Vad var det Nalin Pekgul sa?

6 april, 2017

För några år sedan skrev jag ett antal blogginlägg till stöd för Nalin Pekgul och andra kvinnor, som berättade att islamister gick omkring i olika förorter och ansåg sig ha rätt att trakassera kvinnor som inte klädde sig som islamisterna ansåg vara den rätta klädstilen.

Jag minns hur illa åtgången Nalin Pekgul och de andra kvinnorna blev av välmenande vänsterpartister och socialdemokrater. De menade att kvinnorna agerade i ond tro och inte var intresserade av sanningen. Det verkligt märkliga var att det ofta var män som påstod att Nalin Pekgul dels hade fel och dels var islamofob. Den dåvarande ordföranden i före detta Broderskapsrörelsen gick t o m så långt, att han inte erkände att Nalin Pekgul var muslim, när han skilde på troende muslimer och praktiserande.

Efter den mediala rapporteringen i dagarna, kan alla de kvinnor som på olika sätt tog strid mot moralpoliserna påstridigt och uppfordrande säga: Vad var det vi sa? De beskrev en verklighet där kvinnor trakasserades av män som ansåg sig ha rätten att ha synpunkter på bl a kvinnors klädsel. Jag skrev ett antal blogginlägg för några år sedan till stöd kvinnors kamp mot moralpoliserna. Jag hade och har inga synpunkter på hur vare sig kvinnor eller män klär sig. För min del accepterar jag huvudduk, heltäckande kläder, kippa, turban eller vad det kan röra sig om, bara det sker av fri vilja. Moralpoliserna i te x Tensta förnekar kvinnors fria vilja och vill tvinga på dem sina värderingar, Vilket är fel både moraliskt och i många fall också brottsligt. Beroende hur trakasserierna sker i praktiken. Självklart är det lika fel, det som skedde i på franska badstränder, när poliser tvingade kvinnor att klä av sig och visa hud. Statligt sanktionerade moralpoliser är inte något som bör accepteras. Lika lite som självutnämnda moralpoliser. Där som här är det kvinnorna som får ta stöten.
Jag såg frågan som i det stora hela som en kvinnofråga och att det var min plikt att stödja de kvinnor som tog strid mot mäns självpåtagna rätt att förtrycka kvinnor.

Jag länkar till några blogginlägg: två från 2013 och en från 2015. Skam till sägandes är inlägget från juni 2015 det sista jag skrev till stöd för kvinnors kamp för rätten att klä sig som de önskade, men jag har inte ändrat uppfattning. Tvärtom! Däremot hoppas jag att många andra ändrat uppfattning och åtminstone i sin ensamhet ber Nalin Pekgul om ursäkt för sina tillvitelser om islamofobi.

https://holtter.wordpress.com/2015/06/23/dar-det-finns-fortryck-sipprar-alltid-ett-motstand-fram-en-gammal-sanning-som-gladjande-nog-star-sig-an/

https://holtter.wordpress.com/2013/05/06/funderingar-troligtvis-rakt-ut-i-tomheten/

https://holtter.wordpress.com/2013/04/19/det-ar-latt-att-forsta-nalin-pekguls-upprordhet/


Ta det platta slagträ´t! Ta det platta slagträ´t!

6 september, 2016

Jag har lite förstrött följt diskussionen om att dela på flickor och pojkar på idrottslektioner. Jag har inte någon bestämd uppfattning, men kan väl säga så mycket att jag inte förstår upprördheten. Orsaken till bristen på upprördhet, är säkert att mina personliga minnen om gympalektioner är från 50-talet och Skönsmons skola i Sundsvall.

Så här gick en lektion i brännboll till (från första klass till sexan):

Två pojkar, alltid pojkar och oftast de två bästa i de flesta idrotter, utsågs att välja lag. Först fördelades klassens pojkar efter kompetens i brännboll. Alla visste hur statusen var på oss alla. När pojkarna var valda, valdes flickorna. Det kunde hända sig, att det blev några pojkar eller flickor över, som ingen av lagledarna egentligen ville ha i sitt lag. Då kunde en av ledarna säga, lite nonchalant till den andre: ”Ta surven!” Läraren skulle inte ha accepterat att inte alla fick delta. I annat fall skulle ”surven” fått sitta bredvid och titta på när de andra lekte.

Spelet kom igång och det stojades och stimmades! Extra mycket hojtande blev det, när det var någon flickas tur att slå. Då skrek vi pojkar högt och uppmuntrande; ” Ta det platta slagträ´t! Ta det platta slagträ´t!” Det var lättare att slå med det platta slagträ´t. Ingen flicka vågade vara så storvulen att hon valde det runda slagträ´t, som man kunde slå långt med. Det hade varit storhetsvansinne, som inneburit många gliringar på kommande raster. Nu var det en nackdel med det platta slagträ´t, det blev lätt en lyrboll, när flickorna slog. Det visste alltid utelaget, så de samlade sig nära utslagsplatsen, när flickorna skulle till att slå. Pojkarna i innelaget insåg faran, så vi hojtade till den stackars flickan: ”Slå i backen! Slå i backen!” Det här fick flickorna i min klass uppleva under sex skolår på Skönsmons skola på 50-talet! (Märkligt nog har jag inga, varken positiva eller negativa minnen, från högstadiet. Ja, det kallades väl inte högstadiet, vid den tiden med försöksverksamheten med enhetsskolan.) Som sagt, jag har ingen bestämd uppfattning om delade idrottslektioner, men jag tror eller är övertygad om, att flickorna på Skönsmons skola, inte var alltför roade av gymnastiken. Inte som vi pojkar var. Flickorna skulle nog mått bra av, att ha egna brännbollslektioner. Tänk vilka slag det skulle lärt sig att slå med det runda slagträ´t!

Kan det tänkas att det skedde en utveckling från ”Ta det platta slagtä´t! Ta det platta slagträ´t!” till ”Visa pattarna! Visa pattarna!” Ja inte vet jag, det är bara en tanke!

Bildresultat för Brännboll

 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Där det finns förtryck, sipprar alltid ett motstånd fram. En gammal sanning som glädjande nog står sig än!

23 juni, 2015

När jag tidigare i dag läste Amineh Kakabavehs debattartikel, ”Männens diktatur har rotat sig i förorten” i Expressen, var min första tanke ”vad var det jag sagt?” I nästa ögonblick insåg jag att tanken bara var ytterligare ett tecken på manligt övermod. Jag har ju inte sagt nånting, det är modiga kvinnor som vågat höja sina röster, som sagt något av värde. Det enda jag gjort är, att jag stött och stödjer, det de säger. Det ger ingen anledning till mallig självgodhet!

Amineh Kakabaveh berättar om en sanning som inte är ny och som varit synlig för alla som inte valt att blunda eller slagit dövörat till när kvinnor berättat om sin verklighet i förorten. När kvinnor likt Kakabaveh berättat, har män raskt rusat till förtryckarnas undsättning och med stort darr på rösten, hävdat att kvinnorna, som berättar är psykiskt sjuka med fobier av allahanda slag och säkert också medelklasskvinnor, som ingen bör lyssna på. Reaktionen påminner, om hur en del män reagerar, när mäns våld mot kvinnor avslöjas. Som ett brev på posten kommer påståendet, att alla män minsann inte slår! Vilket är sant, men som Grupp 8 och andra kvinnorörelser lärde mig att inse, att visserligen är det så, att alla män inte slår, men det är män som slår! Den lärdomen bör även männen i förorten ta till sig. Alla muslimska män förtrycker inte, men det är muslimska män som förtrycker. Det går inte heller att frånsäga sig ansvar, med att inte tillhöra dem som förtrycker. Vi män måste ta vårt ansvar och stötta våra systrar som gör motstånd.

För något år sedan var jag ytterst frustrerad över den, i mitt tycke, föraktfulla tystnaden bland politiska partier, när t ex Nalin Pekgul berättade om den nya och oroande utvecklingen i förorten. Hon om någon hade kunskaper om i vilken riktning utvecklingen tagit. Svaret från både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet (två partier som stått mig nära genom åren) var fientlig tystnad och smygkampanjer om islamofobi. Nu ser jag med stor glädje, att allt fler kvinnor berättar och till slut lär väl partierna också inse vad som är på gång och kanske börja agera. Visserligen sent, men ändå!

Jag vill också påminna om ytterligare en gammal sanning, som fortfarande, glädjande nog, äger sin giltighet. De förtrycktas frigörelse är dess eget verk! Gubbar, av alla trosriktningar (även ateister) ta Gud i hågen och ställ er på de förtrycktas sida och sluta med alla jamsande bortförklaringar! Det finns inte tid till det!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Märkligt försvar för fosterdiagnostik

11 oktober, 2014

I tidningen Världen idag finns en artikel, ”Abortsyn blir bromskloss i viktig debatt”, som behandlar debatten om fosterdiagnostik. Jag har personligen upplevt oviljan att diskutera de etiska frågor, som en utsortering av ovälkomna barn, ställer oss alla inför. Den ende som tagit sig tid att svara är biskop Ragnar Persenius. Jag är inte riktigt nöjd med innehållet i svaren, men han svarade.

Jag ska inte förlänga inlägget mycket mer. Jag har ju skrivit en hel del i frågan den senast tiden, men jag kan inte undanhålla er ett citat ur artikeln i Världen idag. Så här skriver Malin Lernfelt:, ledarskribent på GP:

”Gemensamt för de två grupperna – antiabortrörelsen och fosterdiagnostikkritikerna – är förmänskligande av något som kan bli – men ännu inte är – en människa. Det är en tunn is de är ute på”

Läs meningen många gånger, som jag har gjort och förklara för mig om jag totalt missförstått andemeningen i det Malin Lernfelt skriver. Så här tolkar jag det som står: Det kan inte vara fråga någon utsortering av människor med t ex Downs syndrom, eftersom det inte är människor, som utsorteras! Gränsen för när ett foster blir människa avgörs av gränserna i svensk abortlagstiftning. Uppfattningen är inte vetenskap, utan enbart ideologi! Håller helt med Marx, när han hävdade att ideologi är falskt medvetande. (Minns inte var jag läste det påståendet, men ingen har hittills protesterat när jag använt mig av påståendet).

Här hittar ni mitt öppna brev till biskop Ragnar Persenius. Här kan ni läsa Ragnar Persenius svar. Här min kommentar till svaret.

KT


Under ett hyfsat långt politiskt liv har det ofta känts bra att jag kunnat ta rygg på personer och organisationer som kunnat leda mig rätt.

25 juni, 2014

I förgår lovade jag att jag skulle fortsätta min kritiska granskning av identitetspolitik med funderingar kring internationell solidaritet. Så här med ett par dagar av eftertanke, inser jag att jag varken har tiden eller orken att dela med er mina erfarenheter över hela samhällsfältet. Så jag gör mitt sista inlägg i ämnet med att analysera mina erfarenheter av jämställdhetsarbetet.

Jag tar min startpunkt i 1967. Det var för mig ett avgörande år på många sätt. Jag hade lämnat socialdemokratin och gått med i dåvarande VPK (formellt gick med i SKP). Basen för mitt politiska arbete var den lokala FNL-gruppen. Första åren som kommunist levde jag med den då förhärskande symbolerna. Ni vet, den där bilden av muskulösa manliga arbetare i bästa Amelinstil. Vi läste böcker om starka, tuffa och oerhört kloka manliga ledare. Jag kommer ihåg när Eva beskrev en socialrealistisk arbetarhjälte. Han må få armarna och benen bortskjutna, huvudet får också bli bortskjuten, men ändå står vår hjälte där med knuten näve och ropar leve socialismen! Grupp 8 dök upp och där fanns den där kloka organisationen som jag kunde ta rygg på! Det var ingen bekväm rygg, utan oerhört kravfylld. Kvinnorörelsen gav ingen nåd och visade ingen förståelse för vår kulturella fostran. Vi skulle ta ställning för eller emot! Många män inom vänstern blev stressade och anklagade kvinnorörelsen för att vara småborgerlig och dra bort intresset från klasskampen. Den försvarslinjen hade historiskt varit framgångsrik manlig strategi, vilket bl a innebar att först på 50-talet togs paragrafer om kvinnolöner bort ur Metalls avtal med arbetsgivaren. Kvinnorörelsen föll inte i den fällan, utan menade nog att kvinnornas och klassens frigörelse kunde vara en samtidig process.

Mitt personliga förhållningssätt till kampen var att den skulle föras av kvinnor och min uppgift var att efter bästa förmåga stödja och inte motarbeta. Det är först när undertryckta grupper själva börjar känna, att så här vill vi inte ha det, som en självständig kamp för förändring kan ta sin början. Det är också så, att det är de undertryckta som har tolkningsföreträde om kampen nått sitt slutmål. Jag är övertygad om att alla aktiva kvinnor har fått höra och får höra: ”Måste ni ha så bråttom? Ni har ju nått så stora framgångar, är det inte tid att lugna ner tempot? Ni skrämmer bort människor som gärna skulle stödja er, men ni är ju så aggressiva.” Argumenten är många, men vem avgör om kampen måste fortsätta? Självfallet de som har allt att vinna, men också allt att förlora Som en parentes bara, tänk om arbetarklassen behållit kontrollen över sin samhällsvision och inte skänkt den till partiet, då kanske vi haft ett starkt samhälle i dag istället för den starka stat som byggdes upp efter kriget.  Risken att levande sociala rörelser överlåter kampen åt politiska partier är alltid stor och när de gör det försvinner kraften i rörelsen mals sönder i parlamentariska kompromisser. Se hur det gick med kampen mot kärnkraften. Nu sitter vi vid sidan av och väntar på att höra den senaste kompromissen i riksdagen. Varje kompromiss har ju bara inneburit att avvecklingen flyttas framytterligare ett år. När F! efter valet hamnar i riksdagen hoppas jag, att de medlemmar som inte blir invalda, inte känner sig bundna av de kompromisser som riksdagsgruppen blir tvungen att ingå, utan fortsätter att agera som om inte kompromissen fanns.

Det börjar bli dags att avrunda och det gör jag med att berätta att den där ryggen jag tagit rygg på sen slutet av 60-talet inte riktigt finns där längre. För några år sedan blev jag uppmärksammad på eller rättare blev sagt medveten om att det rörde sig i Tensta och andra förorter i Stockholm. Nalin Pekgul, före detta riksdagsledamot för S, dåvarande ordförande för S-kvinnorna och troende muslim berättade för alla som ville lyssna vad som höll på att ske i Tensta. Att islamistiska krafter på olika sätt ville pressa på kvinnor påstådda klädkoder. Pekgul kunde också berätta att det organiserades motstånd mot de islamistiska krafterna. När jag nåddes av de här uppgifterna reagerade jag med ryggmärgen. Kvinnor börjar ta strid mot mansförtryck och jag tog rygg! Då händer det märkliga att Peter Weiderud kliver in i debatten och tar tydlig ställning för islamisterna och påstår efter vad jag kan förstå Nalin Pekgul och andra kvinnor ljuger. Weiderud markerar också en tydlig skillnad mellan att vara troende muslin och praktiserande muslim. En mer eller mindre öppen kampanj pågår mot Nalin Pekgul, men också Carina Hägg, att de skulle vara rasister och som vanligt i de här sammanhangen psykiskt sjuka. Carina Hägg petades från riksdagslistan till kommande val. Det som är ytterst allvarligt är att så många kvinnor både inom S och V stöttar mansgrisarna och baktalar modiga kvinnor. Jag har tagit rygg och tänker inte ändra mig!

Samtidigt som det här sker inom socialdemokratin så organiserar sig kvinnor mot hedersrelaterat våld. Ni vet, flickor övervakas t o m av sina yngre bröder, som kan känna sig stora märkvärdiga. De värnar om familjens heder! Flickor blir bortgifta med kusiner i familjens forna hemländer. Flickor (men även pojkar) får utså fysisk misshandel och ytterst riskerar att dödas av sin far eller bröder. Återigen agerar jag med ryggmärgen. Det här är ju klassiska fall av kvinnoförtryck. Och det organiseras motstånd! Jag tar rygg! Nu händer återigen något märkligt. Mattias Irving en av chefsideologerna på Dagens Seglora skriver en artikel, där han för till en historisk lögn. Han påstår att även den svenska kulturen innehåller hedersvåld! Vi har i en förfärande omfattning våld mot kvinnor, som också i en grotesk omfattning leder till många kvinnors död. Vi har domstolar på hovrättsnivå som en frikänner en man, därför att åklagaren inte bortom allt rimligt tvivel, att mannen verkligen förstod, att kvinnan som skrek nej, verkligen menade nej. Våldet, hur hemsk den än är, har aldrig, under min livstid kallats för hedersrelaterat våld. Artikelns enda syfte var att förminska engagemanget för kvinnor, som utsätts för hedersrelaterat våld. Organisationer som engagerar sig blir öppet anklagade att vara rasister och självfallet psykiskt sjuka. Och lite så där vid sidan om: Är det inte märkligt många liberaler som är engagerade? Då får man till lite klasskampsretorik också. Jag har tagit rygg och tänker inte ändra mig!

Det blev ett långt inlägg till. Blogginläggen får ses som ett personligt försök till förståelse hur jag genom åren tänkt och agerat. Jag upplever inte att jag behöver några nya analysinstrument. De gamla håller. Med dem kan jag identifiera problemen och också inse behovet att agera. Självfallet är det så, att jag in på skinnet inte kan säga vad en annan människa upplever. Det må gälla män eller kvinnor. Den sanningen gällde även på 60-talet. Jag förstår inte på vilket sätt identitetspolitik skulle fördjupa min förståelse att kvinnor är diskriminerade?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Som jag minns det.

21 januari, 2014

Jag följer upp mitt inlägg från i går med en något illa skrivet inlägg. Inlägget är en kommentar i Frimodig kyrkas blogg. Kommentaren hade två syften, dels att visa sexliberalernas ambitioner och dels visa på det feministiska motståndet mot sexliberalernas målsättningar. Samtidigt ville jag också lite försiktigt ifrågasätta om vi verkligen upplevt någon sexuell frigörelse under min livstid. Hur ser den i så fall ut? Vilka vinster kan vi se? Eller som som jag avslutar kommentaren med Hjördis Levins ord: ”Vad är det för fel på den sexuella frigörelsen, eftersom den medfört så mycket som vi kvinnor är missnöjda med?” Det vore en fråga väl värd att samtala om.

Jag har inte ändrat något i inlägget, trots att den skulle vunnit på en redigering.

—————————————————————————————————————-

Som snart 70-årig har jag väl inte några större kunskaper kring teoribildningen för queerfrågor. Det jag däremot vet en hel del om är striden kring den sexuella frigörelsen. Jag minns som igår hur jag höll en föreläsning kring Kristina Ahlmark-Michaneks bok ”Jungfrutro och dubbelmoral” på Sundsvalls högre allmänna läroverk tidigt 60-tal. Här startade för min del mitt engagemang i frågan om sexuell frigörelse. Vi vet hur det gick och vi vet också hur det kunde gått. De s k sexliberalerna var verkligen på hugget och förordade att det mesta, i frihetens namn, skulle vara tillåtet.En av de tongivande debattörerna läkaren Lars Ullerstam förordade statliga institutioner för allehanda målgrupper. Bl. a skrev han i boken ”De erotiska minoriterna” följande: ”man bör hjälpa sadisten till hans speciella lycka under förutsättning att hans önskemål inte är alltför bloddrypande…” Vilka som skulle stå till tjänst i dessa statliga bordeller kan vi ju ana.

1970 antog riksdagen en lag som enligt den dåvarande justitieministern Geijer speglade den rådande samhällsuppfattningen. Geijer hävdade: ”Jag tycker inte att det som föreslås i denna proposition är något särskilt högt pris för att slå vakt om yttrande- och tryckfriheten.” Med de vackra orden blev blev exploateringen av barn tillåten. De fick betala priset. Så här skulle jag kunna hålla på sida upp och sida ner och beskriva vad sexliberalerna egentligen menade med sin sexuella frigörelse, men jag avstår och uppmanar alla att gå till läggen, som Jan Myrdal brukar säga.

När jag följt debatten genom åren har påståendet, att kyrkan och dess präster skulle varit de främsta motståndarna mot utvecklingen, förvånat mig. För sanningen är ju den, att det är kvinnorörelsen som gått i bräschen för motståndet. I kampen mot porrindustrin, i kampen mot prostitution och utnyttjandet av barn både i pornografin men också inom sexturismen. Det motståndet har lett till förändringar i rättspraxis (trots att det finns mer att göra), större medvetenhet om kvinnors rätt att säga nej och mycket mer. Även här gäller uppmaningen. Gå till läggen, allra helst ni som inte var med.

Kvinnorörelsens motstånd mot sexliberalerna är inte ett 60-talsfenomen, utan har en lång historia. Kvinnorörelsen har, åtminstone sen 1800-talet, varit ytterst tveksamma till den av män drivna sexuella frigörelsen. För ett antal år sedan hittade jag på ett loppis i Friggesund, en bok jag hade hört talas om: ”Testiklarnas herravälde – sexualmoralens historia” 1986 1989 på Natur och kultur, skriven av Hjördis Levin. Boken är en guldgruva när det gäller kartläggningen av den historiska striden mellan kvinnorörelsen och sexliberalerna.Boken kan vara svår att få tag på, men på bibliotek och på något välsorterat antikvariat borde den finnas.

Som sagt, jag är snart 70 år och ser mig omkring och upplever att mycket i dag är sig förfärande likt, som när jag höll min föreläsning i ämnet. Unga kvinnor blir kallade horor, slampor och andra tillmälen, när de lever enligt normen för den sexuella frigörelsen. Kvinnor fraktas från det ena landet efter det andra för att stå till tjänst. Sexturismen ökar och nu kan också män i Sverige beställa bilder i realtid av plågade barn. Jag ser inte mycket av den vision jag trodde mig se, där på Sundsvalls högre allmänna läroverk tidigt 60-tal. Visionen har vissnat betänkligt.

Till sist den fråga som Hjördis Levin försöker få svar i sin forskning: Vad är det för fel på den sexuella frigörelsen, eftersom den medfört så mycket som vi kvinnor är missnöjda med?”


Avdelningen för märkliga domslut: Din mun sa förvisso nej, nej, men tyvärr sa dina ögon ja, ja!

20 januari, 2014

Jag har vid ett antal tillfällen berättat om den indoktrinering pojkar, ynglingar och unga män utsattes för under 50-talet i kontakter med det motsatta könet. Ni som var med eller sett gamla filmer vet hur det brukade gå till. I slutet av filmen grabbar hjälten tag i den kvinnliga huvudpersonen och drar henne till sig. Till en början värjer sig kvinnan, men när hjälten kysser henne kommer hennes armar, först lite tveksamt, och tar om hjälten och högerfot lyfts lite kokett från golvet.

Om detta inte var tillräckligt tillkom också ytterligare indoktrineringsexempel. I sånger och obskyra skrifter frammanades bilden av att det var fullständigt normalt att anta att kvinnor inte menar nej, när de avvisar närmanden från män. Männen kan utgå från att de egentligen menar ja. Poetiskt skildrades det som ”dina läppar säger nej, men dina ögon säger ja!

Det känns oerhört märkligt för att inte säga, att jag drabbas av en overklighetskänsla att jag vid 70-års ålder får uppleva att jag lever i ett samhälle med ett rättssystem, som lever efter den kvinnnofientliga indoktrineringen från min ungdom. Det händer att jag reagerar över hyllningar av vår påstådda sexuella frigörelse. Det är inte sant. För om det vore sant, då skulle vi inte behöva diskutera en samtyckeslag 2014.

Jag skulle vilja utropa, som vår rektor Erik Bohman på Sundsvalls högre allmänna läroverk gjorde, när han vid en morgonsamling i aulan skällde ut oss pojkar. Han avslutade med ett kraftfullt:

”Ni är en skam för mitt kön!”

Läs även andra bloggares åsikter om ,