Den 8 januari läste jag som hastigast ett inlägg av Sofia i bloggen Fjärde väggen. Både av hur orden föll och tonfallet i inlägget gjorde att jag insåg att inlägget var viktigt. Men födelsedag, predikoförberedelser och begrundan över en, inte alltför lyckad predikan tog sin tid och först i går tog jag tag i frågan och insåg att Sofia inte tagit till överord. Inte för att jag misstänkte det.
Via Dagen hamnade jag hos Stefan Swärd och ett blogginlägg med rubriken: Till försvar för församlingstukten. Innan jag börjar en kritisk granskning av inlägget, vill jag göra klart, att jag inte ifrågasätter vare sig församlingars eller föreningars rätt att ha egna interna regler för sina medlemmar. Det är inte heller någon mänsklig rättighet, att få tillhöra vilken församling som helst. Med detta sagt, får jag ändå säga att Stefans Swärds inlägg tar upp två skrämmande exempel på församlingstukt, som inte stillatigande får passera. Jag har en känsla av, att de flesta kommentarer medvetet (?) undviker exemplen. När Stefan Swärd nämner exemplen, då hänvisar ha till egen pastoral erfarenhet. En hänvisning som gör mig nästan stum, men som ni märker bara nästan. Ni får ursäkta, att jag exemplifierar med något långa citat, men jag upplever det som nödvändigt.
Så här beskriver Swärd, med egna ord, hur en församling skall hantera hustrumisshandel: ”Vad gör man när en kristen man som är medlem i en församling, slår sin fru. Och det upprepas, trots själavård, förmaningar, tillsägelser. Han fortsätter slå sin fru. Där menar jag att man i en kristen församlingsgemenskap, ibland måste säga stopp. Hit men inte längre. Du lyssnar inte på vad vi säger, vi accepterar inte att du slår din fru. Vi delar nu ingen gemenskap med dig, du kan inte äta tillsammans med oss, komma hem till oss, delta i våra sammankomster, förrän du har omvänt dig, gjort upp med detta. Självklart fortsätter församlingen be för den ”utvisade”. Så fort personen visar tendens till ånger, omvändelse, bättring, att vilja gå till roten med det destruktiva beteendet, är man välkommen tillbaka, utvisningen upphör. ”
Kan ovanstående exempel verkligen anses vara en god pastoral hantering av problemet? Jag skulle vilja, i all ödmjukhet, föreslå församlingar som hamnar i en liknande situation följande handlingsalternativ.
Så fort församlingen får vetskap om att en medlem blir misshandlad av sin man, bör omedelbart tre åtgärder falla på plats. Församlingen bildar en skyddsmur av omtanke och empati runt den misshandlade. Misshandeln anmäls omedelbart till polis och den misshandlande mannen förbjuds med omedelbar verkan att delta i församlingens gudstjänster. Den misshandlade kvinnan ska inte behöva avstå från gudstjänstgemenskapen av rädsla att möta sin misshandlande man. Kvinnan ska uppmuntras att bryta sig fri från ett destruktivt förhållande och här det mycket viktigt, att församlingen klart och entydigt framhåller, att en brytning har himmelsk sanktion. Jesus har ju sagt, att otrohet är skäl för skilsmässa. Om hustrumisshandel inte räknas som otrohet, då vet inte jag vad som ska kallas för otrohet! Kvinnan skall inte heller, vare sig bryskt eller milt, pressas att förlåta. De flesta kvinnor som misshandlas har säkert gång på gång förlåtit och också menat det. De är troligen de största experterna på förlåtelse i vilken församlings som helst.
Jag är medveten om, att ovanstående bara är en skiss, men jag är ändå så förmäten, att jag anser min modell för församlingstukt är bättre, än den Stefan Swärd skissat. När församlingen agerat till skydd för den misshandlade hustrun är det givetvis inte fel om en pastor eller någon annan i församlingen har själavårdande samtal med förövaren och också besöker honom i fängelset. Det har ju Jesus själv uppmanat oss att göra.
Det andra exemplet jag vill belysa i mitt ohemult långa inlägg är följande:
Eller vad gör man när en kristen broder, en församlingsmedlem, har problem med pedofili. Där kan en kristen församling vara en mycket känslig miljö, med många barn och barnfamiljer. Vad gör man då, när en person inte visar medvetenhet om problemet, inte visar ånger, öppenhet, en vilja att komma ifrån sin synd.
Istället för att ställa tafatta frågor, så finns det något mer handfasta åtgärder som en församling kan ta till. Åtgärderna är mycket lika de som församlingen bör ta till, när det gäller hustrumisshandel. Skyddsmur av ömhet runt barnet, anmälan till polisen och omedelbart förbud för förövaren, att delta i församlingens gudstjänster. Barnet skall inte behöva avstå från församlingens gudstjänstgemenskap för att det är rädd att där möta förövaren. Det är också mycket viktigt att stötta barnet så, att det inte tar på sig skulden för det skedda. Inte heller skall barnet, vilket tydligen hänt, pressas till att förlåta förövaren. Låt oss också slå fast, att det inte är förövaren som har ”problem med pedofili,” det är offret som har problemet!
Den församlingstukt Stefan Swärd beskriver i sitt inlägg, och nu är jag medvetet hård och kategorisk, har ingenting med församlingstukt att göra, utan handlar mer om skydd av brottsling. Om jag förstått det juridiska rätt, så faller skyddande av brottsling under allmänt åtal. Jag skulle inte tveka ett ögonblick, om jag fick trovärdiga uppgifter, att gå till polisen och anmäla vilken församling som helst, som hanterar frågor om misshandel och pedofili, som Stefan Swärd föreslår.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Församlingstukt, Stefan Swärd, Misshandel, Pedofili,