SKR och/eller Svenska kyrkan, utlys en sorgedag!

Jag anser att det är dags att inse, att nu är det på allvar! Politiskt-religiösa krafter  i Mellanöstern, vars mål är att skapa ett geografiskt område som är fritt från kristna. Det är i grunden samma perversa mål som nazisternas judefria Europa. Svensk kristenhet, och då speciellt Svenska kyrkan, har varit ena riktiga mähän vad gäller att protestera mot förföljelserna av kristna runt om i världen och speciellt då i Mellanöstern. Vi har inte ens fikonlövet, ”vi visste inte,” att gömma oss bakom. Förföljelserna är väldokumenterade och de som fortfarande inte riktigt vet, kan ju ta sig till Södertälje och intervjua kristna från området som tagit sig till Sverige. De kan förklara, hur det ligger till, för den som vill veta!

Nu har det dykt upp en ny politisk aktör, ISIS, beväpnade av USA, NATO, EU, men också av Saudiarabien. ISIS har mycket klart deklarerat för de kristna i bl a Mosul att valet är lätt. Konvertera eller dö! Med en beslutad tidsfrist. Jag länkar till en nyhet från Al Arabia News: ISIS burns 1,800-year-old church in Mosul. Jag vill uppmana alla att reflektera över kyrkobyggnadens ålder. Den ger oss insikt om att det funnits kristna församlingar i området ända från urkristen tid. Kristna kyrkor som levt som en minoritet under århundraden. På samma sätt som som judarna fick de kristna lära sig att vid varje uppblossad social oro, då gäller det att huka sig. Då kommer förföljelserna och det blir svårt att leva. Alla dessa historiska vågrörelser har de kristna fått leva med, men ändå överlevt. Nu verkar det upphört. ISIS har lyckats med vad ingen tidigare härskare lyckats med. Mosul är fritt från kristna! Jag vill återigen påminna om att vi sett det komma! Som det står i nyheten:

”Patriarch Louis Sako told AFP on Friday: “Christian families are on their way to Dohuk and Arbil,” in the neighboring autonomous region of Kurdistan. “For the first time in the history of Iraq, Mosul is now empty of Christians,” he said.”

Jag anser det inte vara orimligt att Sveriges kristna råd, med anledning av allvaret i situationen utlyser en allmän sorgedag för att hedra våra trossyskon som fördrivits från sina hem och kyrkor. Det vore en mäktig manifestation om alla Sveriges kristna kyrkor och församlingar i sann ekumenisk anda hedrade vår kristna systrar och bröder för deras ståndaktighet genom århundraden att inte överge sin tro.
Om SKR inte kan enas om att uppmana till en allmän sorgedag, behöver inte det innebär att vi bara konstaterar att vad synd och sen händer ingenting. Det måste väl vara fullt tillåtet att Svenska kyrkan genomför en sådan aktion. Det är väl bara att ta beslutet! Gör det!
Jag inser, cynisk som jag blivit med åren, att mitt förslag inte går att realisera. Det blir för mycket av utredningar och argument om ”å ena sidan och å andra sidan” så allt rinner ut i sanden under allmänna suckanden och bedyranden, att Svenska kyrkan minsann tar frågan på allvar!
Det enda rimliga är väl att jag går till min livlina och förlitar mig på min egen församling och alla de andra församlingar i Bjuråker-Norrbo. Vad säger ni, Lena, Anders, Martin och Anders, om idén? Det är väl bara att sätta sig ned och besluta om en dag i närtid?

KT

Profetisk diakoni måste stå helt fri till politiska partier!

Från och till förs det diskussioner om hur politisk en kyrka får vara, utan att gå armkrok med skilda politiska partier. Det finns säkert många svar på frågan, men jag för min del anser det självklart, att jag som kristen bör ta ställning mot förtryck, förnedring och våld mot människor. Oavsett vilka politiska partier som för ögonblicket har makten, och vilka ambitioner de än har, kommer det alltid att finnas människor som far illa. Det är dem vi ska vara solidariska med och inte politiska strömningar. Jag brukar formulera det ungefär så här till mig själv: ”Var trogen dina värderingar, men var fullständigt trolös mot dina ståndpunkter.” Värderingarna består oavsett situation, men ståndpunkter kan och bör ändras på grund av yttre förändringar.

Jag ska försöka visa rent konkret hur jag tänker. De som följer min blogg, vet att jag är mycket upprörd över arbetsmarknadsåtgärden Fas 3. I ett antal inlägg har jag ondgjort mig över hur människor förnedras i åtgärden och hur staten betalar företag och föreningar för att de ska ta emot och vara de som utför själva förnedringen. Visst, den politiska oppositionen säger sig vara emot systemet och föreslår lösningar och det kan vara bra. Många kan då frestas tro, att vi ska stödja oppositionen, men så enkelt är det inte. För när vi vänder på bladet, vad hittar vi väl där? Jo, kan ni tänka er, företrädare för oppositionen i kommuner och t ex i ABF anser det fullt försvarbart, att använda sig av oavlönade tvångsarbetare. De inser inte, att bara för att något är lagligt, behöver det inte vara moraliskt rätt. Ombudsmannen för ABF Gästrikebygden uppmanade mig, vänligt men bestämt, att jag skulle sluta med tönterierna, när jag kritiserade honom för dubbelmoral. Visst kan det bli så, att eventuella förändringar av systemet i framtiden kan bli bra, men profetisk diakoni agerar här och nu och riktar kritik mot missförhållanden, oavsett vem som i en given situation står för dem.

När jag startade min blogg i februari 2007, löd presentationen: ”Funderingar kring samhällsutvecklingen från ett kristet vänsterperspektiv. Mycket om tro blir det.” Under en resa i Luthers fotspår september 2009 insåg jag plötsligt att kristen tro inte behöver något politiskt stödjeben. Stödjebenet försvann och kan ni förstå – det kvarvarande vek sig inte! Jag beskriver tankarna i ”Uppsagda lojaliteter.” Avslutningsvis vill jag också avliva en seglivad myt. Profetisk diakoni eller befrielseteologi förutsätter inte vänsterståndpunkter. Minns högerledaren Jarl Hjalmarsons hängivna arbete för humanisering av kriminalvården och engagemang av förbättringar av internernas situation.

Engagemanget bar alla kännetecken för en profetisk diakoni!

Läs även andra bloggares åsikter om Profetisk diakoni, Fas 3, ABF Gästrikebygden, Jarl Hjalmarsson,

Det är tydligen viktigt att vänstra handen och myndigheten vet vad den högra gjort!

Jag har i några bloggposter under 2012 ondgjort mig över otyget, att få skatterådgivning från Svenska Kyrkan angående riksdagens beslut om skattereduktion för gåvor. Jag har använt både moraliska argument och teologiska. Visat hur hela tanken med skatteåterbäring strider mot hela andan i Bergspredikan. När jag skrev mitt första inlägg i frågan insåg jag att loppet var kört. Det skulle bli som de flesta (?) kyrkor önskade. Av någon, för mig, outgrundlig anledning har kyrkorna fått för sig att den totala summan till goda ändamål i samhället ökar om staten minskar sin andel till samma ändamål. För jag tror att jag har rätt, när jag hävdat, att inte är det minskade anslag till super-Jas, som kommer att finansiera skattereduktionen. Jag har för mig, att jag lovade i mitt senaste inlägg i ämnet, att aldrig ge gåvor på sådant sätt att det skulle kvalificera till skattereduktion.

I dag fick jag ett brev från Svenska kyrkan, internationellt arbete. Rubriken löd:

Kontrolluppgift avseende skattereduktion för gåvor år 2012.

Brevet löd: ”Du har givit en eller flera gåvor som kan ge dig rätt till skattereduktion. I rutan nedan finner du summan av dina gåvor till Svenska kyrkans internationella arbete och Svenska kyrkan i utlandet som är grund för skattereduktion för år 2012. Notera att den summan vi rapporterar till dig också skickas till skatteverket.

Skatteverket sammanställer sedan kontrolluppgifter från alla de organisationer som är godkända för skattereduktion för gåvor och trycker det sammanlagda beloppet i din deklaration om det sammanlagda beloppet uppgår till minst 2000 kr.” Ordning och reda enligt svensk klassisk ämbetsmannatradition och skatteåterbäring till sommaren!

Jag förstår inte varför Svenska kyrkan vill göra mig till en hycklare, som låter stöta i kontrolluppgifter till staten, när jag ger mina alltför små gåvor.

Till sist en fråga. Finns det någon möjlighet att gå till någon av Svenska Kyrkans pastorsexpeditioner och handla getter, grisar, vattenpumpar, solpaneler eller toaletter anonymt över disk eller måste jag alltid handla med mitt kort, som i sin tur registreras och vidarebefordras till staten?

Ett par äldre inlägg hittar ni här och här.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, Skatteverket, Kontrolluppgift, Skattereduktion,

En intensiv pingstdag!

I morgon blir det tidig väckning! En lång resa till Alsike kloster och en sammankomst för flyktingarbete på kristen grund. Jag har sett fram mot, att under en dag bli inspirerad av alla dem, som arbetat med frågorna mer aktivt än jag. Samtidigt får jag också på plats uttrycka min beundran för det arbete Alsike kloster genom åren bedrivit till gagn och skydd för flyktingar.

Jag ber att Anden vägleder våra samtal i morgon!

Läs även andra bloggares åsikter om Flyktingarbete, Alsike kloster, Knivsta, Pingstdag,

Inte för att det hjälper, men kan ändå vara värt ett försök!

Under 90-talet var jag en av Malmabergs S-förenings representanter i Västerås arbetarekommuns repskap. Ett möte minns jag mycket väl. Ett kyrkopolitiskt program för SvK skulle antas. Vid samma tillfälle skulle också Arbetarekommunens kandidater i kyrkovalet utses. Av någon anledning blev diskussionen osedvanligt lång, med många engagerade inlägg. Vid ett tillfälle, när debatten var som hetast äntrade en av de ledande kyrkpolitikerna i kommunen talarstolen och replikerade ett av kommunalrådet Åke Hillmans inlägg: ”Jag förstår inte ditt engagemang i frågan, Åke. Du är ju inte ens medlem i kyrkan!” Här var verkligen uttrycket, ”att skita i det blå skåpet”, på sin plats. Det gick en flämtning genom möteslokalen, innan kritiken för att försöka hindra en demokratisk debatt, välde över den stackars syndaren. Ingen svarade på den berättigade frågan: ”Jag förstår inte ditt engagemang i frågan, Åke. Du är ju inte ens medlem i kyrkan.”

Frågan har följt mig genom åren. Jag har försökt förklara för socialdemokrater det orimliga i att ett sekulärt parti har ambitionen att styra ett trossamfund. Jag har talat för döva öron. Samma döva öron har också haft svårt att ta till sig, hur förnedrande det är, att människor som inte medlemmar i SvK anser sig ha rätten att besluta vilka som är värdiga att få förtroendeuppdrag i kyrkan. Vid mötet fanns det många som betecknade sig som ateister, en del hade lämnat kyrkan andra var medlemmar. På mötet fanns också katoliker, säkert också någon från den ortodoxa traditionen, medlemmar ur frikyrkor, en del dubbelanslutna, andra inte. På mötet fanns också med all säkerhet medlemmar tillhöriga andra trosriktningar än de kristna. Västerås var och är en stad med stor invandring från hela världen.  Det har alltid storligen förvånat mig, hur det kommer sig att de anser det helt rimligt och moraliskt, att vara med och besluta om program och vilka som har partiets förtroende att kandidera till uppdrag i Svenska Kyrkan.

För jag är säker på att alla skulle, med rätta, slå ifrån sig med händer och fötter, om S eller något annat parti skulle försöka sig på konststycket att på partimöten ta beslut om vilka ståndpunkter socialdemokratiska medlemmar skulle driva i olika kyrkor och samfund.  Jag vill rikta en vädjan till alla kristna syskon och troende ur alla andra trosriktningar.

Vore det inte på sin plats, att ni alla, med en röst protesterade mot att partiet vill styra Svenska Kyrkan?

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, Västerås, Badelunda, Representantskap, Arbetarekommun, Kyrkoval

Inbjudan till ett viktigt samtal

Ett mycket viktigt initiativ. Jag hoppas att många hörsammar kallelsen till samtal på Alsike kloster på pingstdagen.

Mer information, med en bättre bild, hittar ni här och här

Den som ropar ”dialog” först vinner?

Den senaste tiden har jag upplevt av debatten inom SvK, att jag enligt mångas mening, hamnat i suspekt sällskap. Jag har skrivit och talat om att känner oro för Svenska Kyrkans tro och identitet. (Nu senast skrev jag om det här.) Nu hävdar ett antal debattörer att en sådan diskussion enbart skulle leda till vi stärker ett ”vi och dom-tänkande.” Orsaken till min och andras önskan att diskutera kyrkans identitet skulle vara att vi skulle vara motståndare till en dialog med andra religioner och utsatta grupper. För att riktigt platta till oss får vi höra plattityden: ”Den som är trygg i sin tro räds inte att gå i dialog med andra.” Ta mig på orden, när jag säger att jag är både trygg och stark i min tro. Däremot är jag, vilket jag inte stuckit under stol med, lite orolig och ställer mig fundersam till hur trygg Svenska Kyrkan är i sin tro. Samtidigt upplever jag att det är något lurt med allt tal om dialog och att motverka ett ”vi och dom-tänkande.” Bevisen för dialogviljan är inte alltför överväldigande. För att uttrycka det diplomatiskt.

Jag upplever, att jag inte ens med armbågen blir inbjuden till dialog av t ex Seglora smedja. De och andra verkar mer intresserade av att avgränsa sig och anklaga andra för att bygga upp ett starkt och exkluderande vi, som i grunden bottnar i främlingsfientlighet. Jag är, med ca 60 års erfarenhet av politiskt arbete i ryggen, inte alltför känslig för hårda tag i debatter. Jag har utdelat många smockor i mina dar, men jag har inte ansett smockorna som en inbjudan till dialog. Det kanske är så, att det inte är fråga om dialog, utan mer en kamp om hegemoni inom kyrkan? Ja, vad vet jag?

Oavsett om jag är inbjuden till dialog eller inte, så påstås det i debatten, att jag är motståndare till en, vad jag förstår, framgångsrik dialog med andra trosriktningar som motverkar främlingsfientlighet. Jag ställer mig ändå frågande, möjligen illvilligt, när jag minns med vilken kraft Helle Klein stödde protesterna mot, att den anglikanske biskopens Urwin inbjöds till fortbildningsdag i Visby stift, för att berätta om ett framgångsrikt ungdomsarbete i sitt stift. Helle Klein skrev: ”Vad denna man har att lära svenska evangeliskt-lutherska präster är för mig en gåta.” Jag kan väl försynt påpeka, att få ta del av kunskaper om hur ett framgångsrikt ungdomsarbete skall bedrivas. Det är också intressant, att ta del av vilka teologiska avgränsningar Helle Klein gör mot dem hon vill föra dialog med. (Det är inte ofta jag sett en så kraftfull identitetsmarkering i debatten. Evangeliskt-lutherska präster, minsann!) Om nu synen på kvinnliga präster och samkönade äktenskap är den stora vattendelaren med vilka svenska evangeliskt-lutherska präster kan ha dialog med, då blir skaran av potentiella dialogpartners plötsligt mycket begränsad. Jag vill inte ge sken av, att jag är någon expert på vare sig den internationella eller inhemska religiösa kartan, men ändå vill jag ställa frågan. Vem/vilka för Seglora smedja dialog med? Inte katolska kyrkan, inte med de ortodoxa kyrkorna, inte med många av våra frikyrkor och inte med de flesta (alla?) muslimska församlingarna i Sverige. För att nämna några exempel. Alla faller ju utanför den vattendelare, där svenska evangeliskt-lutherska präster och andra kyrkligt aktiva har något att lära sig. Som läget nu är får jag acceptera och tro på, att det pågår en dialog. Allt annat vore illvilliga antydningar. Jag är helt övertygad om att vi sinom tid får läsa uttömmande rapporter om vad man uppnått och med vilka.

Jag får erkänna, att jag själv hemfallit åt att lägga huvudmotsättningen fel i kyrkan. I stort har jag upplevt att det skulle vara svårt att samarbeta och föra samtal med grupper inom kyrkan som haft en annan syn än jag i ämbetsfrågan och samkönade äktenskap. I ovannämnda blogginlägg skriver jag om mitt behov av hitta nya sammanhang inom kyrkan. Jag läste i Dagen den mycket uppmuntrande artikeln om ”Kvinnor kring Jesus.” Det är sådana sammanhang jag, med min syn i ämbetsfrågan, min positiva syn när det gäller samkönade äktenskap och min anslutning och tro på befrielseteologi, söker. I bloggen ”fjärde väggen” har jag hittat mycket av det jag har behov av. Jag känner samhörighet med många, trots att jag sitter, något isolerad, här i Kyrkbyn, Bjuråker. Det känns stort!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, Seglora smedja, Helle Klein, Visby stift, biskop Urwin, Bjuråker, Dialog, Främlingsfientlighet

Den svenska statsapparaten är angripen av röta!

Har nu under ett antal timmar följt den makabra hanteringen av pastor Jean Kabuidibuidi och hans färd, under övervakning, till Kongo. Det senaste jag läst, jag har säkert missat mycket, är att pastor Jean sitter i planet, medan svensk polis försöker muta kongolesisk gränspolis att släppa in pastor Jean i landet.

Det börjar bli mycket nu. För några år sedan kunde vi medierna läsa att migrationsverkets personal firade med tårta en lyckad utvisning. Vid andra tillfällen har vi fått ta del av hur svensk polis lämnat över känsliga personakter till polismakten i mottagarlandet, om vad den asylsökande sagt i förhör med migrationsverkets personal. Reaktionerna från myndigheten blev väl mest en axelryckning.

Nu verkar det vara praxis, att svensk polis har en dollarbunt i fickan, så att de kan muta in människor i olika länder. Brukar inte en sån här hantering i dagligt tal kallas människosmuggling? När de svenska poliserna kommer hem till Sverige berättar de säkert skrattande för mängder av människor, hur mycket korrupta poliser det finns runt om i världen. Om jag förstått svensk lagstiftning rätt, så lär det vara lika straffbart att muta som att ta emot mutor. Jag är ganska övertygad om att Kongo inte i sin lagstiftning godkänner mutor. Vilket torde innebära att svensk polis brutit mot både svensk och kongolesisk lagstiftning.

Nu är jag inte så naiv, så jag tror att de enskilda polismännen agerat på eget bevåg och tagit mutpengarna från det egna lönekontot. Jag är såpass cynisk och luttrad, att jag är övertygad om att polisen handlar på order från myndigheten. Det skulle vara mycket intressant att få information om hur pengarna redovisas i myndighetens räkenskaper. Det lär väl inte finnas ett mutkonto i bokföringen. Något för riksrevisionen att granska?

Varje söndag förekommer förbön, där församlingen under ledning av tjänstgörande präst. I förbönen ber vi för kung, regering och riksdag. Varje sådant böneavsnitt avslutas med att församlingen ber: Herre hör vår bön! Förbönen för landets makthavare är tvåfaldig. Dels ber vi om Guds stöd i ett ansvarsfullt arbete, dels är det också en bön om, att makten fattar goda beslut till gagn för dem som bor och verkar i landet. Nu på söndag kommer mitt ”Herre hör vår bön” bli sagt med stort allvar och med en förhoppning att den heliga Anden vägleder makten, att fatta rättfärdiga beslut.

Regering, riksdag och myndigheter. Det är aldrig för sent att ångra sig och vända om!

Läs mer: Dagen, SLJ, Stefan Swärd

Läs även andra bloggares åsikter om Kongo, pastor Jean Kabuidibuidi. Mutor, Migrationsverket, Gränspolisen,

Bekymmersrynkan i pannan djupnar!

Läser i Kyrkans Tidning (KT) att valfriheten präglar förslaget till ny kyrkohandbok. Så har då valfrihetsrevolutionen nått kyrkan också. Som det står i artikeln: ”Fler moment i mässan/gudstjänsten föreslås vara fakultativa (valfria), däribland syndabekännelsen vilket har väckt kritik på en del håll.” Vilka andra moment, som också är valfria vågar jag inte ens tänka på, men lär med all säkerhet få anledning att återkomma till i framtiden.

Kyrkoherde Fredrik Lidé i Vantör säger så här i KT: ”Att syndabekännelsen blir ett sådant valfritt moment är bra, samtidigt måste den så ofta som möjligt finnas med. Men kyrkan har här ett pedagogiskt problem, hur talar vi om synden?”  Jag upplever det lite skrämmande, som lekman, att kyrkan efter 2000 års erfarenhet har pedagogiska problem med att tala om synden. Synden är ju ingenting perifert i Jesu förkunnelse, om jag så får säga.

Jag skulle vilja i all enkelhet ge Lidé ett råd. Mina erfarenheter, som politiskt och fackligt aktiv, förtroendevald politiker, lärare eller chef, har lärt mig att det bästa är alltid, att säga som det är. Jag vill med utgångspunkt ur verkligheten beskriva hur jag tänker. För ett antal veckor sedan satt jag tittade på Uppdrag granskning. Programmet beskrev hur förtvivlade köpare blivit lurade att köpa hus med mögel, otäta skorstenar och läckande tak. En av orsakerna till att de blev lurade, var ett omoraliskt samarbete mellan mäklare och besiktningsmän. Mitt i programmet hör jag hur en anonym besiktningsman bekräftar, att mäklare inte drar sig för att kräva förskönande besiktningsrapporter. Rösten berättar: Har besiktningsmannen skrivit en ärlig rapport, kan mäklaren säga att han inte kan sälja huset med en sån rapport till grund och föreslår att besiktningsmannen gör justeringar i rapporten. ”Går man inte med på ändringarna får man inga nya uppdrag.”

När jag sitter här och skriver så slår det mig, att situationen är klassisk. B pekar på ormen/mäklaren och säger: ”Det var ormen som tvingade mig.” Jag ska inte dra likheterna längre, utan konstaterar att B inser, att det han gjort är fel, men han har också ett försvar för handlingen, som han anser vara hållbart.

Nu får vi tänka oss att B en söndag går till den närbelägna kyrkan. Kyrkan tillhör en församling som valt bort syndabekännelsen och B sitter där och deltar kanske i psalmsången. Utan syndabekännelse ingen förlåtelse på Jesu Kristi uppdrag. B går ut på kyrktrappan och känner sig väl till mods. Han är ju älskad, det hörde han och det måste väl också innebära att hans handlingar är godkända? Väl?

B kanske istället gått till en kyrka där syndabekännelsen fortfarande är ett moment i gudstjänsten. B kanske väljer, att reagera som många vänner och ovänner med viss ilska sagt till mig. ”Vad då synder? Jag har väl aldrig syndat!” Då ”tar” inte förlåtelsen eftersom B anser, att han inte behöver någon förlåtelse. Nästa söndag är B återigen i kyrkan, men den här gången kanske det slår honom under syndabekännelsen, att han skrivit en alltför skönmålande besiktningsrapport, som han nog ångrar. Syndaförlåtelsen ”tar.” B står på kyrktrappan och känner sig lättad och lovar dyrt och heligt att aldrig mer skriva skönmålande besiktningsrapporter.

Nu händer det som så ofta händer, som vi alla känner igen, redan på måndag klarar inte B att stå mot kravet från mäklaren om en mild besiktningsrapport. Nästa söndag känner B ånger för två synder, dels en falsk besiktningsrapport och dels ett brutet löfte. Återigen får han höra att prästen säger på Jesu Kristi uppdrag att hans synder är förlåtna. Och så här kan det fortgå tills B går i pension och förlåtelsen är lika kraftfull och giltig varje gång!

Nu får vi tänka oss, att B känner att han måste få någon rätsida på situationen och stämmer ett möte med en av församlingarnas präster, för ett själavårdande samtal. Han berättar hur det ligger till, ärligt och sanningsenligt, i det läget hoppas jag och tror, att ingen präst i SvK på grund av ”pedagogiska skäl” börjar förminska B:s upplevelser, utan jag vill tro att alla präster bekräftar till B, att han handlat fel. Samtalet fortsätter och tillsammans hittar de säkert en lösning på B:s problem, som gör att han kan bryta med ett felaktigt beteende. Hur lösningen ser ut vet jag inte. Det var ju ändå ett själavårdande samtal och det får vi respektera.

Ett sista påpekande. Märk väl, hela processen fortskred utan att B en enda gång fick höra, att han inte var älskad av Gud och förlåten. Frågan om synd, skuld och förlåtelse syftar ju inte till att banka ner oss i en dypöl, utan målet är upprättelse, människovärde och frihet.

Är det här verkligen ett stort pedagogiskt problem?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Synd, skuld, Syndabekännelse Svenska Kyrkan, Kyrkohandbok, Valfrihet

Hur löd frågan? Var det inte, bör kristna påverka politiken?

Ser i Dagen att pastor Stefan Swärd ger ett svar på den något märkliga frågan. Pastor Swärd avser, tillsammans med ett antal kristna aktivister delta i en blockad för att försöka stoppa utvisningarna av ett stort antal irakier. Eftersom artikeln i Dagen är ett knapptryck bort, finns det egentligen ingen anledning att gå närmare in på innehållet i artikeln. Läs och begrunda.

I ett läge, när det troligen bara är USA och Migrationsverket som anser att det råder fred och stabilitet i Irak, är det oerhört angeläget att med alla fredliga medel som står oss till buds försöka stoppa en orättfärdig handling.

När partier, riksdagsledamöter och rättsvårdande instanser inte klarar av eller inte vill förändra en orättfärdig politik, då är det nödvändigt att kristna och alla andra folkliga krafter enar sig och med kraft försöker få en döv statsapparat att lyssna. Heder åt alla som deltar i blockaden!

Vill avsluta med ett citat av pastor Swärd ur artikeln:

I Elimkyrkan i Stockholm där Stefan Swärd är pastor har man samlat in matkassar för att bland annat hjälpa irakiska flyktingar i Sverige. Men Stefan Swärd menar att det inte räcker.  ”Som kristna behöver vi göra mer för att hjälpa människor som har det svårt. Detta är ett konkret sätt att visa vad vi tycker.”

Stefan Swärd har förstått vad kristen solidaritet handlar om. Vi ska självfallet mätta den hungrige, men också i handling visa och protestera mot orättfärdig behandling av människor.

Läs även andra bloggares åsikter om Irak, Utvisningar, Migrationsverket, Märsta, Stefan Swärd