Jag mötte Diktonius i tonåren

4 april, 2017

Mina oavslutade studier på Sundsvalls Högre Allmänna läroverk var väl i det stora hela ingen höjdare, men jag känner ändå en stor tacksamhet till de två åren i första ring, för en sak. Svensklärarna gav mig de första insikterna om bra poesi. Under de åren mötte jag bl a Elmer Diktonius och Edith Södergran, vilket följt mig genom åren. Idag bjuder jag på dikten Arbetare av Diktonius.

Arbetare

Män rör sig
på isigt plåttak
50 m, över jorden.
Med tunga zinkskivor
i frusna nävar
de viga kattor likt
pressar fötterna
mot starkt sluttande plan,
hoppar över avgrunder
där döden ruvar
i form av tom luft
och jordens dragningskraft –
på fotsbred takås går de nu
rakryggiga
med blåfrusna ansikten grinande
i röda vintersolljuset.

Gudar? filmartister? profeter
som gör underverk
för moderna biblar? –
Nej: arbetare
som utför sitt vanliga jobb
för en ringa penning.

Ur diktsamlingen, Taggiga lågor 1924

 


Det är skönt när ”innegänget” har inflytandet i en församling

2 april, 2017

I dag hade jag förmånen att för första gången, efter att jag blivit upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap,  delta på en församlingsstämma. Stämman hade att godkänna bokslut för 2016 och verksamhetsberättelse, också för 2016. Det var inga märkvärdigheter, utan det kändes som vilket annat föreningsmöte som helst, vilka jag bevistat i parti och minut genom åren.

Det som möjligt kändes lite märkligt, efter de erfarenheter jag haft i Svenska kyrkan, var att de som tog besluten var det farliga ”innegänget”, som många nomineringsgrupper inom SvK varnar för. Efter att ha deltagit i ett antal mässor  i  Vår frus kyrka i Västerås, så kände jag igen de flesta deltagarna, som utgjorde församlingsstämman.

Personligen kände jag en stor lättnad, att få det bekräftat att det inte behövs nomineringsgrupper för att en församling och kyrka ska fungera demokratiskt. Det är Kyrkan självt som tar ansvar för hur Kyrkan ska styras och av vilka. Det är ju så en organisation ska fungera. När jag återkom till Svenska kyrkan i början på 90-talet, upplevde jag det som mycket märkligt, att S-föreningen frågade om jag ville bli invald i kyrkofullmäktige. Jag kände i grunden samma främlingskänsla, när jag nominerades av partipolitiskt oberoende nomineringsgrupper. Jag var van från t ex Metall, att det var organisationens valberedning som frågade om jag ville ställa upp som kandidat till ordförande för Material- och Transportgruppen på ASEA. Det var ASEA-klubbens valberedning som frågade om jag ville bli klubbens jämställdhetsansvarig. Jag svarade ja på bägge valberedningarnas frågor och det var de aktiva medlemmarna i Metall, som valde mig. De kände mig för att jag var en del av de aktiva i klubben. Jag deltog på medlemsmötena och andra klubbaktiviteter. Den känslan kände jag i dag på församlingsstämman. Jag är en stolt medlem av ”innegänget” och kan ni förstå att jag känner stor trygghet, när jag vet att det är församlingens aktiva, som utgör de förtroendevalda i församlingen.

Det är gott att få känna sig hemma i en normal och känd föreningskultur. Och kan ni tänka er, det verkar som att organisationsmodellen fungerar både lokalt här i Sverige och globalt!


Hur motverkar myndigheterna den högerextrema radikaliseringen?

1 april, 2017

För en stund sen läste jag artikeln ”En serie nazistiska våldsdåd i Stockholm” i tidningen Expo. Artikeln påminde mig om mina funderingar över, som det verkar för mig, att högerextremismen relativt ostört får sprida hat och våld och också rekrytera nya anhängare. Jag är väl i sig övertygad om att säkerhetspolisen spanar på de högerextrema rörelserna, men på mig verkar det som om det också i den här frågan verkar vara vattentäta skott mellan myndigheterna. Hur många våldsbejakande högerextremister vandrar runt på våra gator? Hur oroad bör jag vara?

Var finns rörelsernas rekryteringsbas? Det kan ju inte vara alla de förorter som det rapporteras i medierna och som också myndigheterna ser som det stora hotet. Ur vilka sociala och geografiska miljöer rekryteras individer som tydligen är beredda att att ta till våld, som tillverkar bomber, som de också är beredda att använda. De drar sig tydligen inte ens att slåss med polisen.

Ovanstående är bara en enkel nattlig fundering, men den tål att lyftas fram som ett stort samhällsproblem. Högerextrema våldsbejakande rörelser finns och mina funderingar bygger inte på läsning av rörelsernas dokument, utan baseras på reella händelser.

Bomber sprängs!