Humanismen – en privat angelägenhet?

6 april, 2007

I nr 13 av Kyrkans Tidning (kt) läser jag en insändare skriven av Christer Sturmark och Jan Rosén, där de kräver statsbidrag  till Förbundet Humanisterna på samma villkor som övriga trossamfund. Kan inte uttala mig i sakfrågan, har inte de kunskaper som krävs för att kunna avgöra om buddismen och förbundet Humanisterna är likartade religiösa organisationer. Men om de har rätt i sak, då ska de självklart räknas som trossamfund och få bidrag på samma villkor som alla andra trossamfund i landet.

Då ställer sig frågan. Skall samma regler gälla humanismen och förbundet Humanisterna, som de anser skall gälla för t ex kristna kyrkor?

Jag tänker på kritiken av kristna kyrkors dop av barn och konfirmation av tonåringar. Jag har vid ett otal tillfällen fått kritik för att kristna indoktrinerar sina barn och det borde inte få förekomma.  Kritiken riktar sig främst mot Kyrkans dop och konfirmation. Nu läser jag i insändaren att ”Humanisterna arrangerar bland annat humanistiska barnvälkomnanden, konfirmationsläger, bröllop och begravningar.” Inget fel i sig. Har själv deltagit vid barnvälkomnandeceremonier. Men på vilket sätt är kyrkans dop indoktrinering, men inte humanisternas ceremonier? I Kyrkan har vi konfirmation som en bekräftelse av dopet, men vad bekräftas på Humanisternas konfirmationsläger? Ateismen?

Ganska så ofta får jag på pälsen för att kristna lägger sig i politiken, vilket tydligen är farligt för samhället. Jag uppmanas att förlägga min tro till den privata sfären och om jag nu måste få utlopp för min tro, då bör jag göra det i kyrkan.  Uppmaningen gäller inte bara kristna, utan alla religiösa grupperingar i landet. Om nu förbundet Humanisterna är ett trossamfund, gäller samma uppmaning även dem? Borde inte humanismen också vara en privat angelägenhet och inte försöka påverka stat och samhälle?

Eftersom jag inte anser att min tro är en privat angelägenhet, så kräver jag givetvis inte att humanismen skall gömmas i någon privat garderob och enbart praktiseras i slutna möteslokaler. Men eftersom humanisterna kräver det av mig, så ställer jag frågan. Gäller andra regler för humanisterna än för kristna?

Till sist, en liten skitsak. I insändaren påpekar Sturmark och Rosén att majoriteten av svenska folket är ateister. Det kan väl vara möjligt, men då upplever vi något mycket intressant. Majoriteten av alla dessa ateister är medlemmar i något teistiskt samfund.


Tro – en privat angelägenhet?

18 mars, 2007

Det händer allt som ofta att vi kristna får oss till livs: religionen är en privatsak och får inte försöka påverka politiken. Ibland känns det som om många sekulariserade människor blir så illa berörda av kristnas vittnesbörd, att det helst skulle önska att kristna inte försökte påverka överhuvudtaget. Jag har funderat mycket över det här förhållningssättet eller kravet från det sekulära samhället. På ett plan bejakar jag påståendet. Det vore ju inte bra om kristna hade makten i landet genom sina kyrkor eller företrädare. I vart fall skulle ickekristna bli, milt uttryckt, något missnöjda. Jag upplever inte heller att vi kristna i allmänhet har sådana maktambitioner.

 

Men ändå, ingen troende kristen kan stillatigande acceptera sådana påbud eller önskemål från det sekulära samhället. För visst berör budskapet i evangelierna och mötet med Jesus Kristus mig på ett personligt plan och som jag i tro och omvändelse får ta emot som en personlig gåva. Men det innebär inte att jag får stänga frälsningen inne och göra det till en privatsak, som jag praktiserar med andra religiöst intresserade.

 

Som kristen lever jag i världen och har ett ansvar för den. Det innebär att jag ser brister och orättvisor, som inte tillhör Guds avsikt med skapelsen. Tillsammans med andra, är det min kristna plikt att försöka rätta till bristerna och orättvisorna. I detta arbete får jag inte skilja mellan troende eller icke troende, utan samarbeta med alla av god vilja. Den Helige Anden kan använda sig av vem som helst och vem är då jag som skulle våga ifrågasätta? Det innebär att jag som kristen inte nöjer mig med att enbart hjälpa ”de svaga”, utan deltar och uppmuntrar till organisering för förändring.

 

När krafter i samhället vill få oss, att lite så där i skymundan, praktisera vår kristna tro. Måste Kyrkan trotsigt våga hävda: ” Vi är jordens salt och världens ljus. Vi har ett förvaltaransvar inför Gud. Vi kan inte stillatigande se hur jorden skövlas och människor missbrukas! Tillsammans med alla människor, oavsett tro eller icke tro kommer vi att axla det ansvaret och arbeta för en förändring.”


Kristen eller humanist – vad skiljer?

13 mars, 2007

Har under några dagar läst, men också deltagit med gott humör i en diskussion på folkbildningsnätet kring existentiella frågor. Diskussionerna, för det är diskussioner och inga samtal, har fått mig att fundera. Varför blir motsättningarna så stora, att de inte verkar gå att överbrygga mellan mig och humanister av skilda slag, när jag hävdar ståndpunkter som kristen, än när jag säger samma saker, t ex som socialdemokrat. Ibland får jag känslan att jag blir betraktad som en halvfascistoid högerkristen Bushanhängare, troligtvis också tillråga på allt, anhängare av anfallet på Irak.

För att inte göra inlägget för långt ska jag bara skärskåda en värdering som jag som kristen delar med de flesta humanister: Människans lika värde, oavsett bakgrund, hälsa eller intellektuell förmåga. Jag tror inte att jag mött någon humanist, och det är många genom åren, som förnekat att alla människor har lika värde. Det torde vara ett fullständigt okontroversiellt påstående från min sida.

Hur har den värderingen uppstått? Kan vi med hjälp av vetenskapen leda påståendet till bevis? Vad jag kan förstå, får vi ingen hjälp av vetenskapen. Människan är tydligen inte en varelse, som är helt styrd av naturliga drifter, utan har förmåga till empati långt utanför sin allra närmsta krets. Kan bygga samhällen baserad på stora klasskillnader, förtryck och utsugning, men också skapa sig föreställningar om ett annorlunda samhälle. Inte bara föreställningar, utan värderingar som är så starka att många är beredda att dö för sina övertygelsers skull. Filosofer har grubblat genom årtusenden kring frågan om människans natur. Vad skiljer oss från de övriga djuren? Den större hjärnan, javisst, den har förmåga att minnas och dra slutsatser av erfarenheter, men varför är slutsatserna så olika hos olika individer och grupper? Vår talförmåga, javisst, men varför utrycker vi inte gemensamma värderingar i vårt tal? Och om vi gör det, varför lever vi inte efter de uttalade värderingarna? Vår förmåga att tillverka verktyg? Javisst, men varför arbetar en del med verktygen och andra får vinsten? Frågorna är många och filosoferna har många svar, men längre än till antaganden och tro kommer de inte.

Som sagt, vetenskapen är inte till stor hjälp. Den har gett mänskligheten stora och omvälvande kunskaper. Vår kunskap om tillvarons minsta beståndsdelar, universum och naturen är enorma och bara växer lavinartat varje dag. Ibland till gagn, ibland till förfång. Men de stora livsfrågorna kan de inte svara på. Vi vet ända till den första celldelningen hur ett barn blir till. Men vad gör att det lilla barnet redan från födelsen har lika värde med alla andra barn i världen? Där kan varken humanisten eller den kristne få någon hjälp från vetenskapen. Både humanisten och den kristne får lita till att tron på människans lika värde är sant och visst. Den existerar inte i sinnevärlden, allt vi ser i världen i dag talar mot värderingen. Den kan inte vetenskapligt bevisas.

Jag personligen har hamnat i förklaringen, att det är Gud som gett oss budet om människans lika värde. Humanisten har andra förklaringsmodeller. Nu till den stora frågan, är skiljelinjen så stor att den inte kan överbryggas? Jag för min del anser det viktigare att vi gemensamt koncentrerar oss på att slåss för människovärdet och har stillsamma, vänskapliga samtal i all gemytlighet om tro vid sidan om.