Frågan är också min

23 maj, 2017

Den yttersta dagen

HERRE, jag bad Dig väcka mig,
och Du väckte mig,
men jag somnade om.
Jag bad dig väcka mig,
och Du väckte mig,
men jag somnade om.
Jag bad Dig väcka mig,
och Du väckte mig,
men jag somnade om.
Varje gång.

Så bad Du mig väcka Dig.
Vad hände?
Ingenting!
jag försov mig.

HERRE,
detta är verkligen något,
som oroar mig:
Hur ska det gå för sådana som jag
på den yttersta dagen?

Bo Setterlind ur ”Jag ligger i mörkret hos dig” Dikter i urval av Bo Strömstedt. Albert Bonniers förlag 1993

 

 


Brecht hade nog fel

6 maj, 2017

Ikväll har jag ägnat tiden åt att läsa om Göran Palms ”Fosterlandet i bitar”från 1988. Utgiven av Bra lyrik. Som vanligt fastnade jag för en dikt. Kanske inte den bästa, men den anknöt till tankar som jag ofta mötte på 60- 70- och 80-talen. Jag trodde inte att Brecht uttalade någon större sanning, när han hävdade att ”först kommer maten, sen moralen.” Ansåg det vara en vulgärmaterialistisk uppfattning. Göran Palm var tydligen inte heller imponerad, vilket jag helt hade glömt.

Replik till Bertold Brecht som en gång skrev
så här: ”Först kommer maten, sen moralen.”

Att vara pendlare är inget nytt
för masarna i övre Dalarna.
Sen medeltiden har de bott på en
och tjänat pengar på en annan ort.
Forbönder, nasare och mursmäckor
i går, byggnadsarbetare i dag.
Då for de efter häst med malm och träkol,
nu veckopendlar de i var sin bil
emellan Översiljans dömda socknar
och Mälardalens byggen. Stärbhusrallyt.
De pendlar nu som förr av samma skäl
som de på färden gör så livfull PR
för Dalarna att nyfikna turister
ofta förlänger karavanen hem.
För ända sedan järn i myr och kärr
drog deras medeltida fäder upp
i hoppfullt övertalig mängd har det
i Ovansiljan med dess fattigjord
funnits betydligt flera glupska munnar
som vill ha mat än mat att stoppa in
i dem. Och varför lyckas dalfolk just
så bra med påhugg och turism att avund
förmörkar fyra grannlandskap? Svar 1:
de djupa rötterna i släktens jord
tillför dem kraft. Svar 2: de måste lyckas.
För hemmamunnarna blir bara fler
när åkerjorden krymper, vilket sker
var gång det skiftas arv. En remsa smal
som en rabatt av magraste morän
åt varje mas och kulla är ibland
det enda arv som bjuds: En möjlighet
är då att lämna Dalarna och slå
seg ner där det finns jobb. Men flytta kan
de inte tänka sig göra. Flytta?
Skulle de överge det vackraste
som finns i Sveriges land, sin egen by?
De bor ju där, de har sin jordbit där!
Först kommer hembygden, sen kommer maten.
Så kan det faktiskt också vara, Brecht.


Jag mötte Diktonius i tonåren

4 april, 2017

Mina oavslutade studier på Sundsvalls Högre Allmänna läroverk var väl i det stora hela ingen höjdare, men jag känner ändå en stor tacksamhet till de två åren i första ring, för en sak. Svensklärarna gav mig de första insikterna om bra poesi. Under de åren mötte jag bl a Elmer Diktonius och Edith Södergran, vilket följt mig genom åren. Idag bjuder jag på dikten Arbetare av Diktonius.

Arbetare

Män rör sig
på isigt plåttak
50 m, över jorden.
Med tunga zinkskivor
i frusna nävar
de viga kattor likt
pressar fötterna
mot starkt sluttande plan,
hoppar över avgrunder
där döden ruvar
i form av tom luft
och jordens dragningskraft –
på fotsbred takås går de nu
rakryggiga
med blåfrusna ansikten grinande
i röda vintersolljuset.

Gudar? filmartister? profeter
som gör underverk
för moderna biblar? –
Nej: arbetare
som utför sitt vanliga jobb
för en ringa penning.

Ur diktsamlingen, Taggiga lågor 1924

 


En dikt som mötte en sinnestämning

11 mars, 2017

Ofta när jag läser dikter, så fångar en dikt min sinnesstämning fullständigt. Jag sitter där fullständigt mållös. I dag var en sån stund.

Den förlorade tonen

Det sitter en rödhake i en skog
– han tror på ljusare tider –
men plötsligt drar han ihop sina klor
som lämnade honom livet.

I paradis är så underligt tyst,
förr satt där en fågel på varje kvist.

De sjöngo om våren med ljusan röst:
”Ack, än är det långt till den ödsliga höst!”

I mossan går barnet, böjt av sorg,
det plockar rödhakar i sin korg.

Vid en sten får det syn på ett rödhakepar,
det sista, och lägger dem alla i grav.

Ej mera sjunga Guds fåglar av sår:
”Ack om det bleve en riktig vår!”

Det ligger en rödhake i sitt bo
– i våraningstider –
men skogen är en fördömelsens skog
med giftpilar i sitt koger.

Ur diktsamlingen ”Jag ligger i mörkret hos dig” dikter i urval av Bo Strömstedt. Utgiven på Bonniers.


En dikt tillägnad Rysslands lagstiftare.

29 januari, 2017

Slav

Min man har gått på krogen,
ringde hem från jobbet,
sa, att nu gick han.
Jag vet vad som väntar mig –
borde gå härifrån
någonstans
där han inte hittar mig.
Men han hittar mig varje gång,
jag är hans egendom,
han släpper mig aldrig – – –
kanske jag inte heller vill
det, jag vet ingenting.
Jag kan ingenting:
Är ingenting.
Jag är så usel, att man
bara kan slå mig,
inte älska mig,
inte respektera mig.
Vem vill ha mig,
vart kan jag gå,
vem är jag
vem respekterar en slav?

Dikten är hämtad ur diktsamlingen ”Kvinna du är offret” skriven Tove Nielsen. Utgiven på förlaget Barrikaden 1981

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


En reflektion, med lånade ord, över innehållet i dagens samhällsdebatt

3 januari, 2017

Strömningar i tiden

Jag är rädd för de kombinationer av ord
som nattetid målas på väggarna.
De korsfästa ordens innebörd skrämmer mig
liksom de gengångare som smyger på tå genom tiderna
färdiga att ta gestalt vid minsta återgång
till den gamla ordningen.
Till den gamla oordningen eller till en ny ordning.
Jag är rädd för
att det inte finns ett gemensamt språk inom oss
för det goda.
Det är det som skrämmer mig.
Inte det vanliga klottret.

Ur diktsamlingen ”Den kapsejsade himlen” skriven av Stig Johansson. Utgiven på Bra Lyrik 1984

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Är det gammeln, som gör mig aningen melankolisk i kväll?

16 november, 2016

Livet

Vi springer mot livet
med utsträckta händer,
med glimrande ögon
och gnistrande tänder:
Vi vilja ha livet, det stora och hela!
Vi vilja ej dela!-
Det är ungdom.

Vi kämpa mot livet
med bronshårda händer,
med flammande ögon
och sargande tänder:
Vår del utav livet, den måste vi vinna!
Det gäller att hinna! –
Det är mandom.

Vi bedja till livet
med korsknäppta händer,
med slocknande ögon
och murknande tänder:
En bit utav livet! – man hör våra ord:
en munfull av jord. –
Det är livet.

Elmer Diktonius. Ur diktsamlingen ”Stark men mörk” 1930