Alltid mycket givande att studera Katolska kyrkans katekes

813 Kyrkan är en enda därför att hennes källa är en enda: ”Den högsta förebilden och principen för detta mysterium är den ende Gudens enhet i tre personer – Fadern, Sonen och den helige Ande.” Kyrkan är en enda därför att hennes grundare är en enda. ”Ty den människoblivne Sonen, fridsfursten, har genom sitt kors försonat alla människor med Gud och upprättat enheten mellan alla i ett enda folk och i en enda kropp.” Kyrkan är en enda därför att hennes ”själ” är en enda: ”Den helige Ande som bor i de troende, som uppfyller och styr hela Kyrkan förverkligar denna underbara enhet mellan de troende och förenar dem så intimt i Kristus att han är principen för Kyrkans enhet.” Det hör till Kyrkans väsen att vara en enda.

Göran Greider, bejaka din ångest och stanna hemma från Almedalen i år!

I morse läste jag en artikel i Dagens ETC, från förra fredagen, med anledning av Göran Greiders senaste bok. ”I trädgården hörs andra ekon.” En i mångt och mycket intressant artikel, som det gärna blir, när en intressant person har huvudrollen.

I artikeln säger Göran Greider något mycket tankeväckande om sina känslor för det årliga jippot (mitt ordval) i Almedalen. Han säger: ”Jag får alltid ångest varje sommar när jag ska åka till Almedalen, denna förbannelse över politiken, jag är borta i en vecka och det är knappt jag kan sova för att jag tänker på dahliorna där hemma.”

Om nu Almedalen är en förbannelse över politiken, vad är det som gör att Greider och andra åker dit varje sommar? Jag är en hyfsat samhällsintresserad medborgare, men varje år sitter jag med en rynkad panna och undrar: vad är det jag minns av Almedalen från förra året? Kan ni förstå, jag minns inget av värde. Minns inga politiska utspel, minns inga intressanta föreläsningar eller seminarier. (De redovisas sällan i TV). Jag har funderat och lär väl fundera i år också, vilka är det som åker till Almedalen. Vad jag förstår är det inga spontana massor som sitter hemma under vintern och planerar att använda en semestervecka med familjen, för ett besök i Almedalen. Självklart kan det vara en fördomsfull inställning hos mig, när jag är övertygad om att flesta som befinner sig i Almedalen, är där på uppdrag från någon organisation, företag eller statlig institution. Eller av någon annan anledning fått vistelsen betald av någon.

Om jag bortser från eventuella förluster av arvoden, vad skulle Göran Greider missa om han avstod från att åka till Almedalen? Platt intet! Jag har inte sett någon forskning, som visar att Almedalsveckan på något avgörande sätt påverkar samhällsdebatten eller samhällsutvecklingen. (Att jag inte tagit del av sådan forskning behöver självfallet inte innebära att sådan forskning inte skett.) Jag är övertygad om att Göran Greider med gott samvete kunde stanna hemma och sköta sina dahlior och med all säkerhet ha större utbyte av det, både känslomässigt och intellektuellt, än av en vecka i Almedalen. Och med all säkerhet till större glädje för oss andra. Resultatet skulle kunna bli en diktsamling, ”Almedalsveckan”, varje år! Det vore något att glädja sig åt.

Frågan är också min

Den yttersta dagen

HERRE, jag bad Dig väcka mig,
och Du väckte mig,
men jag somnade om.
Jag bad dig väcka mig,
och Du väckte mig,
men jag somnade om.
Jag bad Dig väcka mig,
och Du väckte mig,
men jag somnade om.
Varje gång.

Så bad Du mig väcka Dig.
Vad hände?
Ingenting!
jag försov mig.

HERRE,
detta är verkligen något,
som oroar mig:
Hur ska det gå för sådana som jag
på den yttersta dagen?

Bo Setterlind ur ”Jag ligger i mörkret hos dig” Dikter i urval av Bo Strömstedt. Albert Bonniers förlag 1993

 

 

”Vi måste snabbt få mer personal, vi behöver trettio nya poliser! Får vi ingen hjälp kommer gangsterväldet att ta över helt och hållet.

I stort sett varje dag förvånas jag över den bristande kunskapen, på Facebook, när det gäller svensk kriminalhistoria. Jag får intrycket, att mängder av människor, mest män, har för sig, att det inte skett brott i någon högre utsträckning i Sverige, innan flyktinginvandringen. I mina riktigt svarta stunder, har jag känslan att många rent medvetet gör sig dummare än de är. Det vet att det begåtts brott i alla tider i vårt land, men väljer, mot bättre vetande, att förtiga sanningen. Enbart med syftet att göra dagens kriminalitet till en kulturfråga och ett invandrarproblem.

Jag försöker igen, att påminna om raggarkravallerna runt om i landet i min ungdom. Gå till era lokaltidningar och googla på ”raggarkravaller” i era hemstäder, så ser ni omfattningen av företeelsen. Jag länkar till en tidningsartikel, som jag länkat till i ett tidigare blogginlägg. Det är en artikel, Sveriges Chicago, som publicerades i Arbetarbladet den 21 augusti 2016. Där beskrivs problemen med kriminalitet, våld, prostitution i Gävle 1965. Det är ur den artikeln jag hämtat rubriken på dagens blogginlägg. Jag avstår att sammanfatta artikeln, det har jag gjort i blogginlägget ”När Gävle var Sveriges Chicago.” Jag uppmanar till läsning av artikeln. Den stämmer till eftertanke, när vi betraktar dagens problem. Då som nu är det ofta unga män som begår brotten. Jag vet inte heller från vilken avvikande kultur dåtidens kriminella ungdomar kom ifrån. Det jag med säkerhet kan säga är, att de inta var ensamkommande barn från Afghanistan. Vän av ordning kan ju fundera över hur staten hanterade dåtidens problem. För gansterväldet tog ju inte över Gävle! Jag återkommer säkert med egna funderingar i ämnet.

För en tid sedan delade en Facebookvän en artikel ur Dalademokraten, ”Borlängebo kan ha tagit körkort åt 40 personer” med åtföljande kommentar: ”Konsten att runda det svenska systemet, som i Mellanöstern.” Jag som ibland har ett gott minne, hittade snart åtminstone ett fall där omfattningen av körkortsfusk var större och också innebar korruption och mutor. Var? I Gävle så klart! Läs artikeln ur Arbetarbladet: När man kunde köpa körkort i Gävle.

Inte heller i det här fallet verkar det vara främmande kulturer som låg bakom. De flesta som tog vara på chansen verkar ha varit rekorderliga svenska skattebetalare!

Jag har lagrat inlägget under kategorin: Svenskhet/traditioner

 

 

 

 

 

Brecht hade nog fel

Ikväll har jag ägnat tiden åt att läsa om Göran Palms ”Fosterlandet i bitar”från 1988. Utgiven av Bra lyrik. Som vanligt fastnade jag för en dikt. Kanske inte den bästa, men den anknöt till tankar som jag ofta mötte på 60- 70- och 80-talen. Jag trodde inte att Brecht uttalade någon större sanning, när han hävdade att ”först kommer maten, sen moralen.” Ansåg det vara en vulgärmaterialistisk uppfattning. Göran Palm var tydligen inte heller imponerad, vilket jag helt hade glömt.

Replik till Bertold Brecht som en gång skrev
så här: ”Först kommer maten, sen moralen.”

Att vara pendlare är inget nytt
för masarna i övre Dalarna.
Sen medeltiden har de bott på en
och tjänat pengar på en annan ort.
Forbönder, nasare och mursmäckor
i går, byggnadsarbetare i dag.
Då for de efter häst med malm och träkol,
nu veckopendlar de i var sin bil
emellan Översiljans dömda socknar
och Mälardalens byggen. Stärbhusrallyt.
De pendlar nu som förr av samma skäl
som de på färden gör så livfull PR
för Dalarna att nyfikna turister
ofta förlänger karavanen hem.
För ända sedan järn i myr och kärr
drog deras medeltida fäder upp
i hoppfullt övertalig mängd har det
i Ovansiljan med dess fattigjord
funnits betydligt flera glupska munnar
som vill ha mat än mat att stoppa in
i dem. Och varför lyckas dalfolk just
så bra med påhugg och turism att avund
förmörkar fyra grannlandskap? Svar 1:
de djupa rötterna i släktens jord
tillför dem kraft. Svar 2: de måste lyckas.
För hemmamunnarna blir bara fler
när åkerjorden krymper, vilket sker
var gång det skiftas arv. En remsa smal
som en rabatt av magraste morän
åt varje mas och kulla är ibland
det enda arv som bjuds: En möjlighet
är då att lämna Dalarna och slå
seg ner där det finns jobb. Men flytta kan
de inte tänka sig göra. Flytta?
Skulle de överge det vackraste
som finns i Sveriges land, sin egen by?
De bor ju där, de har sin jordbit där!
Först kommer hembygden, sen kommer maten.
Så kan det faktiskt också vara, Brecht.

Får väl i ärlighetens namn göra en bekännelse

Det har den senaste dagarna diskuterats på sociala medier om det var rätt att tillåta Nordiska motståndsrörelsen demonstrera 1 maj i Falun. Jag tar inte ställning till alla argument för och emot, utan bekänner känslomässigt, utan omsvep att jag i det här fallet inte delar Voltaires uppfattning. Ni vet: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.” (Jag har lärt mig att Voltaire varken skrivit eller sagt de berömda orden; men ändå…)

Nu till min mörka bekännelse: Jag är inte ens beredd att offra en blodsdroppe, än mindre livet för nazisters rätt, att få demonstrera, någonstans överhuvudtaget!

Birger Norman får återigen förklara varför jag inte demonstrerar i dag

1 maj

Bestig din smärtas berg och se
förlorade riken, förlorade drömmar
Mest förlorad är freden

Vi stod vid korsvägen, skiljevägen
Professorerna kom till oss
och våra kamrater ministrarna
De lade på oss ett ansvar
som var för gammalt och för tidigt
och som ledde oss undan ansvaret

Genom medvetandet om klassen
fanns ett medvetande om världen
och ett medvetande om människan
Vi övergav det trängre medvetande
som begärde vår trohet
och förlorade alla våra vägar   

 Intet blod må utkrävas
Förräderiet var redan berett i våra hjärtan