Vad kännetecknar de etniska svenskarna och framförallt, när kom de till våra trakter?

13 juni, 2017

Det här budskapet nådde mig för ett par dagar sedan. Ni får leta upp den själva, för jag länkar inte till den hemsidan, men tydligen är det ett stort antal människor som anser att det sker ett folkmord på etniska svenskar i Sverige. De anklagar, statsförvaltningen, medier och det politiska etablissemanget, att, i detta nu, ägna sig åt folkmordet. De skriver bl a:

”Det är i dag uppenbart, att ett inte icke ringa antal individer på nyckelpositioner inom bl a statsförvaltningen, media och inom landets politiska etablissemang driver en agenda för syftet att helt eller delvis utrota Sveriges ursprungsbefolkning – de etniska svenskarna. (min kursivering)

Visst skulle det vara intressant att behandla frågan om folkmordet på etniska svenskar, men jag avstår. Vill nog först försöka få ett grepp om vilka de där etniska svenskarna är. Enligt skrivningen utgör de ursprungsbefolkningen i vår del av världen. Här vill jag ta hjälp av min svärson Jörgen Gustafsson, som fick sin doktorsavhandling, ”Historielärobokens föreställningar – Påbjuden identifikation och genreförändring i den obligatoriska skolan 1870-2000” godkänd vid en disputation i Uppsala för en vecka sedan. (En mycket intressant upplevelse.)

Jörgen Gustafsson skriver på sidan 108 i avhandlingen, som enligt mig passar bra in på personerna som talar om de etniska svenskarna som ursprungsbefolkning. ”Dessa människor kommer till vårt land. Ett land som alltså föregår de första människorna på plats! Det är en ursprungsmyt som heter duga när det gäller att börja långt bak i dimman.” Vore jag en illvillig människa, skulle jag ställa mig frågan. Hur vet vi att de var etniska svenskar? Tänk om de vara norrmän eller danskar? Ett är i vart fall säkert, anmälarna om folkmord anser helt klart att samerna kom till våra breddgrader efter de etniska svenskarna.

Nå detta om detta. Jag har inte fått något svar på hur de lyckas få till det, att just etniska svenskar är ursprungsbefolkningen, åtminstone i det som geografiskt blev dagens Sverige. En naturlig nästa fråga blir, vad kännetecknar en ”etnisk svensk”? Ser vi publikhaven vid landskamper i fotboll, dyker mycket snart upp människor som är iklädda vikingahjälmar med eller utan horn. Det är en allmän känsla eller uppfattning att vi som är bosatta i Sverige är ättlingar till vikingarna. Där är ursprunget, enligt många, till svensk etnicitet, men tänk om det inte stämmer. Svenska fotbollsentusiaster kanske borde ha halsjärn, för att markera sitt ursprung. Eller som Jörgen Gustafson skriver på sid 189-190:

”Förfäderna är då inte ”våra” och det markeras i samband med trälar i meningen att det är många som har trälar bland sina förfäder. Det är intressant då ”förfäderna” inte är allas  och trälarna faktiskt ingår i underlaget för ”oss”. Ett band över tid markeras, men för ovanlighetens skull gäller det inte bara samhällets historiska överklass utan också dess underklass. Det händer något 1990, en berättelsemodell där det allmänmänskliga poängteras har kommit till en punkt där trälarna beskrivs som både kvinnor och män och att de är förfäder till oss.”

Jag delar uppfattningen att våra förfäder utgörs av både herrar och slavar. I den meningen är den ”etniske svensken” en sammansmältning av alla dem som verkat och bott i det geografiska Sverige. Vi har förfäder från många tidsåldrar. Det här skulle jag kunna skriva mycket mer kring, men avstår. Det kommer säkert fler nedslag ur avhandlingen i framtiden. Kanske rent av i morgon!

Tack Jörgen för en mycket intressant avhandling!

 

Annonser

Tystnaden och mässan

11 juni, 2017


När livet drattade omkull och lämnade en ömmande svanskota efter sig!

5 juni, 2017

Det händer att jag ibland så här inför nationaldagen påminner mig, att jag var en mycket ovillig blivande svensk medborgare. Jag ville inte flytta till Sverige och fortfarande, efter 65 år i Sverige, är det ingenting, som får mig att heja på Sverige i någon idrottstävling, där det finns finskt deltagande. Jag vet, det är lite patetiskt!

Tankar i natten

Den 8 januari 1952, samma dag som jag fyllde 8 år, steg jag, full av oro och ångest, mina föräldrar och min syster av tåget i Sundsvall. Vi hade nått slutmålet för resan från Jakobstad. Jag har mycket vaga minnesbilder av resan. Något vagt minns jag, att vi stannade i Kemi och firade nyår hos min morbror Heikki och moster Irja. Av själva tågresan minns jag ingenting annat än att vi fick vänta på ett tåg en natt i Vännäs.

Vi klev av, som sagt var, i Sundsvall och jag har fyra mycket klara minnen från den dagen. Pappa hade bestämt att vi skulle äta en rejäl frukost på KP-baren, nära Vängåvan på Storgatan, efter vad jag minns. Jag såg att det serverades pannkaka och beställde den rätten. Bäst som jag äter får jag en klump i munnen och upptäcker till min fasa, att det är en äckligt mjuk fläskbit! Efter mycket petande fick jag till slut i…

View original post 542 fler ord


Katolska kyrkans katekes ger lekfolket vägledning i allehanda ting!

4 juni, 2017

899 ”Det är särskilt nödvändigt att de kristna lekmännen tar initiativ när det gäller upptäcka och uppfinna medel att prägla den sociala, politiska och ekonomiska verkligheten med den kristna lärans och det kristna livets krav. Sådana initiativ är något normalt i Kyrkans liv:

De kristna lekmännen befinner sig på den mest framskjutna frontlinjen i Kyrkans liv; genom dem är Kyrkan samhällets livsprincip. Därför bör först och främst dessa lekmän ha ett ständigt klarare medvetande om inte bara att tillhöra Kyrkan, utan att vara Kyrkan d.v.s. gemenskapen av troende människor på jorden under ledning av sitt gemensamma huvud, påven och biskoparna i förening med honom. De är Kyrkan.”

För att vi lekmän ska klara av uppgiften att befinna oss i den framskjutna frontlinjen, krävs att två (minst) villkor är uppfyllda. Dels att vi lekmän regelbundet går i mässan och där hämtar kraft till verksamhet i världen och dels att Kyrkan står för uppenbarelsen och det apostlarna lärt oss, inte bara i kyrkolokalen, utan i vardagen. För att vi lekmän ska kunna påverka världen får inte Kyrkan vara påverkad av världen. I den meningen, att apostlarna skulle varit okunniga om vad Jesus hade lärt dem och att de lärdomarna inte skulle klarat gnagandet från tidens tand eller ändringar i den allmänna folkmeningen. I den här meningen anser jag att Katolska kyrkan är ett tillförlitligt stöd för min tillvaro i samhället.

I maj 2015 skrev jag ett inlägg: ”Jag vill tillhöra en kyrka som jag kan lita på, när jag kliver ut på kyrktrappan.”

 


Trettio år gammal fråga, men troligen samma svar i dag som då

1 juni, 2017

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg eller rättare sagt citerade en paragraf i Katolska kyrkans katekes, ”Alltid mycket givande att studera Katolska kyrkans katekes.” När jag dagen efter funderade över inlägget insåg jag, att hur givande än texten var, så hade jag inte förklarat varför just paragraf 813 var intressant för mig. Det jag speciellt fastnade för var meningen: ”Ty den människoblivne Sonen, fridsfursten, har genom sitt kors försonat alla människor med Gud och upprättat enheten mellan alla i ett enda folk och i en enda kropp.”

Möjligen var den nära förestående nationaldagen, med krav på att jag ska älska just Sverige, dess natur och känna samhörighet med människor som bor här, som fick mig att mer på djupet reflektera över vad katekesen menar med ”ett enda folk.” Om jag tolkat katekestexten rätt, så är mitt sanna ”folk” alla kristna i hela världen och att den gemenskapen är större än alla andra gemenskaper. Gemenskapen är så tät att vi t o m är delar i en och samma kropp. Att just tanken på att tillhöra ett folk blev så levande, kan ju också ha sin bakgrund i att Katolska kyrkan är en global kyrka och då inte bara i andlig mening utan i organisatorisk mening. Att delta i mässan är att möta världen och blir ett levande exempel på att vi tillhör ett och samma folk. Det finns de som säger att Katolska kyrkan är en invandrarkyrka och i viss mening stämmer det. Ibland känner jag stor tacksamhet att få bli välkomnad, som den invandrare jag är, in i detta stora folk.

Jag skulle inte vara den jag är om jag inte, mitt i det högstämda, kände ett gnagande minne som pockade på uppmärksamhet. I mitten på 80-talet hände det sig av en slump, att en finsktalande Jehovas Vittne, Lasse, ringde på dörren. Han och hans kompis hade tolkat namnskylten på dörren så att här bodde det finnar, vilket till viss del var sant. Eftersom den de skulle besökt inte var hemma, så ringde de på min dörr istället. Glada blev de, när jag kunde svara på finska och än gladare blev de, när jag berättade att kaffet var nybryggt och undrade om de ville ha en kopp. Det mötet ledde till många samtal med Lasse. Ett samtal dök upp när jag läste katekestexten. Lasse hade frågat mig om min politiska uppfattning och jag sa som det var, att jag var medlem i socialdemokraterna. Det var vid det tillfället han ställde frågan: ”Om det blir krig, kan du då vara säker på att du inte blir skjuten av en socialdemokrat?” Jag kunde inte annat än säga, att det kunde jag inte vara säker på. Lasse tittade på mig och sa: ”Vad som än händer så är jag säker på att inget Vittne kommer att döda mig. Hellre dör de själva!”

När jag satt och reflekterade över katekestexten hörde jag Lasse röst som frågade: ”Om det blir krig, kan du då vara säker på att du inte blir skjuten av en katolik?” För några dagar sen vågade jag inte ens tänka färdigt, utan skickade i väg citatet och gick till TV:n. Men i längden går det inte att skjuta ifrån sig mörka tankar, utan jag fick inse att jag i dag skulle svarat på samma sätt som i mitten på 80-talet.

”Nej, det kan jag inte vara säker på.”

Mitt svar på 80-talet ledde till att jag i grunden blev pacifist. Svaret i dag förstärker den inställningen. Jag kan ju inte skjuta någon ur mitt eget folk.