När det gäller aga av barn i ”uppfostringssyfte” är jag okristligt oförsonlig!

Läser i DN om ett par från Malaysia, som sitter häktade för att de i ”uppfostringssyfte agat sina barn. Hur uppfostringen gått till står det inte i artikeln, men den har i vart fall pågått mellan juni 2011 och in i december 2013. I artikeln kan vi också läsa att upprördheten är stor i Malaysia. Där finns tydligen, till stor skam för landet, inget förbud mot barnaga i ”uppfostringssyfte”. I civiliserade länder borde förbud mot misshandel av barn vara förbjudet. Malaysia är inget civiliserat land!

Jag har skrivit många gånger om mina känslor inför aga av barn. Varje gång jag läser eller hör talas om att barn blir agade störtar minnen från barndomen över mig. Jag minns hur lärare hotade, luggade eller slog mina kamrater. Och det var inte vid enstaka tillfällen. Jag mådde fysiskt illa varje gång det hände. Jag fick inga örfilar, för jag var en feg och rädd liten skit Jag satt stilla och lyssnade på läraren och försökte svara rätt på alla frågor han gav. Vilket lyckades över förväntan, vilket i sin tur kunde leda till slagsmål på rasterna. Vuxenvåldet på lektionerna ledde till våld på rasterna, men då var jag inte rädd. I slagsmål med jämbördiga fick man ju slå tillbaka. Vilket jag också gjorde!

Skolagan förbjöds 1958 (?), men agan i ”uppfostringssyfte” i hemmen var tillåten i många år till. Där blir minnena alltför personliga, så jag avstår att skriva om det. Jag känner med det malaysiska parets barn. De behöver inte ta skada av den aga de fysiskt fått uppleva. Troligen kommer någon av barnen att som vuxen förneka att de varit utsatta för aga som barn. Det är åtminstone min erfarenhet, när jag pratar om frågan med mina generationskamrater. De kan inte minnas att de blivit agade i skolan eller i hemmen. Och om de minns, så förminskar de upplevelserna eller tar på sig skulden för att de blivit agade. Ja, vilken försvarsstrategi som är bäst. Att glömma eller minnas, det låter jag vara osagt. Eller så är det så, att vi inte väljer. Det blir som det blir.

Jag hoppas i det aktuella fallet, att föräldrarna inte frikänns på grund av kulturella skäl. Jag kräver inte hårda straff, men en påföljd måste det bli. Tror att barnen skulle känna en tillfredsställelse att få uppleva att det finns en vuxenvärld som står på deras sida. Oavsett hur de kommer att minnas i vuxen ålder, så är deras minne helt kristallklart just nu, som barn.

Läs även andra bloggares åsikter om Barnaga, Uppfostran, Malaysia

Byråkratins banala ondska

Dagens Hudiksvalls tidning berättar en historia, som vi läst många gånger. Tyvärr kan jag inte länka till berättelsen, den finns inte tillgänglig, vad jag kan förstå, på nätet. Jag återberättar berättelsen något förkortat.

Sabina Quliyiva kom till Sverige från Azerbajdzjan för drygt fyra år sedan. Här i Sverige träffar hon iranske Salam Mohammed Ali, som bott i Sverige i 6 år. Kärlek uppstod och med tiden får de en dotter, Sandra. Född samma dag som prinsessan Estelle. Ingen i familjen har fått asyl. Klockan halv två på natten mellan den 25 och 26 april dyker polisen upp i familjens hem och hämtar Sabina och Sandra för vidaretransport till ett tidigt morgonflyg till Baku. (Jag har frågat mig många gånger, varför svensk polis använder metoden om nattliga ingripanden, som diktaturer alltid använt sig av?) Självfallet var inte familjen underrättad om det nattliga besöket, utan några som helst möjligheter till planering, hade de bara att följa med. Kvar i hemmet blev Salam.

Berättelsen har vi, som sagt var, hört många gånger och vi lär få lyssna till berättelsen i många nya versioner även i framtiden. Familjer splittras och barnen har inga egna rättigheter. Lilla Sandra är född i Sverige, men av staten anses hon vara invandrare, utan asylskäl. Än har ingen lyckats förklara den logiken för mig. När jag läser vidare i berättelsen dyker det upp en biträdande rättschef på Migrationsverket, Carl Bexelius. Han har mycket att säga, bl. a att vi har en reglerad invandring. Vad det nu har med Sandra att göra? Hon är ju inte invandrare. Självfallet finns det en byråkratisk förklaring till det också. Så här säger Bexelius och nu citerar jag direkt ur artikeln:

”Vuxna personer som inte har fått asyl och som skaffar barn får ta konsekvenserna av det.” 

Läs meningen en gång till. Är det verkligen föräldrarna som får ”ta konsekvenserna?” För mig är det helt uppenbart att det är dottern, Sandra som får ta konsekvenserna, av den ansvarslöshet, som Migrationsverket anser, föräldrarna visat. Konsekvensen för Sabina är utvisning, men den konsekvensen drabbar också Sandra, som troligen får sämre förutsättningar i Azerbajdzjan än vad hon skulle få i Sverige. Eftersom som Sveriges riksdag inte gjort FN:s barnkonvention till en lag, kan myndigheten fortsätta att betrakta barn som bihang till sina föräldrar. Istället för att se barnen som egna rättssubjekt. Hade Migrationsverket varit tvungen att utreda vad som skulle ha varit bäst för Sandra, undrar jag verkligen om myndigheten kunnat ta ett beslut om att utvisa Sandra. Åtminstone skulle de inte kunnat hävda, med någon moralisk tyngd, att det skulle varit bäst för barnet. Det kanske är här förklaringen till riksdagens senfärdighet och uppenbara ovilja, att besluta om att göra FN:s deklarations om barnets rätt till en bindande lagstiftning, kan hittas. Utan lagstiftning blir det inte så krångligt, utan byråkratin får ta besluten. Självfallet med mångordiga förklaringar om att de ser till helheten och där ingår barnen som en del. Förklaringen känns varken trovärdig eller rättssäker, utan öppnar för godtycke.

Berättelsen om Sabina, Salam och Sandra har följt mig hela dagen. Dels för att den är så vardaglig, vi läser den varje dag, men dels för att den tydliggör den vardagliga och byråkratiska ondskans ansikte. Kalla det gärna ondska i filttofflor, men ondska är det och lagstiftarna i vår riksdag står bakom hanteringen. Nu när vi så sakteligen går in i valrörelser, kommer vi medborgare få oss till livs vackra tal om att alla skall med och om alla människors lika värde. När ni hör talen, tänk på Sandra och säg till talarna, om ni har det modet: ”Alla barn i Sverige, inte ens de som är födda här, har lika värde! Alla får inte vara med. En del förpassas, helt orättfärdigt ut ur landet.” 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Utvisning, Migrationsverket, Azerbajdzjan, Iran

Kräver verkligen Gud, att föräldrar ska slå sina barn med plankor?

För en tid sedan hade jag anledning att skriva ett blogginlägg om barnaga. Jag skrev blogginlägget i viss affekt. För det är bara så, att varje gång jag läser eller hör talas om aga i uppfostringssyfte, blir jag det rädda barnet jag en gång var. Rädd för fysisk bestraffning. Rädd för den förnedring och hjälplöshet jag då kände. Eller rättare sagt, fortfarande känner. Jag reagerar inte mot barnmisshandel av några principiella skäl. I varje barn som utsätts för den ”kärleksfulla” hanteringen, möter jag mig själv!

Läser i Dagen, att föräldrarna i Värmland, som Dagen tidigare berättat om, överklagar fängelsedomen. Det har de givetvis rätt att göra. Möjligheten att överklaga är ju del av vår rättssäkerhet. Det intressanta är att föräldrarna inte förnekar de faktiska omständigheterna, utan hänvisar dels till att Guds lag står över Svea rikes lag och dels till att hovrätten för Västra Sverige tydligen i en dom slagit fast, att misshandel av barn i uppfostringssyfte, är en förmildrande omständighet.

Förklaringarna får mina tankar att gå i två helt skilda riktningar.

Det står ingenstans i Dagen-artiklarna, att föräldrarna tillhör någon församling. Det står bara att de är troende. Men om, vilket ändå är troligt, de tillhör en församling, skulle jag vilja att församlingen lyssnade på Stefans Swärds tankar kring församlingstukt. Jag hoppas, att församlingen som föräldrarna eventuellt tillhör, tar ett eller så många samtal det kan tänkas kräva, med föräldrarna och förklarar, att de missförstått Guds vilja. Om församlingen och dess pastorer inte gör det, då är de delaktiga i misshandeln av barnen och missbruk av Guds namn.

Den andra tanken som slår mig, är att det är lite märkligt att ledamöter i en hovrätt, tolkar förbudet att aga barn så, att det är en förmildrande omständighet om misshandeln sker i uppfostrande syfte. Jag kan upplysa domarna i hovrätten, att de gör lika ont i barnet, både fysiskt och psykiskt, oavsett föräldrarnas skäl till att slå barnen. Kroppen som får slagen av klädborstar, plankor eller händer, känner ingen skillnad på slagen. Det gör bara ont och är kränkande. Jag anser det nödvändigt att justitieministern Beatrice Ask ser över lagstiftningen och föreslår riksdagen besluta om ett förtydligande av lagen, så att våra rättsinstanser inser att förbudet mot barnaga inte innehåller några undantag. Ett sådant beslut i riksdagen kräver inga utredningar, utan innebär bara en bekräftelse av befintlig lag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Barnaga, Gud, Hovrätt, Överklaganden, Stefan Swärd, Församlingstukt, Riksdagen, Beatrice Ask,

Man ska leva i Herrans tukt och förmaning!

Den 8 januari läste jag som hastigast ett inlägg av Sofia i bloggen Fjärde väggen. Både av hur orden föll och tonfallet i inlägget gjorde att jag insåg att inlägget var viktigt. Men födelsedag, predikoförberedelser och begrundan över en, inte alltför lyckad predikan tog sin tid och först i går tog jag tag i frågan och insåg att Sofia inte tagit till överord. Inte för att jag misstänkte det.

Via Dagen hamnade jag hos Stefan Swärd och ett blogginlägg med rubriken: Till försvar för församlingstukten. Innan jag börjar en kritisk granskning av inlägget, vill jag göra klart, att jag inte ifrågasätter vare sig församlingars eller föreningars rätt att ha egna interna regler för sina medlemmar. Det är inte heller någon mänsklig rättighet, att få tillhöra vilken församling som helst. Med detta sagt, får jag ändå säga att Stefans Swärds inlägg tar upp två skrämmande exempel på församlingstukt, som inte stillatigande får passera. Jag har en känsla av, att de flesta kommentarer medvetet (?) undviker exemplen. När Stefan Swärd nämner exemplen, då hänvisar ha till egen pastoral erfarenhet. En hänvisning som gör mig nästan stum, men som ni märker bara nästan. Ni får ursäkta, att jag exemplifierar med något långa citat, men jag upplever det som nödvändigt.

Så här beskriver Swärd, med egna ord, hur en församling skall hantera hustrumisshandel: ”Vad gör man när en kristen man som är medlem i en församling, slår sin fru. Och det upprepas, trots själavård, förmaningar, tillsägelser. Han fortsätter slå sin fru. Där menar jag att man i en kristen församlingsgemenskap, ibland måste säga stopp. Hit men inte längre. Du lyssnar inte på vad vi säger, vi accepterar inte att du slår din fru. Vi delar nu ingen gemenskap med dig, du kan inte äta tillsammans med oss, komma hem till oss, delta i våra sammankomster, förrän du har omvänt dig, gjort upp med detta. Självklart fortsätter församlingen be för den ”utvisade”. Så fort personen visar tendens till ånger, omvändelse, bättring, att vilja gå till roten med det destruktiva beteendet, är man välkommen tillbaka, utvisningen upphör. ”

Kan ovanstående exempel verkligen anses vara en god pastoral hantering av problemet? Jag skulle vilja, i all ödmjukhet, föreslå församlingar som hamnar i en liknande situation följande handlingsalternativ.

Så fort församlingen får vetskap om att en medlem blir misshandlad av sin man, bör omedelbart tre åtgärder falla på plats. Församlingen bildar en skyddsmur av omtanke och empati runt den misshandlade. Misshandeln anmäls omedelbart till polis och den misshandlande mannen förbjuds med omedelbar verkan att delta i församlingens gudstjänster. Den misshandlade kvinnan ska inte behöva avstå från gudstjänstgemenskapen av rädsla att möta sin misshandlande man. Kvinnan ska uppmuntras att bryta sig fri från ett destruktivt förhållande och här det mycket viktigt, att församlingen klart och entydigt framhåller, att en brytning har himmelsk sanktion. Jesus har ju sagt, att otrohet är skäl för skilsmässa. Om hustrumisshandel inte räknas som otrohet, då vet inte jag vad som ska kallas för otrohet! Kvinnan skall inte heller, vare sig bryskt eller milt, pressas att förlåta. De flesta kvinnor som misshandlas har säkert gång på gång förlåtit och också menat det. De är troligen de största experterna på förlåtelse i vilken församlings som helst.

Jag är medveten om, att ovanstående bara är en skiss, men jag är ändå så förmäten, att jag anser min modell för församlingstukt är bättre, än den Stefan Swärd skissat. När församlingen agerat till skydd för den misshandlade hustrun är det givetvis inte fel om en pastor eller någon annan i församlingen har själavårdande samtal med förövaren och också besöker honom i fängelset. Det har ju Jesus själv uppmanat oss att göra.

Det andra exemplet jag vill belysa i mitt ohemult långa inlägg är följande:

Eller vad gör man när en kristen broder, en församlingsmedlem, har problem med pedofili. Där kan en kristen församling vara en mycket känslig miljö, med många barn och barnfamiljer. Vad gör man då, när en person inte visar medvetenhet om problemet, inte visar ånger, öppenhet, en vilja att komma ifrån sin synd.

Istället för att ställa tafatta frågor, så finns det något mer handfasta åtgärder som en församling kan ta till. Åtgärderna är mycket lika de som församlingen bör ta till, när det gäller hustrumisshandel. Skyddsmur av ömhet runt barnet, anmälan till polisen och omedelbart förbud för förövaren, att delta i församlingens gudstjänster. Barnet skall inte behöva avstå från församlingens gudstjänstgemenskap för att det är rädd att där möta förövaren. Det är också mycket viktigt att stötta barnet så, att det inte tar på sig skulden för det skedda. Inte heller skall barnet, vilket tydligen hänt, pressas till att förlåta förövaren. Låt oss också slå fast, att det inte är förövaren som har ”problem med pedofili,” det är offret som har problemet!

Den församlingstukt Stefan Swärd beskriver i sitt inlägg, och nu är jag medvetet hård och kategorisk, har ingenting med församlingstukt att göra, utan handlar mer om skydd av brottsling. Om jag förstått det juridiska rätt, så faller skyddande av brottsling under allmänt åtal. Jag skulle inte tveka ett ögonblick, om jag fick trovärdiga uppgifter, att gå till polisen och anmäla vilken församling som helst, som hanterar frågor om misshandel och pedofili, som Stefan Swärd föreslår.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Församlingstukt, Stefan Swärd, Misshandel, Pedofili,

Möjligen har jag läst Bibeln dåligt,

men var står det att föräldrar får slå barn med klädborstar och plankor?

Jag är så oerhört glad ikväll!

Satt här vid datorn i en tryckande hetta och kände mig lätt irriterad. Jag har svårt för sommarhettan, den får mig lätt ur balans. Inspirerad av irritationen hade jag strukturen klar för ett inlägg om Afghanistan. Inlägget skulle inte bli nådig mot den förda politiken. Det kan ni vara säkra på!

Jag gjorde en sista runda bland tidningarna och plötsligt sveper en sval vind genom rummet och irritationen bara rinner av. Jag ser med ljus blick på tillvaron och hyser ett plötsligt hopp om både länder och människor!

Läser i DN:

”Justitieminister Lazhar Bouony sade dock att det handlar om att förhindra våld mot barn och uppmuntra relationer baserade på ömsesidig respekt, dialog och förståelse.”

Lazhar Bouony är justitieminister i Tunisien, som alldeles nyligen tagit ett beslut som förbjuder barnaga i landet! Varje gång jag möter nyheten att ett nytt land tagit beslut mot barnaga, bleknar alla minnen från barndomen, då lärare, föräldrar och grannar ansåg sig ha rätten att misshandla barn. Har jag tur tar tillräckligt många länder beslut, innan jag dör, som förbjuder barnaga, att alla onda barndomsminnen begravts i den dy där de hör hemma.  

Då kändes allt fullständigt hopplöst, men det fanns hopp. Vi barn var inte helt utelämnade. Det fanns en annan vuxenvärld, som agerade för en annan ordning. En vuxenvärld som resonerade som Tunisiens justitieminister: ”att förhindra våld mot barn och uppmuntra relationer baserad på ömsesidig respekt, dialog och förståelse.” Vilket också ledde till resultat! Vi fick förbud mot barnaga. Inte bara i Sverige, utan också i många andra länder. Och nu har Tunisien sällat sig till de civiliserade ländernas skara.

Kan inte låta bli den något elaka kommentaren: Belgien och Frankrike finns inte med bland de länder som förbjuder barnaga. De har väl fullt upp med att värja sig mot hotet från burkaklädda kvinnor!

Självklart innebär inte ett förbud, att all misshandel av barn, så där i ett slag försvinner. Det vet vi av erfarenheterna i Sverige. Jag har tidigare skrivit ett inlägg i den frågan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Tunisien, Barnaga, Lazar Bouony, Frankrike, Belgien, Burka

Är det dags att hissa varningsflagg?

Jag har, under de senaste åren, haft en känsla av att barnaga är på framväxt igen. Jag har inte riktigt haft något att hänga upp känslan på. Det har mer rört sig om synpunkter i olika samtal. Nannyprogrammen i TV har varit förskräckande upplevelser. Allt oftare har jag mött människor som upplevt svårigheter att sätta gränser.

I dag har jag ägnat en stor del av dagen åt att titta på TV-programmet ”Dokument inifrån.” Programmet handlar om att domstolar verkar ha utvecklat en praxis, där kroppslig bestraffning i uppfostringssyfte ses som en förmildrande omständighet. Ett synsätt som totalt strider mot lagstiftarnas intentioner. Det finns inget utrymme i lagstiftningen att åberopa att den vuxne blivit provocerad av barnen. Att barnen inte velat lyda eller kallat den vuxne för tillmälen. Ändå verkar domstolar ta hänsyn till den vuxnes upplevelse av kränkning och döma till så låg påföljd som möjligt eller rent av frikänna.

Lärare, fritidsledare, föräldrar och minst en pensionär har enligt programmet fått lindringar i straffet med bl. a motiveringen, att slagen varit i uppfostrande syfte. Som den intervjuade åklagaren påpekar i programmet, om syftet med våldet är att få barn att vårda sitt språk, då är det aga. Det finns inget utrymme i lagstiftningen att se aga som en förmildrande omständighet.

Låt mig ta ett drastiskt exempel. I programmet visas pensionären, som örfilade en tolvårig pojke, som bl. a kallat pensionären för ”gubbdjävel” Jag är pensionär och irriteras ganska så ofta av att hundägare inte plockar upp efter sina hundar. Ponera nu, att jag står på min garageuppfart i Kyrkbyn och ser hur en hund skiter och ägaren bara går därifrån utan plocka upp efter sig. Jag hojtar till ägaren och kräver att han plockar upp skiten. Om då ägaren hojtar tillbaka och säger: Skit i det du, djävla gestapovakt! Jag blir förbannad och går och slår hundägaren med två rejäla smällar över flabben. Skulle domstolen acceptera mitt motiv att jag måste sätta gränser och få folk att följa enkla ordningsregler? Tror inte att jag skulle få gehör i domstolen. Den skulle nog vänligt, men bestämt förklara för mig att jag inte har, vare sig rätt eller plikt att uppfostra mina grannar. Tror inte heller att PRO Bjuråker skulle gå man ur huse för att visa mig sin solidaritet utanför tingsrätten i Hudiksvall. Är det inte anmärkningsvärt, att när det gäller barn, då står de där och demonstrerar och visar sitt stöd och domstolen gör allt den kan för att mildra påföljden?

Programmet var en väckarklocka. Är det verkligen så, att domstolarna alldeles på egen hand, utan stöd i lagstiftningen håller på att ändra synsättet på våld mot barn och accepterar våld i uppfostringssyfte? Det finns många sätt att kränka barn och fysiskt våld är ett exempel. Jag utgår från att statsmakten gör allt den kan, för att få domstolarna på rätt spår igen.

I annat fall är riksdag och regering medskyldiga till alla framtida kränkningar!

Artikeltips: Är barnaga tillbaka?

Andra bloggar om: Aga, barnmisshandel, våld, domstolar, åklagare, regering riksdag,

När orden tryter. Höj rösten!

Jag har med stort intresse tagit del av tidningsuppgifter om katolska prästers sexuella övergrepp mot barn. Uppgifterna om hur omfattande företeelsen varit, och kanske fortfarande är, är mycket trovärdiga och också bekräftade av kyrkan självt. Brotten har inte bara drabbat barn i ett land, utan har drabbat barn globalt. En omfattning, som tyder på en mycket osund kultur inom organisationen. Det mesta tyder på, att Kyrkan medvetet under många försökt mörklägga händelserna och skydda förövarna.

Mörkläggningen och skyddet av förövarna innebär, att katolska kyrkan är medskyldig till att kulturen fick fotfäste och spridning. Det är inte så, att Kyrkan misslyckats skydda offren för enstaka prästers övergrepp, utan Kyrkan har också genom sin, ofta mycket aktiva mörkläggning, gett spridning och acceptans åt en märklig okristlig sexuell liberalism.

När brotten, så att säga, kommer i kapp katolska kyrkan och den står där, bokstavligt med rumpan bar, verkar Kyrkan vara mer irriterad på dem som storögt och förvånat undrar hur det här kunde hända, än på de strukturer inom Kyrkan som lät det hända.  Vi som står utanför den katolska kyrkan, kan ju inte annat än kritisera och ta avstånd från själva brotten, men också en organisation, som tillät det hända och få en så förfärande omfattning.

När ilskan över kritiken tar överhanden och orden tryter, då höjs ofta rösten i hopp att kritiken skall tystna. Trots att jag på ett mänskligt plan förstår ilskan hos många företrädare för och tillhöriga i katolska kyrkan är det ändå inte tillåtet att höja rösten så till den milda grad, att det bara blir ett obegripligt skrik. Det lyckades fader Cantalamessa åstadkomma, när han jämför kritiken av Katolska Kyrkan med antisemitisk kritik av judar. Vore det inte bättre om han på något förnuftigt sätt förklarat varför övergreppen hände och varför Kyrkan inte stoppade övergreppen trots att de kände till att de hände.

Nu ska det i rättvisans namn också sägas att Vatikanen inte ställer sig bakom fader Cantalamessas oförskämdheter. Orden blev ändå sagda och finns där. Säkert är det många som i sin ilska och förtvivlan över kritiken tagit till sig orden. De riktar, som fader Cantalamessa kritiken fel. De som kritiserar katolska kyrkan är inte ute i ogjort väder.

Andra bloggar om: Vatikanen, Påven, Katolska kyrkan, Sexuella övergrepp, Fader Cantalamessa, Mörkläggning,

Hur var det Per-Albin sa?

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Jag har genom åren, som politiskt aktiv, många gånger förvånat mig över hur lätt vi tror att ord beskriver en verklighet. Folkhemstalet av Per-Albin Hansson var en av grundbultarna, när jag som ung SSU:are i början 60-talet fick min ideologiska skolning. Vi kände stolthet och kom aldrig på tanken att kontrollera om det verkligen förhöll sig så, att vi inte hade kelgrisar och styvbarn i 60-talets Sverige.

Vi något blåögda ungdomar från 60-talet har under senare år fått se och läsa rapporter om att ”styvbarnen” verkligen fanns och hur vedervärdig deras liv kunde vara. Varje gång jag ser rapporterna känner jag dåligt samvete. Jag borde ju ha sett ihåligheten i allt tal om det trygga folkhemmet. Den existerade ju inte! I dag får jag samma känsla av skam, när jag i SvD läser ytterligare en forskarrapport om hur, av samhället omhändertagna, barn blev behandlade under senare delen av 1900-talet. Det är en skrämmande läsning om omänskliga bestraffningsmetoder och om sexuella övergrepp.

Hörde av en slump i radio i dag hur en kvinna i 60-års ålder blev intervjuad. Hon bekräftade rapporten: ”Jag var ju en horunge och blev behandlad som en sådan. De sexuella övergreppen började tidigt.” (citatet är nog inte helt korrekt. Tagen helt ur minnet.)  Så var det och det är bra att även mörka bilder av verkligheten blir synliga.

Det är något skrämmande att de mörka bilderna från 1900-talet fortsätter in i vårt 2000-tal. Vi har även i dagens Sverige våra styvbarn.

Apatiska barn utvisas med regeringens och riksdagens goda minne. Ingen skillnad mellan nuvarande och föregående regering.

Sjuka människors öde avgörs, inte av läkare, utan av byråkrater inom försäkringskassorna. Regeringen och riksdagen tvår sina händer.

Rapporter om vanvård inom äldreomsorgen sköljer över oss i strid ström. För att inte tala om rapporter av övergrepp mot barn och bristande myndighetskontroll.  

Att många hemlösa ”styvbarn” fryser under kalla presseningar kan vi försöka förtränga, men de finns där. De är en del av verkligheten.

Listan över samhällets styvbarn kan göras hur lång som helst. Ovanstående är bara ett litet axplock för att åskådliggöra hur verkligheten ser ut. För min egen del, när man tänker på aningslösheten under en stor del av mitt vuxna liv, lär jag nog rodnande stamma, när frågan kommer: Vad gjorde du för dessa mina minsta bröder?

Andra intressanta bloggar om: Per-Albin Hansson, Folkhemmet, Styvbarn, SSU, Hemlöshet, Apatiska barn, Sexuella övergrepp, Vanvård

Jag är förbannad!

Läser i Dagen den intressanta nyheten, att det pågår en folkomröstning på Nya Zeeland om vuxnas rätt att slå barn! Tydligen finns det en stark opinion mot landets nuvarande lagstiftning, som förbjuder barnaga.

Jag förstår inte, vare sig de känslomässiga eller förnuftsmässiga argumenten, för behovet av att slå barn i uppfostringssyfte. Jag kan höra argumenten: barn mår bra av att få gränser. Ingen tar skada av en dask i rumpan. Den man älskar agar man. Och andra snusförnuftiga plattityder.

Jag vill slå fast, att vuxnas våld mot barn skadar barnen. Än värre blir det om det fysiska våldet motiveras med den vuxnes kärlek till och omtanke om barnet. Jag kan fortfarande minnas med fasa 50-talet då alla vuxna, föräldrar, lärare men också grannar ansåg sig ha rätt att ge barn en (ofta, mycket ofta blev det fler) örfil. Med ett visst vemod minns jag min första egna teologiska tanke. Jag la till ett elfte bud, i tysthet visserligen (ville inte få en örfil), ”Du skall inte slå barn.” Inte upplevde jag, att jag teologiskt rände efter någon tidsanda. I tanken och drömmen var jag fri! Inte stödde Gud att barn blev slagna i kärlekens namn. Det var jag fullt övertygad om och är det fortfarande. Det finns inget utrymme för någon björkristeologi i Bibeln!

För länge sedan, men ändå inte så långt bort hade husbönderna rätt att aga inte bara sina barn och fruar, utan också sina underlydande. Om nu aga är bra för barn, då borde det väl vara bra också för vuxna.

Se där en fråga för en folkomröstning på Nya Zeeland och annorstädes! Jag tror inte att jag behöver skriva någon på näsan alla de goda argumenten mot fysisk bestraffning av vuxna i uppfostringssyfte. De flesta argumenten är säkert förnuftiga och bra. Argumenten borde också ha bäring, när det gäller synen på uppfostran av barn.

Andra bloggar om: Nya Zeeland, Barnaga, Folkomröstning,