Dagens Hudiksvalls tidning berättar en historia, som vi läst många gånger. Tyvärr kan jag inte länka till berättelsen, den finns inte tillgänglig, vad jag kan förstå, på nätet. Jag återberättar berättelsen något förkortat.
Sabina Quliyiva kom till Sverige från Azerbajdzjan för drygt fyra år sedan. Här i Sverige träffar hon iranske Salam Mohammed Ali, som bott i Sverige i 6 år. Kärlek uppstod och med tiden får de en dotter, Sandra. Född samma dag som prinsessan Estelle. Ingen i familjen har fått asyl. Klockan halv två på natten mellan den 25 och 26 april dyker polisen upp i familjens hem och hämtar Sabina och Sandra för vidaretransport till ett tidigt morgonflyg till Baku. (Jag har frågat mig många gånger, varför svensk polis använder metoden om nattliga ingripanden, som diktaturer alltid använt sig av?) Självfallet var inte familjen underrättad om det nattliga besöket, utan några som helst möjligheter till planering, hade de bara att följa med. Kvar i hemmet blev Salam.
Berättelsen har vi, som sagt var, hört många gånger och vi lär få lyssna till berättelsen i många nya versioner även i framtiden. Familjer splittras och barnen har inga egna rättigheter. Lilla Sandra är född i Sverige, men av staten anses hon vara invandrare, utan asylskäl. Än har ingen lyckats förklara den logiken för mig. När jag läser vidare i berättelsen dyker det upp en biträdande rättschef på Migrationsverket, Carl Bexelius. Han har mycket att säga, bl. a att vi har en reglerad invandring. Vad det nu har med Sandra att göra? Hon är ju inte invandrare. Självfallet finns det en byråkratisk förklaring till det också. Så här säger Bexelius och nu citerar jag direkt ur artikeln:
”Vuxna personer som inte har fått asyl och som skaffar barn får ta konsekvenserna av det.”
Läs meningen en gång till. Är det verkligen föräldrarna som får ”ta konsekvenserna?” För mig är det helt uppenbart att det är dottern, Sandra som får ta konsekvenserna, av den ansvarslöshet, som Migrationsverket anser, föräldrarna visat. Konsekvensen för Sabina är utvisning, men den konsekvensen drabbar också Sandra, som troligen får sämre förutsättningar i Azerbajdzjan än vad hon skulle få i Sverige. Eftersom som Sveriges riksdag inte gjort FN:s barnkonvention till en lag, kan myndigheten fortsätta att betrakta barn som bihang till sina föräldrar. Istället för att se barnen som egna rättssubjekt. Hade Migrationsverket varit tvungen att utreda vad som skulle ha varit bäst för Sandra, undrar jag verkligen om myndigheten kunnat ta ett beslut om att utvisa Sandra. Åtminstone skulle de inte kunnat hävda, med någon moralisk tyngd, att det skulle varit bäst för barnet. Det kanske är här förklaringen till riksdagens senfärdighet och uppenbara ovilja, att besluta om att göra FN:s deklarations om barnets rätt till en bindande lagstiftning, kan hittas. Utan lagstiftning blir det inte så krångligt, utan byråkratin får ta besluten. Självfallet med mångordiga förklaringar om att de ser till helheten och där ingår barnen som en del. Förklaringen känns varken trovärdig eller rättssäker, utan öppnar för godtycke.
Berättelsen om Sabina, Salam och Sandra har följt mig hela dagen. Dels för att den är så vardaglig, vi läser den varje dag, men dels för att den tydliggör den vardagliga och byråkratiska ondskans ansikte. Kalla det gärna ondska i filttofflor, men ondska är det och lagstiftarna i vår riksdag står bakom hanteringen. Nu när vi så sakteligen går in i valrörelser, kommer vi medborgare få oss till livs vackra tal om att alla skall med och om alla människors lika värde. När ni hör talen, tänk på Sandra och säg till talarna, om ni har det modet: ”Alla barn i Sverige, inte ens de som är födda här, har lika värde! Alla får inte vara med. En del förpassas, helt orättfärdigt ut ur landet.”
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Utvisning, Migrationsverket, Azerbajdzjan, Iran