Tanke eller handling, vad kommer först?

6 oktober, 2008

På vägen mellan Wittenberg och Leipzig, på vår resa i Luthers fotspår, hade jag kommit till kapitlet ”Kallelse att följa Jesus” i Dietrich Bonhoeffers Efterföljelse. Bonhoeffer inleder kapitlet med att citera ur Markusevangeliet:

”När han gick där fick han se Levi, Alfaios son, sitta utanför tullhuset, och han sade till honom: ‘Följ mig!’ Och Levi steg upp och följde honom.” (Mark 2:14)

Bonhoeffer fortsätter med egna ord: ”Kallelsen går ut och utan vidare förmedling följer lydnaden i handling. Lärjungens svar är inte en uttalad bekännelse av tron på Jesus utan en handling i lydnad.”

Här fick jag lägga ifrån mig boken och återigen tankfullt betrakta det förbisusande landskapet. Lydnadens kännetecken är, om jag förstått Bonhoeffer rätt, handling. Under tiden som jag låter landskapet sjunka in, låter jag associationerna flöda fritt och till sist dyker den upp. Kunskapen med vars hjälp jag kan börja bearbeta texten. Jag berättade i ett inlägg för över ett år sedan om mina läsupplevelser av ”Hjältar i det tysta” skriven av Eric Silver. I boken berättar författaren om alla de människor som med fara för sina egna liv hjälpte förföljda judar under en mycket mörk tid i Europas historia. Varje berättelse, oavsett hur många som räddades, är gripande och ibland helt oförklarliga.

Det som berörde mig mycket var att författaren inte kunde hitta någon entydig förklaring till varför vissa människor hjälpte, när så många nekade att hjälpa. Hjälparna kom från olika sociala, kulturella, religiösa och politiska bakgrunder. Inte heller kan man se att beredskapen att hjälpa skulle ha baserats på långvariga överväganden. Silver skriver: ”Under rådande förhållanden fick man sällan betänketid eller tid att gå hem och diskutera saken med familjen. Man måste säga ”Ja” eller ”nej”. Enligt en undersökning fattade sjuttio procent av räddarna sitt beslut inom några minuter och åttio procent gjorde det utan att rådfråga med någon.”

Ett svar som tydligen ofta återkommer när räddarna intervjuas är: ”Jag gjorde bara min plikt. Det var naturligt/mänskligt/kristligt att göra det. Människor befann sig i livsfara. De behövde hjälp. Jag hjälpte dem.” Just ordet plikt får mig att tänka på lydnad. Jag vill gärna tro, att den heliga Anden var verksam med en mycket bestämd uppmaning att hjälpa och människor svarade utan tyngande reflektioner med lydnad. Människor upplevde att handlingen kom före tanken, men egentligen fanns tanken där, men de hörde den inte.

Jag får från och till varningar, när jag betonar behovet av handlingar, att jag riskerar att hamna i någon knepig gärningslära. Inte vet jag, men insikten, att jag aldrig kan köpa mig frälsning genom gärningar, innebär inte att gärningar på något sätt skulle bli onödiga. Jesus säger: ”På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.” (Matt 5:16)

När bussen stannade vid vårt hotell i Leipzig stoppade jag ner Efterföljelse i ryggan och kände mig hyfsat tillfreds. 

När huvudet (Jesus) kallar eller befaller är det kroppens uppgift, både för mig som enskild kristen eller för kyrkan, att i handling lyda.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Annonser

Indianer och vita.

26 september, 2008

Jag har fått ett påpekande, att jag blandar äpplen och päron i mitt förra inlägg. Det är fullt rimligt att säga upp lojaliteter med organisationer, institutioner eller ekonomiska och politiska system. När det gäller livsstil, då behövs ingen uppsägning av någon lojalitet, utan det är bara att börja ändra livsstil. Påpekandet har hyfsad tyngd, så det är bara att ta nya tag och hoppas att det blir bättre vid andra försöket.

Under många år i min ungdom såg jag alla filmer som visades på de fem biograferna i Sundsvall. Westerngenren var en av favoriterna. Jag vet inte hur många westernfilmer jag sett genom åren, men många blev det. Ett tema som var vanligt förekommande i filmerna var, som de flesta nog vet, konflikten mellan indianer och nybyggare. I en del av de här filmerna var hjälten en ömsint person, som på olika sätt protesterade mot hur indianerna behandlades. Någonstans i mitten av filmen lyckas hjälten samla militär och indianerna till fredsöverläggningar och efter många vackra fraser och mycket tal om ”Den store vite hövdingen i Washington” verkade det som om konflikten åtminstone för stunden var löst. Men det var mycket kvar av filmen, så lite onda aningar hade vi åskådare nog. Mycket riktigt efter mängder av avtalsbrott, lögner och provokationer stod indianerna inte ut, utan bestämde sig för att hellre dö stående än leva på knä. De angrep någon liten stad, ett fort, en vagnkaravan eller ett eller flera nybyggen.

Vad gör vår ömsinte hjälte då? Han hoppar upp på sin häst och skyndar till ”de sinas” försvar. Han vet var han har sin lojalitet! Jag har hört att man i USA lär säga: ”My country right or wrong.” Alla dessa indianfilmer (och många andra) hade som ett av målen att legitimera en sådan rutten moral.

I bussen mellan Travemünde och Wittenberg tänkte jag på hur Dietrich Bonhoeffer tacklade en motsvarande situation. Han hade möjlighet att välja tryggheten i USA, men valde att återvända till Tyskland. Inte på en löddrig springare viftande med ett Winchestergevär för att stödja ”de sina!” Bonhoeffer ansåg, att han inte kunde befinna sig i säkerhet i USA och önska sig ett nederlag för Tyskland. Det enda rätta var, att återvända till Tyskland och där verka för och dela nederlaget med sina landsmän.

En sådan ”lojalitet” hoppas jag, att jag också klarar av, om eller när jag prövas!

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,


Uppsagda lojaliteter!

24 september, 2008

Under läsningen av Efterföljelse, någonstans på vägen mellan Travemünde och Wittenberg, dök en tanke upp och pockade på uppmärksamhet. Jag kallar min blogg för Tankar i natten och det är en fullständigt sann beskrivning. Innehållet i nästan alla inlägg har kommit till mig under nattliga funderingar eller nattlig läsning. Så har det varit ända sen ungdomsåren.

Namnet är inget problem, men däremot själva presentationen av bloggen: Funderingar kring samhällsutvecklingen från ett kristet vänsterperspektiv. Mycket om tro blir det. Egentligen en ganska så knepig beskrivning! Allteftersom det nordtyska landskapet svischade förbi bussfönstret, desto knepigare kändes bloggpresentationen. Ju mer jag tänkte desto klarare blev det – begreppet ”kristet” behöver inget stödjeben. Kristen tro är inte en ideologi och då torde det vara fullständigt tillräckligt att säga: Funderingar kring samhällsutvecklingen ur ett kristet perspektiv, utan att något bärande försvinner. (Bloggpresentationen ändras i natt.)

Insåg där i bussen, att det kan gå illa om kristen tro binder lojalitetsband mellan sig och skilda politiska ideologier och organisationer. Sådana lojaliteter kan föra oss bort från grundläggande kristna värderingar och förhållningssätt. En ideologi kan sällan (om någonsin) självrannsakande granska sig själv och avgöra, när den far vilse och då återstår oftast den enda möjligheten, att vara lojal mot en eller annan organisation. Insåg på resans första dag i Luthers fotspår, att det för min del var hög tid, att säga upp alla eventuellt kvardröjande, men också avstå från framtida, lojaliteter till politiska organisationer och nationen.

Nu kanske någon får för sig att jag förordar passivitet eller självvald isolering. Ingenting kan vara mer felaktigt. Den 25 augusti skrev jag ett inlägg, där jag redovisade vad som stod i min andaktsbok för den dagen:

”Vi är inte kallade att enbart vaka över det goda som Gud har gjort i gångna tider, inte heller att endast be för framtiden. Vi måste engagera oss i vår tids frågor. Olika medlemmar i kyrkan kan ha olika uppfattningar om vilka de frågorna är. Men hur vi än prioriterar bör dessa ingå: att vårda sig om Guds skapelse, att arbeta för rättvisa och rättfärdighet samt att dela med sig av evangeliet.”

När vi kristna tar oss an uppgifterna, som Bonhoeffer och Ringma beskriver, kan det säkert ofta hända, att vi får stå där ensamma med en känsla av att vara ropande röster ödemarken. Men lika ofta, det är min övertygelse, delar vi färdens vedermödor med mängder av enskilda, aktionsgrupper och politiska partier. Vi kristna behöver inte vara rädda att samarbeta med människor med god vilja. Solidariteten med Guds skapelse, fattiga och förtryckta och uppgiften att dela med oss av det glada budskapet är inte en självvald väg, utan Jesus går före och drar oss med sig. Det är honom vi är lojala mot och strävar på, om än enskilda, organisationer eller nationer sviker.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , ,


Hemma igen!

24 september, 2008

”Wenn jemand eine Reise tut so kann er was erzählen.” Vad kan jag då berätta från vår resa i Luthers fotspår?

Jag kan berätta att de kunskaper vi uppnått i vår studiecirkel fick en fördjupning under resans gång. Vi besökte inte bara platser där Martin Luther levt och verkat, utan vi fick möta en kämpande man och vars kamp många av oss kunde förstå och kanske också något lite identifiera oss med.

Vi fick också lära känna intressanta människor, som av olika anledningar ansåg, att en resa i Luthers fotspår nog inte skulle vara bortkastad tid. Under veckan blev det många tillfällen till goda samtal, som också bidrog till både fördjupning och breddning av våra kunskaper.

Vi fick också ta del av Bengt Wadensjös små pärlor till föreläsningar om Luther, men också andra reformatorer som Zwingli och Calvin. En föreläsning som verkligen väckte mitt intresse var den korta beskrivningen av reformationens utveckling i Sverige. I den föreläsningen lyckades Wadensjö få, åtminstone mig, att inse hur mycket av skolans ”kunskaper” jag oreflekterat burit med mig genom åren. Tankeväckande morgonandakter gav varje ny dag en egen särprägel.

Jag kommer att minnas psalmsången vid skilda tillfällen. När vi besökte Lützen sjöng vi psalmen, Vår Gud är oss en väldig borg. Den psalmen sjöng vi också när vi besökte klosterkyrkan i augustinerermitklostret i Erfurt. Vid besöket i kyrkan där Martin Luther döptes sjöng vi den kända psalmen Tryggare kan ingen vara… I kyrkan där begravningsgudstjänsten ägde rum, sjöng vi psalmen, Härlig är jorden.  

Jag fick också frågan om jag under mina radikala ungdomsår trott att jag skulle besöka Gustav II Adolfs dödsplats. Jag hade bara att erkänna, att tanken nog skulle ha varit mig främmande, att besöka dödsplatsen för en kung som med hjälp av franska pengar försökte göra Sverige till en politisk och militär stormakt. Men nu var i Tyskland och det var fullt befogat, att både åka till och också minnas Lützens plats i den svenska historien.

Deltagarna i studiecirkeln från Bjuråker-Norrbo kommer, under en lång tid framöver, att minnas resan med glädje och också berätta om resan till vänner och bekanta. För det är ju faktiskt sant, att den som gör en resa, har något att berätta.

På kvällen innan resan bestämde jag mig, att också utnyttja veckan till att göra en inre resa. Jag packade ned Efterföljelse av Dietrich Bonhoeffer, som fick bli min guide för resan. Kan bara konstatera, att även de som gör inre resor, har något att berätta. Vilket jag också kommer att göra i några inlägg framöver.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,


Snart bär det av i Luthers fotspår!

16 september, 2008

Jag har vid något tillfälle berättat om Martin Luthercirkeln vi startade i församlingen förra hösten. Vi hade varit glada om vi fått 7 deltagare till cirkeln. (Så många böcker beställde vi.) Döm om vår förvåning, när vi upplevde en folkvandring till församlingsgården och drygt 20 personer önskade bli deltagare i cirkeln.

Under vintern har vi sjungit Luthers psalmer, funderat över hans barndom, ungdomsåren och skoltid. Haft intressanta samtal kring både teser och tro. Vi har berört andra, samtida, riktningar av kristen tro. Och kan ni tänka er – vi har också jämfört förvaltningspraxis under Luthers tid och hur det ser ut i Bjuråker-Norrbo idag.

Som grädde på moset, skall i natt 13 deltagare ur cirkeln göra en busstur till Tyskland och under biskop emeritus Wadensjös ledning besöka viktiga platser och ytterligare fördjupa våra kunskaper om Luther.

Ibland känns livet gott att leva!

Nu stänger jag bloggen och återkommer tisdag nästa vecka.

Andra bloggar om: , , , ,