Undras om jag, på ålderns höst, fått en förståelse om varför jag inte förstod så mycket av teorierna under åren 1965 – ca 1991.

19 juni, 2016

I början av juni läste jag ett blogginlägg av Hans Ödman. I inlägget presenterade han en en bok skriven av Sven-Eric Liedman, Karl Marx: en biografi. Ett mastodontverk om nästan 700 sidor. Jag blev intresserad, men som så ofta, glömde jag bort inlägget. Turligt nog blev jag påmind om inlägget och boken för ett par dagar sen och då gick jag till Adlibris och beställde boken som e-bok.

Orsaken till att jag är nyfiken är att det skulle vara intressant, att få ett svar på varför jag i grunden inte förstod vad den marxistiska teorin eller Kapitalet egentligen handlade om. En nära förklaring kan vara, att jag jag saknade intellektuell kapacitet att förstå alltför abstrakta tankegångar, en annan, lika nära förklaring kan ju vara den, att den marxistiska rörelsen hade dåliga intellektuella pedagoger i våra led. Jag minns att jag 1967 tillsammans med två andra kamrater hittade tre exemplar av Gramscis, En kollektiv intellektuell, i en bokhandel i Sundsvall, Den boken gav mig självförtroende. I en organisation finns många nivåer med skilda uppgifter. Min uppgift, som jag såg det, var att försöka förklara teorier som organisationens intellektuella producerat och också se till att teorierna blev till en praktik. Så här med hyfsat många år som bakgrund, får jag väl ärligt säga, att min förmåga att förmedla rörelsens teorier var måttliga. Däremot var jag mycket duktig på att organisera och skapa bra praktik. Så här sammanfattar Hans Lagerberg det i sin bok: ”Per Meurling en intellektuell Vildhjärna.” 2011

”Även min bild av Arbetaren blev mindre idealiserad – eller demoniserad. Till detta bidrog att jag hade förmånen att bo i samma kollektiv som en sant intellektuell arbetare. Leo Holtter läste mycket och jag märkte snart att han tänkte mer självständigt än jag själv, samtidigt som han kunde omsätta tankarna i politisk handling.” På ett annat ställe i boken beskriver Hasse mig som ”en sann organisk intellektuell.” Jag upplever, att han nästan lyckas fånga min ambition, att vara en aktiv del i en kollektiv intellektuell i Gramscis mening. Jag vill också påpeka, att Hans Lagerberg inte alltid var så välvillig i sina beskrivningar. I en bok hette det att jag kallades för Rudolf med röda mulen, även kallad kålhuvud! I en bok några år senare hette det ”Rudolf stryk, tidigare kallad Rudolf med röda mulen!”

Nå hur det än går med läsningen av Marx – en biografi, så har den väckt många minnen till liv. Jag är övertygad om att jag inte kommer kunna recensera boken, men jag ska redovisa svaret på min fråga, om jag nu förstår varför jag då inte först0d. Hans Ödman kan säkert, om han minns våra diskussioner, bekräfta att han åtminstone vid ett tillfälle var mycket irriterad, när jag inte kunde svara på enkla frågor i en diskussion.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Argumenten är märkligt lika!

7 mars, 2016

Jag håller på och läser en bok av Barbro Lindqvist ”En drottnings bikt.” Boken beskriver Katolska kyrkans situation i Sverige under 1800-talet. Mycket intressant läsning, men i kväll fastnade jag för berättelsen om målarmästare J O Nilsson, som landsförvisades för att han konverterat och blivit katolik. Han var inte den ende som blev landsförvisad, men det som väckte mitt intresse för en stund sen, när jag satt och läste boken, var frågorna och argumenten han fick med anledning av konversionen. De kändes märkligt lika några av de argument jag själv mött, när jag berättade att jag sökt mig till den katolska kyrkan. När han förhördes av konsistoriet i Stockholm, bad kyrkoherdarna att han skulle förklara traditionen, tillbedjan av helgonen och andra mänskliga påfund som katolska kyrkan upphöjer till trosartiklar. Nilsson ville inte ge sig in på diskussioner, men bad att få frågorna skriftligt, vilket han nekades. Resultatet av förhören blev att han anmäldes till rättsväsendet.
I hovrätten anklagades Nilsson bl a för att lyda påven mer än Gud.

Jag får säga att det finns en märkligt levande tradition av kritik av Katolska kyrkan byggd på fördomar eller medvetna missförstånd.

Jag fortsätter att läsa och kommer med fler rapporter vad som anfördes mot konvertiter i det svenska rättssystemet under 1800-talet.


Var martyriet ett felaktigt val?

26 augusti, 2015

Jag har de senaste dagarna ägnat mig åt studier av Justinus Martyren, Apologi för de kristna, Andra apologin och berättelsen om Justinus Martyrium. Boken är utgiven på Artos & Norma bokförlag, i översättning av Sven-Olav Back. Jag har inte de språkkunskaper som krävs för att bedöma kvalitén på översättningen, men jag förstod vad som stod där och det är väl bra nog. En nyttig och givande bok för alla oss utan alltför djupa teologiska kunskaper. Boken påminde mig också om att jag kastat bort mycket dyrbar tid på läsning av meningslösa böcker i min ungdom. Jag hinner inte i kapp 30 års försummelser! Jag får återigen påminna mig om, att det inte är någon idé att gråta över förspillda tillfällen.

Så här alldeles efter att jag lagt ifrån mig boken är det tre frågor jag funderar över. Justinus skrev sin apologi 150 e Kr. Det kändes oerhört spännande att ta del av Justinus förklaringar och försvar av kristen tro. Vad jag kan förstå är den kristna tron, som vi känner den, i det stora hela, på plats. Evangelierna finns där och även alla delarna i den kommande trosbekännelsen. Möjligen kanske den helige Ande inte riktigt finns på plats. Visserligen skriver Justinus om den profetiska Anden, men jag känner inte igen den Anden med den helige Ande jag läst om i Katolska Kyrkans Katekes. Det kan säkert någon, mer kunnig än jag, förklara.

När Justinus Martyren beskriver ordningen i Kyrkans gudstjänster känner jag igen mig. Förbluffande likt en mässa i en apostolisk kyrka. Jag citerar:

”På solens dag (som den kallas) samlas alla, både de från städerna och de från landet. Apostlarnas hågkomster eller profeternas skrifter föreläses så långt tiden räcker. När föreläsare slutat talar föreståndaren: han förmanar och uppmuntrar oss att följa dessa goda ord. Därefter reser vi oss alla tillsammans och ber.
När vi har avslutat bönen bärs ett bröd samt vin och vatten fram, som jag redan nämnde. Föreståndaren uppsänder på samma sätt böner och tacksägelser efter förmåga och folket instämmer med sitt ‘Amen”
Efter vad jag förstår var det tydligen en allmänt vedertagen uppfattning att brödet och vinet var Jesu kött och blod.

Bokens tredje del, den som berättat om rättegången mot de heliga martyrerna Justinus, Charitons, Charitos, Euelpistos, Hierax, Paions och Miberianus är oerhört gripande i all sin sakliga enkelhet. De blivande martyrerna verkar ha varit väl förberedda för, att en dag stå inför stadsprefekten i Rom och bli utfrågad om sin tro. De svarar ärligt och öppet hur de blivit kristna. Var och en svarar utan tvekan att de är troende kristna. Till slut blir de uppmanade till att offra åt gudarna, vilket troligen kunde räddat dem. Dagens kloka kristna kanske säger, att skvätta lite vin på gudarna kan väl inte skada?
”Prefekten Rustcus sade: Låt oss äntligen komma till saken, detta nödvändiga och trängande ärende. Kom nu alla tillsammans och offra endräktigt åt gudarna.
Justinus sade: Ingen förståndig människa lämnar gudsfruktan och övergår till gudlöshet.”

Det gripande med berättelsen bortsett från sakligheten är, att det sker i byråkratisk tysthet. Hur många sådana här vardagliga händelser mötte kristna i romarriket vid den här tiden? I tysthet vägrade enskilda människor modigt, att böja sig, blev piskade och avrättade!

Och ändå – den kristna kyrkan växte och växte!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


En resa (eller var det två?) och en bok.

14 november, 2014

För några dagar sedan fick jag mitt beställda exemplar av Dan Sarkars bok ”Men då kom nåden springande” utgiven på förlaget GAudete. Jag beslöt att läsa boken på tåget till sammanträdet med stiftsfullmäktige i Uppsala den 13 november. Boken låg där på mitt skrivbord och såg frestande ut, men jag var ståndaktig och avstod från att börja läsa.

Torsdagen kom och jag fick stiga upp klockan 5 för att hinna få i mig lite frukost innan jag tog mig till bussen i Delsbo klockan 6.15. Jag var på plats i god tid. Bussen kom och jag kunde inte hålla mig längre. Jag plockade fram boken ur ryggsäcken och började läsa. Den stora tröttheten jag känt när jag klev på bussen (är inte van att kliva upp så okristligt tidigt) försvann efter att jag läst några sidor av boken. Höll nästan på att missa att stiga av bussen vid järnvägsstationen. Läsandet fortsatte ända fram till Uppsala. Väl framme var det bara att placera boken i ryggsäcken och börja tänka på fullmäktigesammanträdet. Jag kan väl säga så här, hoppas ingen tar illa vid sig, men sammanträdet var en dålig ersättning för boken!

Nu är så väl ordnat att alla sammanträden tar slut, så även sammanträden med stiftsfullmäktige. Jag tog mig till stationen, beställde en kaffe och en bamsig saffransbulle och fortsatte att läsa där jag slutat på morgonen. Klev på tåget och i höjd med Gävle kunde jag slå ihop boken och börja fundera. En tanke som kommit smygande flera gånger under läsningen hade varit, varför var det ingen som stoppade en liknande bok i min hand när jag för 23 år sedan blev kallad tillbaka till kyrkan. Då skulle jag kanske sluppit många irrfärder under de första åren som nykristen. Det första som kan sägas är att ”Men då kom nåden springande” är en utmärkt bok för en nyfiken människa som vill tränga in i vad kristen tro egentligen innebär eller som det står i baksidestexten: ”Gud är kärlek – en evig kärlek mellan Fadern och Sonen och Anden i en enhet så stark att inget förmår bryta den eller skilja dem åt. Och lika intensivt älskar Gud människan. Gud bjuder in oss till sin kärleksgemenskap – oss, en handfull jord som Han gett liv. Gud är kärlek och människan finns till för att bli älskad och älska.” 

Med den inledningen i ryggen tog Dan Sarkar mig på en hissnande andlig resa med många: ”Ja, så är det! Att jag inte tänkt på det! Kan det verkligen vara möjligt?” och många fler känsloutrop under läsningen. Jag har inte lärt mig att recensera böcker, därför avstår jag. Jag ska ändå ta tre exempel med bäring i i de tre utropen.

Det första är ett citat från sidan 14 i boken: ”Därför är det viktigare för Kyrkan än för den enskilde kristne att omfatta rätt lära på alla punkter: den enskilde befinner sig alltid på resa, utvecklas, upptäcker mer och lär bättre känna den Gud som Kyrkan vittnar om – och behöver därför inte ‘köpa hela paketet’ på en gång, medan Kyrkan måste vara tydlig med vilken Gud det är hon bekänner, så att hon inte för någon vilse.” Så är det!

Det andra utropet kan exemplifieras med: ”Med himmelriket är det som när en skatt ligger gömd i en åker och en man hittar den, gömmer den igen och i sin glädje går och säljer allt han äger och köper åkern.” Författaren kommenterar: ”Jesus är skattsökaren, du är skatten.”  Så har jag inte tänkt, men så är det nog! På korset gav ju Jesus allt just för mig!

Det tredje exemplet får bli: ”Fast i verkligheten kommer nog Jesus inte hinna säga så mycket till varje människa på domens dag. Förmodligen kommer Han bara gå fram till dig, lägga armen om dina axlar och när vaktänglarna från Heavens´s Angels försöker hindra dig från att ställa dig i himmelrikets VIP-kö, tittar han bara på dem med stort leende och säger: Det är lugnt – Han är med mig! Det här är mitt barn, min vettlöst, vanssinigt, ofattbart, besinningslöst älskade unge…” När jag drabbas av tvivel, vilket jag alltför ofta gör, då gäller det alltid just det här. Kan Gud verkligen älska mig?

Jag hoppas att Dan Sarkar eller någon annan gör en bra studiehandledning till boken. För boken är som gjord för gemensamma samtal i en studiecirkel, säger jag som före detta ABF-ombudsman!

Jag kanske kommer att glömma när resan till sammanträdet med stiftsfullmäktige ägde rum, men jag kommer inte glömma den andliga resan som Dan Sarkar bjöd mig på. Resan gav en liten men tydlig korrigerande puff i rätt riktning. Det behöver vi som kristna.

Men glöm inte att nåden möter oss springande. Där finns inga tveksamheter!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 


Är porrkonsumtion en sexuell läggning väl värd att stödja?

2 augusti, 2014

Jag råkade stöta på en artikel i går, skriven av Tomas Hemstad med rubriken ”Vill Fi stigmatisera viss sexualitet?” Ursprunget till artikeln och frågan är tydligen en debatt på Pridehouse. Hemstads kritik har, vad jag kan se, tre infallsvinklar.
Det ena är, att det är omöjligt att lagstifta mot pornografi. Lagstiftningen har ingen verkan på spridningen av porr. Vilket kan sägas om all lagstiftning. Jag känner inte till, att någon brottslighet upphört på grund av stiftade lagar.
Den andra av Hemstads utgångspunkter är att det inte kan vara politikers sak att ha synpunkter på hur människor får utlopp för sina sexuella fantasier. Det torde väl innebära att staten bör tillåta all slags pornografi, för att inte inkräkta på människors rätt till sexuella fantasier?
Den tredje infallsvinkeln Hemstad tar till är när han fäller intellektuella krokodiltårar och beklagar att Fi fört människor bakom ljuset, när de önskat framstå som ett modernt parti. Istället visar det sig, till Hemstads stora sorg, att de vill återgå till 90-talets omoderna lagstiftning och syn på sexualitet.
Där kom det! 90-talet innebar att sexliberalerna fick överge den ena bastionen efter den andra av påstådd frigjordhet. De fick retirera med de övergav inte sina ståndpunkter, utan bidade sin tid. Nu verkar tydligen tiden vara mogen att gå på offensiven igen.

Jag får väl säga, att jag uppskattar Fi:s ställningstagande. En företeelse blir väl inte acceptabel bara för att den är ”modern.” Jag anser att Fi också i fortsättningen stolt ska hävda rörelsens grundvalar. Kvinnorörelsen på 1800-talet bestod av tuffa kvinnor, som på många plan slogs för allas lika värde, jämlikhet och jämställdhet. De var inte väl sedda av dåtiden patriarkat och då främst av sexliberalerna. På samma sätt tog den moderna kvinnorörelsen strid mot sexliberalismen och har också vunnit många framgångar. Det finns inga som helst skäl till eftergifter till sexliberalerna! Vare sig dåtidens eller dagens.

Jag vill rekommendera en bok jag hittade för ett antal år sedan på ett loppis i Friggesund. Testiklarnas herravälde – Sexualmoralens historia skriven av Hjördis Levin. I boken beskriver striden mellan kvinnorörelsen och sexliberalerna från 1800-talet och framåt. Självfallet har Sverige en given plats i boken. Jag har aldrig kunnat recensera böcker, men jag kan å det varmaste rekommendera boken. Har ni tur som jag så hittar ni den på ett loppis eller antikvariat. Om inte sök den på bibliotek. Läsupplevelsen är värd ansträngningen! Låt mig ta ett citat ur boken, som visar vad möjligen dagens modernister längtar efter:

”Läkaren Lars Ullerstam talade för De erotiska minoriteterna (1964). Han ville ha en statlig kontaktbyrå för sexuella särlingar, klubbar där exhibitionister fick blotta sig inför en utvald publik, porrfilmsvisningar där man fick se onani, samlag lesbiska akter, tidelag, gruppsex och med möjligheter att samtidigt onanera i salongen. Naturligtvis skulle det också finnas vanliga bordeller. ‘Alla slags perversa böjelser skulle tillfredsställas i dessa önskebordeller, som skulle tillhandahålla adekvata redskap och skolad personal. För den ogifte mannen skulle bordellen innebära en stor tidsvinst, åtminstone vid mer svårartade av sexualdrift, och han skulle få mer tid över till sin utbildning. Sexuellt utsläpade hustrur kunde få lindring genom att skicka männen till glädjehusen och de skulle inte behöva oroa sig för komplikationer.
Vidare skulle det finnas ambulerande bordeller som ombesörjde service på kroppssjukhus, sinnessjukhus, sinneslöanstalter, hos förlamade hemmaliggande, åldringar och sjuklingar. ‘Många unga människor av bägge könen skulle med stor glädje söka sig till detta människovårdande yrke.” 

Ja, Lars Ullerstam var en stor människovän och han hade en stor tilltro till statens allomfamnande kärlek. Ullerstam hade åtminstone en tveksamhet och det var sadisten och sadism:

Den enda avvikelsen som Ullerstam ställde sig tveksam till var sadismen eller, som han föredrog att kalla den ‘aktiv algolagni”. Han ansåg dock inte att den redan etablerade sadismen skulle undertryckas: ‘man bör hjälpa sadisten till hans speciella lycka under förutsättning att hans önskemål inte är alltför bloddrypande.” 

Jag har svårt att ropa högt av glädje. ”att störst av allt är kärleken” och bjuda på en kondom!

Som sagt läs boken och upptäck också det intressanta att 60-talets sexliberaler nästan enbart talar om män! Det kanske är den insikten som fick Hjördis Levin att ställa frågan: ”Vad är det för fel på den sexuella frigörelsen, eftersom den medfört så mycket som vi kvinnor är missnöjda med?”

Jag är som sagt glad åt att F! protesterar och tar kamp mot pornografi och sexliberalism!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Tystnaden är öronbedövande! Stor risk, att jag drabbas av hörselskador!

28 januari, 2014

Under de senaste åren har jag etablerat en tradition för den 27 januari. Jag lägger alla andaktsböcker åt sidan och tar fram ”Hjältar i det tysta. En bok om medmänsklighet under Hitlertiden” skriven av Eric Silver. Boken handlar om ett fyrtiotal människor som riskerade både sina egna och anhörigas liv för att rädda förföljda judar. Det är en tröst att få höra talas om den lilla grupp, men ändå inte helt obemärkt, som stod det onda emot. Beslutet att hjälpa kom inte efter moget övervägande, utan oftast var det ett omedelbart ja eller nej som gällde. Ofta fanns det inte heller tid till familjerådslag, utan svaret fick komma där och då. En ytterligare styrka med boken är att den lär oss att det inte går att i förväg säga, vilka som kommer att hjälpa. Det finns inga gemensamma kännetecken på de som hjälpte. De kunde bara inte säga nej!

Osäkerheten över vem som hjälper med några sekunders betänketid har gett mig några tänkvärda insikter. Varje år när jag läser Silvers bok sitter jag funderar över, vem skulle jag vända mig till i Bjuråker, om jag vilket Gud förbjude, i desperation skulle behöva dra med fara för mitt liv. Enligt boken kan jag inte på förhand veta vem som kommer att hjälpa. Det kan vara den där osympatiska Sverigedemokraten, vad vet väl jag. Det kan också vara så illa, att den starkt kristet troende Leo Holtter säger nej, när någon desperat människa står vid min dörr. Självfallet med många och goda argument, det är jag övertygad om. Vi vet inte hur vi eller andra kommer att handla. Vem som är den goda samariten det vet vi inte. Inte förrän vi själva står där översiggivna eller möter en medmänniska i desperat behov av hjälp. Kommer vi att gå förbi eller stannar vi och ser?

När jag läser och funderar får jag också, varje år, andra minnesbilder av andra grupper som ansågs vara mindre värda och utan existensberättigande. Ni vet, romer, homosexuella, slaver, socialdemokrater, kommunister. Uppräkningen kan göras hur lång som helst. I år har jag tänkt mycket på elimineringen av människor med medfödda funktionshinder t ex utvecklingsstörning. De här människorna var helt prisgivna. De fanns ofta på institutioner och var skulle de flytt om de haft möjligheten? Inte heller hade människor med skilda slag av funktionshinder några kraftfulla försvarare. Det var väl på 30-talet som det är i dag, att det mest är läpparnas bekännelse, när det talas om alla människors lika värde. För staten, då som nu, var det och är det oftast fråga höga kostnader som kunde användas till bättre ändamål, som t ex stridsplan. Skulle det inte sitta gott med en rejäl JAS-flotta?

Orsaken till varför jag i år, i slutet av dagen, började fundera över elimineringen av personer med utvecklingsstörning, är ökningen av aborter av foster med Downs Syndrom. När vi minns fasorna och ondskan i Europa inte för så länge sen, brukar vi utropa mantrat. ”Det får inte hända en gång till. Vi får inte glömma!” Ändå så händer det igen och igen. antisemitismen frodas, romer förföljs och diskrimineras i den dag som i dag är. Även i Sverige. Flyktingar utvisas i parti och minut. Sverige kräver inte i dag, att det ska stämplas särskilda stämplar i passen, som skedde för inte så länge sen. Ett J i passet och du kom inte in i landet, men i dag har vi andra byråkratiska metoder. Alla dessa grupper kan vi solidarisera oss med. Vi kan t ex gömma flyktingar och andra papperslösa. De är utsatta, men inte totalt hjälplösa.

När jag funderar över situationen för personer med skilda slag av funktionshinder, så slås jag av två saker. Dels hur ofta staten och dess företrädare talar om kostnader och det sker inte bara i dag. Jag har erfarenhet från ABF och Tärna folkhögskola av samarbete med handikapporganisationerna i Västmanland. En stor del av handikapporganisationernas tid gick åt att försöka förklara för det politiska systemet hur orättfärdig politiken var. Jag har också erfarenheter av att som politiskt förtroendevald förvalta ett orättfärdigt system. Det är ingenting jag minns med stolthet. Men ändå, det går fortfarande att hoppas att det ska bli bättre. Kanske när staten fått bygga tillräckligt många JAS-plan. Det jag oroar mig för att dagens politiska system har hittat en fiffigare lösning på problemet med personer md funktionshinder, än vad den tyska statsledningen kunde tänka sig. I vår moderna stat har vi kunskaper om hur man kan hitta anlag för t ex Downs Syndrom redan i fosterstadiet. Jag har vid några tillfällen hävdat att det som är tekniskt möjligt mycket snabbt blir moraliskt accepterat. Nu har läkarvetenskapen gett staten ett instrument till hur den ska lösa det problem som den tyska statsledningen stod inför. Dagens stat behöver inte ens öppet motivera sina beslut, det önskvärda sker till synes helt utan statlig påverkan. I Danmark i dag föds nästan inga barn med Downs syndrom, de är eliminerade i ett tidigt skede av graviditeten. I Sverige är vi på väg i samma riktning. Det som gör mig förtvivlad är att det sker under en dånande samhällelig tystnad! Var finns rösterna från högtidstalen om alla människors lika värde? För det är väl ingen som tror att staten kommer att stanna vid att utrota Downs syndrom? Det finns många, för staten kostsamma, funktionshinder att eliminera i framtiden. Det är egentligen fascinerande att se hur mycket individuella särdrag man kan hitta i cellklumpen, som det talas om i abortdebatten. Det önskvärda slutresultatet är tydligen, att det lättare att tala om allas lika värde om alla är friska och starka! Tro´t den som vill!

Som aktiv i Svenska kyrkan är jag på djupet bedrövad över den tystnad kyrkan delar med det övriga samhället. Tystnaden är ovärdig en kristen kyrka. Jag ser i en förfärande vision, hur brudgummen en dag möter en brud i solkiga kläder!

Inlägget har blivit för lång,men det hjärtat är fullt av skriver fingrarna. Som avslutning ett citat ur en av Birger Schlaugs bloggar:

”Teknik kan aldrig ligga i träda. Det är därför det inte alls är överraskande eller chockerande att den amerikanska staten utnyttjar den teknik som finns. Gamla kommunistdiktaturer utnyttjade sin tids teknik. Bolag utnyttjar den teknik som finns för att få avkastning på insatt kapital. Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


En dag av läsning och reflektion

25 april, 2013

I dag har det blivit mycket läsning. Dels ”Att leva helhjärtat inspiration från Franciskus av Assisi.” skriven av Ted Harris och Carolina Johansson och dels ett antal dikter av Tomas Tranströmer. Läsningen av boken och dikterna väckte en, något skräckblandad, men också en nyfiken undring om vart är jag på väg?  Har suttit länge i stillhet och funderat över sista raden i Tranströmers dikt Historien ur diktsamlingen ”Klanger och spår” från 1966. ”Liksom ett minne långsamt förvandlas till dig själv.” Det är så jag känt under flera år, att mina minnen inte bekräftar enbart en stolt ungdom, utan verkar leda till något helt nytt och annorlunda. Undras om jag hinner uppleva att mina minnen förvandlar mig på djupet?

För några år sedan, när jag ibland ledde gudstjänster i Bjuråker-Norrbo församling, sa jag i min lekmannapredikan, ”när jag möter Jesus en dag, då kommer han inte att fråga varför jag inte blev lik den eller den, utan han frågar: Leo, varför blev du inte den människa du var ämnad att bli?” Visst har min egen fundering i den predikan inneburit små myrsteg av förändring, men i det stora hela har det gått trögt. En liten påminnelse av frågan och känslan fick jag när jag läste dikten i dag.

Nu till dikten!

OM HISTORIEN

I

En dag i mars går jag ner till sjön och lyssnar.
Isen är lika blå som himlen. Den bryter upp under solen.
Solen som också viskar i en mikrofon under istäcket.
Det kluckar och jäser. Och någon tycks ruska ett lakan
                       långt ute.
Alltihop liknar Historien: vårt NU. Vi är nedsänkta,
                        vi lyssnar.

II

Konferenser som flygande öar så nära att störta…
Sedan: en lång darrande bro av kompromisser.
Där ska hela trafiken gå, under stjärnorna,
under de oföddas bleka ansikten,
utkastade i tomrummet, anonyma som risgryn.

III

Goethe reste i Afrika 1926 förklädd till Gide och såg allt.
Några ansikten blir tydligare av allt de får se efter döden.
När dagsnyheterna från Algeriet lästes upp
framträdde ett stort hus där alla fönster var mörklagda,
alla utom ett. Och där såg man Dreyfus`ansikte.

IV

Radikal och Reaktionär lever tillsammans som i ett
               olyckligt äktenskap,
formade av varann, beroende av varann.
Men vi som är deras barn måste bryta oss loss.
Varje problem ropar på sitt eget språk.
Gå som en spårhund där sanningen trampade!

V

Ute i terrängen inte långt från bebyggelsen
ligger sedan månader en kvarglömd tidning, full av
                händelser.
Den åldras genom nätter och dagar i regn och sol,
på väg att bli en planta, ett kålhuvud, på väg att förenas
                 med marken.
Liksom ett minne långsamt förvandlas till dig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om  , , , , ,


Idag får det bli mer lyssnande än prat

17 februari, 2013

För några dagar sedan tog jag mig an Peter Halldorfs bok, ”Heligt år.” Tog fram boken efter frukost och satte mig för en stunds tänkvärd läsning. Det blev verkligen tänkvärt. Knappt hade jag slagit upp boken, när jag möttes av en varning, skriven av Adrienne von Speyr, direkt riktad till en pratmakare som jag.

”Människan har den fruktansvärda kapaciteten att med sitt evinnerliga pratande få Gud att tystna.”

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Vi har en god herde i Uppsala stift!

1 oktober, 2012

För ett par veckor sen fick alla deltagare i församlingens Matteuscirkel biskop Ragnar Persenius herdabrev ”Längtan möter närvaro.” För några timmar sedan lade jag eftertänksamt boken ifrån mig och kände mig något klokare än när jag började läsa boken. De som följt min blogg vet att jag ofta återkommer till ”Efterföljelse” skriven av Dietrich Bonhoeffer och att andaktsboken ”Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer” sammanställd av Charles Ringma varit en trogen daglig följeslagare under snart 20 år.

Bonhoeffers Efterföljelse har ofta gett mig känslan, ”det här blir svårt, att leva upp till.” Ragnar Persenius herdabrev betonar också efterföljelse, men kanske mer som en längtan hos oss alla. En längtan till att ändå försöka följa och anmäla sig för tjänstgöring, trots svagheter och rädslor. Jag ser hur jag under kommande år kommer att citera Efterföljelse när jag är stark och säker, men får ta till ”Längtan möter närvaro” när orken sviktar och tvivlet tar över. I sådana situationer kommer det vara gott att få veta, att Gud aldrig överger oss, hur frånvarande han än kan verka. Så ”Efterföljelse”, ”Längtan möter närvaro” i sällskap med Lars Lindbergs ”Ny skapelse” kommer att stå där i bokhyllan beredda, när jag snurrar på stolen vid datorn.

Min förhoppning är att så många som möjligt i Uppsala stift får boken, men att den också blir läst. När jag under kvällen tänkt och reflekterat över herdabrevet, slog det mig, att texterna i dagens andakt för den 1 oktober på många sätt kommer Ragnar Persenius text till mötes. Håll till godo.

1 Korinthierbrevet 10:23-27

Multidimensionell

”Kristendomen kastar oss in i många olika
dimensioner av livet samtidigt. Vi kan bereda
rum i våra hjärtan – åtminstone i viss mån – för
Gud och hela världen. Vi gråter med dem som är
ledsna och gläds med dem som är glada.”
(Motstånd och underkastelse)

”En kristen bör alltid stå emot frestelsen att bli
enkelspårig och söka enkla lösningar till det som är
komplicerat. Det är aldrig lätt att sammansmälta kärleken
till Gud och en andlighet med betoning på fromhet med ett
engagemang i världen som innebär aktiv, tålmodig omsorg om
andra. Men detta är utmaningen, för i Kristus, som vi ska följa, möts Gud och människan, himmel och jord, styrka och svaghet.”

”Ord att tänka på: Precis som man och hustru älskar varandra och sina barn på olika sätt kan vi älska både Gud och vår värld.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Glädje, stolthet, ilska, vrede och ofta, ren och skär fröjd!

31 maj, 2012

Upptäckte för en tid sedan, att det pågick en debatt om klasshat i medierna. Debatten är inte ny, men den här gången har tydligen debatten fått näring från en samtalskväll den 23 april på Dramaten i samarbete med Sveriges Radio kring klassbegreppet. Poeten Johan Jönson lär, inför en jublande och hänförd medelklasspublik, läst en dikt, som handlar om, att han i hat torkat sin herpessmittade snopp på någon snorkig överklasstants handdukar, även barnens. Jag måste säga, att det var en fjuttig hatmanifestation! Hade det varit någon stake i hatet, då skulle Jönson ha ställt frågan till den jublande medelklassen. ”Varför applåderar ni? Fattar ni inte, att det är era och era barns handdukar jag torkar min snopp på?”

Nå, det får bli en annan diskussion. Debatten i medierna har inneburit, att jag under några dagar gått omkring och funderat – hur har jag genom åren haft det med hatet och andra känslor? Nu får ni hålla i er.Det kan bli långt!

Jag börjar med att ge två litterära exempel på de sinnesstämningar jag ofta vandrat mellan. Den första får representeras av en dikt av Elmer Diktonius: Röd-Eemeli Ballad från anno 18 ur diktsamlingen ”Stark men mörk” (1930) Röd-Eemeli får ni höra i en uppläsning från YLE. Jag tror inte att behövs någon djupare förklaring varför den här dikten tilltalade mig när jag var ung och började försöka placera mig socialt i samhället och med ett begynnande politiskt intresse. Dikten lockar fram minnet av den där arga ynglingen, som var jag i tidigt 60-tal.

Det andra litterära exemplet är hämtad ur Väinö Linnas torpartrilogi ”Här under Polstjärnan.” 1959-62. I trilogin förekommer en skräddare Halme, som enträget organiserar torpare och andra jordbruksarbetare. Han undervisar, sprider kultur och försöker ingjuta, inte hat, utan stolthet hos torparna. När revolutionen närmar sig argumenterar han mot våldets väg, utan att få gehör. Han är inte i samklang med stämningarna. När så inbördeskriget bryter ut, väljer han att i solidaritet med sina vänner och kamrater ändå stå till tjänst med råd och administrativa uppgifter. När de röda lider nederlag, delar Halme nederlaget ända till avrättningen. Ju äldre jag blev desto större blev Halme i mina ögon och också efterföljansvärd. Hatet kan förklaras, men leder sällan till något konstruktivt, vare sig på det enskilda eller kollektiva planet. Om hatet dessutom beväpnar sig, ja då blir hatet enbart destruktiv.

I min släkthistoria mötte jag samma motsättning. Min morfar, som var en aktiv fackföreningskämpe i Kemi i norra Finland, drog till Norge när inbördeskriget började. Morfars motiv var, efter vad jag förstått av mammas berättelser, att han inte trodde på våld och att han inte ville skjuta på landsmän. Mormor däremot var för revolutionen och anslöt sig till det tidvis illegala kommunistpartiet, när morfar dog. Behöver jag säga, vem jag i min ungdom ansåg vara klokast, mormor eller morfar? Numer är jag helt övertygad om att skräddare Halme och morfar var de kloka och eftertänksamma. Under stor del av 50-talet hörde jag aldrig talas om marskalk Mannerheim, utan mamma sa alltid slaktaren Mannerheim. Samtidigt hade hon en sund skepticism mot Stalin. Stalin var en skurk! Hon varnade mig ofta, när jag anslöt mig till vänstern, att lyssna till stalinister. Ett råd jag klokt nog tog till mig.

När jag suttit här vid datorn och funderat, så är det bara att konstatera. Inte har klasshatet varit den dominerande känslan i mitt liv. Jag skulle kanske rent av våga hävda, att glädjen nog varit den förhärskande drivkraften i mitt politiska och fackliga engagemang. Glädjen kunde ibland kännas i hela kroppen, som t ex när jag fick höra, att Material och Transport hade haft den snabbaste löneutvecklingen på hela ASEA/ABB i Västerås. Glädjen blev ännu större, när det uppdagades, att de mest kvalificerade yrkesarbetarna med den högsta arbetsvärderingen enbart tjänade en krona mer i timmen, än lagerarbetarna på Material och Transport. Löneutvecklingen var inte ett resultat av hat, utan av tålmodigt arbete, många diskussioner, ibland även ilskna svordomar, men ändå mest skratt. I de stunderna kände jag, som ordförande en viss stolthet.

De som följt min blogg vet att jag frånsagt mig alla lojalitet med partier och ideologier. Jag har inget behov av dem. Min kristna tro är ett fullt tillräckligt stöd för min verksamhet i världen. Det innebär inte passivitet, eftersom Jesus inte var passiv. Jag känner fortfarande en rättfärdig vrede över hur flyktingar behandlas av stat och myndigheter, vrede över hur sjuka utförsäkras, vrede över hur arbetslösa förnedras i meningslösa verksamheter av kommuner, oavsett politisk färg, av studieförbund och församlingar. Det viktiga är, att vreden inte behöver utvecklas till hat, utan i gudstjänsten/mässan bär jag fram allt, vrede och tillkortakommanden, till Jesus och kan gå ut på kyrktrappan fylld av ny kraft för arbete i världen.

Ett tidigare inlägg: Uppsagda lojaliteter,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,