Är utnyttjande av oavlönad arbetskraft mot betalning en god kristen handling?

23 juni, 2011

Röda Korset gör det. Frälsningsarmén gör det. ABF Gästrikebygden gör det. Nu har även Svenska Kyrkan i Märsta anslutit sig. (sid 2). Kyrkan i Märsta utnyttjar som de andra, oavlönad tvångskommenderad arbetskraft, Fas 3:or, mot betalning från staten, i sin verksamhet. Verksamheten består i att odla blommor, potatis och grönsaker på en yta av 7000 kvadratmeter plus ytterligare 2 ha mark. Produkterna används av församlingen eller säljs på den lokala marknaden.

Svenska Kyrkan i Märsta motiverar utnyttjandet av arbetslösa på samma sätt, som RK, FA och ABF gör. De har enbart de arbetslösas bästa för ögonen. Alla andra påstående är illvilligt förtal. Jag skrev för en tid sedan ett blogginlägg om ABF Gästrikebygdens utnyttjande av tvångskommenderad oavlönad arbetskraft i sin verksamhet. ”En slav blir inte mindre slav oavsett om ägaren är en hygglig prick.” Det inlägget tillägnar jag i dag Märsta församling.

Jag tillägnar även artikelförfattaren, Mats Lagergren ett tidigare blogginlägg. Det inlägget riktar sig mot en artikel i Handelsanställdas förbundstidning, Handelsnytt. I den artikeln hyllas ABF Gästrikebygdens utnyttjande av arbetslösa på samma aningslösa sätt, som Mats Lagergren gör i sin artikel i Kyrkans tidning. Håll till godo Mats! ”Är jag verkligen en glåpordskastande vänstertönt?”

Det är nästan, men bara nästan, att jag ångrar mig, att jag inte bet ihop och stannade kvar i stiftsfullmäktige. Det kunde ha blivit en bra motion till stiftsfullmäktige.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

Någon är vårdslös med sanningen!

13 maj, 2011

Läser i DN att AMF Pensions ordförande Bertil Villard hoppar av uppdraget. Avhoppet i sig är ingen överraskning, utan det är ju så det brukar gå, när medierna börjar ställa obehagliga frågor.

Det som ändå gör det lite intressantare än vanligt är det två helt oförenliga verklighetsbeskrivningar som LO och den avgående ordförande för AMF gör.

Lite citatbotaniseringar ur artikeln:

– Min uppfattning är att Bertil Villard har passerat det som är våra etiska riktlinjer. Och det har naturligtvis betydelse för hans förtroende, sade LO:s vice ordförande Per Bardh på torsdagen.

Citatet kan inte tolkas på något annat sätt än att Per Bardh hävdar, att LO:s representanter i AMF:s styrelse, var helt ovetande om den påstådda skatteplaneringen.

Så här säger Bertil Villard:

”Innan jag erbjöds ordförandeposten i AMF 2009 säkerställde jag med stor noggrannhet att ägarna kände till och var införstådda med det skattemål som nu blivit medialt aktuellt”, skriver Bertil Villard.

Det Bertil Villard hävdar, är fullständigt oförenligt med Per Bardhs verklighetsbeskrivning. Den andre delägaren, Svenskt Näringslivs representant Urban Bäckström bekräftar, att åtminstone han kände till Bertil Villards skatteupplägg.

Jag anser det nog vara ett rimligt krav, att LO lägger alla kort på bordet för granskning. För de tänker väl inte, i tysthet, låta Wanja Lundby-Wedin bära hela ansvaret. Det kanske går en gång till, men jag skulle inte våga lita på det. Det måtte väl finnas någon gräns för den fäaktiga lojaliteten inom rörelsen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Jag vet att makten och dess lakejer inte lyssnar, men det är ändå min plikt att sprattla och hojta till protest!

4 mars, 2011

Läser i Arbetarbladet den häpnadsväckande nyheten, att Gävle infört AK-arbeten i stor skala i kommunen. Idag har AK-arbeten fått namnet Fas 3. Egentligen är det väl inte helt rätt, att skriva ”häpnadsväckande” för jag är inte direkt förvånad. Däremot skulle jag önska att det var en häpnadsväckande nyhet, att Gävle kommun låter oavlönade och tvångskommenderade arbetslösa utföra rena AK-arbeten. En företeelse som var ett exempel på hur arbetslösa förnedrades under förra seklet. Kunskapen om kampen mot AK-arbeten tillhörde inte någon överkurs i SSU på 60-talet, utan utgjorde en del av baskursen. Vart har den kunskapen tagit vägen? Återigen får jag ett bevis för att vi inte lär av historien.

Det känns minst sagt tragiskt, att kommunen tillåter tjugotalet arbetslösa oavlönat röja sly, buskar och fälla träd. Det finns ingen kvalitativ skillnad mellan att bygga vägar eller att röja sly. Det är arbetsuppgifter, som måste göras och när det gäller slyröjning torde det tillhöra kommunens normala ansvarsområde. Ett ansvarsområde som normalt omfattas av kollektivavtal. Var finns Kommunal? Är det dags att skrota begreppet ”världens starkaste fackförening.” Läser man det senaste numret av LO-tidningen, så slås jag av insikten, hur ska fackföreningsrörelsen kunna ta strid för kollektivavtal, när de inte kan skydda eller tar strid för sina medlemmar, när det gäller oavlönat tvångsarbete? Upplever vi en ny dimension av begreppet facklig-politisk samverkan? Varför annars den fullständigt monumentala passiviteten från fackföreningarnas sida?

Situationen i Gävle blir än mer tragisk, eftersom kommunen styrs, om jag förstått rätt, av S, V och MP. Inte heller kan vi hoppas, att ABF tar ansvaret och erbjuder kommunens ansvariga några cirklar eller kurser i arbetarrörelsens historia eller värdegrund. ABF självt anser ju att det är fullt acceptabelt, att nyttja oavlönad arbetskraft.

I all verksamhet finns det personer som är ansvariga. I Gävle är det följande personer som ytterst är ansvariga för verksamheten:

Ordinarie ledamöter i Kommunstyrelsen

Namn Parti Uppdrag Ort
 
Blank, Carina S ordf GÄVLE
Johansson, Per S v. ordf GÄVLE
Lundgren, Lena S led FURUVIK
Wahlström, Hans S led GÄVLE
Wiklund-Lång, Åsa S led VALBO
Persson, Roger MP led HEDESUNDA
Engström, Marita V led GÄVLE
KällgrenSawela, Inger M led GÄVLE
Bornegrim, Niclas M led VALBO
Bjerkén, Birgittha M led GÄVLE
Dahlberg, Micael M led GÄVLE
Fredriksson, Per-Åke FP led GÄVLE
Ericsson, Roland C led GÄVLE
 

Jag har blivit kallad tönt för att jag engagerar mig och protesterar mot förnedrande behandling av människor. Det får jag väl med jämnmod acceptera. Under mycket lång tid framöver, kommer jag vid alla högtidstal av Socialdemokrater, Vänsterpartister eller Miljöpartister i Gävleborg, om alla människors lika värde, tänka och säga, fullständigt kristligt och ur djupet av hjärtat – Skit på er!  Sån tönt är jag och det är jag stolt över!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,


Det fanns en gång ett fackligt löfte, men det var för länge sen, så länge sen!

25 januari, 2011

Sitter här i kvällningen och låter tankarna gå lite hur som. Tänker på berättelser från min barndom. Strejker i norra Finland. Mitt i striden mormor och morfar. Många nederlag. Revolution. Nederlag. Arbetare skjutna mot bastuväggar. Egna upplevelser av 1 majtåg och majvippor. Fest och glädje!

Efter flytten till Sverige växte nya berättelser fram. Sundsvallstrejken. Nederlag! Arbetare omringade av militär. Träbaronerna firade i champagne på hotell Knaust. Berättelser om förbud mot strejker. Arbetsvilliga och arbetsovilliga. Fler strejker och fler nederlag. Ådalen, återigen militär och återigen nederlag. När jag sitter här och funderar upptäcker jag, att jag så förvånansvärt väl minns alla berättelser om nederlagen.

De berättelserna är på många plan sanna, men för att sanningen skall bli fullständig, får vi inte glömma all den styrka, som växte fram ur nederlagen. Nederlagen ledde inte till att arbetaren tappade sin stolthet, oavsett hur mycket champagne segerrusiga arbetsköpare vräkte i sig. Varje strejk och nederlag ledde bara till en ännu fastare övertygelse om behovet, att organisera sig ännu bättre. Att bygga fler Folkets Hus. Starta ännu fler Konsumbutiker. Starta nya folkrörelsebibliotek. Starta ett eget bildningsförbund, ABF. Ja, uppräkningen kan göras hur lång som helst. Efter många nederlag och segrar hade arbetarrörelsen vunnit ideologisk hegemoni i samhället. Vilket bl. a visade sig i, att arbetarklassen frambringade den ena författaren efter den andre och som under massor av år, var totalt dominerande i den litterära världen.

Så här går tankarna en vinterkväll i Bjuråker. Jag vet också, att tankarna bara är nostalgiska gammelmansminnen. Har allt oftare under senare tid upplevt känslan av vara den där gamla onkeln på släktkalas, som de flesta pliktskyldigast pratar några ord med, men som flyr så snabbt artigheten tillåter. ”Nu sitter han där och ältar sina gamla minnen. Han förstår inte, att vi lever i en ny tid! Gubben börjar nog bli lite senil”

Gubben kanske inte förstår, men han både ser och hör! Och det han hör och ser, förvånar honom storligen. Ska detta vara det nya och spännande?

Han ser en utveckling där staten bestämmer vilka som skall ha rätten att arbeta under kollektivavtal och vilka, som inte skall ha den rätten. Gubben har med stor spänning väntat på de fackliga kampsignalerna, men inser med bestörtning, att ”världens starkaste fackförening” tydligen avser att under stillsamma protester, acceptera ordningen, att staten under tvång, anvisar fackliga medlemmar till oavlönat arbete hos skilda arbetsgivare. Gubben drar sig till minnes: Vad gör världens starkaste fackförening? Världens starkaste fackförening beklagar!

Gubben vill vara rättvis och säga att han sett och hört mängder av fackliga representanter protestera i TV. Varje gång han hör protesterna, önskar gubben att han inte slagit på TV:n! Vad är det han för höra? Jo, att de fackliga representanterna inte i första hand protesterar mot systemet, utan de protesterar mot att det tydligen händer, att tvångsarbetarna, oftast deras egna medlemmar, utför ”ordinarie arbetsuppgifter!” Gubben är möjligen på gränsen att bli något slagrörd, men fortfarande minns han hyfsat väl innehållet i kollektivavtal. Han minns, att det funnits formuleringar om kvinnolöner och ungdomslöner. Men hur han än anstränger sig, kan han inte minnas att det någonsin stått någonting i kollektivavtal, som skiljer på ”ordinarie” arbetsuppgifter och arbetsuppgifter. Självklart skall kollektivavtal gälla alla och alla arbetsuppgifter på en arbetsplats. Herrarna korkar nog upp champagnen just nu och hurrar segervisst! Tänker gubben, på sitt nostalgiskt förenklade sätt.

Gubben vill inte ens tänka på, att ABF bygger arbetsplatsbibliotek med hjälp av oavlönade tvångsarbetare. Tanken känns alltför tung! Kan det verkligen vara en god grund för det framtida bildningsarbetet?

Här får vi lämna gubben åt sina funderingar och påminna oss, att under alla den fackliga kampens olika faser, fanns det en övertygelse och en förvissning om, att står vi bara eniga, då segrar vi. Vi kan kalla övertygelsen för det fackliga löftet. Ett ömsesidigt löfte som man gav varandra. Löftet gällde för en enskild arbetsplats, men den gällde också globalt. Jag minns hur jag läste, med en nackhårsresande känsla, att arbetare på Nya Zeeland skickat stöduttalande och insamlade pengar, som ett stöd till strejkande arbetare i Sverige. Det fackliga löftet levde!

Jag är en aktiv kristen och kan ibland känna i en Gudstjänst, den mäktiga känslan, att hela den himmelska härskaran och alla de som gått före, bokstavligt är med och firar Gudstjänst. Detsamma gäller det fackliga löftet. Överallt där människor samlas och ger varandra löftet, att kämpa för människovärde och mot mänsklig förnedring, där är alla de, som gått före också med och inte bara de. Jesus är mitt ibland dem! Det må vara nostalgiska gammelmansfunderingar, men det är min övertygelse och fasta tro!

Det fackliga löftet

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,


En slav blir inte mindre slav, oavsett om ägaren är en hygglig prick!

22 januari, 2011

Av en slump råkade jag stöta på en mycket intressant artikel i Arbetarbladet. Artikeln handlar om kritiken mot att ABF i Gästrikland aktivt medverkar i FAS 3. Inte bara ABF Gästrikland, utan det verkar vara en vanligt förekommande åtagande inom ABF i hela landet. Jag är inte förvånad att ABF är beredd att ta emot arbetslösa, som Arbetsförmedlingen anvisar. Ersättningen är ju inte heller helt bort i tok.

Det jag däremot reagerade för, var min gode vän Torgny Jacobssons mycket märkliga försvar av, att ABF Gästrikland utnyttjar möjligheten till gratis arbetskraft, som staten bjussar på. Jag fick ”Onkel Toms stuga” i tankarna när jag läste följande fundering av Torgny:

”Jag drivs av att det är väldigt bra att den sociala ekonomin gör det här. Så länge det finns en plats vakant här det inte något privat intresse som kan sko sig på andra människors elände.”

Jag känner Torgny som en klok man, men här faller han i den mycket enkla fällan, att betrakta sitt handlade från sin egen horisont och inte ur den drabbades perspektiv. Det var nog ingen slump att jag fick associationer till ”Onkel Toms stuga.” Självklart är det bättre för slaven att ha en god ägare, som inte pressar ut det mesta möjliga ur henne. Men ägarens godhet förtar ju inte det faktum, att slaven ändå är slav.

Slavägarens mål med sina slavar är att uppnå egen personlig nytta. Det är lika för både den onde och den gode slavägaren. Samma principer gäller även Fas 3:are. Oavsett om den eller de som tar emot Fas 3:are är onda eller goda, så är det mottagarens intresse som avgör vad Fas 3:arna skall ägna sig åt. Det här har de flesta som drabbats av Fas 3, insett. De känner sig med rätta utnyttjade som oavlönad arbetskraft, enbart till nytta för arbetsgivaren. Fas 3 har stora inlåsningseffekter och med små möjligheter till egna initiativ och självbestämmande.

Jag ska ytterligare ta till en slavliknelse. Många slavar drevs av frihetslängtan att bryta loss från sin ägare och fly. Oavsett om ägaren var ond eller god, anlitades jägare som skulle infånga den flyende slaven. Oftast blev de infångade och då återstod straffet. Om slavägare var en godhjärtad människa, så kunde han anlita proffs som såg till att straffet verkställdes. Självklart menar jag inte, att dagens Fas 3:are riskerar att bli piskade, men hotet om indragen försörjning minimerar risken för ”flykt”. Hotet om indragen försörjning drabbar Fas 3:are oavsett om de är placerade hos ABF eller en girig privat mottagare.

Inlägget håller på att svälla över alla rimliga gränser, men jag vill ändå sluta med två längre citat hämtade från Wikipedia. Citaten handlar om AK-arbeten. Läs citaten och fundera över två frågor:

På vilket sätt skiljer sig, rent principiellt, Fas 3 från AK-arbeten på 20- 0ch 30-talen? När ni ändå håller på och funderar kan ni ju också begrunda om ABF på den tiden skulle ha anlitat AK-arbetare för att anlägga en väg till någon kursgård?

Det var dock inte förrän efter första världskriget (1914-1918) som åtgärder blev av nöden. Arbetslösheten som 1918 var 4,6 % hade 1922 ökat till 34,3 %. Därför insattes nödhjälpsarbete; man beräknar att närmare 35 000 man detta år var sysselsatta med vägbyggen, dikning av våtmarker och skogsarbete. Lönen var ungefär 75 % av den normala för grovarbete. Man bodde i baracker, ofta långt från hemorten och den som vägrade ta ett nödhjälpsarbete blev utan all ersättning. (Wikipedia)

För att inte AK-arbetena skulle te sig alltför attraktiva, sattes olika lönegränser som varierade från socken till socken. Nödhjälpsarbeten skulle ses som en sista utväg, och lönerna sattes under ”lägsta lön på orten” vilket ofta var grovarbetare eller statare. Att de senare även hade olika naturaförmåner togs inte med i beräkningarna, med följd att de som anvisades ett AK-arbete ofta tvingades långt från trakten och att arbetarna tvingades leva på i stort sett existensminimum. (Wikipedia)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,


Det var nog lite bättre förr!

4 januari, 2011

Läser i medierna att Volvo i Skövde ansåg, att tre anställda på ett bemanningsföretag, inte längre var välkomna på Volvo. De fick gå med omedelbar verkan. De hade tydligen varit illojala. Inte så att de spridit några viktiga företagshemligheter omkring sig. Nejdå, en av de anställda hade skrivit på sin statusrad på Facebook: ”En dag kvar av veckan på detta dårhus.” Storföretagen har tydligen blivit oerhört mer känsliga än de var när jag hade anställningar inom tillverkningsindustrin.

Jag påminner mig en diskussion jag hade som fackordförande med min avdelningschef på Material och transport inom ASEA/ABB. Han ansåg, att Metall hade orimliga krav på pausutrymmen. Han kunde inte förstå behovet. Jag försökte ta det från den skämtsamma sidan och undrade om inte han och hans ledningsgrupp kände behov av att prata lite skit om underlydande över en kopp kaffe? ”Nej, det har vi verkligen inte” blev hans något ilskna svar. Jag svarade, att vi metallare däremot hade stora behov, att över en kopp kaffe, prata av oss ilskan över våra chefer. Jag tror inte att Kjell ens ett ögonblick upplevde, att vare sig jag eller de övriga metallarna var illojala. Kjell och jag blev inte ens personliga ovänner, utan vi samarbetade bra kring förändringar i metallarnas arbetsorganisation. Vilket resulterade i, att vår avdelning, under några år, hade den snabbaste löneutvecklingen på hela ASEA/ABB i Västerås.

Innan jag hamnade på Material och transport arbetade jag på svetsverkstaden Sigfrid. Där tillverkade vi statorer till olika kraftverk bl a till de kärnkraftverk som då var under uppbyggnad. På Sigfrid hade jag inga fackliga uppdrag, utan var en mycket aktiv frifräsare. Lite då och då delade jag och andra ut flygblad utanför verkstadsportarna med kritik av kapitalismen och ASEA. När kärnkraftsdebatten tog fart, deltog jag ivrigt och med stor entusiasm i skilda aktiviteter mot kärnkraften. Under folkomröstningskampanjen stod jag, vid flertal tillfällen, på torget i Västerås och kritiserade satsningen på kärnkraft. Deltog i paneldebatter, som representant för linje tre i Västerås. Tillsammans med andra aseater bildade vi organisationen ”ASEA-anställda mot kärnkraft.” Det märkliga var, när man ser till dagens situation, att inte en enda gång fick jag höra av chefer, att jag var illojal mot ASEA. Jag blev inte ens omplacerad, utan jag fick fortsätta, att svetsa på mina statorer. Omplaceringen till Material och transport skedde på mitt initiativ några månader efter folkomröstningen.

Nu ska ingen tro, att jag var någon enstaka udda figur på ASEA vid den tiden. Vi var många och hyfsat högljudda, om jag ska uttrycka det milt. Om ASEA då skulle varit lika känsligt för kritik, som tydligen Volvo är i dag. Då skulle några hundra metallare fått vandra till Arbetsförmedlingen och på vägen anmält sig till Metalls A-kassa.

 ”En dag kvar av veckan på detta dårhus.” Illojalt? Det är så erbarmligt barockt, att i egentligen skulle jag gråta. Vi ifrågasatte och bekämpade offentligt och ljudligt en vinstgivande produkt och fick bli kvar på företaget. I dag räcker det med en raljerande suck av glädje över att arbetsveckan snart är slut, för att en anställd skall få sparken. Det är inte lojalitet Volvo kräver, utan fullständig underkastelse. Systemet med bemanningsföretag är ett otyg och måste bekämpas. Uppgiften är fackföreningarnas, men de har tydligen, som jag uppfattar det, inte tagit uppgiften riktigt på allvar.

Har ett svagt minne av en raljerande paroll vi skanderade i någon demonstration på 70-talet. Jag låter det vara osagt i vilket sammanhang, men den vaga minnesbilden kan användas i dag. ”Vad gör Löfven? Löfven protesterar!” Eller kanske än mer ilsket raljerande: ”Vad gör världens starkaste fackförening? Världens starkaste fackförening protesterar!”

Visst kunde man få sparken även på 70-talet. Efter en ettårig AMS-utbildning till svets- och plåtmekaniker fick jag anställning, med stöd från arbetsförmedlingen, på Åslund & Co, som svetsare. Det ekonomiska stödet till företaget, för att de anställde mig och en kamrat, var ett introduktionsstöd och utgick under sex månader. Sen var det tänkt att företaget skulle tillsvidareanställa oss. Från första dagen blev det helt klart, att personkemin mellan Åslund och mig inte var den bästa. Det hela slutade med, för att göra en lång historia kort, att i slutet av 73 dök Åslund och en av de andra delägarna upp på ett, som jag och min kompis trodde var ett fackmöte och började skälla ut oss för att vara illojala och bråkmakare. Åslund spände ögonen i mig och frågade: ”Tror du att du klarar mitt jobb bättre än jag?” Jag var så ilsken, att jag bara vräkte ur mig: ” Ja, för fan! Ge mig 200 000 kr i lön, så kan jag också gå omkring och vara otrevlig och bete mig svinaktigt mot folk!”

Åslund & Co blev min sista arbetsplats i Sundsvall. Min arbetsförmedlare gav mig rådet eller löftet om man så vill. ”Sök arbete var som helst i Sverige. Kom och berätta för mig var du fått arbete, så ska jag fixa alla nödvändiga flyttbidrag.” Så blev det och någon gång på senvåren 1974 flyttade vi till Västerås och till ASEA. Där blev jag kvar till 1988. Vad som hände efter det får jag ta någon annan gång.

Källor: DN, SvD,

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,


Allt är sig likt!

4 augusti, 2010

”Jag känner en som är från Kalifornien. Han talar inte likadant som vi. Man hörde det på honom när han tala, att han var nånstans långt bortifrån. Men han sa att just nu var det många som fick gå omkring och söka arbete där. Och han påstog att de som arbeta med fruktplockning bor i tältläger och har det usligt och ont om maten. Han påstog att lönerna var dåliga och att det var svårt att få arbete.

En skugga for över ansiktet på henne.

-Nej, det är fel det, sa hon. Pappa har fått ett prospekt som är tryckt på gult papper och där står det att det är ont om folk till fruktplockningen. Så mycket besvär skulle de inte göra sig om det inte var gott arbete. Det kostar stora slantar att få ut såna där prospekt. Vad skulle de tala osanning för, och kasta ut pengar dessutom?”

Ovanstående citat är hämtad ur ”Vredens druvor” skriven av John Steinbeck. Den romanen har tillsammans med många andra, präglat min syn, sen ungdomsåren, på samhället och dess orättvisor. Mitt exemplar av Vredens druvor, är sliten. Pärmarna håller på att ramla av. Allt visar, att boken har blivit läst många gånger. Att den betytt mycket för sin ägare.

Under många år, så här på höstkanten, har jag blivit påmind om boken och tänkt att världen inte utvecklas i någon hastig takt. Årets höst är inte annorlunda. Jag tror inte att det undgått någon att vi återigen har bärplockare från bl. a Thailand och Vietnam här, som förespeglats stora inkomster om de är duktiga och plockar mycket blåbär och lingon i de svenska skogarna. Återigen upptäcker bärplockarna, att de enda som tjänar stora pengar, är de som ”hjälpt” plockarna till Sverige. Plockarna sätter sig ofta i skuld för att komma till Sverige, den skulden skall givetvis betalas. Pengarna skall också räcka till bostad, mat, bilresor till och från bärskogen. Det är många som har fingrarna, inte i syltburken, men i plockarnas plånböcker!

Jag kan inte förneka att det är något deprimerande, att gång på gång upptäcka att världen inte i grund förändrats sedan ungdomsåren. Jag har hunnit bli 66 år och inser år efter år att den verklighetsbild jag fick när jag var tonåring fortfarande är giltig.

Det var inte bättre förr och inte har det skett någon utveckling! Vi får vår sylt, mellanhänderna sina pengar och bärplockarna åker hem med sina skulder!

Världsordningen är intakt!

DN 1, DN 2, DN 3, DN 4,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,