Nu är det slut med det teologiska finliret!

14 december, 2007

Ser i Dagen att påven tagit till det stora artilleriet. Det vore ju en överloppsgärning att citera hela artikeln, så jag nöjer mig med rubriken för artikeln: ”Homoäktenskap hotar freden”

Om jag förstått påven rätt, hävdar han, att allt som på något sätt förminskar, hotar eller konkurrerar med det traditionella äktenskapet hotar freden.

Ja, så kan man tydligen anse och nu har påven gjort det! Här sitter jag med en, efter vad jag kan förstå, fullständigt befängd historiemedvetenhet. Enligt min historieförståelse kan jag inte på något sätt se att familjen skulle ha varit en sådan stor och nu tydligen hotad fredsbevarande kraft.  Oavsett hur jag läser historien, kan jag inte se att familjen i sig, på något avgörande sätt, påverkat vare sig krig eller fred. (Möjligen kan tvångsäktenskapen mellan kungligheter, något marginellt påverkat.)

Att vi har skilda uppfattningar om äktenskap, homosexualitet, samboförhållanden och abort inom kristenheten och i samhället för övrigt, det är en sak. Men det kan väl ändå inte motivera att vi skriver om historien? Jag har vänt mig om och betraktar min bokhylla och försöker påminna mig en enda bok som skulle bekräfta eller understödja påvens påstående. Kan inte hitta någon och inte heller påminna mig någon bok, vare sig kristen eller sekulär, som skulle kunna bekräfta påvens uttalande.

Tills någon bevisar motsatsen för mig, får jag väl utgå från min köksbordsfilosofi: Befinner du dig tillräckligt högt i en hierarki får du säga vad som helst och förvänta dig att bli tagen på allvar.


Spela inte sårad oskuld, Hägglund!

7 november, 2007

Göran Hägglund menar att Elisabeth Ohlson Wallins syfte med fotoutställningen ”In hate we trust” skulle vara att tysta politiska åsikter. 

Jag måste erkänna, att jag givetvis inte vet vad Ohlson Wallin innerst inne tänker, men det lär inte Göran Hägglund heller veta. Därför väljer jag den lätta vägen och utgår från vad Elisabeth Ohlson Wallin faktiskt säger, istället för att spekulera om dolda diktatoriska motiv.

Det är säkert inte obekant för någon samhällsintresserad medborgare att det vore en lögn, att påstå att Kristdemokraterna stått på några barrikader för de homosexuellas rättigheter i Sverige. Tvärtom skulle nog de flesta säga. Det är ju inte bara i synen på en könsneutral äktenskapslag, som Kristdemokraterna sätter klackarna i marken. Det som kännetecknat Kristdemokraterna har varit deras mycket hårdnackade motstånd, när det gällt de flesta, för att inte säga alla, beslut till fördel för homosexuella. Göran Hägglund och Kristdemokraterna platsar mycket väl som motiv för politisk agitationskonst.

När det gäller Katolska kyrkans plats i fotoutställningen, vill jag bara påminna om nutidshistorien i t ex Latinamerika. Nog lär det ha varit fler än sex kardinaler som stumt bevittnat hur kvinnor skändats av militärdiktaturer runt om i Latinamerika. Bilden platsar mycket väl i en utställning för politisk agitationskonst.

När det gäller bilden från en frikyrka, där en del av deltagarna gör nazihälsning mot en predikant, som sägs föreställa Åke Green. Innan vi blir alltför upprörda, låt oss påminna oss vad Åke Green sa. Han räknade in homosexualiteten bland de samhällsfarliga cancersvulsterna. Vad gör man med cancersvulster? Ger dem demokratiska rättigheter? Låter dem adoptera barn? Att överhuvudtaget skaffa sig barn? Ingå äktenskap eller ens partnerskap? Givetvis inte, man opererar bort dem från den angripna kroppen! Bilden platsar mycket väl i en utställning som skildrar hat mot homosexuella.

Till sist, titta på bilden från frikyrkomötet. Kan den tolkas som att Elisabeth Ohlson Wallin drar alla kristna över en kam? Så tolkar i vart fall inte jag bilden, utan ser att alla inte delar entusiasmen över budskapet från predikanten. Det är ju också sant. Vi är många som inte delar Åke Greens värderingar och det vet Ohlson Wallin om och låter det också speglas i bilden.

Vill också hänvisa till ett tidigare inlägg.


Jesus i Kumlabunkern!

2 november, 2007

 Fick en kommentar från Emanuel på Dagen: ”Gårdagens fråga skulle inte länkas till den nämnda artikeln utan istället till en lista över 100 års mest hädiska händelser (där bland annat ecce homo-utställningen var med).” Det är jättebra, för då går det ju att föra ett intressant och förhoppningsvis ett vettigt samtal.

Artikeln Emanuel hänvisar till, berättar att: ”Den anrika tidningen The Times har korat de senaste hundra årens 20 mest blasfemiska händelser, alltså de mest hädiska.” Om de redovisade exemplen är de mest hädiska under 100 år, då förstår jag varför lagen om hädelse kunde avskaffas! Life of Brian på 14 plats, Jesus Christ Superstar på 20 plats och ser man på, fotoutställningen Ecce Homo på 17 plats! The Times motivation till varför Ecce Homoutställningen finns med på listan är intressant. Jag citerar den i sin helhet:

”Den svenska fotoutställningen som visar Jesus som äter med homo- och transsexuella skapade starka reaktioner på slutet av 1990-talet och fick påven Johannes Paulus II till att stoppa mötet med den svenska ärkebiskopen KG Hammar som stöttade utställningen.”

Då vet vi det! Det är en hädelse att i bild visa att Jesus äter med homosexuella. En intressant tanke, men är inte det en förnekelse av Jesus egna undervisning? Blev inte Jesus ofta anklagad att han åt tillsammans med syndare:

”Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ‘Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ‘Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar ger Visheten rätt.” Matt 11:18-19 

Det är också passande att nämna att Jesus också åt tillsammans med skriftlärda och fariséer. Jag upplever det nästan vara en hädelse, att ens antyda, att den enda grupp som Jesus inte skulle ha delat måltid med är homo-, bi och transsexuella. Jag går inte djupare i det här ämnet, utan hänvisar till ett inlägg jag skrev för en tid sedan, som handlar om, var vi möter Jesus. 

Istället vill jag utmana alla till ett tankexperiment: Utgå från orden: ”Jag satt i fängelse och ni besökte mig.” Vilka är det vi ser spegla Jesus när vi kommer till Kumlabunkern? Tänk er nu att vi ska synliggöra vårt möte med Jesus i Kumlabunkern i en bild. Bilden kommer att hamna överst på The Times lista av hädelser, var så säker!

Jesu undervisning är inget gulligt och gosigt, utan nästan outhärdlig till sina konsekvenser! Det är inte förvånande att jag dagligen och stundligen får gå till Jesus och erkänna – förlåt, jag klarade inte av efterföljelsen i dag heller!

 


Nu har Dagen gjort det igen!

1 november, 2007

I dag började jag att surfa runt relativt sent, men som vanligt var Dagen en av de tidningar jag uppsökte först och givetvis stötte jag på dagens fråga: Bör Sverige införa förbud mot hädelse? Vis av tidigare frågor, har jag blivit något misstänksam till syftet med dagens fråga. Jag tänkte, bäst att läsa bakgrundsartikeln innan jag svarar. 

Jag tryckte på länken: Läs artikeln och upp dyker en artikel med rubriken: Elever tvingas besöka kontroversiell utställning. Rubriken i sig gav ingen ledtråd om, varför en lag mot hädelse blivit en intressant fråga att ställa. Blev helt enkelt tvungen att läsa hela artikeln, men det gav inte heller något svar. Artikeln handlade om en fotoutställning av Elisabeth Olsson Wallin. I fotoutställningen är tydligen Göran Hägglund avbildad i en bild benämnd ”Förakt.” Föraktet består i att Göran Hägglund betraktar ett lesbiskt par. På en annan bild betraktar 6 kardinaler hur nazister våldtar en kvinna. Det påstås i artikeln att pingstvänner skulle pekas ut som likvärdiga med nazister, men artikeln ger inte något exempel på det, annat än en bild som sägs visa medlemmar i en frikyrka som gör Hitlerhälsning. Det är möjligt att bilden enligt utställningen skall avbilda pingstvänner.

Jag har inte sett utställningen och måste därför utgå från att just de här tre bilderna är representativa för utställning ”In hate we trust, ”med syfte att illustrera hatbrott mot homo-, bi och transsexuella. Ett ideologiskt betingat hat enligt utställarna. Jag avstår från att recensera utställningen tills jag sett den i sin helhet. Däremot kan jag ärligt och med stor förvåning fråga Dagen: Hur kan ni aktualisera frågan om en lagstiftning mot hädelse, med stöd av det ni redovisar? Bilderna kan möjligen benämnas politisk satir eller agitationskonst, men att det skulle vara hädelse att smäda Göran Hägglund eller katolska kardinaler. Det är en otillåten devalvering av begreppet hädelse.

Jag har ofta den senaste tiden upplevt att många kristna anser sig förföljda och förtryckta av homosexuella, ja rent av utsatta för hatbrott. Sanningen är ju den, att det är homo-, bi och transsexuella som är utsatta för, inte bara verbala attacker, utan grovt fysiskt våld. Och skam till sägandes är vi kristna inte direkt kända för att gå i täten i ett försvar för de homosexuella.

Vår roll kan säkert av de drabbade uppfattas som att vi är passiva betraktare.


Vem är normal?

28 september, 2007

Har alldeles nyss läst en intressant intervju med den nye Folkpartiledaren Björklund i Dagen. I intervjun dyker en intressant frågeställning om norm och normalt upp:

Roland Utbult använde några ställningstaganden som exempel på sådant som skrämmer kristna väljare, och det togs också ett beslut på landsmötet, att avskaffa heterosexualitet som norm.– Ja det är ju bara trams, att avskaffa det som norm.
Jan Björklund skrattar högt.
– Över 95 procent är heterosexuella, det är klart att det är en norm.”

Det är intressant att se hur Björklund inte kan skilja på normalt och norm. Bara för att de flesta beter sig på ett visst sätt, så behöver inte beteendet upphöjas till norm.

För några år sedan hade jag en diskussion med en person som var bekymrad över att de homosexuella ville göra homosexualitet till norm för samhället. När jag gjorde följdfrågor, visade det sig att han hört någon säga, att det var fel att påstå att homosexualitet var en avvikelse, utan det var lika normalt som heterosexualitet.

Jag försökte förklara, men det gick trögt. Till slut drog jag till med exemplet höger och vänsterhänta. Om jag förstått saken rätt, är majoriteten av det svenska folket högerhänta. För ett antal år sedan, inte alltför länge sedan, upphöjdes högerhänthet till en norm. Barn som var vänsterhänta plågades i hemmen och i skolan. Med rapp på fingrarna, fastlåsta vänsterhänder och andra små tortyrliknande metoder skulle barnen ”läras” att bli högerhänta.

Tiden gick och till slut segrade förnuftet. Man konstaterade, trots att flertalet var högerhänta, var det ingen avvikelse att vara vänsterhänt. Det är fullständigt ”normalt” att en viss andel av befolkningen bär på anlaget till vänsterhänthet. Normen blev att betrakta både högerhänthet och vänsterhänthet som likvärdiga.

Jag utgår från att Folkpartiets landsmöte resonerat på ett likartat sätt vad gäller heterosexualitet och homosexualitet. Trots att flertalet är heterosexuella, innebär det ingen avvikelse att vara homosexuell. Normen bör vara att samhället behandlar grupperna som likvärdiga.

Utbult förstår innehållet i beslutet och protesterar. Björklund skrattar och förklarar beslutet som trams. Jag kan bara tolka hans skratt så, att homosexuella inte ska betraktas som likvärdiga med heterosexuella. Vilka metoder tänker Björklund använda sig av för att få de homosexuella att bete sig enligt normen?


Vad ska man säga?

30 augusti, 2007

Har nu vid ett antal tillfällen läst om senator Craig i pressen. Senast idag finns en artikel i SvD som behandlar fallet med den kände homofoben, som ertappats med att söka snabbsex på en toalett. Måste till min skam erkänna, att den första känslan jag kände, var en oförgrumlad skadeglädje!

Nu har det ju gått en tid och jag har sansat mig. Självklart bör han avgå från sina politiska uppdrag, men det är en fråga mellan honom och hans väljare. Idag ser jag mer ett tragiskt människoöde framför mig, när jag läser om ”skandalen.”

Jag ser tragiken i att behöva ägna, kanske ett helt liv, åt att dölja, ljuga och förneka. Att växa upp i en religiös eller med all säkerhet en social miljö där homosexualitet ses som något moraliskt förkastligt och samtidigt känna denna skamliga och förkastliga dragning. Att behöva ljuga, att behöva söka sexuell tillfredsställelse på offentliga toaletter eller på sjaskiga motell med prostituerade. Och hela tiden skräcken att bli avslöjad! Det var inte för länge sen en verklighet för många homosexuella i Sverige. Att ”knacka bög” var vanligt förekommande. Den stackarn kunde ju inte anmäla. Hur skulle han förklara att han följt en vacker ung man in i ett mörkt buskage?

Jag kan förstå den känsla av synd och skam senator Craig måste ha känt efter varje sådan händelse. Behovet av att utåt visa en fasad av ”oförvitlighet” är naturligt. Att också i handling visa att ”jag minsann inte är en av dom!” är också naturligt. Att Craig i sin politiska gärning, konsekvent bekämpat alla förslag som erkänner homosexuellas mänskliga rättigheter, är också följdriktigt. Det är egentligen märkvärdigare, att han kunnat bli återvald med en sådan fientlig inställning till homosexuella, än att han måste avgå för att det visat sig att han är homosexuell.

Jag hoppas att Craig har en god själasörjare, som kan övertyga honom om att homosexualitet inte är synd. I vart fall inte större än någon annan synd han med säkerhet har begått under ett långt politiskt liv. Att alla pastorer hädar, som likt pastor Phelps, hävdar att Gud hatar bögar.


En haltande jämförelse.

25 juli, 2007

En konstnär, Lars Vilks, har tydligen gjort några teckningar med en skäggig gubbe som hund och kallat bilderna för Muhammed som rondelhund. Teckningarna var tänkta till en utställning med hunden i konsten som tema. Innan utställningen öppnade plockades teckningarna ner och vips får vi en diskussion om yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Jag ställer mig frågande till syftet att framställa Muhammed som hund, men inser samtidigt att frågan inte längre är en fråga om bilderna passade utställningens tänkta tema, utan nu gäller frågan om islam får kritiseras och Muhammed karikeras.

Givetvis får islam och muslimer kritiseras. Det bör också vara tillåtet att karikera Muhammed. Samtidigt må det också vara tillåtet att få ställa frågan – varför just i det här sammanhanget och varför som hund?

Nå det var egentligen inte den här frågan som fått mig att skriva ett inlägg, utan att varje gång som Muhammedkarikatyrer diskuteras, dyker en jämförelse med fotoutställningen Ecce Homo upp. Jag har läst mängder av insändare och blogginlägg, som hävdar att Ecce Homo-utställningen var en Jesuskarikatyr, fullt jämförbar med Muhammedkarikatyrer. Jag förstår inte varifrån en sådan inställning får sin näring. Nu senast hittade jag jämförelsen i frykmans liberala blogg:

”Detta är världens mest sekulariserade land, landet där vi hänger upp bilder på Jesus som homosexuell i kyrkan. Där Scandic plockar bort gideoniternas biblar från hotellrummen. Den religion som vill verka här kommer att få finna sig i att bli ifrågasatt och skymfad, skojad med och häcklad. Yttrandefrihet är inte enbart vackert, men ack så nödvändigt.”

Vilka är de ”vi” som hänger upp bilder på Jesus som homosexuell i kyrkan och med vilket syfte? Jag tolkar citatet så, att Frykman menar att Ecce Homoutställningens syfte var att skymfa, att skoja och häckla. Det är fullständigt felaktigt!

Elisabeth Ohlssons fotoutställning var ett konstnärligt inlägg i en inomkyrklig diskussion och inte en illvillig karikatyr av någon utomstående representant för det sekulära samhället. Ohlsson ville med sin fotoutställning ställa frågan till kristna och kyrkan: Var möter vi Jesus? Vem får möta honom och i vilka sammanhang? Den minnesgode minns att diskussionens vågor gick höga inom kyrkor och samfund. För oss var det inte bara fråga om yttrandefrihet, utan trons djupaste kärna.

Hur den inomkyrkliga diskussionen kunde te sig kan jag visa med ett exempel från Västerås. Vid tiden för debatten kring Ecce Homo – utställningen, var jag aktiv i Badelunda församling. Det planerades en föreläsning med Elisabeth Ohlsson, där hon bl. a skulle visa diabilder från fotoutställningen med reflektioner. Vår kyrkoherde nekade med stöd av kyrkorådet att upplåta någon av församlingens lokaler för ändamålet. Alla nomineringsgrupper i rådet var eniga. Föreläsningen fick hållas i grannförsamlingen, där kyrkoherden hade en helt annan inställning. Mötet blev mycket lyckad, trots att Elisabeth Ohlsson inte kunde delta på grund av sjukdom.

Som sagt, jag vill i all enkelhet protestera mot att fotoutställningen Ecce Homo används som ett exempel på att vi minsann tillåter Jesuskarikatyrer, för att slå i huvudet på mindre vetande muslimer. Ecce Homo-utställningen innehåller ett mycket varmt budskap, som vi kristna tyvärr inte är helt eniga kring.

Vill också, med lite okristlig skadeglädje, påminna om att Scandic fick, tack vare en kort men intensiv kristen samfälld aktion, backa från beslutet att ta bort biblarna från rummen.


Äktenskap är inte biologi!

1 juni, 2007

Torbjörn Fälldin har tillsammans med andra klivit in i debatten om könsneutral äktenskapslagstiftning. Åsikterna mot förslaget är i sig inte originella, vi har läst och hört dem förut. Det som fick mig att lyfta på ögonbrynet var att Torbjörn Fälldin går in och så klart markerar sin uppfattning. Det känns nog lite besvärande för Centerpartiet, men säga vad man vill om Fälldin, men inte räds han att säga vad han anser i en för honom viktig fråga.

Nå, får vi några nya argument att fundera över i debattartikeln? Nej, inga direkt nya argument, möjligen är hänvisningen till en fransk utredning, som i sin tur hänvisar till FN:s barnkonvention, någonting nytt. Tyvärr finns ingen hänvisning till utredningen och det kanske inte heller behövs. Jag kan ändå inte läsa franska. I övrigt för artikeln fram kända ståndpunkter.

Artikelförfattarna hävdar att det är: ”Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel.” Varje gång jag hör eller läser det påståendet kommer jag att tänka på Ny Demokratis John Bouvins argumentation mot partnerskapslagen i riksdagen. Med obscena gester beskrev Bouvin hur fel det var att tänka sig homosexuella förhållanden. Två knutna händer mot varandra –  gick inte! Två pekfingar mot varandra – gick inte!Men se en knuten hand och ett pekfinger, då funkade det! Jag tror säkert att en del av artikelskribenterna t o m sett Bouvins argumentation på plats. Jag har bara sett den i TV. Det biologiska argumentet har ingen logisk bärighet. Äktenskapet idag är i första hand en relation och inte en institution inom vars ram reproduktionen sker. Jag vet inte hur många vigslar, både kyrkliga och borgerliga, jag deltagit i och läst om, där de egna barnen är gulliga brudnäbbar.

När artikelförfattarna citerar den franska utredningen som tydligen hävdar: ”Äktenskapet som institution anses ha egenskaper som, med hänsyn till barnets bästa, legitimerar att det bevaras intakt i rättsligt avseende. Man framhåller exempelvis att äktenskapet ‘inte bara är ett kontraktsmässigt erkännande av kärleken mellan två personer. Det är ett förpliktande ramverk av rättigheter och skyldigheter som är utformat för att kunna ta emot ett barn och ge det en harmonisk uppväxt”. Det låter sig sägas, om vi totalt bortser från realiteter. För en stor andel av barnen i vår del av världen (vet inte hur statistiken ser ut i t ex Indien) lever inte i det äktenskap där de en gång blev födda. Äktenskapet är inte det trygga ramverk för barnen, som artikelförfattarna hävdar. Det nuvarande äktenskapspraxis är inte så monogamt, som idealet vill hävda.

Jag är övertygad om att när två människor gifter sig eller enbart ”flyttar ihop” gör det i den fasta övertygelsen, att det ska hålla livet ut. Många får uppleva hur drömmen kraschar och då gäller det att ge barnen en så trygg uppväxt som det överhuvudtaget är möjligt. Inte på grund av äktenskapslöftet, utan på grund av det moraliska ansvaret för barnen. Föräldraansvaret upphör inte när vi går in i nya förhållanden, ansvaret är livslångt och helt oberoende av äktenskap.

Jag kan inte se hur barnens situation skulle försämras om staten beslutar sig för en könsneutral äktenskapslagstiftning. Barnens rätt och föräldrarnas skyldigheter kan inte garanteras av det monogama äktenskapet mellan man och kvinna. Dagens äktenskap har inte den rollen. Barnens rätt måste garanteras på annat sätt.

Det finns teologiska förklaringar till att förbehålla begreppet äktenskap för förhållandet mellan man och kvinna. Jag har hört många goda argument för den ståndpunkten både av präster och av lekfolk. Många kan tänka sig att samtycka till en juridiskt bindade vigselakt för samkönande par, bara det inte kallas för äktenskap. Jag har i ett tidigare inlägg visat att den ståndpunkten bara leder till en återvändsgränd. Jag tror inte att det är begreppet äktenskap som är problemet, utan synen på homosexuellas rätt till en kyrklig välsignelse över sitt förhållande.


Här går jag och danglar med en handledsväska!

30 maj, 2007

Teletubbies har blivit storpolitik och har t o m hamnat på SvD:s ledarsida. Den polska Barnombudsmannen har tillsatt en utredning om speciellt Tinky Winky främjar en homosexuell livsstil. Grunden för misstanken är att Tinky Winky är en pojke, som går omkring och bär på en handväska! Han måste ju vara homosexuell och sånt visas för barn, mycket små barn!

Jag drabbas av eftertankens kranka blekhet. Vad har jag ställt till med? Här har jag danglat offentligt med en handledsväska i flera år! Jag, en relativt sett storvuxen man, drygt 90 kg! Tänk vilka signaler, inte alltför subtila, jag sänt till alla barn i Kyrkbyn! Jag får väl tacka Gud att barnen är få här i byn.

Ja, det är ingen konst att raljera med den polska BO. Här passar uttrycket ”att skjuta på sittande fågel”, som hand i handske. Men bakom den homofobiska inställningen döljer sig ett djupare problem. Konservativa eller fundamentalistiskt kristna trosutövare är ofta samhällsbevarande, de rådande egendoms- och maktförhållanden får på inga villkors vis utmanas. Det innebär att konservativt kristna, när de inte kan kritisera  samhällsstrukturer, som leder till orättvisor, har två vägar att gå.

Eftersom de ändå ser nöden i samhället utvecklar de konservativa en omfattande hjälpverksamhet. Det är många sjukhus, härbärgen, skolor och andra välgörenhetsinrättningar som skapats runt om i världen, men också i Europa. Det får vi som är kritiska aldrig bortse ifrån. Synd bara att all den här kraften sällan ser bortom välgörenheten.

Avsaknad av grundläggande samhällskritik innebär också att synen på vad som är kristen tro påverkas. Det är lätt att synen på homosexualitet, äktenskap, familjen och abortmotstånd blir det som hela den kristna tron och samhällsordningen vilar på. Vi ser den här tendensen i hela världen, även här i Sverige.  

När en polsk myndighet startar en utredning om Teletubbies uppmuntrar till en homosexuell livsstil, kan vi bara dra en enda slutsats. Politiken har misslyckats och nu gäller det att blanda bort korten och uppmana till kamp och försvar för de kristna grundvärderingarna. Till kamp mot homosexualiteten!