta vitt och brett om hur viktigt det för invandrare att ta till sig svensk kultur och svenska traditioner. I omröstningen i riksdagen valde SD den urgamla överhetskulturen och traditionen, att bekämpa fackföreningsrörelsen och dess värderingar och traditioner.

Så stod frågan för mig i tonåren och till mina föräldrars glädje valde jag det fackliga löftet och det valet har jag försökt vara trogen, trots många åsiktsförändringar, genom åren.
Sverigedemokraternas riksdagsledamöter valde med öppna ögon den motsatta fackföreningsfientliga ståndpunkten.
Det borde många arbetare ta i beaktande.

 

Annonser

5 Responses to Kultur och traditioner är inte något entydigt. Vi har faktiskt möjlighet att välja.

  1. Thorsten Schütte skriver:

    Fullt medhåll från en som själv varit förtroendevald och har löneförhandlat (CF, senare SI) med den viktiga insikten att vi alla, oberoende om vi är LO, TCO eller SACO-anslutna, säljer vår arbetskraft till arbetsgivaren. Och när det stormat har facket hjälpt mig.

  2. Andreas Holmberg skriver:

    ”Vi säljer vår arbetskraft till arbetsköparen” ska det väl stå? OBS ej ironi – jag finner det språkbruket mer klargörande. Och som socialliberal, hur ska en då ställa sej? Tja, individer i samverkan, t.ex. kring det fackliga löftet eller i Svenska arbetsköparföreningen (Svenskt näringsliv???) – eller övergripande gemensamt i Saltsjöbadsanda – är ju bara positivt. Hur en stat ska ställa sej till arbetare och arbetsköpare som ställer sej utanför kollektivavtalen (”anslut er kollektivt till det fackliga löftet, annars…”) är ju något marigare, men även borgare och arbetsköpare har ju tidigare sett ett värde i en någorlunda sammanhållen motpart, möjlig att fatta långsiktiga överenskommelser tillsammans med. Är det mer söndra och härska som gäller idag? Tillbaka till tiderna före 1938?

  3. Leopold Holtter skriver:

    Om nu arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer har slutit avtal, så är det något som ska gälla på arbetsmarknaden. EU har godkänt, att kollektivavtal kan jämställas med av staten fastställda minimilöner, som många stater använder sig av.
    Borgerligheten har genom historien visat en ambivalent hållning till bindande avtal mellan parterna på arbetsmarknaden. Det dyker då och då lite förstucket att kollektivavtal skulle beskära friheten för enskilda arbetare och enskilda arbetsgivare.
    Alla partier som inte anser att krav på kollektivavtal skall ställas i offentliga upphandlingar, vill medvetet och jag menar medvetet försvaga lönearbetarnas villkor.
    Vi ser redan mängder av exempel som undergräver traditionen med kollektivavtal. I det fallet valde SD sida, när de anslöt sig till allianspartiernas ståndpunkt.
    Jag är inte förvånad!

  4. Andreas Holmberg skriver:

    Jag håller med dig om att borgerligheten visat en ambivalent hållning, men jag tycker att såväl kooperativ som kollektivavtal låter sig väl förenas med en socialliberal syn och är till båtnad för samhället som helhet.

    Det ideologiska dilemmat är förstås vad som bör göras med dem – arbetsköpare och arbetssäljare – som inte instämmer i synen på kollektivavtalens välsignelse. Men jag tycker att jämförelsen med minimilöner är bra – kan man lagstifta om sådana (och varför skulle vi inte kunna?) är kollektivavtal också möjliga att lagstifta om.

    Facket kan säkert också bli maktfullkomligt och pampigt, men risken för det är, trots Kommunaldebaclet, mindre än på mycket länge. Jag tror även som liberal att en stärkt fackföreningsrörelse vore bra på sikt även för arbetsköparna med fortsatt fredliga och långsiktiga avtalsrörelser. Pengar är som dynga och gör mest nytta om de sprids, som Chesterton (romersk katolik och politiskt liberal) brukade påpeka. Diskrepensen mellan VD-löner och knegarlöner är större än någonsin under vår livstid, och det kan inte vara sunt. Respekt för lagar och överhet kräver inte att någon säljer sitt arbete till vilket uselt pris som helst eller att arbetare inte får sluta sej samman för att hålla uppe priset på arbete (även om somliga liberaler nog skulle jämföra med kartellbildningar för att hålla uppe priset på varor).

    Vill även uttrycka mitt instämmande i fråga om din rubrik! Varken kristen tro eller socialism är nödvändigtvis deterministiska, även om bäggedera har blick (viss åtminstone) för onda, nedärvda strukturer (alla nedärvda strukturer är ju inte onda) som begränsar vår frihet, men som måste bekämpas med all den styrka vi kan få/uppamma.

  5. Ebay store skriver:

    Ebay store

    Kultur och traditioner är inte något entydigt. Vi har faktiskt möjlighet att välja. | Tankar i natten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: