Blev inte försoningen lite väl ensidig?

Jag har sedan jag nåddes av nyheten att Nelson Mandela avlidit, känt alltmer irritation och frustration. Kväll efter kväll har jag hamnat hos olika TV-bolag som på skilda sätt gett en bild av Mandelas liv och betydelse. Självklart har jag varje kväll delat uppfattningen att Nelson Mandela var en stor man, stor politisk ledare, men framförallt en stor människa.

De delarna av programmen har inte väckt någon irritation. Nelson Mandela visade stort ledarskap, när han lyckades förmå majoriteten att acceptera försoningens väg och inte välja våldets eller hämndens väg. Det som verkligen irriterat mig i alla dessa kvällars minnesprogram är hur frånvarande den vita överklassen var i försoningsprocessen. Apartheidsystemets offer visade stor vilja att förlåta och gå vidare. Vilket med all säkerhet innebar att Sydafrika undvek ett förödande inbördeskrig, utan någon självklar segrare. Mandela insåg faran och lyckades få folket att inse klokheten i Mandelas strategi. Alla ni som var med minns nog som jag, hur de tidigare makthavarnas suck av lättnad hördes ända till Västerås, där jag då bodde.

Som vanligt, när det gäller Nobels fredspris, visade den norska Nobelkommittén den goda smaken att dela på priset mellan förtryckare och förtryckta. De Klerk och Mandela fick dela på priset. Mandela för sin ambition till en fredlig övergång och de Klerk för att han lovat att upphöra med morden på landets majoritetsbefolkning. För vi kan vara vissa om att de Klerks enda ambition var att rädda så mycket som möjligt av den vita överhetens makt som överhuvudtaget var möjligt. Gärna i allians med en framväxande svart elit. Jag tror inte att jag överdriver, när jag hävdar att de Klerk uppnått mycket av sin målsättning. Det var inte så länge sen strejkande gruvarbetare, i gammal god stil, sköts ihjäl. Vad händer den dag folket inser att de ensidigt försonat sig med de forna fienderna, men att processen aldrig var tänkt att vara ömsesidig från överhetens sida?

Jag avslutar inlägget med en dikt av Elmer Diktonius, ”Gruvan ur diktsamlingen Taggiga lågor 1924:

GRUVAN

En skock svarta människor vid ingången.
De stirrar på några magra lik.
Ingen talar
men hatet dansar över deras huvud
som blodröda taggiga lågor.

Då skriker en nervöst:
Vi lever i mörker och gör deras ljus!
Vi fryser och vi producerar deras värme!
Vi hungrar och bakar deras bröd!
Vårt benmjöl göder deras åkrar!
Bröder det måste bli slut på det här!

Och liken och hatet och orden gör dem galna.
Och de springer mot maskingevären.
Och de skjutes alla ned.
Och sparkas i en grop.
Och deras kamrater går ned i gruvan så tyst.
Men över deras huvud dansar
blodröda taggiga lågor.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Nelson Mandela, Sydafrika, Försoning,

Nej, nej och åter nej!

Ibland händer det att lusten att föra resonerande samtal fullständigt saknas, att jag bara vill ropa ett enkelt och oartikulerat, Nej! I dag är det en sån dag. Läser i Dagens Seglora en krönika av Kristian Lundberg. Jag citerar ur krönikan:

”Sedan 1,5 år har Svenska kyrkan regelbundna träffar med Gränspolisen. En av de frågor som diskuteras är hur ett ordnat frivilligt återvändande kan organiseras. Lena Strömberg-Larsson (stiftsdiakon i Lund, red. anmärkning) berättar att Gränspolisen har frågat om personal från Svenska kyrkan skulle vara beredd att följa med på sådana återvändanderesor. Det här är ett ganska nytt synsätt, berättar Lena Strömberg-Larsson, som tycker att det på senare tid har skett en förskjutning från att försöka gömma papperslösa till att i stället försöka arbeta för att hitta alternativ till ett djupt utanförskap i Sverige. Enligt Lena Strömberg-Larsson har den svenska migrationsdebatten länge saknat en seriös diskussion om hur människor som på frivillig basis vill också ska kunna återvända till sitt ursprungsland.”

Representanter för Svenska Kyrkan sitter tillsammans med Gränspolisen och diskuterar ”frivilligt återvändande.” Gränspolisen har statens uppgift att förpassa människor ur landet. Gränspolisens uppgift är inte att motverka ”djupt utanförskap.” Självfallet föredrar Gränspolisen, att avvisningarna sker under lugna former. De har inget intresse av demonstrationer och motstånd. Om Svenska Kyrkans diakoni kan bidra till lugna och ”frivilliga” återvändande, är det guld värt för staten och Gränspolisen.

Det är det ena. Det andra som händer när representanter för Kyrkan sitter och samtalar med en statlig myndighet kring lösningar är att de är med och aktivt reducerar människor till objekt för andras beslut och bedömningar och det oavsett eventuella goda avsikter. I varje situation ligger det på vårt ansvar att stärka människor, så att de kan agera som självständiga och myndiga subjekt. Om människor vill återvända frivilligt, då lär de ha andra vägar att gå än via kontakter med Gränspolisen och Svenska Kyrkan har säkert en hel uppsjö av andra samarbetspartners att söka sig till.

För två dagar sedan skrev jag ett blogginlägg om att profetisk diakoni måste stå fri mot politiska partier. Det är väl bäst, att också tydligt säga: Profetisk diakoni måste självfallet också stå fri mot staten och dess myndigheter!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Gränspolisen, Svenska Kyrkan, Diakoni,

Profetisk diakoni måste stå helt fri till politiska partier!

Från och till förs det diskussioner om hur politisk en kyrka får vara, utan att gå armkrok med skilda politiska partier. Det finns säkert många svar på frågan, men jag för min del anser det självklart, att jag som kristen bör ta ställning mot förtryck, förnedring och våld mot människor. Oavsett vilka politiska partier som för ögonblicket har makten, och vilka ambitioner de än har, kommer det alltid att finnas människor som far illa. Det är dem vi ska vara solidariska med och inte politiska strömningar. Jag brukar formulera det ungefär så här till mig själv: ”Var trogen dina värderingar, men var fullständigt trolös mot dina ståndpunkter.” Värderingarna består oavsett situation, men ståndpunkter kan och bör ändras på grund av yttre förändringar.

Jag ska försöka visa rent konkret hur jag tänker. De som följer min blogg, vet att jag är mycket upprörd över arbetsmarknadsåtgärden Fas 3. I ett antal inlägg har jag ondgjort mig över hur människor förnedras i åtgärden och hur staten betalar företag och föreningar för att de ska ta emot och vara de som utför själva förnedringen. Visst, den politiska oppositionen säger sig vara emot systemet och föreslår lösningar och det kan vara bra. Många kan då frestas tro, att vi ska stödja oppositionen, men så enkelt är det inte. För när vi vänder på bladet, vad hittar vi väl där? Jo, kan ni tänka er, företrädare för oppositionen i kommuner och t ex i ABF anser det fullt försvarbart, att använda sig av oavlönade tvångsarbetare. De inser inte, att bara för att något är lagligt, behöver det inte vara moraliskt rätt. Ombudsmannen för ABF Gästrikebygden uppmanade mig, vänligt men bestämt, att jag skulle sluta med tönterierna, när jag kritiserade honom för dubbelmoral. Visst kan det bli så, att eventuella förändringar av systemet i framtiden kan bli bra, men profetisk diakoni agerar här och nu och riktar kritik mot missförhållanden, oavsett vem som i en given situation står för dem.

När jag startade min blogg i februari 2007, löd presentationen: ”Funderingar kring samhällsutvecklingen från ett kristet vänsterperspektiv. Mycket om tro blir det.” Under en resa i Luthers fotspår september 2009 insåg jag plötsligt att kristen tro inte behöver något politiskt stödjeben. Stödjebenet försvann och kan ni förstå – det kvarvarande vek sig inte! Jag beskriver tankarna i ”Uppsagda lojaliteter.” Avslutningsvis vill jag också avliva en seglivad myt. Profetisk diakoni eller befrielseteologi förutsätter inte vänsterståndpunkter. Minns högerledaren Jarl Hjalmarsons hängivna arbete för humanisering av kriminalvården och engagemang av förbättringar av internernas situation.

Engagemanget bar alla kännetecken för en profetisk diakoni!

Läs även andra bloggares åsikter om Profetisk diakoni, Fas 3, ABF Gästrikebygden, Jarl Hjalmarsson,

En julhälsning

Jag har sagt det förr och lär få säga det många gånger också i framtiden. När de egna orden inte räcker till, låna skamlöst andras!

Jag hittade följande inlägg hos Anna Troberg, Piratpartiets ordförande: Bli en god tangentbordsriddare och stå upp för demokratin

I en demokrati får det inte förekomma hot och trakasserier. Vare sig mot Åsa Linderborg eller mot Jimmie Åkesson.

Vägen till himlen som öppnas på julnatten är inte kantad av hat! Det är det julen djupast handlar om!

Läs även andra bloggares åsikter om Julen, Åsa Linderborg, Jimmie Åkesson, Anna Troberg, Piratpartiet

Jag kanske måste ändra uppfattning, vilket inte vore första gången

Den 21 februari 2008 skrev jag ett inlägg med rubriken: Nej – jag vill inte bo på ett kristet äldreboende!

När jag skrev inlägget var jag tvärsäker (vilket jag alltför ofta är), men efter att ha läst en artikel i Dagen, är jag inte längre lika tvärsäker. Tidningen kan berätta om, det mycket märkliga beslutet, att Borgholms kommun inte tillåter dementa att delta i andakter. Om beslutet är märkligt, så är motivet ögonbrynshöjande: ”Socialnämnden säger sig inte vilja gynna en enskild religion.” När nämnden säger så, då försöker de dölja ett tveksamt beslut bakom ett fikonlöv av logik. Försöket misslyckas gruvligt. För situationen på Klockargården i Löt i norra Öland, lär inte skilja sig från majoriteten av äldreboenden i det här landet. Med all säkerhet är flertalet på Kockargården medlemmar i Svenska Kyrkan eller någon annan kristen församling. Det är ju inte så, som socialnämnden försöker hävda, att den praxis som tidigare rådde, gynnade kristna församlingar på bekostnad av andra religioner. Församlingarna tog sitt ansvar för sina medlemmar på äldreboendet och erbjöd en kristen gemenskap och andakt. Sanningen, utan vackra omskrivningar, är den, att Borgholms kommun förnekar sina äldre att leva i sin tro tillsammans med församlingen.

Om, mot förmodan, socialnämnden upplever mina argument som besvärande, då lär det väl dyka upp någon besserwisser, oftast någon tjänsteman som vill göra rätt för sin lön, som hävdar att dementa inte kan tillgodogöra sig innehållet i en andakt. Till det kan jag bara säga, ”vad vet du om det?” Min övertygelse är, att när jag går in i demensdimman, då försvinner inte förmågan till förnimmelser och minnen. Jag är övertygad om, att jag när jag bor på Frejagården i Friggesund och deltar i gudstjänster/mässor/andakter anordnade av Bjuråker-Norrbo församling och hör musiken och psalmerna, då väcks minnen till liv. Minnen som berikar! Vill också se den politiker i vitögat som förnekar, att rytmen i välsignelsen, som jag så ofta hört under mitt aktiva liv inte skulle ge en känsla av trygghet.

Nu undrar väl vän av ordning om det ändå inte är så, att nämnden har rätt i, att andra religioner ser snett på kristna församlingars andakter/gudstjänster/mässor på våra äldreboenden. Här vågar jag hävda, som en oomkullrunkelig sanning, att inga församlingar av muslimer, judar, buddister, hinduer, sikher eller någon annan trosgemenskap, förmenar kristna kyrkor att ha andakter tillsammans med sina medlemmar på äldreboenden. Tvärtom, de skulle bli ytterst förvånade om den samlade kristenheten stillatigande skulle acceptera så befängda beslut som den i Borgholms kommun.

Så här gick det till när beslutet togs, det är min övertygelse. En räknenisse i nämndens stab önskade utmärka sig. Han räknade ut att andakterna kostade Klockargården ett antal kronor. Det gällde påklädning, eventuella blöjbyten och ett antal händer som hjälpte boende till andakten. När det gäller att spara pengar, har räknenissar alltid tillträde till maktens öron. Nu insåg nämnden, att allmänheten nog inte stillatigande skulle acceptera, att de boende inte skulle få delta i andakterna för att kommunen skulle kunna spara någon sketen krona. Det var då något ljushuvud kläckte idén: ”Vi skyller på religionsfriheten! Om en får måste alla få! Då kommer människorna inte kritisera oss, utan muslimerna!” Efter en tyst minut säger Svinarps, förlåt Borgholms starke man: ”Lysande!” Och så blev det.

Inte vilja gynna en enskild religion? Att de inte skäms!

Läs även andra bloggares åsikter om Demensboende, Borgholms kommun, Klockargården, Löt, Andakt, Socialnämnd, Religionsfrihet

Den svenska statsapparaten är angripen av röta!

Har nu under ett antal timmar följt den makabra hanteringen av pastor Jean Kabuidibuidi och hans färd, under övervakning, till Kongo. Det senaste jag läst, jag har säkert missat mycket, är att pastor Jean sitter i planet, medan svensk polis försöker muta kongolesisk gränspolis att släppa in pastor Jean i landet.

Det börjar bli mycket nu. För några år sedan kunde vi medierna läsa att migrationsverkets personal firade med tårta en lyckad utvisning. Vid andra tillfällen har vi fått ta del av hur svensk polis lämnat över känsliga personakter till polismakten i mottagarlandet, om vad den asylsökande sagt i förhör med migrationsverkets personal. Reaktionerna från myndigheten blev väl mest en axelryckning.

Nu verkar det vara praxis, att svensk polis har en dollarbunt i fickan, så att de kan muta in människor i olika länder. Brukar inte en sån här hantering i dagligt tal kallas människosmuggling? När de svenska poliserna kommer hem till Sverige berättar de säkert skrattande för mängder av människor, hur mycket korrupta poliser det finns runt om i världen. Om jag förstått svensk lagstiftning rätt, så lär det vara lika straffbart att muta som att ta emot mutor. Jag är ganska övertygad om att Kongo inte i sin lagstiftning godkänner mutor. Vilket torde innebära att svensk polis brutit mot både svensk och kongolesisk lagstiftning.

Nu är jag inte så naiv, så jag tror att de enskilda polismännen agerat på eget bevåg och tagit mutpengarna från det egna lönekontot. Jag är såpass cynisk och luttrad, att jag är övertygad om att polisen handlar på order från myndigheten. Det skulle vara mycket intressant att få information om hur pengarna redovisas i myndighetens räkenskaper. Det lär väl inte finnas ett mutkonto i bokföringen. Något för riksrevisionen att granska?

Varje söndag förekommer förbön, där församlingen under ledning av tjänstgörande präst. I förbönen ber vi för kung, regering och riksdag. Varje sådant böneavsnitt avslutas med att församlingen ber: Herre hör vår bön! Förbönen för landets makthavare är tvåfaldig. Dels ber vi om Guds stöd i ett ansvarsfullt arbete, dels är det också en bön om, att makten fattar goda beslut till gagn för dem som bor och verkar i landet. Nu på söndag kommer mitt ”Herre hör vår bön” bli sagt med stort allvar och med en förhoppning att den heliga Anden vägleder makten, att fatta rättfärdiga beslut.

Regering, riksdag och myndigheter. Det är aldrig för sent att ångra sig och vända om!

Läs mer: Dagen, SLJ, Stefan Swärd

Läs även andra bloggares åsikter om Kongo, pastor Jean Kabuidibuidi. Mutor, Migrationsverket, Gränspolisen,

Hur löd frågan? Var det inte, bör kristna påverka politiken?

Ser i Dagen att pastor Stefan Swärd ger ett svar på den något märkliga frågan. Pastor Swärd avser, tillsammans med ett antal kristna aktivister delta i en blockad för att försöka stoppa utvisningarna av ett stort antal irakier. Eftersom artikeln i Dagen är ett knapptryck bort, finns det egentligen ingen anledning att gå närmare in på innehållet i artikeln. Läs och begrunda.

I ett läge, när det troligen bara är USA och Migrationsverket som anser att det råder fred och stabilitet i Irak, är det oerhört angeläget att med alla fredliga medel som står oss till buds försöka stoppa en orättfärdig handling.

När partier, riksdagsledamöter och rättsvårdande instanser inte klarar av eller inte vill förändra en orättfärdig politik, då är det nödvändigt att kristna och alla andra folkliga krafter enar sig och med kraft försöker få en döv statsapparat att lyssna. Heder åt alla som deltar i blockaden!

Vill avsluta med ett citat av pastor Swärd ur artikeln:

I Elimkyrkan i Stockholm där Stefan Swärd är pastor har man samlat in matkassar för att bland annat hjälpa irakiska flyktingar i Sverige. Men Stefan Swärd menar att det inte räcker.  ”Som kristna behöver vi göra mer för att hjälpa människor som har det svårt. Detta är ett konkret sätt att visa vad vi tycker.”

Stefan Swärd har förstått vad kristen solidaritet handlar om. Vi ska självfallet mätta den hungrige, men också i handling visa och protestera mot orättfärdig behandling av människor.

Läs även andra bloggares åsikter om Irak, Utvisningar, Migrationsverket, Märsta, Stefan Swärd