Ständigt dessa bevis, att vi lever i en offentlig lögn om alla människors lika värde!

17 oktober, 2017

Vi har alla hört de vackra orden som alla riksdagspartier svänger sig med: Alla människors lika värde! Orden sägs vara uttryck för en grundläggande svensk värdering, tydligen helt unik för Sverige. En värdering som alla invandrare inte bara bör, utan måste anpassa sig till och acceptera!

Vän av ordning undrar säkert vad det är som upprört mig i dag. Det ska jag berätta. Jag satt i min TV-fåtölj i kväll och slötittade på Rapport. Det mesta var som vanligt tills ett inslag berättade om ytterligare ett indraget bistånd enligt LSS dragits tillbaka av försäkringskassan.
Enligt utslag i domstol, hör och häpna och bli arga och frustrerade, hjälp att andas räknas inte längre som ett grundläggande behov!  7:19 minuter in i Rapportinslaget.

https://www.svtplay.se/video/15509813/rapport/rapport-17-okt-19-30-1?start=auto

Låt oss göra lille Amadeus till en symbol för statens omänskliga hantering av människor med funktionshinder!

Är jag arg och förbittrad? Det kan ni slå er i backen på, att jag är!


Halleluja, det sker ständiga helandeunder inom den statliga socialpolitiken!

3 mars, 2015

Jag vet inte hur ofta jag, de senaste åren, läst om öden liknande det som Stefan Rolander och hans anhöriga drabbats av. Efter att ha haft behov av personlig assistans dygnet runt, har behovet minskat med hälften! Vad jag förstår har inte sjukvården någon del i förbättringen, utan den enda förklaringen att det skett ett under!

Som kristen tror jag helt och fullt att Gud kan gripa in och hela. Jag har ändå lite svårt att teologiskt förklara, i Stefan Rolanders fall, vad det är som sker. I kristen tradition lär vi oss att vi ska vända oss till Gud med böner om förbättring och sen vänta på bönesvar. I de här fallen, som ofta beskrivs i våra medier, får jag intrycket att myndigheter kan beordra helande. Myndigheten ber inte, utan de säger ”vi omprövar tidigare beslut” och vips är helandet ett faktum!

Jag hoppas att jag ska få svar på min undring, när jag fortsätter med mina dagliga Bibelstudier.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Jonas Gardell, det som inte sägs bär också på ett budskap!

29 september, 2014

I dag publicerar Expressen en mycket tänkvärd debattartikel skriven av Jonas Gardell. Artikeln är mycket läsvärd och sätter många av dagens händelser i ett, inte alltför ärorik svensk historiskt sammanhang. Jonas Gardell skriver:

”Herregud, det rasbiologiska institutet var en svensk uppfinning som mer eller mindre kopierades av de tyska nazisterna! Det J med vilket judarnas pass stämplades i Nazityskland tillkom på svensk begäran för att man skulle ha lättare att identifiera de judar som försökte ta sig in i landet! I Sverige tvångssteriliserades tusentals och åter tusentals människor mot sin vilja för att vi i den sociala ingenjörskonstens namn skulle framavla en så stark och livsduglig ”svensk” ras som möjligt! Så sent som för några månader sedan nekades en romsk kvinna ens att äta frukost på Sheraton hotel och det avslöjades att den svenska polisen ända tills alldeles nyligen fört register över romer. Homosexualitet var förbjudet i Sverige fram till 1944 och det är bara några år sedan som de sista apartheidlagarna avskaffades i Sverige och samkönade äktenskaps tilläts.”

Jag har ingen avsikt att på något sätt polemisera mot Gardells beskrivning. Jag skulle vilja, om det är möjligt i någon mening, polemisera mot det som utelämnas i uppräkningen. Jonas Gardell skriver I Sverige tvångssteriliserades tusentals och åter tusentals människor mot sin vilja för att vi i den sociala ingenjörskonstens namn skulle framavla en så stark och livsduglig ”svensk” ras som möjligt! Tvångssteriliseringarna pågick mellan 1935 – 1976. Jag vill lite illvilligt och antydningsvis påminna om vilka som hade makten under hela den perioden. Det viktiga är ändå inte personerna som ledde landet, utan det som skrämmer är det fullständiga samhälleliga accepterandet, som gjorde att det fick pågå så länge. Minst 63000, de flesta efter kriget blev steriliserade i namnet av en stark och frisk folkstam. Inte var det många inom läkarkåren som protesterade. De lydde bara order!

Många upplever nog att vi kommit så mycket längre idag. Den upplevelsen är falsk! I dag söker den svenska sjukvården på statens uppdrag upp så många foster med anlag för Downs syndrom, som möjligt och erbjuder kvinnorna abort. I Danmark har den kampanjen från statens sida varit en formidabel succé. Numer föds det bara något enstaka barn med Downs syndrom. I Norge är man i färd att med rasande fart uppnå samma resultat och Sverige lär inte vara långt efter. Det har dykt upp privata aktörer på marknaden som erbjuder ett enkelt blodprov för att upptäcka olika slag av anlag som föräldrarna kanske inte ser som önskvärda. Staten genom sjukvården effektuerar bortsorteringen. Inte är det många inom sjukvården som protesterar. De lyder bara order! Är det någon som på fullt allvar vill hävda, att Danmark blivit ett varmare och mer humant samhälle, nu när barn med Downs syndrom är bortsorterade? Är Norge och Sverige på väg också på väg till det förlovade landet , utan avvikande individer? Hur präglas samhällsklimatet, när vi stillatigande låter bortsorteringen ske?  Maktens våta dröm i gången tid, har förverkligats i dag. Med fruktansvärd effektivitet drivs bortsorteringen framåt och allt sker med samhällets tysta medgivande. Tystnaden är så öronbedövande, att snart brister mina trumhinnor!

Var finns ni alla, som talar så vacker om mångfald, om alla människors lika värde och att ingen skall lämnas utanför? Var är ni alla? Jag saknar er!

Jag kan inte låta bli, att till Svenska kyrkan ställa samvetsfrågan: Var står vi idag? När det gällde steriliseringskampanjens år, då stödde Svenska kyrkan statens aktiviteter. Jag läste som avslutning i en uppsats som handlade om kyrkans ställningstaganden till steriliseringarna, följande påpekande, som jag vill dela med mig:

”Sammanfattningsvis kan sägas att Svenska kyrkan var entydigt för sterilisering, både före och efter andra världskriget. Lika entydigt var den katolska kyrkan motståndare till sterilisering.” Är situationen den samma i dag, när det gäller selektiva aborter? Är Svenska kyrkan lika entydigt för fosterdiagnostik och selektiva aborter och den katolska kyrkan fortfarande lika entydigt emot? Det är något för en gammal man att fundera över! Än finns det lite tid kvar!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Argumenten skiljer sig, men resultatet är detsamma. Alla är inte välkomna!

24 augusti, 2014

Den 21 augusti hamnade en text av Richard Dawkins på min nyhetssida på Facebook. I texten hävdar Dawkins att det är omoraliskt att inte abortera ett foster med anlag för Downs syndrom. Människor med Downs syndrom är ju bara ett problem för sina föräldrar och sig själv. De bidrar inte heller till utvecklingen i samhället. Läs själv texten jag länkar till och alla de länkar ni hittar i artikeln. Säg sen om mitt omdöme, att Richard Dawkins åsikter är öppet fascistoida, skulle vara felaktiga. Men ska jag backa från mitt omdöme, då måste argumenten vara mycket övertygande.

När jag läste artikeln om Richard Dawkins åsikter, då kändes det helt naturligt att jag påminde mig Statens Medicinsk-Etiska Rådets ställningstagande i samma fråga. Tuulikki Koivunen Bylund är en av undertecknarna av rådets rekommendation. Statens Medicinsk-Etiska råd är inte så rakt på sak som Richard Dawkins, men samtidigt måste det ju finnas någon grund varför staten önskar erbjuda kvinnor fosterdiagnostik. Självklart ser staten att det är problem med människor med funktionsbegränsningar och helst ser att sådana individer inte föds. Jag vill uppmana alla att läsa hur Statens Medicinskt-Etiska råd, inklusive Tuulikki Koivunen Bylund, argumenterar. Argumenten slinker som prästens lilla kråka än hit, än dit och än slinker hon ner i diket. Från diket hör vi, att det är moraliskt helt acceptabelt och inte bara acceptabelt, det är också önskvärt, att staten erbjuder kvinnor fosterdiagnostik. Jag skrev ett inlägg om Statens Medicinskt-Etiska Råds ställningstagande här.

Det är bara att konstatera att Statens-Etiska Råds ställningstagande, trots de fina orden, hamnar exakt där Richars Dawkins står. Alla är inte välkomna att födas. Ett skrämmande budskap till alla människor som är födda med en funktionsnedsättning. I dag sorteras Downs syndrom bort, i morgon alla andra. Jag känner stor sorg över, att Svenska kyrkan ger legitimitet till en sådan utveckling.

Jag har också försökt få svar från landstingspolitiker i Gävleborg. Jag skrev en insändare som HT vänligt nog lät publicera den 28 februari. Jag skrev ett antal frågor, men våra förtroendevalda är fega och undvek att svara. Jag publicerade insändare också i ett blogginlägg, men det är väl lite förmätet att tro, att förtroendevalda skulle ha tid att läsa mina blogginlägg. Men tro nu inte att jag inte är glad över alla er andra som läser och ibland också kommenterar, det är jag!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 


Landstingspolitikerna i Gävleborg vågar inte diskutera etiska frågor!

16 mars, 2014

Den 24 februari hade jag förmånen att få en insändare publicerad i  Hudiksvalls tidning, Ljusdals Posten, Söderhamns kuriren och Ljusnan. Insändaren handlade om selektiva aborter och är en kortat blogginlägg, som många av er har läst. Den enda ändringen i det jag skrev var ändringen av rubriken. Tidningarna ville ha ”Selektiva aborter etisk fråga.” istället för mitt förslag ”Det hade jag ingen aaaning om!” Ändringen var till det bättre. Nu har det gått ett antal veckor och ännu har ingen förtroendevald politiker svarat på min insändare. Att människor inte läser mina blogginlägg. det kan jag förstå, men ingen förtroendevald politiker ska försöka få mig att tro, att de inte läser insändare. Visst förstår jag att frågan är känslig, men jag tror inte att tigande av feghet är den bästa lösningen. Självfallet kommer jag att skriva en nya insändare tills jag får svar från dem som är ansvariga för politiken i vårt landsting. Jag uppmanar andra att också ställa frågor till sina landsting och gärna också fler som ställer frågor till vårt landsting.

Här är insändaren jag skrev:

Det hade jag ingen aaaning om!

Av skilda anledningar har jag den senaste tiden intresserat mig kring frågan om fosterdiagnostik och KUB-tester. En av orsakerna är utvecklingen i Danmark, där det numer nästan inte föds något barn med Downs syndrom. Genom bl. a HT har jag också kunnat läsa att Gävleborgs landsting erbjuder KUB-testet till kvinnor över 35 år.

Jag blev intresserad och ville ta reda på när beslutet om KUB-testet togs i landstinget. Som den moderne pensionär jag är, så googlade jag. Jag ställde frågan: När fattades beslutet i Gävleborgs landsting att erbjuda KUB-testet? Glad blev jag, när det första jag hittade var en artikel ur Dagen från 2009, som ställde samma fråga till alla landsting. Snabbt sökte jag upp svaret från vårt landsting och till min stora överraskning hittade jag följande.

”3) Det finns inget politiskt beslut i Gävleborgs landsting utan vi drog igång ändå. Ledningsgruppen på kliniken bestämde att vi skulle börja. Från början var det bara sjukhuset i Gävle som erbjöd testet men nu gäller det i hela landstinget.”

Ni har säkert full förståelse, att jag länge satt med tom blick framför texten på datorskärmen, innan jag riktigt kunde ta den till mig. Det måste väl ändå anses vara en oerhörd politisk skandal, att de förtroendevalda i Gävleborgs landsting har en sådan delegationsordning att en ledningsgrupp på en klinik kan fatta, helt på egen hand, så långt gående beslut. Beslutet gäller ju inte nya vårdmetoder för hjärtpatienter, utan handlar om landstingets syn på människovärde och vilka människor som är önskvärda i vårt land. Det långsiktiga målet med att erbjuda KUB-testet är att landstinget, förneka inte den viljan, önskar att det inte ska födas barn med Downs syndrom i framtiden. Våra förtroendevalda kan inte i den här frågan gömma sig bakom påståendet, att de som förtroendevalda inte ska ta beslut i frågor som tillhör ”professionens” kompetensområde. Frågan om selektiva aborter är en etisk fråga, som politiker inte kan och får delegera till någon annan. Oavsett vad, så håller åtminstone jag varje landstingspolitiker personligt ansvarig för beslutet, som viktar människovärdet!

Min förhoppning är att HT och alla andra tidningar i Gävleborg, startar en djupgranskning av landstinget. Med den beslutsordningen som landstinget håller sig med, kanske andra ledningsgrupper tagit beslut om andra tester, som de är i full färd med att erbjuda kvinnor i Gävleborg. Downs syndrom är säkert inte det enda funktionshindret landstinget stämplar som icke önskvärd.

Leo Holtter, Bjuråker

Ersättare i stiftsfullmäktige för Frimodig kyrka

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Till partierna i landstinget Gävleborg. Det går inte att fega sig ur hur länge som helst!

27 februari, 2014

Ibland måste alla politiska partier ut på banan och förklara sig. Visserligen sägs det att vi har representativ demokrati i vårt land, men det innebär inte att partierna ska anse sig ha rätt att mörka sin inställning i viktiga frågor och ändå hävda att de företräder medborgarna.

I morse satt jag och läste en gratistidning, Hälsinge Allehanda till morgonkaffet. I tidningen fanns ett reportage ”Det ozar hett om Glada Hudik-teatern igen.” Glada Hudik-teatern lyckas tydligen göra en ny succéföreställning jämförbar med Elvis-föreställningen. Nu ska inte det här inlägget bli en recension av föreställningen, utan mitt mål är att recensera, i mitt tycke, fega partier  och deras företrädare i landstinget Gävleborg.

I reportaget säger  verksamhetsledaren för Glada Hudik-teatern Pär Johansson: ”Det finns ett tydligt budskap i teatern att olikheter duger och vad är det som är viktigt egentligen? Att få alla egenskaper man inte har eller leva som den man är?” Vi vet vad partierna i landstinget Gävleborg i full enighet (?) anser. Tillsammans med många landsting har man anammat budskapet från Danmark, där man med hjälp av KUB-tester lyckats få till en utveckling, att det idag nästan inte föds något barn med Downs syndrom i landet. Det är bara en tidsfråga när vi får uppleva ett Downs syndromfritt Danmark. Till vilken nytta frågar en vän av ordning sig? Jag har full förståelse, utan att acceptera det, att partier inte vill tala om utsortering av icke önskvärda individer. Det är självklart lättare att vid högtidliga tillfällen tala om alla människors lika värde och att alla skall med. De talen rimmar lika illa som när Per-Albin Hansson i sitt berömda folkhemstal, sa att det goda hemmet inte kände till några styvbarn. Vi vet hur det egentligen var. Samhällets styvbarn fick sina skallar mätta i förnedrande undersökningar. Människor tvångssteriliserades på grund av låg social status och av rent rasistiska motiv. Jag får samma känsla, när jag ser dagens utveckling. Mycket tal om allas lika värde, men nu mäts inte skallar. Nu görs undersökningar  redan i moderlivet, så att utsorteringen kan ske snyggt och prydligt och utan alltför stor insyn. Den statliga ingenjörskonsten har fått nya instrument i sin hand. Instrument som de tidigare generationerna bara kunde drömma om. Makten tänker:  ”Först Downs syndrom sen ger vi oss på de andra ickeönskvärda egenskaperna och när vi är färdiga kan vi entusiastiskt utropa:

Välkommen du nya sköna värld!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Etiska frågor är ingenting för den politiska nivån, anser de förtroendevalda i Gävleborgs landsting.

19 februari, 2014

När jag i början av året skrev om mina prioriteringar för 2014, hade jag ingen aning om hur roligt det nya året skulle kunna tänkas bli. En av prioriteringarna är, som jag skrev, frågan om KUB-tester och den politiska viljan att vi i Sverige, som i Danmark, skulle eliminera barn födda med Downs syndrom. Anser, utan att känna mig självgod, att jag startat hyfsat energiskt vad gäller selektiva aborter. Jag planerade att höja nivån på skriverierna och på allvar utmana det politiska etablissemanget som aktivt stödjer fenomenet med selektiva aborter. Jag planerade att den närmsta tiden skriva mer programmatiska inlägg på min blogg, Tankar i natten och samtidigt bedriva lite provocerande kampanjer på Facebook. Kampanjen på Facebook hann knappt börja förrän den fått en ny inriktning. Jag utgick från att de politiska partierna i Gävleborgs landsting varit eniga om beslutet att erbjuda KUB-tester, men för säkerhets skull undrade jag om något parti röstat emot. Jag fick inget svar och jag tänkte att jag får väl börja forska på egen hand.

Jag gick till Google och frågade: När fattades beslutet i Gävleborgs landsting att erbjuda KUB-tester? Överst på söksidan som jag kom till fanns en artikel ur Dagen från november 2009. Artikeln har rubriken ”Så svarade landstingen om KUB-testet.” Glad blev jag över att få en samlad bild och sökte mig genast till rapporten från Gävleborgs landsting. När jag läst färdigt, kunde jag bara konstatera att jag snubblat över en demokratisk skandal! Så här svarade vårt landsting:

 

”3) Det finns inget politiskt beslut i Gävleborgs landsting utan vi drog igång ändå. Ledningsgruppen på kliniken bestämde att vi skulle börja. Från början var det bara sjukhuset i Gävle som erbjöd testet men nu gäller det i hela landstinget.”

Ni har säkert full förståelse, att jag satt länge med tom blick framför texten på datorskärmen, innan jag riktigt kunde ta den till mig. Det måste väl ändå anses vara en oerhörd politisk skandal, att de förtroendevalda i Gävleborgs landsting har en sådan delegationsordning att en ledningsgrupp på en klinik kan fatta så långt gående beslut, först för ett sjukhus och sen för hela landstinget. Beslutet gäller ju inte nya vårdmetoder för hjärtpatienter, utan handlar om landstingets syn på människovärde och vilka människor som är önskvärda i vårt land. Det långsiktiga målet med att erbjuda KUB-testet är att landstinget, förneka inte den viljan, inte önskar att det ska födas barn med Downs syndrom i framtiden . Vilken annan anledning kan det i övrigt finnas? Beslutet känns än märkligare med tanke på att i vårt län finns den så hyllade Glada Hudikteatern , som många politiker nästan vill ta åt sig äran för. Våra förtroendevalda kan inte i den här frågan gömma sig bakom påståendet, att de som förtroendevalda inte ska ta beslut i frågor som tillhör ”professionens” kompetensområde. Frågan om selektiva aborter är en etisk fråga, som politiker inte kan och får delegera till någon annan. Oavsett vad, så håller åtminstone jag varje landstingspolitiker personligt ansvarig för beslutet, som viktar människovärdet!

När jag sitter här i den här sena timmen, så slås jag av en skrämmande tanke. Och nu ska ordet ”slås” tolkas bokstavligt. Jag har fått huvudvärk vid tanken eller frågan, vilka andra tester, mot icke önskvärda grupper, praktiseras inom landstingens sjukhus? Kanske kortväxta? Misstanken är inte oberättigad. Kan ledningsgrupper ta självständiga beslut i en fråga, varför inte i flera? Det kommande året kan bli riktigt spännande!

Jag avslutar mitt nattliga inlägg med att tillägna våra landstingspolitiker ett citat skriven av Birger Schlaug (har använt det tidigare och lär behöva använda citatet många gånger till):

”Teknik kan aldrig ligga i träda. Det är därför det inte alls är överraskande eller chockerande att den amerikanska staten utnyttjar den teknik som finns. Gamla kommunistdiktaturer utnyttjade sin tids teknik. Bolag utnyttjar den teknik som finns för att få avkastning på insatt kapital. Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”

Läs även andra bloggares åsikter om ,


Socialdemokrater för tro och solidaritet, tänk ett varv till!

15 februari, 2014

För några dagar sedan läste jag en debattartikel i ETC, skriven av vice ordföranden för Socialdemokraterna för tro och solidaritet, Cecilia Dalman Eek. Artikeln slår redan i rubriken fast, att aborter handlar om hälsa, inte om samvete. Auktoriteten som slagit fast den sanningen är tydligen riksdagen. Jag ifrågasätter inte riksdagens rätt att fatta beslut, men mitt samvete är mitt, den kan ingen myndighet eller organisation ändra på. Så är det och så måste det vara. För hur skulle propositionsordningen formuleras? ”De som anser att X-fråga inte är en samvetsfråga röstar ja. De som anser att X-fråga är en samvetsfråga, röstar nej!” Det här gäller i stort sett alla frågor som det politiska etablissemanget  beslutar om. Jag vet inte varför Cecilia Dalman Eek har behov av att förminska abortfrågans moraliska dimension. Jag  personligen, vilket jag också skrivit om, accepterar den nuvarande abortlagstiftningen, men det strider helt mot mitt samvete att acceptera att bli kallad abortförespråkare. Mitt samvete säger mig att jag inte behöver stillatigande acceptera resultatet av en lagstiftning. En minskning av antalet aborter är fullt möjligt inom ramen för nuvarande lagstiftning, men det kan bara ske om vi lyssnar till våra samveten. Änglarna i himlen jublar för varje minskning av antalet aborter, det säger mig mitt samvete.

Trots att inlägget kanske blir för långt, måste jag ändå nämna några exempel där staten gärna önskat eller önskar att vi medborgare inte lyssnar till våra samveten. Det är om omöjligt att i en sådan diskussion förbigå lagstiftningen om tvångssterilisering mellan 1934 och 1976. Staten beslöt,  på mycket tveksamma grunder,  att tvångssterilisering skulle förbättra den svenska folkstammen. Vad jag vet så uppfylldes inte statens drömmar om en minskning av oönskade individer. De som steriliserades fick givetvis inga barn, men av någon konstig anledning dök dessa, för staten misshagliga individer, upp i nya skepnader igen och igen. Jag kan inte låta bli, att lite illvilligt peka på årtalen och påminna om ett berömt tal från den tiden. Ni vet PA Hanssons mäktiga folkhemstal. Folkhemmet som inte kände av några styvbarn. Samtidigt med de vackra orden, pekade staten skoningslöst ut vilka som var styvbarnen och som inte borde få finnas! Var lagen om tvångssterilisering en samvetsfråga eller inte? Frågan tål att fundera över.

Det andra exemplet jag vill peka på är de selektiva aborterna som nu verkar ha blivit vår tids ersättning till tvångssterilisering. Jag har skrivit ett antal inlägg i ämnet, så det finns ingen anledning att skriva långrandigt om dessa aborter. Jag vill ställa frågan till Socialdemokrater för tro och solidaritet om de verkligen anser, att selektiva aborter inte klassar in bland samvetsfrågorna? Varför ”erbjuder” våra makthavare kvinnor att tjuvkika på vilka anlag fostret bär på och varför just foster med anlag för Downs syndrom? Kan svenska landstingspolitiker svära sig fria från att de önskar en utveckling likt den i Danmark? En fullständig eliminering av barn med Downs syndrom? Vilka är nästa grupp på tur, vars anlag landstinget ”erbjuder” kvinnor att tjuvkika efter. Här finns ingen hälsofråga, för Downs syndrom är inte en sjukdom. Har står vi inför en totalt naken samvetsfråga.

Det tredje exemplet är frågan om  eutanasi. Sverige har än så länge inte fattat några beslut om att sjukvården skulle erbjuda dödshjälp. Jag är lite förvånad, men vill tro att fortfarande menar stor andel av medborgarna att deras samveten inte accepterar dödshjälp. Lite då och då dyker det upp debattörer som vill skrämma bort oss kristna från den debatten och pekar mot det privata rummet. Låt oss inte följa uppmaningen, utan låt oss trotsigt stå det onda emot! Frågan om eutanasi och selektiva aborter har lett till märkliga och förfärande konsekvenser. I Belgien har det tagits beslut om att ta bort åldersgränsen nedåt för eutanasi. Självfallet gömmer sig politikerna bakom det vackra orden ”hjälp till en värdig död!” När det i själva verket är fråga om att förkorta ett ovärdigt liv, när politikerna inte klarar av eller inte vill erbjuda ett värdigare liv till sjuk medborgare.

Eutanasi kan säker upplevas av makten som en andra chans, när och om erbjudandet av fosterdiagnostik inte lett till önskvärt resultat. En minskning av antalet personer med ett oönskat funktionshinder. I sådana fall är jag övertygad om att staten skulle anse det guld värt om de kunde övertyga föräldrar, barn och ungdomar att en förkortning av det ovärdiga livet, som staten erbjuder, är ett val att tänka sig.

Jag ska avsluta inlägget med ett citat av Birger Schlaug, som jag använt ett antal gånger och kommer att göra många gånger till. Jag uppmanar Socialdemokrater för tro och solidaritet att läsa vad Birger Schlaug säger och ta till sig innehållet.

”Teknik kan aldrig ligga i träda. Det är därför det inte alls är överraskande eller chockerande att den amerikanska staten utnyttjar den teknik som finns. Gamla kommunistdiktaturer utnyttjade sin tids teknik. Bolag utnyttjar den teknik som finns för att få avkastning på insatt kapital. Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Tystnaden är öronbedövande! Stor risk, att jag drabbas av hörselskador!

28 januari, 2014

Under de senaste åren har jag etablerat en tradition för den 27 januari. Jag lägger alla andaktsböcker åt sidan och tar fram ”Hjältar i det tysta. En bok om medmänsklighet under Hitlertiden” skriven av Eric Silver. Boken handlar om ett fyrtiotal människor som riskerade både sina egna och anhörigas liv för att rädda förföljda judar. Det är en tröst att få höra talas om den lilla grupp, men ändå inte helt obemärkt, som stod det onda emot. Beslutet att hjälpa kom inte efter moget övervägande, utan oftast var det ett omedelbart ja eller nej som gällde. Ofta fanns det inte heller tid till familjerådslag, utan svaret fick komma där och då. En ytterligare styrka med boken är att den lär oss att det inte går att i förväg säga, vilka som kommer att hjälpa. Det finns inga gemensamma kännetecken på de som hjälpte. De kunde bara inte säga nej!

Osäkerheten över vem som hjälper med några sekunders betänketid har gett mig några tänkvärda insikter. Varje år när jag läser Silvers bok sitter jag funderar över, vem skulle jag vända mig till i Bjuråker, om jag vilket Gud förbjude, i desperation skulle behöva dra med fara för mitt liv. Enligt boken kan jag inte på förhand veta vem som kommer att hjälpa. Det kan vara den där osympatiska Sverigedemokraten, vad vet väl jag. Det kan också vara så illa, att den starkt kristet troende Leo Holtter säger nej, när någon desperat människa står vid min dörr. Självfallet med många och goda argument, det är jag övertygad om. Vi vet inte hur vi eller andra kommer att handla. Vem som är den goda samariten det vet vi inte. Inte förrän vi själva står där översiggivna eller möter en medmänniska i desperat behov av hjälp. Kommer vi att gå förbi eller stannar vi och ser?

När jag läser och funderar får jag också, varje år, andra minnesbilder av andra grupper som ansågs vara mindre värda och utan existensberättigande. Ni vet, romer, homosexuella, slaver, socialdemokrater, kommunister. Uppräkningen kan göras hur lång som helst. I år har jag tänkt mycket på elimineringen av människor med medfödda funktionshinder t ex utvecklingsstörning. De här människorna var helt prisgivna. De fanns ofta på institutioner och var skulle de flytt om de haft möjligheten? Inte heller hade människor med skilda slag av funktionshinder några kraftfulla försvarare. Det var väl på 30-talet som det är i dag, att det mest är läpparnas bekännelse, när det talas om alla människors lika värde. För staten, då som nu, var det och är det oftast fråga höga kostnader som kunde användas till bättre ändamål, som t ex stridsplan. Skulle det inte sitta gott med en rejäl JAS-flotta?

Orsaken till varför jag i år, i slutet av dagen, började fundera över elimineringen av personer med utvecklingsstörning, är ökningen av aborter av foster med Downs Syndrom. När vi minns fasorna och ondskan i Europa inte för så länge sen, brukar vi utropa mantrat. ”Det får inte hända en gång till. Vi får inte glömma!” Ändå så händer det igen och igen. antisemitismen frodas, romer förföljs och diskrimineras i den dag som i dag är. Även i Sverige. Flyktingar utvisas i parti och minut. Sverige kräver inte i dag, att det ska stämplas särskilda stämplar i passen, som skedde för inte så länge sen. Ett J i passet och du kom inte in i landet, men i dag har vi andra byråkratiska metoder. Alla dessa grupper kan vi solidarisera oss med. Vi kan t ex gömma flyktingar och andra papperslösa. De är utsatta, men inte totalt hjälplösa.

När jag funderar över situationen för personer med skilda slag av funktionshinder, så slås jag av två saker. Dels hur ofta staten och dess företrädare talar om kostnader och det sker inte bara i dag. Jag har erfarenhet från ABF och Tärna folkhögskola av samarbete med handikapporganisationerna i Västmanland. En stor del av handikapporganisationernas tid gick åt att försöka förklara för det politiska systemet hur orättfärdig politiken var. Jag har också erfarenheter av att som politiskt förtroendevald förvalta ett orättfärdigt system. Det är ingenting jag minns med stolthet. Men ändå, det går fortfarande att hoppas att det ska bli bättre. Kanske när staten fått bygga tillräckligt många JAS-plan. Det jag oroar mig för att dagens politiska system har hittat en fiffigare lösning på problemet med personer md funktionshinder, än vad den tyska statsledningen kunde tänka sig. I vår moderna stat har vi kunskaper om hur man kan hitta anlag för t ex Downs Syndrom redan i fosterstadiet. Jag har vid några tillfällen hävdat att det som är tekniskt möjligt mycket snabbt blir moraliskt accepterat. Nu har läkarvetenskapen gett staten ett instrument till hur den ska lösa det problem som den tyska statsledningen stod inför. Dagens stat behöver inte ens öppet motivera sina beslut, det önskvärda sker till synes helt utan statlig påverkan. I Danmark i dag föds nästan inga barn med Downs syndrom, de är eliminerade i ett tidigt skede av graviditeten. I Sverige är vi på väg i samma riktning. Det som gör mig förtvivlad är att det sker under en dånande samhällelig tystnad! Var finns rösterna från högtidstalen om alla människors lika värde? För det är väl ingen som tror att staten kommer att stanna vid att utrota Downs syndrom? Det finns många, för staten kostsamma, funktionshinder att eliminera i framtiden. Det är egentligen fascinerande att se hur mycket individuella särdrag man kan hitta i cellklumpen, som det talas om i abortdebatten. Det önskvärda slutresultatet är tydligen, att det lättare att tala om allas lika värde om alla är friska och starka! Tro´t den som vill!

Som aktiv i Svenska kyrkan är jag på djupet bedrövad över den tystnad kyrkan delar med det övriga samhället. Tystnaden är ovärdig en kristen kyrka. Jag ser i en förfärande vision, hur brudgummen en dag möter en brud i solkiga kläder!

Inlägget har blivit för lång,men det hjärtat är fullt av skriver fingrarna. Som avslutning ett citat ur en av Birger Schlaugs bloggar:

”Teknik kan aldrig ligga i träda. Det är därför det inte alls är överraskande eller chockerande att den amerikanska staten utnyttjar den teknik som finns. Gamla kommunistdiktaturer utnyttjade sin tids teknik. Bolag utnyttjar den teknik som finns för att få avkastning på insatt kapital. Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Vilka ska vi bo tillsammans med?

2 augusti, 2013
Jag tillägnar, det fina villafolket i Södertälje denna text av Stefan Sundström. Jag tror inte jag behöver skriva någon utförlig motivering.

Om jag kommer opp till Jesus

Jesus jag vet att du släpper in
Varenda en till ditt krypin
Men om det ska graderas på nåt sätt
Vet jag en tant som ska ha förtursrätt
För när andra gick med listor
Mot att få flyktingar breve
Advokaten o magistern dom skrev på dom med
Ja alla utom hon var överens
O till sist så klart förläggningen den bränns

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Här tror du väl att visan den är klar
Med en moral så uppenbar
Och när tv gjorde reportage varenda
Smygadolf han raka sin mustasch
Utom han som gick med listan
Han hängdes ut vid skampålen
Ingen kändes vid han ingen ville va hans vän
För så går det till häruti kalla nord
Att man håller med den som för tillfället för ord

Om jag kommer opp till Jesus…

Jesus Jag är inte bättre jag
Jag vill inte ha nåt bråk idag
Men – här kommer min poäng
Nu tyckte alla han va bäng
Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs
Så fick rassesnubben sitta för sej själv med skamset fejs
Den enda som satte sej breve
Var den där tanten Hon som vägra vara med

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?