Jag mötte Diktonius i tonåren

4 april, 2017

Mina oavslutade studier på Sundsvalls Högre Allmänna läroverk var väl i det stora hela ingen höjdare, men jag känner ändå en stor tacksamhet till de två åren i första ring, för en sak. Svensklärarna gav mig de första insikterna om bra poesi. Under de åren mötte jag bl a Elmer Diktonius och Edith Södergran, vilket följt mig genom åren. Idag bjuder jag på dikten Arbetare av Diktonius.

Arbetare

Män rör sig
på isigt plåttak
50 m, över jorden.
Med tunga zinkskivor
i frusna nävar
de viga kattor likt
pressar fötterna
mot starkt sluttande plan,
hoppar över avgrunder
där döden ruvar
i form av tom luft
och jordens dragningskraft –
på fotsbred takås går de nu
rakryggiga
med blåfrusna ansikten grinande
i röda vintersolljuset.

Gudar? filmartister? profeter
som gör underverk
för moderna biblar? –
Nej: arbetare
som utför sitt vanliga jobb
för en ringa penning.

Ur diktsamlingen, Taggiga lågor 1924

 


En dikt som mötte en sinnestämning

11 mars, 2017

Ofta när jag läser dikter, så fångar en dikt min sinnesstämning fullständigt. Jag sitter där fullständigt mållös. I dag var en sån stund.

Den förlorade tonen

Det sitter en rödhake i en skog
– han tror på ljusare tider –
men plötsligt drar han ihop sina klor
som lämnade honom livet.

I paradis är så underligt tyst,
förr satt där en fågel på varje kvist.

De sjöngo om våren med ljusan röst:
”Ack, än är det långt till den ödsliga höst!”

I mossan går barnet, böjt av sorg,
det plockar rödhakar i sin korg.

Vid en sten får det syn på ett rödhakepar,
det sista, och lägger dem alla i grav.

Ej mera sjunga Guds fåglar av sår:
”Ack om det bleve en riktig vår!”

Det ligger en rödhake i sitt bo
– i våraningstider –
men skogen är en fördömelsens skog
med giftpilar i sitt koger.

Ur diktsamlingen ”Jag ligger i mörkret hos dig” dikter i urval av Bo Strömstedt. Utgiven på Bonniers.


En dikt tillägnad Rysslands lagstiftare.

29 januari, 2017

Slav

Min man har gått på krogen,
ringde hem från jobbet,
sa, att nu gick han.
Jag vet vad som väntar mig –
borde gå härifrån
någonstans
där han inte hittar mig.
Men han hittar mig varje gång,
jag är hans egendom,
han släpper mig aldrig – – –
kanske jag inte heller vill
det, jag vet ingenting.
Jag kan ingenting:
Är ingenting.
Jag är så usel, att man
bara kan slå mig,
inte älska mig,
inte respektera mig.
Vem vill ha mig,
vart kan jag gå,
vem är jag
vem respekterar en slav?

Dikten är hämtad ur diktsamlingen ”Kvinna du är offret” skriven Tove Nielsen. Utgiven på förlaget Barrikaden 1981

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


En reflektion, med lånade ord, över innehållet i dagens samhällsdebatt

3 januari, 2017

Strömningar i tiden

Jag är rädd för de kombinationer av ord
som nattetid målas på väggarna.
De korsfästa ordens innebörd skrämmer mig
liksom de gengångare som smyger på tå genom tiderna
färdiga att ta gestalt vid minsta återgång
till den gamla ordningen.
Till den gamla oordningen eller till en ny ordning.
Jag är rädd för
att det inte finns ett gemensamt språk inom oss
för det goda.
Det är det som skrämmer mig.
Inte det vanliga klottret.

Ur diktsamlingen ”Den kapsejsade himlen” skriven av Stig Johansson. Utgiven på Bra Lyrik 1984

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Är det gammeln, som gör mig aningen melankolisk i kväll?

16 november, 2016

Livet

Vi springer mot livet
med utsträckta händer,
med glimrande ögon
och gnistrande tänder:
Vi vilja ha livet, det stora och hela!
Vi vilja ej dela!-
Det är ungdom.

Vi kämpa mot livet
med bronshårda händer,
med flammande ögon
och sargande tänder:
Vår del utav livet, den måste vi vinna!
Det gäller att hinna! –
Det är mandom.

Vi bedja till livet
med korsknäppta händer,
med slocknande ögon
och murknande tänder:
En bit utav livet! – man hör våra ord:
en munfull av jord. –
Det är livet.

Elmer Diktonius. Ur diktsamlingen ”Stark men mörk” 1930


Kanske en föraning om det som skulle komma?

8 november, 2016

Att ansa och rensa i bokhyllorna har sina fördelar. Diktsamlingar som jag inte minns att jag ägde och än mindre vad det var som gjorde att jag köpte diktsamlingarna dyker helt oväntat fram. Ovanligt många av diktsamlingarna har jag köpt eller fått 90 – 91. Jag har suttit med många diktsamlingar de senaste veckorna och försökt återskapa känslan jag hade när jag köpte dem, men misslyckats nästan alltid. I dag har jag läst en diktsamling ”Advent” av Ragnar Jändel. Utgiven på Uppsala J. A. Lindblads  förlag 1929. Jag har köpt boken, enligt notering, i maj 1991.

När jag valde bland dikterna, hittade jag en, som kanske visar, att det som hände 1 advent det året, inte var så oväntat och märkligt som jag trott och berättat. Vägen kanske var lagd och bara väntade på att jag skulle gå den. För något i diktsamlingen måste ju fått mig att gå till kassan i något antikvariat eller loppmarknad. Det kanske var den här dikten som signalerade till en sekulär ateist, att det var dags för en förändring. Jag vill gärna tro det.

Bekännelse

Om jag är kristen, broder, vet jag ej.
Jag är en bofast och har barn och maka.
Hur svårt att gå den kristnes fria väg
och hjärtligen för andra allt försaka!

Vad jag skall vara vill jag vara helt –
o helhet, renhet, du min dröm och vånda! –
ej vill jag träda upp likt farisén,
ej lik en lögnare för Guden stånda.

Dock har jag stundom stått vid Kristi väg
och anat brinnande den vägens mening,
dess fruktansvärda: intet eller allt
med översvinnlig mildhet i förening.

Och stundom når, som fjärran klockors ljud
den tanken till mig under dagens hetta:
att offra egen vilja, lust och hem
och få min lön och rikedom i detta –

att vandra fri som som allas vän och bror
och bära andras bördor under vägen,
att gå med evangelium och hjälp
till brukssamhällen, städer, fiskelägen,

att aldrig själv i lador samla in,
blott jämna vägen bättre för de andra.
Men länge, länge hjärtat härdas skall
att utan klagan denna vägen vandra.

Var jag en kallad kanske men ej vald?
I anden orosfylld, i världen bofast,
så blev mitt liv. Och dock ett mål jag har.
Och vad jag lovat vill jag hålla trofast.
(1927)


Så kan, i diktens form, ett maktskifte i en kyrka också skildras

3 november, 2016

Hammaren

Kung Gösta står vid sitt ekebord,
han talar manande, fromma ord
om Luther och nya läran.
En bisp hör på med förfäran.
När kungen slutat, klerken tar vid:
”För Luther oss Gud bevare!”
Så prisar han högt den Ofelbare
och curians makt. Det börjar klia
i kungens fingrar, han föga blid
från bordet griper sin fruktade hammare.

Då småler prelaten, bugar mjukt,
begynner på nytt – om jungfru Maria
och helgonskaran, vigda reliker,
om skalle och kota
som mäkta bota
allt ont och sjukt,
ja, aldrig den läkedomen sviker!
Slikt gyckel ej kungen smakar,
hans panna mörknar, hans min blir bister,
hans tålamod brister,
han lyfta hammaren skakar.
Nu blir för bispen det allvarsammare.

Han korsar sig, mumlar latin
och viker ett steg åt sidan.
Han står där i rådvill bidan.
Men kungen sänker sin högra hand –
då löser bispen sin tungas band
och börjar igen sitt fanatiska tal.
Han skildrar skärseldens kval
och säger: ”Avlaten kan förlossa
från straff för synder!” Som Tor mot jätten
nu kungen slungar sin Mjölner, att krossa
den djärve. Men denna har gjort reträtten
i tid genom dörren. Den svarta kappan
ses fladdra brått utför trappan.
Allena står gnistrande vredeflammare.

Men snart hans svallande Vasablod
sig lugnar, ebb följer flod.
Han stryker sitt långa, ljusa skägg,
han tager hammaren, flugen i vägg,
från golvet, den lägger på bordet.
Han vet – efter detta
törs ingen bisp sig till motvärn sätta.
Han slår sig ned, och nådigt blir ordet
som kommer på pränt
på vitt pergament
i stilla och solljus arbetskammare.

Dikten hämtad ur ”Svenska skuggor” historiska dikter av Fredrik Nycander 1925

Läs även andra bloggares åsikter om , ,