Har SD:s partiledning dålig kontakt med stämningarna i de djupa medlemsleden? Eller kör ledningen med dubbel bokföring?

Oktober 2016 skrev jag ett ironiskt blogginlägg: ”Umgås inte Sverigedemokrater med varandra” Orsaken till min undran var följande: SD-politikern Michael Andrén hade blivit invald som ersättare i Hudiksvalls miljö- och räddningsnämnd. Den 28 september kunde vi läsa att Andrén hävdat, i sociala medier, att bidragstagare är parasiter. Andrén ville också skjuta personer med utländska namn och att alla moskéer skulle sprängas omgående. 29 september meddelade Andrén att han hoppar av sitt uppdrag! En hyfsat välkänd utveckling när det gäller SD och dess förtroendevalda. Det märkliga är att det alltid verkar som om ingen i dessa personers omgivning vet vad den blivande förtroendevalda i grunden anser. Partiföreningarna verkar bara hugga ett namn ur högen. Kan det vara så illa? Självklart inte! Jag är övertygad om att Sverigedemokrater umgås på möten, men också socialt. Vid dessa tillfällen pratas det säkert om lite av varje. Bl a att moskéer borde sprängas eller att människor skall skjutas, som i fallet med Andrén i Hudiksvall.
Nu senast är det SD-politikern Strids uttalande på partiets landsdagar om 100% människa eller 100 % Muhamedan, som är på tapeten. Återigen alla dessa förvånade ansikten och avståndstaganden, som om Strid på något sätt lurat eller dolt sina åsikter för partiledning och lokala partiföreningen. Strid lämnar partiet och ber partiet, som jag förstår det, om ursäkt, att han ställt till det. I det fallet är scenariot det gamla och utnötta. Det börjar låta som en raspig gammal skiva, som spelats för många gånger!

När blir det dags för partiledning att börja se det kollektiva mönstret i lokala företrädares ageranden. Det kan ju inte vara så, att i varje enskilt avslöjat fall, är det bara enskilda medlemmar som inte förstått partiets påstådda nolltolerans. Det enda rimliga vore väl om partiet menar något med sin ”nolltolerans” att de uteslöt hela den lokala partiföreningen som valt eller nominerat någon med åsikter som inte ligger i linje med partiets policy. Det borde väl vara dags, att de som väljer ställs till svars?  Sen kan ju varje utesluten medlem i den lokala partiföreningen  i söka medlemskap enskilt igen och efter undersökning bli invald igen. En metod som inte är okänt, inom folkrörelser i Sverige.

Jag misstänker att metoden inte kommer att användas och det ger mig anledning att fundera ett steg till. Har verkligen nolltoleransen starkt stöd i medlemsleden? Det slår mig att jag inte kan påminna mig om, att de flesta av avslöjandena i medier, kommer efter anmälningar från medlemmar, de som verkligen borde veta vad deras partivänner har för åsikter och också borde ha, åtminstone något lite, hum om vad partiet har för ståndpunkter. Vad jag kan se är medlemmarna illojala och tiger. Det är här jag börjar misstänka att SD medvetet kör med dubbla budskap. En offentligt och en internt. Partiledningen förväntar sig inte att medlemmar skall anmäla t ex rasistiska åsikter. Det är inte den lojaliteten de önskar från medlemmarna. För det är nog så, det är åtminstone min bestämda uppfattning, att det Strid sa på Landsdagarna delas av en majoritet inom partiet. Det skulle bara ställa till besvär för partiledningen om enskilda medlemmar började anmäla förgripliga åsikter.

Jag fick ytterligare stöd för min misstanke, när jag såg och hörde Jimmie Åkesson i partiets valfilm. Tala om att aktivt motverka allt tal om nolltolerans! (Jag länkar inte till filmen. Ni får googla!)

 

 

Annonser

Finns det någon gräns bakåt i tiden som vi måste gå för att förstå vår historia?

Jag har vid två tillfällen de senate dagarna suttit som klistrad vid TV:n och programmet, I am not your negro.

I programmet visas med inslag med författaren James Baldwin, filmbilder och klipp ur dokumentärer. Baldwin anser, han dog 1987, att det vita Amerika måste gå tillbaka till de första slavarnas ankomst och ställa sig frågor om hur det kunde bli som det blev. USA har inte gjort upp med sin historia och därför har de svårt att hantera sin nutid. Det bibliska uttrycket, fädernas missgärningar vilar tungt över nutiden.
Jag fick många frågor att fundera över, men avstår att referera programmet. Ni kan ju se själva och jag tror att ni kan dra kloka slutsatser som har bäring in på vår tid. Inte bara i USA, utan även här i Sverige. Vi kanske inte har några historiska skulder att grunna över? Eller…?

Programmet tar 1 timme och 29 minuter. Väl använda minuter. Tro mig

https://www.svtplay.se/video/15284793/i-am-not-your-negro/dox-i-am-not-your-negro-i-am-not-your-negro?utm_source=tv.nu

Jag förstår inte ilskan!

Alldeles nyss läste jag en artikel ur Arbetaren på FB. Artikeln handlar om hatbrott mot romer. Jag är genuint förvånad över att så många människor i min omgivning känner ilska och kanske också hat mot tiggande romer. Min erfarenheter av tiggare, utanför ICA i Delsbo eller utanför systemet inne i Hudiksvall, kan inte förklara ilskan. Fredligt sitter de där och oftast säger de ingenting, annat än tack om de får något i muggen.

Varför blir ilskan så stor, att det leder till misshandel och mordbrand?

Förklaring. Någon?

Läs även andra bloggares åsikter om Romer, Tiggare, Hat

Jag vänder inte ryggen åt mina grannar! (Några osorterade tankar.)

Nu har jag suttit i två dagar och läst och funderat över alla de analyser av kända såväl som okända gör med anledning av valet. I det här inlägget ska jag uppehålla mig vid Sverigedemokraternas framgångar. Inte för att jag så där rakt av anser den vara intressantare än t ex F!:s framgångar. Det som intresserar mig är den ofta känsloladdade reaktionen. Skäms! är väl möjligen det lindrigaste av alla utbrott jag stött på undr de här två dagarna. Min rubrik anspelar på Expressens valgrafik: Så röstade dina grannar. När jag idag följt analyserna och beskrivningarna av SD:s väljare har jag många gånger kommit mig på att tänka: ”Är det mina grannar de talar så tvärsäkert om?”

Jag började känna en viss ilska! Vad vet alla dessa tyckare om mina grannar i Friggesund-Hålsjö och Svågadalen? Eller vad vet de om mina vänner från ABF-tiden i Ljusdal om mina vänner i Ramsjö-Hennan och Los-Hamra? Innan jag fortsätter ska jag redovisa  röstsiffror för SD i de byar jag nämnt. Friggesund-Hålsjö 14,8 %, Svågadalen 19,2 %, Ramsjö-Hennan 22,1 % och Los-Hamra 20,5 %. Det är inga siffror som gör, att jag hoppar och skuttar av glädje. Tvärtom känner jag stor sorg! Jag anser att många av mina grannar och vänner gjort ett felaktigt val, men valet innebär inte att de är ondsinta människor. Jag vet. Jag har bott i Bjuråkers socken sen 1 oktober 1999 och lärt känna många människor. De är, tro mig, som folk är mest. Trevliga och hjälpsamma. Snara till skratt och med stor initiativkraft. De sjunger och spelar gärna. Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst, men jag avstår. Om mina vänner inte är ondsinta hur kommer det sig då, att de röstar på Sverigedemokraterna?

Jag skulle vilja peka på den svenska regionalpolitiken. Visst sägs det i de vackra talen, att hela landet skall leva, men den praktiska politiken styrs av snäva ekonomiska bedömningar, som skall tolkas som att ”vi kan ju inte ha verksamheter i varje buske.” Kollektivtrafiken försämras, sjukvården försämras, äldreomsorgen som är så viktig i glesbygd försämras. Skolor läggs ned, Post, bank, bensinmacken och affärerna försvinner. Till allt det här är det bara att lägga till att arbetslösheten är hög, a-kassan är inte över sig. Sjukförsäkringen är kontrollerad av staten, som bestämmer hur lång sjukskrivningen får vara  vid olika diagnoser. Ni vet allt det här och ändå är många förvånade över ilskan i glesbygden. Människorna känner, nej inser att de är utanförsatta. De är övergivna av både det ekonomiska och politiska etablissemanget. De kanaliserar sin ilska fel, men vad är alternativet om sätter på oss deras skor?

De ser i TV hur de, som är orsaken till deras sociala situation, mumlar något om full sysselsättning och alla människors lika värde. Människor är luttrade och vet att orden inte har något värde. Inte är det tänkt att hela landet skall leva. Inte är det tänkt deras värde är så stort att de ska ha tillgång samma sjukvård som inne i tätorten. I den här situationen växer ilskan och frustrationen. De vet att de inte har makt att ändra sin situation, men de kan protestera genom att skrämma eliten med sin rösträtt.

Jag har ingen lösning på problemet, men någonting kan det politiska etablissemanget göra. Pallra er ut till bygderna och samtala med människorna om deras bekymmer och oro inför framtiden. Erkänn också att det är ert fel att det blivit som det blivit. Är det så att det inte går att lova någon utveckling i bygden, bit då i det sura äpplet och erkänn det. Samtidigt som ni förklarar varför. Ni ska upptäcka att människorna är villiga att lyssna, men också beredda till krafttag för att uppnå resultat. Det är alla de där löftena de hör på avstånd, som sviks av samma människor som gett dom, men sveket sker också på avstånd. Det blir också lite av det där som alliansregeringen lanserade i början av sin regeringsperiod. Arbetslösheten var de arbetslösas fel. Nu blir missnöjet också de missnöjdas fel. Hade de flyttat dit där arbetena fanns, så skulle orsakerna till missnöjet vara borta. Jag inser fuller väl, att det jag skriver bara är fromma förhoppningar. Inte kommer det politiska etablissemanget erkänna sina fel, utan de vänder med fördömanden människorna i Friggesund-Hålsjö, Svågadalen, Ramsjö-Hennan och Los-Hamra ryggen och känner sig samtidigt oerhört rättfärdiga!

Jag hoppas också och nu är det inga fromma förhoppningar. Jag känner min kyrkoherde och min församling. Församlingen i Bjuråker-Norrbo vänder ingen ryggen åt någon församlingsbo. Kyrkklockorna i Bjuråker-Norrbo församling används för tacksägelse och att kalla människor till gudstjänst. Den som lyssnar riktigt aktivt hör  att klockarna i Bjuråker och Norrbo säger till församlingen: Alla är välkomna! Rik som fattig, gammal eller ung, ond eller god. Gud älskar er alla och inbjuder till gudstjänst där Jesus själv är närvarande!

När jag läser det jag skrivit, så inser jag att det skulle blivit bättre om jag haft lite mer distans till ilskan jag känner, men det får gå.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om EU-valet, SD, Bjuråker, Ljusdal, Valresultat

 

Det är märkliga medlemskriterier socialdemokraterna håller sig med!

Det lär väl inte vara många som inte läst om kommunalrådet i Umeå Holmlunds syn på romska tiggare. Om ni inte läst så kan ni läsa här, här och här. Inte blir Holmlunds argumentation mer trovärdig av att han hänvisar till en väktare, som lär ha berättat för Holmlund hur det förhåller sig med de romska tiggarna. Metoden att hänvisa till vad någon annan sagt, för att slippa stå för ståndpunkter är mins lika gammal, som jag varit samhällsengagerad. Ni vet: ” jag hört av en vän till min arbetskamrat vars tremänning hört av sin kusin som talat med sin fasters man som hört av sin jaktkompis att….”

Partikamraternas avståndstaganden känns lite patetiska, vilket är förståeligt. Det kan inte vara lätt att ta till sig att partiet haft en mycket framträdande partiföreträdare i kommunen, som visar sig stå för antiziganism! Egentligen är det ytterst anmärkningsvärt att jag inte hittat någon uppgift, som säger att partiet öppnat ett uteslutningsärende! Frågan har faktiskt den digniteten. Nu är det ju inte första gången socialdemokraterna beter sig märkligt. Ingen samhällsintresserad medborgare kan väl ha glömt hur den socialdemokratiske minisistern Morgan Johansson offentligt förtalade föräldrar till de apatiska barnen. Föräldrarna var, enligt Morgan Johansson, skyldiga till det apatiska tillståndet. Morgan Johansson räknas till vänstern inom partiet och är troligtvis landets justitieminister efter valet. Så kan det gå, när ett parti far vilse i de interna kotterierna med dess krav på lojaliteter.

När jag nu kommit så här långt, vill jag återigen påminna om min gamla käpphäst, att jag ine får bli medlem i socialdemokraterna. Orsaken är inte att jag är antisemit eller antiziganist. Inte heller för att jag skulle omfatta högeridéer, det är inget hinder för medlemskap i partiet. Nej, orsaken är skilda teologiska uppfattningar om vad en kyrka är. Socialdemokraterna anser Svenska kyrkan, skall vara ett politiskt slagfält och att kyrkan skall vara underordnad partipolitik. Om någon socialdemokrat anser något annat och drar inställningen till en praktik och engagerar sig i en självständig nomineringsgrupp i kyrkovalen. Då tar det inte längre tid än vad det tar att SMS:a Arbetarekommunens styrelse och uteslutningsärendet är öppnat!

Då dras inte frågan i någon långbänk!

Läs även andra bloggares åsikter om Kommunalrådet Holmlund, Umeå, Socialdemokraterna, Antiziganism

I dag gjorde en ledare i Hudiksvalls tidning mig mycket glad!

Ledaren har rubriken ”Vi säger redan nej” och är skriven av Lilian Sjölund. Jag har många gånger tänkt till morgonkaffet, när jag läst Lillian Sjölunds ledare, att det där var inte illa hopkommet. Sjölund har bister och rättfram stil, som tilltalar mig, trots att vi nog i många politiska frågor står långt ifrån varandra, men Lilians Sjölunds demokratiska sinnelag skulle jag gå i god för om jag blev tillfrågad. Läs ledaren och gläd er åt ledarskribentens åkallan av liberala ledarskribenter från en mörk tid i Europas och Sveriges historia. Jag ska nöja mig med ett längre citat och sen överlämna tolkningen av ledaren till er:

”Liberala opinionsbildare är ibland så förblindade av sin kommunisträdsla, eller förpliktigade att alltid hävda att den ena våldsamheten inte går att rättfärdiga, i förhållande till den andra, att de helt glömmer det liberala arvet. För att inte säga plikten att fördöma en rörelse som bygger på  våldsidén med att vissa människor inte har samma värde som andra. Och kanske fundera ett varv till innan de jämför demokratiskt valda vänsterpartister med rasister och nazister.”

Med en ledarskribent som Lilian Sjölund, utgör Hälsingetidningarna ett stort och viktigt stöd till den antirasistiska rörelsen i Hälsingland! Det ska vi vara tacksamma över.

Läs även andra bloggares åsikter om Rasism, HT, Lilian Sjölund, Kärrtorp, Möllevångstorget

Johan Westerholm, jag skäms!

Jag har under en längre tid följt Johan Westerholm och hans blogg Mitt i steget. (Här ett exempel) Under en lång tid var det mer sporadiskt, men allteftersom blev jag mer och mer imponerad av djupet i analyserna av samhällsläget. Jag placerade bloggen i min egen bloggsida, för att inte missa några inlägg. Jag har inte haft någon anledning att ångra det beslutet. Johan Westerholm tillhör en, som jag alltmer upplever, en försvinnande grupp samhällsanalytiker som breddar förståelsen av skeendet. Det innebär inte att jag alltid håller med Westerholm. Jag är nog för vänsterpräglad för det, men det är en annan fråga, som får behandlas i ett annat blogginlägg.

Som ni nog förstår gäller inte skammen här vid datorn, att jag på något sätt skulle skämmas över att jag följer bloggen Mitt i steget och också tar till mig av analyserna. Däremot finns det mycket jag kan vara mindre stolt över under den period jag följt Johan Westerholms skriverier. Från och till har Westerholm berättat om hur illa han blivit behandlad av sitt parti socialdemokraterna som, betraktar hans kritik av partiets sätt att att angripa hotet från den framväxande högerextremismen, med stor misstänksamhet. Partivänner har betraktat Westerholms kritik, inte bara med misstänksamhet, utan partiorganisationen har varit rent fientlig. Om man inte rakt av hävdade att han spelade på främlingsfientligheten. Vad gjorde jag, när jag läste Johans berättelser? Jag teg och fortsatte att läsa!

För några dagar sedan skrev Johan Westerholm att han kanske skulle lägga ner bloggen Mitt i steget. En av orsakerna, efter vad jag förstod, var att han började tvivla på att hans varningar om extremismens framgångar ledde till något resultat och om det personliga priset var värt ansträngningen. Vad gjorde jag, när jag läste? Skrev jag några uppmuntrande kommentarer? Inte då, jag teg och fortsatte att läsa. Visserligen tänkte jag lite beklagande, att det var ju synd. Från vem ska jag nu få de så viktiga analyserna, som också ger kraft att bekämpa det onda?

Så kom dråpslaget för några dagar sedan. Aftonbladet beskrev bloggen Mitt i steget som en hatsajt. (Tidningen har senare tagit tillbaka påståendet) Nu reagerade jag. Inte omedelbart, med en viss fördröjning länkade jag ett kritiskt blogginlägg på FB och kallade Aftonbladet för en skittidning. En uppfattning jag inte backar från.

Nå, vad har jag lärt mig av det här? Självfallet, att det inte går att låta någon med goda ambitioner kämpa den goda kampen ensam. Visserligen anser jag att böner i det tysta också är ett kraftfullt instrument, men det motsäger inte att vi också ska ge stödet offentlighet och det utan fördröjning.

Hoppas du orkar fortsätta Johan. De kloka rösterna är få och du behövs!

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Westerholm, Högerextremism, Socialdemokraterna, Aftonbladet