Vad ger mig dåligt samvete varje dag? Är det att jag tror för lite eller gör för lite?

8 juli, 2017

Jag har de senaste dagarna läst en bibelkommentar skriven av Håkan Sunnliden, ”Jakobs brev – en bibelteologisk kommentar” utgiven på Recito Förlag 2017. Nu ska ni inte förvänta er någon teologisk recension, den kunskapen har jag inte. Jag säger ofta till mig själv, att det är en evig tur att jag inte kan och vet så mycket, det innebär att jag fortfarande vi 73 års ålder får glädja mig åt nya och överraskande insikter!

En nyhet för mig var, att Martin Luthers tveksamhet till Jakobs brev berodde på att Luther trodde, att Jakobs brev skrev senare än Paulus brev till Romarna och var en polemik mot Paulus. S:t Jakob skrev sitt brev på 40-talet e Kr. En insikt eller kunskap, som säker är självklar för många, men inte varit för mig, är Håkan Sunnlidens påpekande att:

”Det är viktigt att förstå att Herren fostrar oss inte för att vi ska bli kristna utan för vi är kristna. Hela den kristna etiken utgår från att vi tillhör Jesus Kristus och får vår inspiration och fostran från honom, se Joh 15:2b. Det är därför Jesus i sin undervisning, liksom Jakob i sitt brev, börjar med att påminna oss om att vi är saliga.”

För ett antal år sedan hade jag en mycket ytlig och slagordsmässig uppfattning. Jag såg inte att tro och gärningar är sammankopplade till en helhet och inte motsatser. Var möjligen ett önsketänkande med min politiska bakgrund. Jag fick hjälp av Dietrich Bonhoeffer för några år sedan, när jag läste hur han kopplade ihop tro och lydnad. Bonhoeffer hävdade, med rätta enligt min uppfattning, att när Jesus kallar, då går det inte att hänvisa till sin tro, när vi nekar att lyda och menar att det räcker med att vi tror.

En kristen undervisning behöver sina förmaningar, råd och insikter om vad kristen tro bör leda till för handlingar. I den meningen var S:t Jakobs undervisning giltig då, men också fullt ut i dag. Ofta när jag skall ta ställning till om en undervisning är rimlig, då går jag till egna erfarenheter. Ända sen jag blev kristen 1 advent 1991 har jag aldrig haft samvetskval över att jag tror för lite. Oftast har jag haft samvetskval att jag inte handlat kristet mot mina medmänniskor. Dessa tillkortakommanden eller rent av underlåtelser har krävt många böner om förlåtelse, ibland ångestfyllda, i sena kvällstimmar.

”Den som som vet hur man handlar rätt, men inte gör det, han begår en synd.” Jakobsbrevet 4:17

Jag inser fuller väl, att jag ofta drar enkla slutsatser, men nu är det som det är. Får ändå tacka Håkan Sunnliden för en mycket lärorik bok. Skriven, så att även jag förstår.

 

 

Annonser

Fem frågor till varje mäktig person

10 november, 2016

Jag håller på och läser Johan Ehrenbergs memoarer, ”Falska minnen” utgiven på bokförlaget ETC. Läsningen går långsamt för det är mycket att ta in och smälta, men samtidigt är det lustläsning i ordets bästa betydelse. Troligtvis kommer jag att skriva en hel del i anslutning till boken i framtiden. Mycket av samhällsutvecklingen känner jag igen. Det som kräver en ordentlig personlig funderare är hela EU- och EMU- frågorna, där jag till stora delar, verkar det som, utgick från likartade frågeställningar som Johan Ehrenberg gjorde. Det lär bli en självprövning, står jag fortfarande för det jag drev på mängder av möten i Sala-Heby? Men som sagt, det kommer mer senare. Nu skall jag bara dela med mig av en sanning, som Ehrenberg förmedlar. Jag får till min skam säga, att jag aldrig under min politiska gärning och hur kritisk jag än var (vilket jag ofta var) ställde frågorna så konkret, men det sägs ju att man aldrig är för gammal för att lära sig något nytt.

Så här skriver Johan Ehrenberg på sidan 341:

”Jag har utvecklat fem frågor om demokrati man kan använda”
Fem frågor till varje mäktig person
Ja om du möter en mäktig person så ska du fråga följande:
– Vilken makt har du?
– Var har du fått den ifrån?
– I vems intresse utövar du den?
– Inför vem är du ansvarig och…
– Hur kan jag bli av med dig?
Och kan du inte bli av med dem så lever du inte i en demokrati” (min kursevering)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Två vittnesmål från Justinus Martyren

6 november, 2016

”Denna föda kallas hos oss ”eukaristi”. Den får ingen annan del av utom den som tror att det vi lär är sant, har tvagit sig med det bad som ger syndernas förlåtelse och verkar pånyttfödelse, och som lever så som Kristus har befallt.  Vi tar nämligen inte emot detta som vanligt bröd eller vanlig dryck, utan liksom Jesus Kristus vår frälsare blev kött genom ett Guds ord och för vår frälsnings skull fick både kött och blod, så har vi också blivit lärda att den föda som har välsignats genom den bön som består i ordet från honom är denne människoblivne Jesu kött och blod. Ur denna föda är får vårt blod och vårt kött sin näring enligt den förvandling som sker.”

”I de hågkomster – de så kallade evangelierna – som apostlarna skrivit har de nämligen berättat att de har fått följande befallning. Jesus tog ett bröd, uttalade tacksägelsen och sade: ”gör detta till min åminnelse, detta är min kropp.” På samma sätt tog han bägaren, uttalade tacksägelsen över den och sade: ”Detta är är mitt blod.” och delade det bara åt dem.”

Citaten är hämtade ur Justinus Martyren översatt av Sven-Olav Back. Texterna är författade mellan 150 och 155 e. Kr

Jag rekommenderar boken, den ger en bra beskrivning om hur kristna i Rom praktiserade sin tro.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


De apostoliska fäderna ger goda råd i den dagsaktuella tiggeridebatten!

8 september, 2016

De senaste åren har vi alla upplevt hur så kallade EU-migranter, en försköning av verkligheten, för att slippa säga, att det oftast rör sig om romer från Rumänien och Bulgarien. Begreppet EU-migrant är så där lagom distanserande. Under samma tid har jag också personligen hört och också läst hur besserwissrar talat om för mig hur det egentligen ligger till: Tiggarna utanför ICA Delsbo, är inte fattiga, att de sitter där i kyla och värme är bara en täckmantel för kriminell verksamhet. Besserwissrarna har minsann sett, att varje tiggare inte har en egen bil, utan de verkar dela på bilar med andra. Vilket bevisar att de är organiserade. Ytterligare ”bevis” att de är organiserade är att det verkar som om varje tiggare inte själv går till banken och växlar sina mynt i kopparna till sedlar, utan de samordnar även den verksamheten. Jag undrar hur Hälsinglands Sparbank i Delsbo skulle uppleva, att det kom in ett gäng romer som vill växla pengar! Dyrt skulle det också bli!
Att de inte är fattiga, finns en mängd små tecken på. De har ofta mobiler, de är inte tacksamma om de blir erbjudna mat istället för pengar och ofta har de hela skor också! Det är inte bara en, som uppmanat mig att inte ge, för jag bidrar bara till att uppmuntra kriminell verksamhet.

Ni kan nog förstå, att jag blev glad sent i natt, när jag i ”De apostoliska fäderna” läste bl a följande:

”Gör det goda, och giv helhjärtat åt alla behövande av dina mödors frukt, såsom Gud skänker dig, utan att tveka åt vem du skall giva eller icke giva. Giv åt alla, ty Gud vill giva åt alla av sina gåvor. De som sålunda taga emot, skola avlägga räkenskap för Gud, varför de tagit emot och till vad. Ty de mottagare, som äro i nöd, skola ej dömas, men de som taga emot med hyckleri skola få sin dom. Den som giver är alltså utan skuld; såsom han av Herren fått fullgöra sin tjänst, så har han fullgjort den helhjärtat utan att överväga åt vem han skall giva eller ej. Denna riktigt fullgjorda tjänst blev alltså härlig i Guds ögon. Den som således tjänar i enfald skall leva för Gud. Håll nu dessa bud såsom jag talat till dig, så att din och din familjs bot befinnes ske i enfald och ditt hjärta må vara rent och obefläckat”

Citatet bekräftar det innerst inne visste, att jag inte skall lyssna på vare sig kristna eller andra besserwissrar, utan ge, utan baktankar! Citatet är hämtad ur Hermas´Herde. Delar av skriften är från slutet av 100-talet, men blev färdigställd kring år 150. Hela skriften finns i boken ”De apostoliska fäderna”Inledning , översättning och förklaring av Olof Andrén. Utgiven på Svenska Kyrkans Diakonistyrelsens Bokförlag 1967.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Det är mäktigt att ta del av budskap från den tidiga Kyrkan och uppleva hur de rent konkret talar till oss i dag

5 september, 2016

Den 30 augusti berättade jag att jag läser ”De apostoliska fäderna” Inledning , översättning och förklaring av Olof Andrén. Utgiven på Svenska Kyrkans Diakonistyrelsens Bokförlag 1967.
Läsningen går långsamt. Orsaken är att boken kräver större kunskaper i ämnet, än vad jag besitter. (Det är en av nackdelarna, att få kallelsen sent i livet. Grunderna saknas. Nå, det är som det är och går inte att få ogjort). Trots brister i kunskaper är det ändå en fascinerande resa i vår kristna historia! Rent känslomässigt kan jag förstå arkeologer, som tror sig hittat något revolutionerande nytt. I mitt fall är det väl för det mesta så, att nästan alla jag talar med, ser lite förvånat på mig och säger undrande, visste du verkligen inte det tidigare?

Jag fick anledning att fundera, när jag läste kapitlet De tolv apostlarnas lära (Didache) med undertitel ”Herrens lära till hedningarna genom de tolv apostlarna.” Texten kan vara så tidig som år 70, men definitivt före år 100. I en uppräkning av bud i läran, nämns bland andra bud: ”…Du skall icke fördriva din livsfrukt eller döda den nyfödde,… Texten jämställer, med självklarhet, att abort och att sätta ut barn i skogen är samma sak. Jag har för en tid sedan skrivit ett inlägg, där jag jämställer selektiva aborter och att sätta oönskade barn i skogen. ”Tiden går och plötsligt upptäcker vi, att vi håller historien i svansen”. I dag skulle, jag skriva mer heltäckande. Det är bara att erkänna, att jag nog var lite feg!
Jag skulle vilja rekommendera Svenska kyrkans församlingar, mitt gamla sammanhang till för drygt ett år sedan, att anordna studiecirklar kring frågor om abort och selektiva aborter. Ta utgångspunkten, inte i vad politiska ideologier säger, utan i, hur har kyrkan lärt genom historien, för att se om det finns goda teologiska grunder för bejakandet av aborter och selektiva aborter, som t ex Svenska kyrkan står för.

Till sist ett citat ur Andra Clemensbrevet. Senast år 150 och tidigast år 120. Citatet talar för sig själv. Jag är övertygad om att vi, lite rodnande, känner igen oss.

”Ty när hedningarna höra Guds Ord genom oss, beundra de dem såsom sköna och mäktiga. Men när de sedan inse, att våra gärningar inte äro värdiga de ord, som vi tala, vända de sig härifrån till hädelse och säga, att det är en fabel och ett bedrägeri. Ty när de höra av oss, att Gud säger:

I kunnen icke få tack, när I älsken dem som älska eder, utan I kunnen få tack, om I älsken edra fiender och dem som hatar eder,

när de få höra detta, förundra de sig över den övermåttan stora godheten. Men när de få se, att vi ej blott låta bli att älska dem som hata oss utan icke ens älska dem som älska oss, så skrattar de ut oss, och Namnet försmädas.”

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Jag dristar mig till att citera ur Ignatiusbrevet till smyrnéerna

30 augusti, 2016

Citatet är hämtade ur boken ”De apostoliska fäderna” inledning , översättning och förklaring av Olof Andrén. Utgiven på Svenska Kyrkans Diakonistyrelsens Bokförlag 1967.

”Följen alla biskopen, liksom Kristus följer Fadern, och presbyteriet i apostlarnas ställe. Hållen diakonerna i vördnad såsom Guds bud. Ingen må utan biskopen göra något som rör kyrkan. Den eukaristi må anses giltig, som förrättas av biskopen eller den som han ger det i uppdrag åt. Där biskopen visar sig, där skall mängden vara, liksom den allmänneliga kyrkan finnes, där Kristus är. Det är icke tillåtet att utan biskope döpa eller hålla kärleksmåltid. Men det som han finner för gott är också behagligt inför Gud, för att allt vad han gör skall vara fast och säkert.
Det är vidare väl betänkt att nyktra till och att, medan vi ännu hava tid, omvända oss till Gud. Det är riktigt att erkänna Gud och biskopen. Den som ärar biskopen blir ärad av Gud. Den som gör något bakom biskopens rygg tjänar djävulen. Allt må nu rikligt komma eder till del i nåd, ty I ären värda det. I haven vederkvickt mig i allt, och Jesus Kristus eder; I älskaden mig både när jag var borta och närvarande. Gud må vedergälla eder, han för vars skull I utstån allt och skolen nå fram till honom.”

Ignatius dömdes till vilddjuren under Trajanus regering. För att lida sitt straff sändes han till Rom ända från Antiokia, där han var biskop. Under färden skrev han brev, kring  år 110, till olika församlingar.

För mig innebär Ignatius brev en bekräftelse på, att Kyrkan ända från sin begynnelse organiserade församlingarna kring en biskop. Också av den anledningen känner jag mig hemma i Katolska Kyrkan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Benedikt XVI ökar mina insikter!

20 juli, 2016

För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg: ”Det är många gånger i livet, jag valt Barabbas!” Jag upplevde, när jag skickade iväg inlägget, att min reaktion nog inte fångade det Benedikt XVI ville säga. Det var väl inte direkt felaktiga associationer jag fick när jag identifierade Barabbas med Che Guevara. Mitt misstag låg och ligger väl fortfarande i att jag inte förstår, med den livserfarenhet jag har av aktivt politisk aktivitet, vad Jesus menar med att ”mitt rike är icke av denna världen.” Jag kan inte påstå, att jag riktigt förstår nu heller, men Benedikt XVI har gett mig den där känslan, som jag förunnats några gånger i livet, att ana en begynnande ny förståelse. Det är ju inte så att skillnaden mellan Jesus och Barabbas skulle röra sig om metoder. Skillnaden ligger i själva målet. Det är inte så, att den ene är beredd att ta till våld och den andre vill använda sig av fredliga medel, för att uppnå ett gemensamt mål.

I kväll när jag läste del tre av Benedikt XVI:s bok Jesus från Nasaret – Barndomsberättelserna, fick jag en ny ledtråd. Orsaken till att jag just nu läser del tre och inte del två, är att del två var slut på Adlibris och då tog jag del tre i väntan på del två.

I boken påminner Benedikt XVI om det uppdrag Josef får av ängeln i drömmen: ”Hon (Maria) skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder” Matt 1:21. Det sägs inget om de aktuella svårigheter som Israel lever under. Ingenting om ett upprättande av Davids kungadöme i denna världen. Denna uppgift, som Jesus under hela sin verksamhet undervisar om, upplevdes, som vi vet, av sin samtid som både för lite, men också som för mycket, som Benedikt påpekar. Det är för lite med tanke på människornas och landets situation och för mycket eftersom det bara är Gud som kan förlåta synder. Samma motsättning beskrivs i berättelsen om den lame mannen. Efter all möda som vännerna lagt ner på att deras vän ska möta Jesus, så är det första den lame mannen får höra: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.” (Mark 2:5)

Jag har full förståelse för den känsla av besvikelse som spreds bland åhörarna. De hade säkert förväntat sig något helt annat! Att jag förstår, beror sig på att jag under en stor del av mitt aktiva liv, ställt frågan om här och nu i motsättning till allt tal om himmelriket och förlåtande av synder. Det är den oförståelsen som lagt hinder i vägen, och säkert också fortfarande hindrar, att jag fullt ut kan förstå vad Jesus menar med ”Mitt rike är inte av denna världen.” För att inte nämna hur svårt det är att förstå, att himmelriket är mitt ibland oss! Som jag förstår det, så innebär det här inte, att vi inte skall tillsammans med hedningar, (som Dag Sandahl brukar säga) delta i strävanden att förbättra situationen för människor, i vårt land och runt om i världen. Det vi och våra kyrkor ska undvika, är att låta sig bli indragna i politiska partier eller ideologier. Det tål att sägas en gång till. Guds rike är inte av denna världen och ändå finns den här, mitt ibland oss!

Jag avslutar inlägget med ett längre citat ur Evangelii nuntiandi – Paulus VI:s apostoliska förmaning (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld). Dokumentet utkom tio år efter andra Vatikankonciliets avslutning. Så här förmanar Paulus VI i punkt 32:

32 Vi får inte förbise att många ivriga kristna, med känsla för de dramatiska frågor som frigörelsens problem täcker, när de vill få med kyrkan i befrielseverket ofta frestas att inskränka hennes sändning till ett verk i tiden, hennes mål till ett blott mänskligt perspektiv, den frälsning vars budbärare och tecken hon är till materiell välfärd, hennes uppgift till politiska och sociala initiativ utan andlig och religiös syftning. Men om det vore så skulle kyrkan mista sin djupaste innebörd. Hennes budskap om befrielse skulle förlora all sin originalitet, och till slut skulle ideologiska system och politiska partier lätt kunna lägga beslag på det och manipulera det. Kyrkan skulle inte längre ha den auktoritet som behövs för att liksom å Guds vägnar förkunna befrielsen. Det var därför som vi i samma tal vid öppnandet  av synodens tredje generalförsamling ville understryka ”nödvändigheten av att klart framhålla evangelisationens specifika religiösa syftning. Den skulle förlora sitt existensberättigande om den fjärmade sig från sin religiösa drivkraft: Guds rike framför allt, i dess fulla teologiska betydelse.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,