Ett råd till barnbarnen, från en morfar som själv varit, och kanske fortfarande är, fånge hos ideologier

6 augusti, 2017

Ideologier leder alltid vilse.
En övertygelse föds, växer sig stark, man bör-
jar omsätta den i praktiken. Denna första fas,
själva starten och den inledande perioden, är rö-
relsens benådade tid.
När framgången har nåtts börjar systematise-
ringen av både teori och praxis. Inspirationen er-
sätts av dogmatism, den fria insatsen av påbud.
När rörelsen har blivit system kallar den
oemotståndligt på en motrörelse.
Slutsats: lita aldrig på en ideologi – den blir
förr eller senare ett fängelse.
När du satsar på en övertygelse: var inställd på
att inte fortsätta tills målet är nått, eller ens ut-
kristalliserat.
Ett mål värt din insats kan aldrig nås.

”Steg på vägen” av Gunnel Vallquist utgiven av bokförlaget Libris 1995 (tidigare utgiven av Bonniers)


Veckans dikt. Något sa den mig.

18 juli, 2017

Efterskrivet

Denna lådkamera från 30-talet, inköpt pr
postorder, förmår inte avbilda ens enk-
laste förflyttningar. Skjuter enbart mot sit-
tande fågel. Tar bara bara tillstånd. Aldrig sin-
nesrörelser. Allt är återfört till de ursprung-
liga elementen: ljuset, mörkret, de tålmo-
digt inväntade stillestånden. Ändå inte ute-
slutande hänvisade till småkonsten. Kan
återge även stora motiv: regeringen i sit-
tande konselj, det församlade kyrkomötet,
minnesutställningar, förbundskongresser,
kedjehus, företagsaftnar, demonstrationståg 
som inte börjat gå.

Birger Norman Lyrik 1950-1974 Utgiven på Rabén och Sjögren 1980

 

 

 

 

 


Har lite försiktigt börjat fundera över min inställning till EU. Alltid klokt att börja fördjupningar med att läsa dikter!

4 juli, 2017

Under dagen har jag suttit i min läsfåtölj och läst Jan Olssons ”Europa – dikter” utgiven av Bra Lyrik 1984. Med bilder av Dan Jonsson.

Jag konstaterar att jag nog fortfarande tror, som när det begav sig, på projektet. (Deltog mycket aktivt på ja-sidan i folkomröstningen.)

Jag citerar Jan Olssons epilog, som väl sammanfattar dikterna i boken. Besök gärna ett antikvariat och köp boken eller gå in på ett bibliotek nära dig och låna den.

Epilog

Jag är här
för att dokumentera Europa.
Samtidigt övar jag mig
i förmågan att uppleva,
att tolka det jag erfarit,
att söka samband och sammanhang
i tidens och rummets riktningar.

Alltför många är de
som vill uppleva åt oss,
som vill saluföra sina tolkningar,
förmedla sina sammanhang.
Gör motstånd
(också mot mina dikter,
om de hindrar er),
känn,
lyssna,
iaktta,
formulera –
och glöm inte.

Jag tror att vi lättast
försvarar våra rättigheter
där vi har mest gemensamt.
Här ler monalisorna överallt
igenkännande mot varandra.
Här kan ett blodigt fältslag
i ett annat land, i en annan tid
ännu besjungas i en schlagerfestival.
Här vågar vi betrakta
fjärilar och fabriksrökar
utan att anklagas
för bristande solidaritet.

Jag är här
för att uppleva Europa.
Mina iakttagelser ger inga tipspengar
om jag ringer Aftonbladet.
De kommer inte heller
att bli föremål för databehandling.

Men kanske kan vi tala om dem.

 

 


Frågan är också min

23 maj, 2017

Den yttersta dagen

HERRE, jag bad Dig väcka mig,
och Du väckte mig,
men jag somnade om.
Jag bad dig väcka mig,
och Du väckte mig,
men jag somnade om.
Jag bad Dig väcka mig,
och Du väckte mig,
men jag somnade om.
Varje gång.

Så bad Du mig väcka Dig.
Vad hände?
Ingenting!
jag försov mig.

HERRE,
detta är verkligen något,
som oroar mig:
Hur ska det gå för sådana som jag
på den yttersta dagen?

Bo Setterlind ur ”Jag ligger i mörkret hos dig” Dikter i urval av Bo Strömstedt. Albert Bonniers förlag 1993

 

 


Brecht hade nog fel

6 maj, 2017

Ikväll har jag ägnat tiden åt att läsa om Göran Palms ”Fosterlandet i bitar”från 1988. Utgiven av Bra lyrik. Som vanligt fastnade jag för en dikt. Kanske inte den bästa, men den anknöt till tankar som jag ofta mötte på 60- 70- och 80-talen. Jag trodde inte att Brecht uttalade någon större sanning, när han hävdade att ”först kommer maten, sen moralen.” Ansåg det vara en vulgärmaterialistisk uppfattning. Göran Palm var tydligen inte heller imponerad, vilket jag helt hade glömt.

Replik till Bertold Brecht som en gång skrev
så här: ”Först kommer maten, sen moralen.”

Att vara pendlare är inget nytt
för masarna i övre Dalarna.
Sen medeltiden har de bott på en
och tjänat pengar på en annan ort.
Forbönder, nasare och mursmäckor
i går, byggnadsarbetare i dag.
Då for de efter häst med malm och träkol,
nu veckopendlar de i var sin bil
emellan Översiljans dömda socknar
och Mälardalens byggen. Stärbhusrallyt.
De pendlar nu som förr av samma skäl
som de på färden gör så livfull PR
för Dalarna att nyfikna turister
ofta förlänger karavanen hem.
För ända sedan järn i myr och kärr
drog deras medeltida fäder upp
i hoppfullt övertalig mängd har det
i Ovansiljan med dess fattigjord
funnits betydligt flera glupska munnar
som vill ha mat än mat att stoppa in
i dem. Och varför lyckas dalfolk just
så bra med påhugg och turism att avund
förmörkar fyra grannlandskap? Svar 1:
de djupa rötterna i släktens jord
tillför dem kraft. Svar 2: de måste lyckas.
För hemmamunnarna blir bara fler
när åkerjorden krymper, vilket sker
var gång det skiftas arv. En remsa smal
som en rabatt av magraste morän
åt varje mas och kulla är ibland
det enda arv som bjuds: En möjlighet
är då att lämna Dalarna och slå
seg ner där det finns jobb. Men flytta kan
de inte tänka sig göra. Flytta?
Skulle de överge det vackraste
som finns i Sveriges land, sin egen by?
De bor ju där, de har sin jordbit där!
Först kommer hembygden, sen kommer maten.
Så kan det faktiskt också vara, Brecht.


Jag mötte Diktonius i tonåren

4 april, 2017

Mina oavslutade studier på Sundsvalls Högre Allmänna läroverk var väl i det stora hela ingen höjdare, men jag känner ändå en stor tacksamhet till de två åren i första ring, för en sak. Svensklärarna gav mig de första insikterna om bra poesi. Under de åren mötte jag bl a Elmer Diktonius och Edith Södergran, vilket följt mig genom åren. Idag bjuder jag på dikten Arbetare av Diktonius.

Arbetare

Män rör sig
på isigt plåttak
50 m, över jorden.
Med tunga zinkskivor
i frusna nävar
de viga kattor likt
pressar fötterna
mot starkt sluttande plan,
hoppar över avgrunder
där döden ruvar
i form av tom luft
och jordens dragningskraft –
på fotsbred takås går de nu
rakryggiga
med blåfrusna ansikten grinande
i röda vintersolljuset.

Gudar? filmartister? profeter
som gör underverk
för moderna biblar? –
Nej: arbetare
som utför sitt vanliga jobb
för en ringa penning.

Ur diktsamlingen, Taggiga lågor 1924

 


En dikt som mötte en sinnestämning

11 mars, 2017

Ofta när jag läser dikter, så fångar en dikt min sinnesstämning fullständigt. Jag sitter där fullständigt mållös. I dag var en sån stund.

Den förlorade tonen

Det sitter en rödhake i en skog
– han tror på ljusare tider –
men plötsligt drar han ihop sina klor
som lämnade honom livet.

I paradis är så underligt tyst,
förr satt där en fågel på varje kvist.

De sjöngo om våren med ljusan röst:
”Ack, än är det långt till den ödsliga höst!”

I mossan går barnet, böjt av sorg,
det plockar rödhakar i sin korg.

Vid en sten får det syn på ett rödhakepar,
det sista, och lägger dem alla i grav.

Ej mera sjunga Guds fåglar av sår:
”Ack om det bleve en riktig vår!”

Det ligger en rödhake i sitt bo
– i våraningstider –
men skogen är en fördömelsens skog
med giftpilar i sitt koger.

Ur diktsamlingen ”Jag ligger i mörkret hos dig” dikter i urval av Bo Strömstedt. Utgiven på Bonniers.