På Island föds nästan inga barn med Downs syndrom. Ska det ses som en framgång för folkhälsoarbetet

7 september, 2017

Jag läste en artikel i Katolsk magasin. Artikeln var hämtad ur Catholic Herald. I artikeln hävdas det att ” i Island leder nästan 100% av alla graviditeter där det ofödda barnet konstaterats ha Downs syndrom till abort.” Island är inte ensam om sin ambition att eliminera att barn med Downs syndrom elimineras, vilket jag skrivit ett antal blogginlägg om. Island torde vara effektivare i sin ambition. I USA aborteras 67 % av alla barn med Downs syndrom. I Frankrike stiger talet till 77% och i Danmark, som jag i mina tidigare inlägg framhållit som det effektivaste landet, landar på 98%.

Jag har genom åren ofta funderat över varför så många stater är så oerhört bestämda, att så långt det är tekniskt möjligt eliminera det som avviker från det önskvärda. Historiskt har det skett på olika sätt, alltifrån att döda nyfödda till att sterilisera, ur statens synvinkel, icke önskvärda personer, som inte borde få fortplanta sig. Den metoden användes i Sverige fram till 70-talet, med aktivt stöd från Svenska kyrkans biskopar. 1951 ansåg biskoparna att frågan var så viktig att de kollektivt författade ett biskopsbrev till kyrkans präster, att de stödde statens steriliseringsprogram.

Av skilda anledningar har statsmakten ofta haft en vurm för att kontrollera vilka som föds. Fosterdiagnostiken har en sida, som de generella aborterna inte har, den leder till selektiva aborter som sorterar bort icke önskvärda individer. Så är det, oavsett vilka vackra ord som officiellt används om alla människors lika värde och att alla ska med. Någras värde är så litet att de kan bortsorteras. Det är sanningen!

Till sist ska jag citera en sammanfattning av Habermas tankar i boken ”Habermas, påven och tron” av Ulf Jonsson utgiven på Artos och Normas bokförlag. Många av mina vänner skulle slå dövörat till om jag hänvisade till Påven, men kanske de är villiga att lyssna till Habermas.
”Talet slutar därför med ett allvarligt memento: frihet  och demokrati bygger på tanken om alla människors jämlikhet. Denna föreställning har i vår kultur hittills upprätthållits genom tron på att varje mänsklig individ är skapad till Guds avbild. Om framtidens genteknik gör det möjligt för en generation att fritt konstruera den efterföljande generationens individer enligt sina egna preferenser skulle jämlikheten mellan generationerna därmed vara bruten; den efterföljande generationen är då principiellt underordnad den föregående och så att säga skapad till den föregående generationens avbild. Kan vi under sådana omständigheter längre upprätthålla längre upprätthålla det fria, öppna och demokratiska samtalet mellan jämlika medborgare?, frågar sig Habermas tvivlande.”

Är Habermas ute i ogjort väder? Jag anser inte det. Av någon för mig outgrundlig anledning har mänsklighetens tänkare ofta vurmat för att till mänsklighetens bästa, kunna forma det som föds eller får fortleva. Jag är övertygad om att fler både kristna och andra borde lyssna på Habermas.

 

 

 

Annonser

En stilla undran med anledning av abortdebatten i USA

12 november, 2016

För några dagar sedan fick jag för mig att försöka hitta besked om hur republikanska presidenter hanterat sitt abortmotstånd under sina presidentperioder. Antingen har jag på grund av ovana sökt fel eller så är det så, att presidenterna för att vinna röster från kristna väljare enbart sagt sig vara abortmotståndare. Jag låter det vara osagt hur det verkligen är. Det jag kan säga är, att jag inte hittat några dramatiska förslag till att lagligt stoppa aborter, möjligen lite ekonomiska och byråkratiska hinder, som kanske i marginalen minskat antalet aborter. De beslut som ändå tagits har skett på delstatlig nivå. Här kan säkert många kunniga läsare av min min blogg ge bättre besked, än det jag hittat.

När jag söker kunskaper och insikter på internet har jag gjort den fascinerande upptäckten, att jag aldrig får svar exakt på det jag frågar, utan jag får ta del av mängder av sidomaterial. Efter att ha ägnat timmar åt frågan om republikanernas politiska åtgärder mot aborter, fick jag insikt om en kunskapsbrist hos mig, som kändes lite skämmig. Jag hade i min enfald utgått från att lagstiftningen i USA mot aborter skulle vara mycket hårdare än i Sverige. Den ”kunskapen” har jag fått av bl a debatten i Sverige, när breda grupper gått ut till försvar för amerikanska kvinnors rätt till abort. Jag får väl vara glad över att mitt surfande inte varit meningslös, utan vidgat mina kunskaper. För sanningen är ju den, till min överraskning, att lagstiftningen i USA när det gäller aborter är mycket liberal (om jag får använda det uttrycket). Möjligheten till mycket sena aborter hindras inte av någon alltför restriktiv lagstiftning. (möjligen på delstatsnivå, men där är också uppgifterna svåra att tolka). Jag tillåter mig en en slutsats, att i USA vill man inte reglera under vilka omständigheter får ske och inte heller fastställa några tidsgränser inom vilka den fria aborträtten har att anpassa sig till. Återigen får jag vädja till mina läsare, att berätta hur det ligger till.

Nu min stilla undran. Jag frågar mig om inte ett förslag om en kompromiss vore på sin plats. Finns det krafter i USA, som skulle kunna ta strid om att införa en lagstiftning enligt svensk modell. Visserligen skulle stora grupper av abortmotståndare reagera negativt, men troligtvis skulle ett sånt lagförslag uppfattas hos stora grupper av abortförespråkare som en inskränkning av kvinnors rätt till sina egna kroppar. Men jag tror ändå att amerikanska opinionen skulle tänkas välkomna en sådan lagstiftning och se den som en väl avvägd kompromiss.

Jag har i grunden en negativa syn på aborter, allra helst de selektiva, där jag inte anser det värdigt att ett civiliserat samhälle hjälper till att spåra icke önskvärda individer, för att i ett senare skede erbjuda att avliva dem. Jag upplever ändå i stort, att den svenska lagstiftningen är mer civiliserad än stater som tillåter mycket sena aborter.

Ett kort tillägg bara. För att ingen ska tro att påven i sin maktfullkomlighet tvingat mig till min negativa syn på aborter, så vill jag påminna om att jag varit negativ under stort sett hela mitt vuxna liv.


Fri abort under hela graviditeten?

30 juni, 2016

I morse fick jag för mig att städa bland gamla tidningar och tidskrifter och hittade Katolskt magasins juninummer, som jag helt glömt bort. Mycket slarvigt av mig! Jag har nu under dagen läst det mesta, så när nästa nummer dyker upp, då kan jag med hyfsat gott samvete lägga undan nr 6 av Magasinet. I en bra tidskrift hittar man alltid bra och intressanta artiklar och så även i dag. I min snabba genomläsning hittade jag en märklig artikel: ”Brittiska barnmorskeförbundet vill tillåta abort under hela graviditeten.” Jag hade stora svårigheter att hitta Katolskt magasin på nätet, för att kunna länka till artikeln, men tidskriftens hemsida är under omarbetning. Jag gav mig inte och till slut fick jag lön för mödan. Katolskt magasin hade tagit artikeln från Respekt – Katolsk rörelse för livet. Läs artikeln, jag avstår från att försöka sammanfatta, vad där står. Min tolkning är att barnmorskeförbundet kräver fri abort under hela graviditeten! Har jag tolkat fel?

Jag förstår inte den dödskultur som sprider sig i världen, ofta dold under någon filt av humanism!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Tiden går och plötsligt upptäcker vi, att vi håller historien i svansen!

12 december, 2015

Jag upptäcker, när jag gör en hastig överblick av det jag skrivit under 2015, att jag nästan helt upphört med att skriva om selektiva aborter. Under 2014 var det ett återkommande tema. Orsaken till den dramatiska minskningen har många orsaker, men orsaken är definitivt inte att jag ändrat uppfattning i frågan.

Många av oss kristna brukar ofta, inte helt utan skäl, påpeka att många sedvänjor kom ur bruk här i norden, allteftersom kristendomen vann insteg. Trälarna blev fria och den barbariska sedvänjan att sätta ut oönskade nyfödda barn i skogen för att dö, upphörde helt. Det går inte att bortse från Kyrkans roll att så skedde. I mångt och mycket innebar kristendomens utbredning en humanisering av samhället. Jag minns från min skoltid hur vi fick lära oss, att husfadern vid varje födsel fick se det nyfödda barnet, för att avgöra om barnet skulle få leva. Orsakerna till varför barnen sattes ut i skogen var många. Det kunde handla om att maten just då inte räckte till åt alla, att fler flickor inte var önskvärda just då, men ofta rörde det sig om barn som hade något slag av handikapp. Vi fick inte riktigt klart för oss vilka handikapp det rörde sig om, men att barnen inte levde upp till normen av vad som ansågs normalt, stod helt klart! Varje sådan lektion i kristendom, avslutades med ett konstaterande, att allt sånt upphörde när kristendomen fick insteg i landet. Alla suckade till av glädje och vi tänkte, vilken tur att vi lever i andra och bättre tider nu! Den insikten blev också en del av den förhärskande folkhemsideologin.

Historiska skeenden har ofta stora likheter med klädmodets växlingar. Om man tjurigt håller fast vid ett mode, då vet vi av erfarenhet att modet återkommer, med vissa variationer! Utsättande av icke önskvärda barn i skogen har återkommit, med den lilla variationen, att det är inte längre är husfar som avgör, efter en okulär besiktning av barnet vad som ska ske. Nej, nu är vi mer vetenskapliga! Sjukvården erbjuder de blivande föräldrarna ett enkelt prov och står sen redo att avlägsna fostret om det visar sig att fostret har misstänkta anlag för t ex Downs syndrom! En ytterligare variation i dagens hantering är viktigt att förstå. Om den gamla sedvänjan, för så där 1000 år sedan, aktivt motarbetades av Kyrkan, har dagens sedvänja stöd av kyrkan, åtminstone av Svenska kyrkan! Statens medicin-etiska råd behandlade frågan 2006 och i november samma år antog de ett enhälligt beslut, att fosterdiagnostik och selektiva aborter var moraliskt tillåtna. En av de eniga ledamöterna var Tuulikki Koivunen Bylund, då Domprost i Uppsala stift, sedermera biskop i Härnösands stift.

Jag är övertygad om, att den husfar som avgjorde ödet för det nyfödda barnet inte upplevde sig som ond, utan såg som en person som tog ett rationellt beslut och omgivningen delade med all säkerhet inställningen. På samma sätt är det i dag. Jag tror inte att staten, sjukvården eller samhället anser att hanteringen med selektiva aborter skulle vara moraliskt förkastligt. Den insikten måste tillföras från en utomstående kraft. För ca 1000 år sedan var det den kristna kyrkan som stod för kritiken och förändrade praktiken. Det samma gäller även i dag. Kristna kyrkor och samfund har även i dag ansvaret att påtala det moraliskt felaktiga i vår praktik. Vems skulle annars ansvaret vara?

Jag ska avsluta, som jag gjorde ett antal gånger under 2014, med ett citat av Birger Schlaug:

”Teknik kan aldrig ligga i träda. Det är därför det inte alls är överraskande eller chockerande att den amerikanska staten utnyttjar den teknik som finns. Gamla kommunistdiktaturer utnyttjade sin tids teknik. Bolag utnyttjar den teknik som finns för att få avkastning på insatt kapital. Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Exportprodukten kan bli kortvarig. Referensanläggningen saknas i framtiden!

11 maj, 2015

I dagens HT kan vi läsa att Pär Johansson blivit prisad som Hälsinglands entreprenör. Jag anser, på goda grunder, att Pär Johansson är värd alla de priser och lovord han hittils fått. Det får gärna bli fler i framtiden, om jag får ge råd till framtida priskommittéer. Pär Johansson har bidragit till att en stor grupp människor inte ses som sina funktionshinder, utan vi ser dem som individer med egenheter och drömmar. Det är stort!

Här skulle jag kunnat sluta, men det var inte priset i sig som väckte mitt intresse, utan det var en vision som Pär Johansson förmedlade i artikeln. Han säger så här:

”Nu vill vi sprida vår verksamhet i andra länder. Det vore häftigt om Sverige var det första landet i världen som exporterar människovärde.”

Jag delar känslan, det skulle verkligen vara häftigt, men nu pockar den griniga gubbgenen på uppmärksamhet. Varje lyckosam exportprodukt behöver en referensanläggning, som hågade kunder kan studera. Det fick jag lära mig på ASEA/ABB, under de år jag arbetade på företaget. Glada Hudik-teatern är en helt suverän referensanläggning. Hit kan människor komma och studera, inte bara en vacker tanke, utan också se att tanken fungerar i en praktik. Inte en gång, utan klarat sig också över tid. Ingen dagslända!

Nu kommer min griniga varning. Det finns mäktiga och starka krafter, som medvetet vill sortera bort individer med för staten icke önskvärda egenskaper. Staten erbjuder blivande föräldrar, genom landstingen, att uppspåra foster med t ex Downs syndrom. Vid positivt resultat av uppspårningen, kommer nästa erbjudande: Vi kan ta bort fostret! I Danmark har strategin ur statens synvinkel varit oerhört lyckad. För ett år sedan läste jag, att det nog inte längre föddes något barn med Downs syndrom i Danmark. I Norge gör 90% abort, när det får resultatet av uppspårningen i sin hand. I Sverige är siffrorna likartade, om jag förstått saken rätt. Om utvecklingen fortsätter, torde underlaget för Glada Hudikteatern sakteligen undergrävas och på sikt finns ingen referensanläggning i Hudiksvall att visa upp! Exportprodukten dör!

Självklart hävdar staten att det inte alls är deras avsikt, att utplåna existensen av människor med Downs syndrom, men jag tror dem inte! Tvärtom, jag är övertygad om att planer finns för andra funktionshinder, om de inte redan är i full gång. Statens medicinetiska råd, där representanter för Svenska kyrkan finns med, har uttalat sitt stöd för selektiva aborter i allmänhet och inte enbart till att gälla foster med anlag för Downs syndrom. Kyrkans representant i den utredningen var Tullikki Koivunen Bylund. Av någon, outgrundlig anledning, önskar staten alltid få stöd och uppmuntran från kyrkligt håll, när staten ger sig in i moraliskt tveksamma träskmarker och Svenska kyrkan ställer givetvis upp!

Nu avslutar jag inlägget med ett citat av Birger Schlaug. Jag har använt mig av citatet i många blogginlägg och lär använda den många gånger till:

”Teknik kan aldrig ligga i träda. Det är därför det inte alls är överraskande eller chockerande att den amerikanska staten utnyttjar den teknik som finns. Gamla kommunistdiktaturer utnyttjade sin tids teknik. Bolag utnyttjar den teknik som finns för att få avkastning på insatt kapital. Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”

Jag tog till mig det Schlaug skrev och gjorde det till mitt eget och där står jag fortfarande. Det finns ingen anledning att backa från åsikten!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Upp flyger orden, tanken stilla står…

13 oktober, 2014

I Världen idag den 10 oktober 2014.

”Gemensamt för de två grupperna – antiabortrörelsen och fosterdiagnostikkritikerna – är förmänskligande av något som kan bli – men ännu inte är – en människa. Det är en tunn is de är ute på.” Malin Lernfelt, ledarskribent på GP.

I DN den 26 juni 2014

– Ett foster kan bli medvetet först efter vecka 23 om det råkar födas. Innan dess saknar fostret ”själ” och då bör abort accepteras, säger senior­professorn Hugo Lagercrantz vid Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Ur ett blogginlägg jag läste december 2007. ”Fostrets rätt???”

”Här gör artikelförfattaren ett litet tankefel. Man menar förväxlar rätten till liv med en ickeexisterande rätt att leva av en annan människa för att sedan med våld pressa sig ur denne utan tillåtelse. Ibland med dödlig följd. Någon sådan rätt finns inte, lika lite som det finns en rättighet att döda någon och äta upp denne för att inte svälta till döds.”

 

…ord utan tanke, aldrig himlen når

 


Märkligt försvar för fosterdiagnostik

11 oktober, 2014

I tidningen Världen idag finns en artikel, ”Abortsyn blir bromskloss i viktig debatt”, som behandlar debatten om fosterdiagnostik. Jag har personligen upplevt oviljan att diskutera de etiska frågor, som en utsortering av ovälkomna barn, ställer oss alla inför. Den ende som tagit sig tid att svara är biskop Ragnar Persenius. Jag är inte riktigt nöjd med innehållet i svaren, men han svarade.

Jag ska inte förlänga inlägget mycket mer. Jag har ju skrivit en hel del i frågan den senast tiden, men jag kan inte undanhålla er ett citat ur artikeln i Världen idag. Så här skriver Malin Lernfelt:, ledarskribent på GP:

”Gemensamt för de två grupperna – antiabortrörelsen och fosterdiagnostikkritikerna – är förmänskligande av något som kan bli – men ännu inte är – en människa. Det är en tunn is de är ute på”

Läs meningen många gånger, som jag har gjort och förklara för mig om jag totalt missförstått andemeningen i det Malin Lernfelt skriver. Så här tolkar jag det som står: Det kan inte vara fråga någon utsortering av människor med t ex Downs syndrom, eftersom det inte är människor, som utsorteras! Gränsen för när ett foster blir människa avgörs av gränserna i svensk abortlagstiftning. Uppfattningen är inte vetenskap, utan enbart ideologi! Håller helt med Marx, när han hävdade att ideologi är falskt medvetande. (Minns inte var jag läste det påståendet, men ingen har hittills protesterat när jag använt mig av påståendet).

Här hittar ni mitt öppna brev till biskop Ragnar Persenius. Här kan ni läsa Ragnar Persenius svar. Här min kommentar till svaret.

KT