När livet drattade omkull och lämnade en ömmande svanskota efter sig!

Det händer att jag ibland så här inför nationaldagen påminner mig, att jag var en mycket ovillig blivande svensk medborgare. Jag ville inte flytta till Sverige och fortfarande, efter 65 år i Sverige, är det ingenting, som får mig att heja på Sverige i någon idrottstävling, där det finns finskt deltagande. Jag vet, det är lite patetiskt!

Tankar i natten

Den 8 januari 1952, samma dag som jag fyllde 8 år, steg jag, full av oro och ångest, mina föräldrar och min syster av tåget i Sundsvall. Vi hade nått slutmålet för resan från Jakobstad. Jag har mycket vaga minnesbilder av resan. Något vagt minns jag, att vi stannade i Kemi och firade nyår hos min morbror Heikki och moster Irja. Av själva tågresan minns jag ingenting annat än att vi fick vänta på ett tåg en natt i Vännäs.

Vi klev av, som sagt var, i Sundsvall och jag har fyra mycket klara minnen från den dagen. Pappa hade bestämt att vi skulle äta en rejäl frukost på KP-baren, nära Vängåvan på Storgatan, efter vad jag minns. Jag såg att det serverades pannkaka och beställde den rätten. Bäst som jag äter får jag en klump i munnen och upptäcker till min fasa, att det är en äckligt mjuk fläskbit! Efter mycket petande fick jag till slut i…

View original post 542 fler ord

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: