Anders Wejryd, släng prestigen överbord och erkänn att du gjorde fel!

3 juni, 2014

Det bli inget långt inlägg i natt, men jag har svårt att släppa programmet ”Bögbotarna” och Anders Wejryd snabba fördömanden. Ju mer jag ser av programmet förstår jag allt mindre varför dessa brösttoner från vår avgående ÄB. Det talas om kränkningar från prästernas sida, utan att någon i egentlig mening visar vad kränkningen innehåller.

När jag såg programmet hörde jag en ung kristen man som kände behov av ett samtal med en präst om sin sexuella läggning. Prästerna lyssnade vad jag kan förstå medkännande, helt utan fördömanden eller skuldbeläggning. Mötet avslutades med förbön, helt i enlighet Med Calles vilja. Fortfarande ser jag ingen kränkning, utan jag ser att Calle möttes med respekt och kristlig omtanke.

Den enda kränkning jag ser är de programansvarigas, de kommenterande prästernas och ärkebiskop Anders Wejryds okänslighet för Calles känslor och önskemål. Ingen ser personen Calle, utan alla underkänner hans bevekelsegrunder. Den gillrade fällan slog inte ner över prästrna i programmet som det var tänkt. Däremot slog fällan som gillrades för Anders Wejryd ner så det hördes. Sittande i fällan uttalade sig Wejryd, som jag tidigare skrivit, i ond tro och därmed sanktionerade han i kraft av sitt ämbete en lögn!

Här uttalar sig Sturmark i Dagen och han hör något helt annat än Anders Wejryd säger sig höra!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

 


Tro, vetenskap eller juridik

9 maj, 2014

Jag har, som säkert många andra troende kristna, diskuterat tro och vetenskap med både vänner och ovänner. Diskussionerna har ibland utmynnat i rejäla gräl, men för min del har det för det mesta varit vänskapliga samtal. Vi har också oftast bytt samtalsämne, utan att vi stämplat varandra med psykiska diagnoser. Frågorna var enkla och väldefinierade. Mot en skapande Gud ställdes en vetenskaplig syn om slumpen.

Under senare år har jag upplevt en diskussion som jag för ungefär 30 år sedan inte skulle drömt om. Inte ens i min vildaste fantasi. En diskussion som jag inte vet hur jag ska definiera. Är det tro, vetenskap eller juridik. För några år sedan satt jag i väntrummet till njurmottagningen i Gävle och hamnade mitt i ett TV-program. I programmet intervjuades en amerikansk man, som fött tre barn. (Kan minnas fel. Det kanske rörde sig om två.) Nå, hur som helst, jag blev intresserad och hoppades att läkaren skulle vara försenad. Mannen berättade att han genomgått en könskorrigering med borttagning av bröst och hormonbehandlingar, men behållit det kvinnliga fortplantningssystemet. (Riksdagen har lagstiftat om samma valmöjlighet vid könskorrigering även i Sverige.) I programmet beskrevs mycket ingående hur mannen fått genomgå omfattande hormonbehandlingar för upprätta det kvinnliga fortplantningssystemet. Efter födseln blev det nya behandlingar för en återgång till det gamla tillståndet.  (Här blev jag avbruten i mitt TV-tittande av min läkare som kom och hämtade mig.) Jag sen dess från och till funderat över vad jag sett och försökt bilda mig en uppfattning, men för det mesta har väl tänkt, att jag är för gammal för den här tiden. Jag behöver ju inte förstå allt som sker. För ett par veckor sedan väcktes intreset för frågan igen, när jag surfade runt och fick ögonen på artikel där en man fått rätt, när en myndighet registrerat honom som mamma till barnet han fött.

När jag hamnar i bryderier då går jag gärna tillbaka och letar efter vettiga referenspunkter och då var det väl naturligt att jag började tänka på de diskussioner om tro och vetenskap som jag genom åren deltagit i. Så låt mig börja med vetenskapen, för trots min kristna tro, har jag mycket stor respekt för naturvetenskaperna. Vad jag förstår, när jag tänker på vad vi fick lära oss i biologin i skolan, så kan inte hannen i arten homo sapiens föda ungar. Vad jag förstår, med min ringa kunskap i biologi, har inte vetenskapen funnit några belägg för att det för moderna människan skulle existera andra biologiska regler. Hur jag än vrider på frågan, kan jag bara dra slutsatsen, att det inte finns vetenskapligt stöd för ståndpunkten att män kan föda barn.

Då återstår, som jag ser det, bara en tro att män kan föda barn, som stöd för uppfattningen. Tron att män kan föda barn innehåller inget mysterium, utan kan vetenskapligt förklaras. Den man som fött barn och de som kommer att föda barn i framtiden är personer med fullt utvecklade kvinnliga fortplantningssystem. Sådana personer kallas inom biologin för kvinnor, vilket jag anser rimligt. Det intressanta är att tron på att män kan föda barn, har av staten, mot all vetenskaplig kunskap, fått ett juridiskt erkännande. Riksdagen är i sin fulla rätt att fatta vilka beslut den så önskar, men det innebär inte att riksdagen har rätt. Inte heller kan riksdagen besluta om vad vetenskapen ska lära ut. Däremot är jag rädd för, vad politikerna beslutar, ska läras ut i skolorna!

Så här långt har jag kommit i mina funderingar. Jag står fast vid vad jag lärt mig under 70 år. Män kan inte föda barn. Jag har också fått en ny infallsvinkel när jag hamnar i diskussioner om att kristen tro inte har vetenskapligt stöd. Då ska jag börja med att fråga min motpart om vad hon/han anser om uppfattningen att män kan föda barn. Tro eller vetenskap?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


När det gäller aga av barn i ”uppfostringssyfte” är jag okristligt oförsonlig!

23 januari, 2014

Läser i DN om ett par från Malaysia, som sitter häktade för att de i ”uppfostringssyfte agat sina barn. Hur uppfostringen gått till står det inte i artikeln, men den har i vart fall pågått mellan juni 2011 och in i december 2013. I artikeln kan vi också läsa att upprördheten är stor i Malaysia. Där finns tydligen, till stor skam för landet, inget förbud mot barnaga i ”uppfostringssyfte”. I civiliserade länder borde förbud mot misshandel av barn vara förbjudet. Malaysia är inget civiliserat land!

Jag har skrivit många gånger om mina känslor inför aga av barn. Varje gång jag läser eller hör talas om att barn blir agade störtar minnen från barndomen över mig. Jag minns hur lärare hotade, luggade eller slog mina kamrater. Och det var inte vid enstaka tillfällen. Jag mådde fysiskt illa varje gång det hände. Jag fick inga örfilar, för jag var en feg och rädd liten skit Jag satt stilla och lyssnade på läraren och försökte svara rätt på alla frågor han gav. Vilket lyckades över förväntan, vilket i sin tur kunde leda till slagsmål på rasterna. Vuxenvåldet på lektionerna ledde till våld på rasterna, men då var jag inte rädd. I slagsmål med jämbördiga fick man ju slå tillbaka. Vilket jag också gjorde!

Skolagan förbjöds 1958 (?), men agan i ”uppfostringssyfte” i hemmen var tillåten i många år till. Där blir minnena alltför personliga, så jag avstår att skriva om det. Jag känner med det malaysiska parets barn. De behöver inte ta skada av den aga de fysiskt fått uppleva. Troligen kommer någon av barnen att som vuxen förneka att de varit utsatta för aga som barn. Det är åtminstone min erfarenhet, när jag pratar om frågan med mina generationskamrater. De kan inte minnas att de blivit agade i skolan eller i hemmen. Och om de minns, så förminskar de upplevelserna eller tar på sig skulden för att de blivit agade. Ja, vilken försvarsstrategi som är bäst. Att glömma eller minnas, det låter jag vara osagt. Eller så är det så, att vi inte väljer. Det blir som det blir.

Jag hoppas i det aktuella fallet, att föräldrarna inte frikänns på grund av kulturella skäl. Jag kräver inte hårda straff, men en påföljd måste det bli. Tror att barnen skulle känna en tillfredsställelse att få uppleva att det finns en vuxenvärld som står på deras sida. Oavsett hur de kommer att minnas i vuxen ålder, så är deras minne helt kristallklart just nu, som barn.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Vilken märklig inställning

27 maj, 2013

Läser i DN om ett ytterst märkligt uttalande av en socialdemokratisk minister i Danmark. ”Invandrarföräldrar i Danmark bör kunna straffas ekonomiskt om de inte bryr sig om sina söners uppfostran. Det är innebörden av nya signaler från social- och integrationsministern, socialdemokraten Karen Hækkerup.”

Undras om Danmark håller sig med landshövdingar, som vi har Sverige. I så fall har Karen Hækkerup, likt Barbro Holmberg på sin tid, med råge kvalificerat sig för ett sådant uppdrag. Och sen talar vi inte mer om den saken! Egentligen är det förvånande vad socialdemokratiska integrationsministrar kan häva ur sig. Både i Sverige och i Danmark.

”Med tydlig adress till danska invandrarföräldrar säger Hækkerup till tidningens Berlingske Tidende att hon vill aktivera föräldrar som sitter bakom ”nedrullade gardiner” med ”tända paraboler”. Undras om inte ett sådant uttalande skulle bli ett uteslutningsärende i Sverigedemokraterna?

När jag återigen skriver i frågan, vill jag påminna om att jag länge väntat på mediedrevet mot Ilmar Reepalus och Morgan Johanssons beryktade förslag om temporärt medborgarskap, som av någon anledning av medierna inte ansågs som en fråga av större nyhetsvärde. Vad jag förstår anser också Socialdemokraterna att både Reepalu och Johansson är hedervärda representanter för partiet. Det bör alla väljare ha i åtanke, när de lägger sin röst i kommande val.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Byråkratins banala ondska

11 maj, 2013

Dagens Hudiksvalls tidning berättar en historia, som vi läst många gånger. Tyvärr kan jag inte länka till berättelsen, den finns inte tillgänglig, vad jag kan förstå, på nätet. Jag återberättar berättelsen något förkortat.

Sabina Quliyiva kom till Sverige från Azerbajdzjan för drygt fyra år sedan. Här i Sverige träffar hon iranske Salam Mohammed Ali, som bott i Sverige i 6 år. Kärlek uppstod och med tiden får de en dotter, Sandra. Född samma dag som prinsessan Estelle. Ingen i familjen har fått asyl. Klockan halv två på natten mellan den 25 och 26 april dyker polisen upp i familjens hem och hämtar Sabina och Sandra för vidaretransport till ett tidigt morgonflyg till Baku. (Jag har frågat mig många gånger, varför svensk polis använder metoden om nattliga ingripanden, som diktaturer alltid använt sig av?) Självfallet var inte familjen underrättad om det nattliga besöket, utan några som helst möjligheter till planering, hade de bara att följa med. Kvar i hemmet blev Salam.

Berättelsen har vi, som sagt var, hört många gånger och vi lär få lyssna till berättelsen i många nya versioner även i framtiden. Familjer splittras och barnen har inga egna rättigheter. Lilla Sandra är född i Sverige, men av staten anses hon vara invandrare, utan asylskäl. Än har ingen lyckats förklara den logiken för mig. När jag läser vidare i berättelsen dyker det upp en biträdande rättschef på Migrationsverket, Carl Bexelius. Han har mycket att säga, bl. a att vi har en reglerad invandring. Vad det nu har med Sandra att göra? Hon är ju inte invandrare. Självfallet finns det en byråkratisk förklaring till det också. Så här säger Bexelius och nu citerar jag direkt ur artikeln:

”Vuxna personer som inte har fått asyl och som skaffar barn får ta konsekvenserna av det.” 

Läs meningen en gång till. Är det verkligen föräldrarna som får ”ta konsekvenserna?” För mig är det helt uppenbart att det är dottern, Sandra som får ta konsekvenserna, av den ansvarslöshet, som Migrationsverket anser, föräldrarna visat. Konsekvensen för Sabina är utvisning, men den konsekvensen drabbar också Sandra, som troligen får sämre förutsättningar i Azerbajdzjan än vad hon skulle få i Sverige. Eftersom som Sveriges riksdag inte gjort FN:s barnkonvention till en lag, kan myndigheten fortsätta att betrakta barn som bihang till sina föräldrar. Istället för att se barnen som egna rättssubjekt. Hade Migrationsverket varit tvungen att utreda vad som skulle ha varit bäst för Sandra, undrar jag verkligen om myndigheten kunnat ta ett beslut om att utvisa Sandra. Åtminstone skulle de inte kunnat hävda, med någon moralisk tyngd, att det skulle varit bäst för barnet. Det kanske är här förklaringen till riksdagens senfärdighet och uppenbara ovilja, att besluta om att göra FN:s deklarations om barnets rätt till en bindande lagstiftning, kan hittas. Utan lagstiftning blir det inte så krångligt, utan byråkratin får ta besluten. Självfallet med mångordiga förklaringar om att de ser till helheten och där ingår barnen som en del. Förklaringen känns varken trovärdig eller rättssäker, utan öppnar för godtycke.

Berättelsen om Sabina, Salam och Sandra har följt mig hela dagen. Dels för att den är så vardaglig, vi läser den varje dag, men dels för att den tydliggör den vardagliga och byråkratiska ondskans ansikte. Kalla det gärna ondska i filttofflor, men ondska är det och lagstiftarna i vår riksdag står bakom hanteringen. Nu när vi så sakteligen går in i valrörelser, kommer vi medborgare få oss till livs vackra tal om att alla skall med och om alla människors lika värde. När ni hör talen, tänk på Sandra och säg till talarna, om ni har det modet: ”Alla barn i Sverige, inte ens de som är födda här, har lika värde! Alla får inte vara med. En del förpassas, helt orättfärdigt ut ur landet.” 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , ,


Rustar sig Centern för nyval?

19 juni, 2011

Det känns lite märkligt, när de mindre partierna i den borgerliga alliansen skall profilera sig, då sker det ofta med förslag till särlösningar, som drabbar invandrare. Centerpartiet ligger pyrt till i opinionsmätningarna och känner säkert en stor oro för ett eventuellt nyval, som det ibland spekuleras om i medierna. Centern har ju inte direkt översvämmat valmarknaden med nya och pigga förslag. Det är inte heller lätt att hitta goda förslag i en hast. Vad kan tänkas vara mer röstmaximerande, så här på stört, än förslag på lite särlösningar för invandrare?

Centerpartiet låter Maud Olofsson skicka upp en försöksballong, med förslaget att invandrare inte fullt ut ska omfattas av föräldraförsäkringen. Förslaget skall givetvis inte ses någon diskriminering av invandrare. Det är av ren och skär omtanke med invandrarna, som Maud Olofsson ställer förslaget. Full föräldraledighet för invandrare innebär, enligt Centern, att de blir isolerade med barnen.

Svenskar riskerar tydligen inte att bli isolerade med barnen vid full föräldraledighet. Inte heller invandrande EU-medborgare. De får ju inte drabbas av särlösningar enligt det gemensamma fördraget.

Vilka invandrare tänker sig Maud Olofsson skydda från isoleringen med sina barn? Månne norska invandrare?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Det finns goda beslut och det finns onda!

15 juli, 2010

Innan jag gick till sängs i gårkväll, var jag mycket intresserad av resultatet av omröstningen i den argentinska senaten angående samkönade äktenskap. Jag gjorde en snabb runda bland tidningarna på nätet, men vid den tiden fanns inga rapporter redovisade.

I morse, när jag fixat en mugg kaffe, satte jag mig vid datorn och nu var det klart! Senaten hade tagit beslutet att godkänna samkönade äktenskap. Efter rundvandringen bland medierna på nätet smakade kaffet helt ypperligt. Jag fixade en mugg kaffe till. Det var lite väl tidigt på morgonen, att skåla för beslutet i något mousserande. Kaffe fick duga.

När jag satt här vid datorn och gladde mig över beslutet i den argentinska senaten, kom jag att tänka på det franska beslutet om förbud mot heltäckande slöja. Det argentinska beslutet vidgar gränserna för mänskliga rättigheter. Det franska beslutet inskränker samma rättigheter.

Ser också i en del tidningars redovisningar, att katolska kyrkan aktivt motarbetat ett godkännande av samkönade äktenskap. Det berättas att nunnor deltog i demonstrationer utanför parlamentsbyggnaden. När jag läste det, slogs jag av en mycket illvillig minnesbild eller rättare sagt, en avsaknad av minnesbild. Jag kan inte påminna mig några artiklar från juntatiden i Argentina, som berättat om demonstrerande och protesterande nunnor. När jag tänker efter kan jag inte påminna några högljudda protester överhuvudtaget av katolska kyrkan mot juntan. Det får vara hur det vill med det. Organisationer har givetvis rätt att själva välja sina strider, men samtidigt berättar valen en hel del om organisationen.

Samtidigt som jag funderar över katolska kyrkans agerande under juntatiden minns jag, och nu är minnet glasklart, ”De galna mödrarna” på Plaza de Mayo utanför presidentpalatset. De som vecka efter vecka, år efter år frågade makten: Var är våra barn? Vad har ni gjort med dem? Många går där än och påminner om, att alla svar inte är givna och alla förövare inte är ställda inför rätta. Jag vill gärna se nattens beslut i senaten, som ett resultat av mödrarnas kamp för mänskliga rättigheter i Argentina. De galna mödrarna har betytt mer för mänskliga rättigheter, än vad mången mäktig organisation har betytt. Ingen nämnd och ingen glömd!

DN, SvD, Dagen, KT

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,