Finns det ett samband mellan sjukskrivning, vård av barn och porrsurfande på arbetstid?

9 maj, 2009

Jag är en regelbunden läsare av Göran Skyttes skriverier på SvD:s ledarsida. För det mesta låter jag mängder av orimligheter passera, men ibland blir det bara för mycket!

I dagens SvD ondgör sig Skytte över, att vi är många, som oroar sig över att vår integritet är hotad av allehanda kontrollåtgärder från myndigheternas sida. Göran Skytte anser tydligen, att porrsurfandet på Luftfartsverket (LFV) kunde ha förhindrats om arbetsgivaren haft rätt att kontrollera de blivande anställdas tidigare sjukskrivningar och omfattningen av VAB-dagar. Jag kan inte tolka innehållet i Göran Skyttes kolumn på annat sätt, än att han ser ett direkt ett samband mellan sjukskrivning och vård av barn med porrsurfande på arbetstid.

Skytte skriver: En utredning föreslår en ny lag som ska ”skydda den anställdes integritet”. Utredningen föreslår också stopp för arbetsgivare som kräver intyg om till exempel tidigare sjukskrivning eller ledighet för vård av barn.

Göran Skytte använder sig också av en mycket gammal makthavarargumentation, när han hävdar att kommunernas enda ambition med att kräva leverprover av alla blivande anställda, är att skydda barn och gamlingar. Med liknande hänvisningar om skydd mot terrorism införde många länder, inklusive Sverige, omfattande kontrollåtgärder mot sina medborgare. I USA gick det så långt att säkerhetstjänsten kunde beordra bibliotek att informera myndigheten om vilka böcker, godtyckligt anklagade medborgare, lånat. Inte vet jag om säkerheten blivit nämnvärt bättre för det. Men visst, det kunde väl vara en idé för svenska kommuner att ta efter. Tänk vad bra det vore om kommunen kunde få vetskap, att en kommunal trädgårdsarbetare lånat Lolita, I kräftans vändkrets eller rent av Lady Chatterleys älskare på det kommunala biblioteket!

Göran Skytte tar inte upp argumentet, att alla präktiga och skötsamma medborgare inget har att frukta, av myndigheternas välvilliga kontroll av oss medborgare. Men nog upplever jag att det finns en blinkning av samförstånd i Göran Skyttes kolumn kring påståendet: ”Den som inte har något att dölja. Den har inte heller något att frukta, oavsett hur omfattande eller noggranna myndigheternas kontroller än är.”

Personligen har jag en helt motsatt uppfattning. Eftersom jag i det stora hela är en laglydig medborgare, håller fartgränser, snattar inte i affärer, inte ägnar mig åt olaglig fildelning och inte är terrorist, förstår jag inte varför staten skall kränka min integritet genom att kontrollera mina handlingar. Upplever inte det fina i att personal från Securitas, i sina kameror, kan se hur jag petar mig i näsan eller kliar mig i skrevet. Inte heller förstår jag varför jag glatt och villigt skall acceptera att staten kontrollerar min e-post eller kräver att operatörerna skall lagra mina telefonsamtal och e-post i åratal. Det innebär inte att jag är terrorist, utan det kan ju kännas lite genant om uppgifter om eventuella amorösa snedsprång, vilka inte är direkt olagliga, men kan kännas något pinsamma, skall finnas sparade i olika arkiv. Jag undrar också på vilket sätt myndigheterna bekämpar terrorism, när de kräver att uppgifter om vad jag ätit på flyg skall lagras av flygbolagen. Tänk om svenska kommuner får reda på hur stor mängd whiskey någon druckit på charterresan till Thailand.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,


Vad svarar vi?

31 oktober, 2007

Sten-Gunnar Hedin och Lars Johansson ställer en intressant fråga i Dagen. Jag tolkar frågan, kanske något förenklat, bör det bildas särskilda församlingar för kristna nyktra alkoholister?

Frågan är berättigad, för handen på hjärtat, är vi beredda att avstå i solidaritet med andra? Nykterhet i sig är ingen frälsningsfråga, men hur vi bemöter en människa som tagit sig ur ett drogberoende, kan vara det.

Anser att frågan inte bara rör pingstkyrkan utan är nog så viktig för alla kristna kyrkor. Alkoholbruket ökar, de sociala konsekvenserna blir allt tydligare och med det kommer också behovet att på olika sätt bekämpa missbruket. Den striden kommer med all säkerhet att innebära många förlorade slag, men också att många bryter med sitt tidigare liv. Många av dem kommer våra kyrkor att möta. Jag kan ju börja med att ställa frågan till SvK – är vi beredda att byta ut vårt vin mot ett alkoholfritt alternativ eller rent av fruktjuice?

Vi borde kunna vara eniga om att i alla kyrkliga sammanhang skall det vara alkoholfritt! En medkristen som brutit med ett drogberoende skall aldrig ens behöva fundera om han eller hon skall våga delta i en kyrklig aktivitet. Det är väl ändå det minsta man kan begära av en kristen gemenskap?


Finns det någon lösning?

13 oktober, 2007

Dagen har en mycket lovvärd och ambitiös vilja att få till stånd ett brett samtal om alkohol och våra dryckesvanor. Jag skrev ett inlägg i går, där jag påminde om hur stark och betydelsefull nykterhetsideologin var för arbetarrörelsen i dess begynnelse.

Sten-Gunnar Hedin säger i ett samtal med Stanley Almqvist att: ”Alkohol är inte en frälsningsfråga.” Stanley Almqvist verkar mer benägen att varna för alkoholen och hävdar att det är svårt att fullfölja ett lärjungeskap med alkohol i kroppen. Det får Haggaj att utbrista: ”Så jag påstår att det Stanley Almqvist säger är rent kristendomsfientligt trams.” Haggaj stöder sig på att Jesus med all säkerhet hade någon tiondels promille alkohol i sig när han predikade.

För att slippa en diskussion om vare sig hädelse eller kristendomsfientlighet säger jag mycket klart och tydligt. Jag ser inga texter i bibeln som på något sätt skulle förbjuda användandet av alkohol. Det händer ganska ofta att jag tar mig mer än ett par glas vin till maten och det blir både två och fler snapsar till surströmmingen. Jag är också övertygad om att Jesus drack vin och eftersom han gjorde det, hade han säkert mätbara mängder alkohol i blodet. Men vad har det med en eventuell diskussion om dryckesvanorna inom kyrkan eller i samhället att göra? Förbjuder Bibeln nykterhet?

När Hedin säger att ”Alkohol inte är en frälsningsfråga” har han fullständigt rätt, men jag tolkar inte att han anser frågan vara oviktig eller enbart teologisk. Som kristna är inte vår huvuduppgift att vårda och värna om vår individuella frälsning utan vi har en något större uppgift. Lars Lindberg, med rötter i Missionskyrkan, skriver i sin bok ”Ny Skapelse”: ”Församlingen är i stället en samling människor som tar emot det goda av Gud och ger det vidare åt nästan. Församlingen är till för världen. Guds församling är sammanslutningen som är till för dem som inte tillhör den.”  

För mig innebär det att vi alltid måste utgå från samhällssituationen när vi diskuterar vår praktik eller förhållningssätt. Några exempel: Under 80-talet inleddes alla kurser på Metalls kursgård i Skåvsjöholm med att kursledningen påpekade att kursen skulle vara alkoholfri. Inriktningen motiverades bl. a med solidaritet med dem som hade alkoholproblem. Många år efteråt besökte jag Skåvsjöholm och kursgården hade blivit tvungen att kapitulera för dryckeskulturen och hade införskaffat en bar med fullständiga rättigheter. Oavsett vad Bibeln säger, var utvecklingen tragisk. Behövdes inte solidariteten längre på 90-talet?

En utveckling vi sett under de senaste åren, är att kvinnor som väntar barn avstår från att dricka alkohol, för det kan skada barnet. Ett tecken på ansvarstagande, men hur ofta avstår mannen i solidaritet de där få glasen vin som tydligen är standardmängden här i Sverige? Det vore väl ett ömsesidigt ansvarstagande som skulle få änglarna i himlen att dansa av glädje? 

När vi i dagarna med förfäran konstaterar att ungdomar misshandlar och slår ihjäl varandra, ofta fullständigt dyngraka. Slåss de inte, så spyr de i rännstenen eller ligger avsvimmade i samma rännsten. Vi läser artiklar varje dag i våra tidningar om hur alkoholen sprider fördärv hos våra ungdomar. Jag vet inte hur många förtvivlade morsor och farsor på stan, kommunens fältassistenter och poliser, jag hört berätta genom åren hur de släpar hem ungdomar och möts av dyngraka föräldrar, som minsann inte nöjt sig ett par glas vin till maten. Föräldrar som medvetet blundade för att med gott samvete kunna ta alkohol på fredagskvällen.

Jag har också ofta förundrat mig över den alkoholliberalism som utbrett sig bland oss vuxna, när vi ser hur våra ungdomar offentligt visar sin glädje t ex vid studentkorteger. Vuxna kantar gatorna, skrattar och applåderar när ungdomar står på lastbilsflak med ölburkar i händerna och hojtar: ”För vi har tagit studenten. För vi har tagit studenten. Fy fan vad vi är bra!”  

Jag anser att alla vuxna och givetvis också vi kristna måste ställa oss frågan, vad kan vi göra för att vända utvecklingen? Vi behöver inte bli moralister, men kanske fråga oss, vad kräver samhällsmoralen av oss? Vad tror vi att Jesus säger till oss när vi möter honom i den sönderslagne ungdomen, eller möter hans blick i förövarens ögon eller känner hans tyngd när vi lyfter den avsvimmade unga flickan ur rännstenen?

Kanske hör vi lite svagt om vi anstränger oss: Är det så här ni behandlar dessa mina minsta bröder och systrar?


Är det kanske dags att återanvända gamla ideal?

12 oktober, 2007

”Det är ingen tillfällighet att initiativet till den första fackföreningen i Holmsund, avd 80 av transportarbetarförbundet, togs av en nykterhetsman, hamnarbetaren Axel Arnberg. Och Holmsunds ledande socialdemokrater under 20. och 30-talen rekryterades till stor del ur logen.” Ambjörnssson, Logen 880 Skärgårdsblomman ur antologin ”Den Dolda Historien.” 

”Nära hälften av kärntruppens medlemmar såväl 1900 som 1908 var eller hade varit anslutna till övriga folkrörelseorganisationer främst nykterhetsorganisationer. I än högre grad gäller detta styrelsens medlemmar.” Torgny Börjesson: Metall 20 – fackföreningen och människan. 

Har under senare år haft många anledningar att fundera över frågan om nykterhetens roll i uppbygget av folkrörelserna och folkhemmet. I dag fick en artikel i Dagen mig att återigen börja reflektera över nykterhet och dagens glorifiering av alkoholbruket.

Jag har inga rötter i frikyrkorörelsen, men däremot är mina rötter starkt rotade i arbetarrörelsen.  Det var ingen tillfällighet att arbetarrörelsens pionjärer ofta hade nykterheten som en personlig livshållning. De såg hur en förödande alkoholkultur undergrävde samhörighet, moral, bildning och kultur. Familjer levde i misär på grund av alkoholism, oftast hos mannen. Det är bara att gå till de historiska samlingarna, så får man sig till livs att det inte främst var av moralistiska skäl, som kampen mot alkoholen bedrevs. Det var i högsta grad en fråga om överlevnad.

Det är bara att inse, att generationerna efter våra pionjärer dåligt förvaltat arvet. Bara under den tidsperiod som jag själv kan överblicka, har alkoholkulturen fått ett stadigt grepp om alla nivåer av de folkrörelser jag personligen har erfarenhet av. Skam till sägandes är jag givetvis också en del av alkoholliberalismen, på ett personligt plan men också i min roll som folkbildare. Utan att blinka har jag som ABF-ombudsman ansett det som folkbildning att lära sig att uppskattande dricka vin. Möjligen fanns det en förvriden jämlikhetstanke bakom. Även arbetare skall väl ha rätt att lära sig att uppskatta vin som har smak av svettig hästsadel.

Det är bara att inse att vi, som idag kan betrakta hur våra barnbarn har det, måste gripas av förskräckelse. Vilken samhällsutveckling är vi medansvariga till?  När Nationalteatern i slutet på 70-talet sjöng: ”Är du rädd för ditt eget barn lilla mamma?” såg vi det komma, men vi förmådde inte hejda utvecklingen. Vad värre var – vi förstod inte ens utvecklingen. Vi fortsatte med vår drogkultur, som om den var en del av våra mänskliga rättigheter.

Vi ser resultatet, men jag ser också motkrafterna. Det är inte i första hand äldre medelålders tanter och farbröder i min ålder som kommer vara kraften, som på något avgörande sätt bidrar till förändringen. Det är ungdomarna själva som börjat förändringsarbetet. Om jag förstått det jag läser rätt, växer nykterhetsrörelsen igen. Ungdomarna ger liv åt gamla organisationer. Gör aktioner. Avslöjar att regler inte följs och kanske framför allt, de lär sig! Ur organiseringen, aktiviteterna och kunskapsprocessen kanske vi ser nya folkrörelser växa fram med en ungdomlig nykterhetsrörelse som bas. För vi får inte glömma, det var inte i första hand medelålders gubbar som drev fram våra idag något överåriga folkrörelser. Det var unga människor! Ofta långt under 30 år.

Det vi kan göra är att åtminstone våga se problemet, att det är vår förfärande alkoholkultur, som bidragit till utvecklingen. En kultur som inte bara har ramlat på ungdomen från ovan, utan de har sett och lärt sig av goda läromästare.


Fler kyrkor än krogar i Jakobstad!

15 augusti, 2007

Ibland hittar man intressanta små notiser när man surfar runt. Om förhållandet mellan kyrkor och krogar i Jakobstad stötte jag på i Kyrkpressen en mycket intressant svenskspråkig tidning i Finland.

Uppgiften intresserade mig av två skäl, dels är jag född i Jakobstad, dels förklaringen till varför det finns så många kyrkor i Jakobstad. Orsaken lär vara industrietableringen i början av förra seklet.

Jag vill inte påstå att jag påverkats av den tydligen starka kristna miljön i någon högre utsträckning. Jag flyttade från Jakobstad 1951 och har bara besökt staden en gång sen dess. Har ett vagt minne av ett tältmöte (?), som tydligen påverkade mig till att vilja bli präst. Den viljan bar jag med mig under hela min barndom, men kallelsen dog några år efter konfirmationen.


EU och spriten!

5 juni, 2007

Kan inte låta bli att något lite kommentera, att det tydligen blivit tillåtet att privatimportera alkoholhaltiga drycker över nätet. Det finns en skrälldus med artiklar i tidningarna som ur olika aspekter analyserar konsekvenserna av beslutet. Jag vill hänvisa till en artikel av Niklas Ekdal, Frihet med förhinder, i DN. Den är så där lagom allsidig.

Kan inte låta bli och dela med mig av ett minne från en debatt i Tärnsjö jag deltog i, när det begav sig. Jag argumenterade för ja till medlemskap i EU i debatten och hade det svettigt. Sala/Heby var kompakta nej-fästen. Debatten gick hyfsat, blev inte utbuad, men jag kände att jag inte hade vunnit över någon till att rösta ja i den kommande folkomröstningen.

I slutet av debatten bad mötesordföranden oss debattörer att visa på något argument från motståndarsidan som vi ansåg ha tyngd. Jag påpekade att om alkoholpolitiken vore den enda fråga jag skulle ta hänsyn till, då skulle jag rösta nej. Jag trodde då och har väl inte ändrat uppfattning, att det skulle bli svårt för oss i Sverige att i längden hålla fast vid vår mycket framgångsrika alkoholpolitik.

Efter debatten kom en gubbe fram till mig och sa: Det är då konstigt att du är emot det enda som är bra med EU.