De som följer Dagens Seglora någorlunda regelbundet har säkert uppfattat att tidningens redaktörer uppmanar Svenska Kyrkan att upphöra med att vara så passiv i kampen mot den växande främlingsfientligheten i landet. Ett par exempel: Den 9 januari i år skriver Mattias Irving i en artikel med rubriken ”Kyrkan ska inte möta rasismen med tystnad” följande:
”Svenska kyrkan riskerar idag att bli ytterligare en av de där tysta personerna på skolgården, de som såg mobbningen av den där som såg annorlunda ut, men som inget sade, som aldrig ryckte in. De som inte ville sprida dålig stämning i klassen. Samtidigt storsatsar LO på att utbilda sina förtroendevalda i antirasism. Så kan en folkrörelse också agera.”
Den 11 december 2012 skriver Helle Klein i en ledare med rubriken, ”Tigandets tid måste vara förbi” följande:
”Tankesmedjan Seglora smedja har länge förvånats över den kyrkliga aningslösheten och passiviteten inför den framväxande främlingsfientligheten. Medan fackföreningsrörelsen utbildar sina förtroendevalda i antirasism tillsammans med tidskriften Expo har Svenska kyrkan alltför länge passivt betraktat hur Sverigedemokraterna har använt kyrkan som en plattform i en normaliseringskampanj som går ut på att göra främlingsfientligheten salongsfähig.”
Det hjärtat är fullt av, vill munnen tala, men jag ska försöka hålla mig till enbart tre frågeställningar. Självklart är det så att Svenska Kyrkan kan, bör och skall göra mer än den gör. I det har jag inga svårigheter att hålla med både Mattias Irving och Helle Klein. Det jag ställer mig frågande till, är den positiva hänvisningen till LO. Är det verkligen så att fackföreningsrörelsen är aktiv i kampen mot främlingsfientligheten och kyrkan är passiv? Det är definitivt inte min bild av verkligheten. Nu är det så för väl, att en av Dagens Segloras krönikörer Olle Sahlström på ett helt utmärkt sätt beskriver en verklighet baserad på historisk kunskap och egna personliga erfarenheter, som jag också delar. Fördelningen av år med arbete på fabriker och arbete som funktionär är de omvända. Olle Sahlström skriver:
”Jag bär med mig en erfarenhet från tio år av arbete på fabriker och längre tid än så som ombudsman på LO. Och jag glömmer inte valet 1991 då Ny demokrati kom in i riksdagen med ett rejält ”drag under galoscherna”. Vi ombudsmän skulle valarbeta, vi ville prata om löner, arbetsmiljö och annat, men vi kom tillbaka till LO-Borgen med uppspärrade ögon över hur utbredd främlingsfientligheten var på arbetsplatserna. Man skulle kunna tänka att då satte Rörelsen ner foten och ”tog debatten” där den hörde hemma – På jobbet, i de lokala fackföreningarna. Men så blev det inte. LO med sina fackförbund blundade för det som låg på den egna farstukvisten och brände sitt ideologiska krut på Ny Demokrati med högtravande retorik. Och sköt på så sätt det svåra ifrån sig. Och under åren som följde skulle bland andra moderater och socialdemokrater genomföra mycket av Ny Demokratis politik.” Läs för alla allan del hela Olles krönika. Oavsett att Olle och jag delar erfarenheterna har Olle bredare kunskaper än jag i ämnet.
Den erfarenhet Olle Sahlström beskriver ligger drygt 20 år bort i tiden och vän av ordning undrar. Vad har LO och fackföreningsrörelsen gjort under alla dessa år för att förtjäna att utropas till föredöme för Kyrkan i kampen mot främlingsfientligheten? Det känns lite patetiskt, att lite utbildning av förtroendevalda nästan ett kvartssekel senare utropas till något efterföljansvärt. Satsningen har alla kännetecken av en omvändelse under galgen. Främlingsfientligheten har ju förstärkts avsevärt i medlemsleden.
Utan att börja upphöja Svenska Kyrkan eller den breda kristna rörelsen till skyarna, så måste det ändå sägas att nog har kristenheten i förhållande till LO och fackföreningsrörelsen varit ett under av aktivism. Låt mig nämna kampen för en humanitär flyktingpolitik. Var fanns LO när kyrkorna samlade i namn mot den fullständigt omänskliga hanteringen av de apatiska barnen? Jag följer hyfsat väl insändardebatterna kring flyktingpolitik och främlingsfientlighet i både lokalpress, riksmedier och bloggosfären och upplever inte, att vare sig LO:s ombudsmän eller andra förtroendevalda utgör någon kraftfull röst i debatten. Däremot kryllar det av kristna röster. Vid utvisningar försöker kristna, både pastorer och lekfolk med sina kroppar stoppa skändligheterna. Jag ser också med stor glädje de aktiviteter som kyrkans församlingar här i Hudiksvall bedriver bland nyanlända flyktingar. LO-ombudsmännen är osynliga. Ofta är rörelsens folk legalister, som anser att statens beslut skall följas, oavsett konsekvenserna i mänskligt lidande. Men ändå, jag personligen och givetvis också kyrkans aktiva är alldeles för passiva och borde göra mer. Inte tu tal om saken. Så länge nöd och förtryck existerar finns alltid mer att göra och ger också anledning till bön om förlåtelse för våra enskilda och kollektiva tillkortakommanden.
Trots att inlägget redan är för långt, måste jag ändå beröra Heller Kleins märkliga analys om att Svenska Kyrkan alltför länge passivt tillåtit SD att använda kyrkan som plattform. En analys bör väl förklara ett skeende? Dess orsak och verkan? Helle Klein påstår utan att förklara. För hur var det nu? När Svenska Kyrkan fick ett ändrat förhållande till staten, ville riksdagens partier ändå fortsätta att kontrollera kyrkan. De såg till att SvK inte fick vara en folkrörelse, än mindre en kyrka. Riksdagen beslöt att SvK organisatoriskt skulle jämställas med statsapparatens kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige och riksdag. Formen för val blev identisk med statens och skulle ske i direktval till alla tre nivåer. Helle Klein får bita i det sura äpplet och acceptera, att det är S, C och alla de där politiskt ideologiska grupperna Fria liberaler, Borgerligt alternativ, Vänsterpartister, Miljöpartister, Kristdemokrater, eller vad de heter, som ger legitimitet åt SD i Svenska Kyrkan. (Jag har väl åsikten att Kyrkans biskopar var något mesiga och eftergivna i förändringsdiskussionen, men det är en annan fråga.)
I en folkrörelseorganisation (jag är inte nöjd med begreppet. Ge mig ett bättre!) skulle den här situationen inte uppstå, men nu är kyrkan beroende av att enskildas aktivitet i organisationer utanför SvK avgör vilka förtroendevalda SvK erhåller. De partipolitiskt obundna grupperna agerar givetvis efter samma regler som de politiska, men de kan med gott samvete hävda, att härtill är vi nödda och tvungna. Åtminstone två, Frimodig kyrka och Posk, driver linjen, att valen skall ske på ett helt annat sätt, med basen i församlingarna. Skillnaden är att Frimodig kyrka driver frågan med större kraft än Posk. ÖKA, efter vad jag lärde mig inse under de år jag var medlem där, accepterar fullt ut valordningen.
Nå detta om detta. Jag är övertygad om, att alla förstår att jag inte är imponerad av Dagens Segloras ideologiska förklaringsmodell. Den ökar inte förståelsen och därför ger den varken mod eller kraft till någon djupgående förändring.
Att ta åt sig äran Annika Borg
KT
Läs även andra bloggares åsikter om Dagens Seglora, Helle Klein, Mattias Irving, Olle Sahlström, S, C, SD, LO, Svenska Kyrkan