Mobbarnas egenrättfärdiga onda uppsyn

18 maj, 2013

Har under dagen läst lite varstans om hur kristna (säkert andra också) motdemonstranter hotat och förhindrat en HBT-demonstration i Tbilisi. Jag har vid tidigare tillfällen skrivit, att jag inte förstår varför kristna och allra minst präster går i täten och använder hot om våld och våld för att förhindra homosexuella att föra fram de krav de anser vara berättigade i det samhälle de lever i. Än mindre förstår jag talet från kyrkliga företrädare, att vissa åsikter från minoriteter inte får framföras.  Jag är nästintill yttrandefrihetsfundamentalist och anser att yttrandefriheten är i första hand till för minoriteter med åsikter som majoriteten tycker illa om. Det är inte heller rimligt att en majoritet bestämmer, vilka minoritetsuppfattningar, som den kan acceptera.

Det viktigaste är ändå frågan om våldet. Jag kan inte förstå varför kristna anser sig ha rätten att hota med våld än mindre att använda sig av våld. Våldsanvändningen blir än mer oförsvarlig, när det inte ens går att hävda, att det är i självförsvar. På vilket sätt hotar HBT-personer vare sig samhället eller kyrkan? Skulle nog på stående fot räkna upp ett antal större hot, men jag nöjer mig med girigheten. Jag undrar om någon mänsklig egenskap mer bidrar till ondskan i världen och världens bortvändhet från Gud, än girigheten? Men det får bli en annan diskussion. Oavsett hur kristna kyrkor ser på homosexualitet, så finns bara ett sätt att hantera frågan och det är genom undervisning. Inte våld och tvång.

Till sist vill jag uppmana er som läser inlägget gå in på DN-artikeln som jag länkar till och leta er fram till bild tre i bildspelet. Där hittar ni en bild på ett antal förnöjsamma mobbare, som anser sig utfört en god gärning. Den bilden är snarlik ett antal bilder på uniformerade nazister i Ungern, som vi fått ta del av den senaste tiden. Samma förnöjsamma miner, som alla mobbare visar, oavsett kulturell bakgrund, när de fått möjlighet att förödmjuka, hota och slå svaga och utsatta grupper på käften. Sådant beteende bör vi kristna med stor kraft ta avstånd ifrån och inte uppmuntrande springa i täten och skräna!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , ,


Är verkligen det traditionella äktenskapet hotat i Frankrike?

18 november, 2012

Läser, så här på nattkröken, i DN om stora demonstrationer mot lagförslag om samkönade äktenskap i Frankrike. Om jag ska vara ärlig, och det ska man ju vara, så förstår jag inte protesterna mot samkönade äktenskap. Behövs det verkligen massprotester till försvar för det traditionella äktenskapet? På vilket sätt är det hotat?  För det ingår väl inte i förslaget, lika lite som det gjorde i Sverige, att trossamfund skulle bli tvingade att viga samkönade par? Den franska staten avser inte, efter vad jag förstår, att inkräkta på trossamfundens självbestämmande rätt, att själva avgöra trossamfundens äktenskapssyn. Har jag fel?

Vad skulle kristna kyrkor, muslimska församlingar och andra vinna, om de skulle lyckas tvinga den sekulära staten att backa från förslaget? Vad jag kan se ingenting.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Vilket parti bör vara riktkarl åt Svenska Kyrkan?

27 februari, 2012

Den 20 februari läste jag en debattartikel i DN skriven av Ulf Bjereld och Eva-Lena Gustavsson, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. I artikeln skriver de, med hänvisning till att Kristdemokraterna ändrat uppfattning vad gäller kravet på sterilisering vid könsbyte: Desto mer anmärkningsvärt är det att Svenska kyrkan fortsätter att huka i frågan.

Jag ställer mig något frågande till Bjerelds och Gustavssons påstående. Anser artikelförfattarna att det är anmärkningsvärt att Svenska Kyrkan inte hann före ens KD? Vilket parti borde SvK ha som riktmärke, när Kyrkan står inför skilda beslut. Det parti riksdagen, som ändrar sin inställning först?  En ytterligare fundering är på sin plats. Det är ju inte många månader sedan det senaste kyrkomötet. Vad jag kan minnas, hade ingen ledamot för de stora maktpartierna i kyrkan motionerat, att SvK skulle ändra sin inställning från 2007. Istället var två av de stora maktpartierna i kyrkan oroliga, att det i framtiden skulle råda brist på präster med vigselbehörighet och därför krävde de avkragning av alla präster som avsade sig vigselbehörigheten. Men rätta mig gärna om jag missat motionen om borttagande av steriliseringskravet.

Som av en slump publiceras, dagen efter, en replik i DN skriven ärkebiskop Wejryd. Ärkebiskopen meddelar att han ändrat åsikt, när det gäller steriliseringskravet. Anders Wejryd tror, vilket inte alls är otroligt, att också kyrkostyrelsen ändrat uppfattning, om den skulle få en förfrågan från regeringen. Däremot ställer jag mig frågande till ärkebiskopens påstående att: ”Sedan dess har kyrkostyrelsen, i vilken jag är ordförande, och kyrkomötet grundligt bearbetat frågor om äktenskap och kön. Jag har själv ändrat åsikt sedan jag satt mig in i frågan djupare under de gångna åren.” Jag tillhör den, i kyrkliga sammanhang, mycket suspekta gruppen, som nöter kyrkbänken mest varenda söndag och jag kan då inte påminna mig, att jag hört talas om den ”grundliga” bearbetningen av frågan. Nå, det får vara hursom med den frågan. Ulf Bjereld och Eva-Lena Gustavsson har fått ett svar från ärkebiskopen. Nu är det bara att gå till partiledningen och be dem, att övertyga regeringen om behovet av en remissrunda. Kyrkostyrelsen kommer att leverera, som den gjorde 2007, det önskade svaret.

Till sist får jag konstatera, som så ofta förr, att representanter för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet nästan alltid kritiserar SvK. Alla andra kyrkor och samfund och trosinriktningar är tydligen inte något problem. Alla är de med på tåget. Tro´t den som vill.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Vad är det katolska kyrkan i Polen protesterar mot?

17 juli, 2010

Läser i nättidningarna, när jag surfar runt, att Pride-paraden i Warszawa kommer att ha minst 20 000 deltagare. Det gläder mig, men tydligen inte alla.

Medierna rapporterar också om protesterna mot paraden. Så här skriver Dagen:

”Demonstrationen möter häftigt motstånd från bland annat den katolska kyrkan och vanligt folk. Flera motdemonstrationer är också planerade. Stadens myndigheter har tagit emot en lista med över 50 000 namn insamlade från grupper som kräver att paraden ställs in, skriver BBC.”

Det skulle vara intressant om katolska kyrkan i Polen förklarade, för en intressant europeisk allmänhet, vad de protesterar mot. Riktar de protesterna mot deltagarna i Pride-paraden eller protesterar de mot att paraden överhuvudtaget får hållas?

Jag vill inte medvetet göra en illvillig tolkning, men jag är övertygad om, att katolska kyrkan i Polen protesterar mot att myndigheterna tillåter paraden. De vill med stöd av lag, och om det är nödvändigt, med polisvåld, stoppa dagens och alla Pride-parader i framtiden. I grunden strävar katolska kyrkan till att inskränka yttrande- och demonstrationsfriheten i Polen.

Jag har skrivit om det förr, jag gör det nu och lär få skriva om det i framtiden. Vad som omfattas av mänskliga rättigheter avgörs inte av majoriteter, hur stor den än är. Om jag så står fullständigt ensam på ett torg med en regnbågsfana och alla kyrkor och alla människor är emot demonstrationen, skall jag ändå ha rätten, och det nödvändiga skyddet, att genomföra manifestationen. De som inte accepterar den principen skall inte komma och ynka sig, när de själva drabbas.

Har katolska kyrkan en annan uppfattning?

Två blogginlägg som kan vara bra att ha i ryggsäcken inför framtida diskussioner: Den första är skriven av Immanuel Brändemo, det andra inlägget är hämtat från Helds HBT-nyheter.

DN, SvD, Dagen

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,


Det finns goda beslut och det finns onda!

15 juli, 2010

Innan jag gick till sängs i gårkväll, var jag mycket intresserad av resultatet av omröstningen i den argentinska senaten angående samkönade äktenskap. Jag gjorde en snabb runda bland tidningarna på nätet, men vid den tiden fanns inga rapporter redovisade.

I morse, när jag fixat en mugg kaffe, satte jag mig vid datorn och nu var det klart! Senaten hade tagit beslutet att godkänna samkönade äktenskap. Efter rundvandringen bland medierna på nätet smakade kaffet helt ypperligt. Jag fixade en mugg kaffe till. Det var lite väl tidigt på morgonen, att skåla för beslutet i något mousserande. Kaffe fick duga.

När jag satt här vid datorn och gladde mig över beslutet i den argentinska senaten, kom jag att tänka på det franska beslutet om förbud mot heltäckande slöja. Det argentinska beslutet vidgar gränserna för mänskliga rättigheter. Det franska beslutet inskränker samma rättigheter.

Ser också i en del tidningars redovisningar, att katolska kyrkan aktivt motarbetat ett godkännande av samkönade äktenskap. Det berättas att nunnor deltog i demonstrationer utanför parlamentsbyggnaden. När jag läste det, slogs jag av en mycket illvillig minnesbild eller rättare sagt, en avsaknad av minnesbild. Jag kan inte påminna mig några artiklar från juntatiden i Argentina, som berättat om demonstrerande och protesterande nunnor. När jag tänker efter kan jag inte påminna några högljudda protester överhuvudtaget av katolska kyrkan mot juntan. Det får vara hur det vill med det. Organisationer har givetvis rätt att själva välja sina strider, men samtidigt berättar valen en hel del om organisationen.

Samtidigt som jag funderar över katolska kyrkans agerande under juntatiden minns jag, och nu är minnet glasklart, ”De galna mödrarna” på Plaza de Mayo utanför presidentpalatset. De som vecka efter vecka, år efter år frågade makten: Var är våra barn? Vad har ni gjort med dem? Många går där än och påminner om, att alla svar inte är givna och alla förövare inte är ställda inför rätta. Jag vill gärna se nattens beslut i senaten, som ett resultat av mödrarnas kamp för mänskliga rättigheter i Argentina. De galna mödrarna har betytt mer för mänskliga rättigheter, än vad mången mäktig organisation har betytt. Ingen nämnd och ingen glömd!

DN, SvD, Dagen, KT

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,


Som ett brev på posten.

7 oktober, 2008

Varje gång jag skrivit en insändare eller en debattartikel, ofta i samband med kvinnodagen, kring mäns våld mot kvinnor har jag fått uppleva något mycket intressant. Högst två dagar efter publiceringen dyker det upp, som ett brev på posten, insändare som påtalar att ”män minsann misshandlas av kvinnor.” Det är säkert sant, men det intressanta är att författarna till dessa insändare antyder att kvinnorörelsen på något sätt skulle fara med osanning, när de påtalar mäns våld mot kvinnor.

Förr eller senare dyker det upp artiklar och blogginlägg som hävdar att det inte förekommer något kvinnoförtryck, utan det är männen som är förtryckta av feministerna, som ingen vågar protestera emot. Pär Ström får exemplifiera den inställningen med sitt inlägg: Män kuvas av statlig feminism. Jag försökte mig på ett svar, men inte vet jag om det förde frågan framåt.

Varje gång jag på skilda sätt, skriftligt eller muntligt, deltar i diskussioner kring homosexualitet. Dyker det upp som ett brev på posten, frågor och synpunkter om den homosexuella livsstilen, ”Måste de så öppet visa upp sin sexualitet.” Eller upprörda frågor om, att homosexuella kräver, att homosexualitet skall betraktas som något normalt. Sådana krav känns tydligen som något mycket hotande av många.

Förr eller senare kommer det artiklar eller blogginlägg som hävdar att homosexuella inte är diskriminerade, utan att det egentligen är vi stackars heterosexuella, som får huka oss i samhället. Jag låter Fredrik Sidenvall representera åsikten att de homosexuella är vår nya överklass, som tydligen på något oförklarligt sätt driver oss andra till överdriven konsumism och vallfärder till alla våra gigantiska köplador. Även här försökte jag mig på, utan någon större framgång, att visa på ett alternativt synsätt.

När jag kliver in i debatter om diskrimineringen av muslimer i Sverige, då behöver jag inte vänta på något brev från posten, den ligger redan i brevlådan! Det är ingen hejd på alla uppgifter om hur vi svenskar hotas av ett ganska närstående muslimskt maktövertagande. Enligt många debattörer är det bara min naivitet som gör att jag inte inser faran. För en tid sedan skrev jag ett inlägg, med anledning av en artikel i Dagen som visade att Kristdemokrater i mycket hög utsträckning inte ansåg att muslimer var diskriminerade i Sverige.

Den efterföljande diskussionen blev väl inte alltför omfattande, men den visade att det finns individer och grupper som anser att det muslimska hotet är reellt. Nu är givetvis inte kommentatorsfältet i min blogg något sanningsvittne, så jag rekommenderar alla att läsa insändarsidor, nyhetsartiklar och TV-program och ni ska se att det inte är någon liten grupp som anser sig föra en frihetskamp mot muslimer.

Jag är oerhört fascinerad av den politiska debatten i Sverige av i dag. För visst är det intressant att få uppleva hur stora grupper anser att det egentligen är feminismen, gay-rörelsen eller muslimer som styr Sverige och förtrycker en tigande och kuvad majoritet. Än mer intressant blir det när jag försöker hitta den gemensamma nämnaren mellan dessa tre grupper. För som jag ser det, kan inte alla ha rätt, trots att jag möter individer som på fullt allvar pläderar, att alla tre grupperna var för sig, i detta nu, förtrycker majoriteten och dominerar samhället. Jag får nog säga som auktionsutroparen, ”skilj er” när flera gett samma bud.

Jag avslutade ett av mina inlägg med: Jag får väl fortsätta att sitta här i Kyrkbyn i Bjuråker socken vid min dator och lite oroligt, men med stor nyfikenhet, det måste jag säga, vänta på vilka som kommer hit först och tar makten. Gay-rörelsen eller muslimerna?

När jag skrev inlägget missade jag feminismen. Det är kanske den som kommer till Bjuråker och tar makten? Vore det så illa – egentligen?

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , ,


Vad handlar debatten om?

2 augusti, 2008

Hetero-profilen Skytte är förbannad! Han skriver i dagens SvD: ”Inför Pride-festivalen uttalade sig gay-profilen med mera, Alexander Bard (20/7) i Svenska Dagbladet och sade: ‘Jag hatar kristendomen för den är så dum”.

Alexander Bards uttalande tillhör väl inte kategorin, övertänkta uttalanden, men vad har hans sexuella preferenser med saken att göra? Än mer förundrad blir jag, när Skytte ställer den retoriska frågan, vilken reaktion det skulle bli om någon svensk kyrkoledare skulle hävda att gayrörelsen är äcklig. Göran Skytte ser framför sig, stämningar, anmälningar och gatlopp. Nu finns det faktiskt exempel på en kyrkoledare som jämför gayrörerelsens parader med medeltida katolska processioner. Samme kristne ledare hävdar, att hedonismen och gayrörelsen är ansvariga för konsumismen i vårt samhälle och utgör en andlig överklass. Överdriver jag? Läs Fredrik Sidenvalls ledare i Kyrka & Folk och döm själva. Mig veterligen har Sidenvall varken anmälts eller behövt springa gatlopp i medierna. Visserligen noterade jag Sidenvalls ledarartikel, men den skapade ingen debatt, så hos mig blev det inget gatlopp. Vi kristna är nog inte så förföljda, som somliga av oss vill få det till.  

Jag förstår inte riktigt på vilket sätt en debatt gagnas av svepande och generella beskrivningar av en påstådd debattmotståndare. För om vi tänker efter, så är det väl inget förvånande, att sexuell läggning och skilda könsidentiteter inte med någon automatik, leder till gemensamma åsikter. Homosexuella och heterosexuella är spridda över hela det samhälleliga åsiktsfältet. Det är lika intellektuellt ohederligt, att angripa hela gayrörelsen för vad Bard anser, som det är att anklagande peka finger på alla kristna för Åke Greens åsikter om samhälleliga cansersvulster. Jag delar inte heller, trots min heterosexuella identitet, de åsikter Göran Skytte torgför.

I sig upplever jag det som en stor sorg, att vi kristna åsiktsmässigt och i handling kan omfatta alla uppfattningar och handlingar från moder Theresa och till president Bush eller Ku Klux Klan och Martin Luther King Jr, men den sorgen får jag bearbeta i ett annat inlägg.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , ,