Känns inte argumenten märkvärdigt lika över tid?

7 maj, 2016

I går läste jag ett blogginlägg, skriven av Jerlerup, ”Idag muslimen, igår hårdrockaren, katoliken och jazzälskaren.” Jag rekommenderar läsning, för texten väckte, åtminstone hos mig, många funderingar och hågkomster från ett samhällsengagemang sen tidigt 60-tal.

I blogginlägget kan vi bl. a läsa följande:

Förekomsten av politisk katolicism ansågs vara det främsta argumentet mot katolska kloster, av en del debattörer. Katolicismen sågs av flera svenska riksdagspolitiker som en aggressiv antidemokratisk religion med politiska ambitioner.

Man må resonera hur mycket man vill om det religiösa innehållet, men man kommer inte ifrån iakttagelsen, att när den katolska kyrkan tar ställning i politiska frågor, går den alltid reaktionens ärende.  – Gunnar Berg (S)

Att tänka sig att man med berått mot skulle medverka till att underkasta demokratiskt tänkande människor, som vill åtnjuta de fria mänskliga rättigheterna, ett sådant tvång som här avses, är något jag inte kan göra. Därför vill jag inte heller medverka till att det inrättas kloster i detta land.   – Nils Elowsson (S)

Det kan synas märkligt att jag säger detta, eftersom jag inte är engagerad i kyrkan i annat mån än jag är medlem i den. Man bör ändå bemärka, att om demokratin skall kunna fungera i en fri stat, så får man icke genom främmande engagemang förhindra en samhällsutveckling som vi anser gagnelig för land och folk.  – Inge Lundberg (S)

Skall jag vara riktig ärlig, måste jag väl ändå medge, att i reaktionen mot hela denna historia också inmänger sig ganska naturliga nationella känslor. Jag undrar om inte Gustav Adolf ute på torget skulle ramla av hästen om han begrep vad vi här håller på med! – George Branting (S)”

Håll med mig, att argument då, var märkligt lika argument av i dag!

Under läsningen av Jerlerups blogginlägg, dök ett uttalande, pådyvlad Ford, upp. Människor ska ha rätt att välja vilken färg de så önskar på sina bilar, bara de väljer svart! Som sagt, Ford lär aldrig yttrat det sagda, men på något sätt påminner yttrandet, debatten om mångkulturen av i dag. Invandrare, kyrkor och samfund får gärna bjuda på exotiska maträtter, men om de försöker lära sina barn, att de inte bör pippa runt, utan vänta till de gift sig, då skärps tonfallet, de får höra, att de hotar barnens mänskliga rättigheter och vad värre är, de hotar den svenska demokratin.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Makthavare sluta spela oskyldiga!

30 augusti, 2015

De senaste åren har den som så önskat, kunnat läsa om hur människor på flykt, i risiga båtar, försöker ta sig till Europa, många dör! Andra riskerar sina liv gåendes på vägar, andra dör i slutna lastbilar i Österrike. De här berättelserna och bilderna handlar om skeenden i hela världen och drabbar också andra delar i världen mycket hårdare än vad Europa drabbas. Att det förhåller sig så, är en sanning, som i egentligen mening inte går att diskutera. Det bara är så!

Vi vet också hur våra makthavare reagerar. De uttrycker avsky, sorg och förtvivlan över det som sker och lovar krafttag mot människosmugglarna. Men låt oss stanna upp och tänka efter och ställa oss frågan, varför sker det som sker? Här sitter en minnesgod och illvillig individ, som minns hur det gick till, att människor dör på världens hav, eller på grusiga vägar eller kvävs i lastbilar eller containrar. Sätt er till rätta och luta er bakåt och blunda. Låt minnet föra er tillbaka ett antal år. Minns ni hur mängder av flyktingar kom till Arlanda? Ofta utan ordentliga identitetshandlingar. Staten och myndigheterna upplevde det här som oerhört arbetsamt och ville ha ett slut på flyktingar på flygplatser, hamnar och gränsstationer. När vi nu sitter här och blundar, minns säkert många vilket genialt uppslag våra makthavare fick. ”Vi privatiserar flyktingmottagandet! Vi tar och beslutar att alla transportföretag får betalningsansvar för alla som inte har godkända identitetshandlingar!” Beslutet resulterade i att det under många år satt flyktingar på världens flygplatser för de kom inte vidare! Efter det beslutet fanns egentligen bara en legal väg att ta sig till Sverige. Med illegala transportföretag. Det är transportföretagen som är illegala, inte människorna på flykt. Nu planeras nya krafttag och nu motiveras det med humanitära skäl. De illegala transportföretagen ska stoppas, med militärmakt om så krävs.

Jag upplever det skamligt hur tyst makthavarna talar om konsekvenserna av sina tidigare och kommande beslut. Inte sägs det många ord om vad som ska hända med flyktingarna. Det ges inga legala vägar att ta sig till Sverige och Europa. Är det någon som tror att flyktingströmmen minskar på grund av omänskliga byråkratiska beslut? Självfallet inte. Människor på flykt kommer att ta ännu större risker, till ännu större kostnader för att ta sig till det de upplever som möjlig trygghet. Vi kommer även i framtiden se makthavare gråta krokodiltårar över mänskligt lidande. Jag ser det så här. Eftersom rätten att söka asyl är en mänsklig rättighet, då måste vi skapa legala förutsättningar för människor att utöva sin mänskliga rättighet. Att hänvisa människor på flykt till kriminella ogärningsmän, vilket staterna i Europa och Sverige gör, innebär att vi måste se den obehagliga sanningen i vitögat. Sverige önskar inte att de vackra orden skall bli verklighet!

Nu när vi kommit så här långt i våra funderingar, är det bara att öppna ögonen och säga till våra makthavare:

”Vi ser vad ni håller på med, trots era vackra ord! Vi kräver att ni lever upp till humanitet och rimlig mänsklighet och underlättar för människor på flykt, att på legala vägar kunna söka asyl i Sverige och Europa! Det är en skam att ni inte redan beslutat så, men gör det nu! Alla bortförklaringar är uttömda!”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Jag tror Danmarks utrikesminister skulle trivas i Norge!

14 augusti, 2015

Jag har under dagen väntat att det skulle dyka upp dementier på uppgiften att Mobarak skall utvisas efter mer än tio år i Norge. Enligt uppgifter i Åsa Linderborgs krönika är anledningen till varför Mobarak skall utvisas, att hans föräldrar ljög om varifrån familjen kom. Vid det tillfället 2002 var Mobarak 10 år. Nu när han gått i skola i Norge, gift sig och fått barn, då skall han utvisas på grund av föräldrarnas lögn. (Jag vet inte om de verkligen ljög, utan går på norska statens motivering).

Kan det verkligen vara en rättssäker hantering, vare sig juridiskt eller moraliskt, att straffa Mobarak för något hans föräldrar är ansvariga för? Vad skulle den 10-åriga parveln gjort 2002? Skulle han berättat för myndighetspersonen att föräldrarna for med osanning? Det verkar vara, åtminstone i mina ögon, ett orimligt krav på ett barn. Efter alla dessa år straffas Mobarak för föräldrarnas brott. Jag hittar inte ord för vad man skall kalla ett sådant rättsligt förfarande för. Ruttet rättssystem verka lite futtigt.

Jag tror inte ens den vän av ordning, som försvarar de mest bisarra beslut,  kommer i det här fallet att försvara norska statens beslut. Ja förutom Danmarks utrikesminister  då, Han verkar tillhöra gruppen som försvarar vilka dårskaper som helst. I morgon läser vi säkert i nyheterna hur utrikesministern berömmer Norge. Landet där det tas rejäla rasistiska och främlingsfientliga beslut.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Den välsignade mångkulturen i Gävle och Gävleborg

9 augusti, 2015

Jag har ofta förundrat mig över hur ords betydelse förändras över tid. För något år sedan kunde jag läsa, ofta i skilda SD-sammanhang, om ”kulturberikare” som skulle tolkas som gängvåldtäkter utförda av invandrarungdomar, främst med arabisk bakgrund. Den senaste tiden möter jag en märklig tolkning av ordet mångkultur. Ordet ska sägas med viss förakt i rösten, för ordet mångkultur ska tydligen tolkas som kriminalitet! Efter vad jag förstår, fanns det ingen kriminalitet i Sverige, när landet var förment enkulturellt. Två personer framhävs som ytterst ansvariga för utvecklingen, Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt.

Nå, det här är inte inläggets huvudpoäng, utan ska ses som en bakgrund till inlägget som nu följer. I går, lördag den 8 augusti tog jag mig till Gävle för att delta i en evangelieaktion på Stortorget i Gävle. Arrangör av aktionen var Sankt Pauli katolska församling i Gävle. Jag hade lovat församlingens kyrkoherde fader Damian att lämna ett kort vittnesmål vid torgmötet. 16.30 var allt på plats och torgmötet kunde börja. Lite sång, några textläsningar och en predikan med rent profetisk kraft av fader Damian. Fader Damians predikan utgick från berättelsen om Babel i GT och den första pingsten i Jerusalem. Jag tror nog att många vet vad historien om Babel vill berätta. Människorna trodde i sitt övermod att de inte behövde någon Gud och att de av egen kraft skulle kunna bygga ett torn ända upp till himlen. Gud förhindrade förverkligandet av planerna genom att skapa en sådan språklig förbistring att männsikor inte förstod varandra, utan spreds ut i alla riktningar. Så förhöll det sig fram till pingsten då helig Andes utgjutelse föll över lärjungarna, så att de kunde bli förstådda av alla. Pingsten är Guds gåva till mänskligheten och innebar möjligheter till en större samhörighet mellan Gud och människor och mellan människor. Pingsten visar också att alla människor, oavsett hudfärg, färg på ögonen eller hårfärg, är välkomna in i Guds församling. Fader Damian menade med stort allvar, att Sverige som nation och folk lämnat pingsten och gått till Babel och att det var hög tid att vända om, med målsättningen att Sverige återigen skulle bli ett kristet land.

När jag lyssnade på fader Damians predikan fick jag uppslag till mitt vittnesmål. Jag kunde med mitt liv som exempel, bekräfta det fader Damian påpekat. Jag hade vandrat från min ungdoms tro till Babel och befunnit mig där i många år, tills jag blev kallad att börja vandra tillbaka och nu står jag här och knackar på dörren till Sankt Pauli katolska församling och vill in. Åhörarna skrattade välkomnade. Jag kunde sluta här, för det hände inte så mycket mer, men det hände desto mer i tankarna, när jag bearbetade det jag upplevde och upplevt. Det är intressant hur bilden av åhörare blir tydlig, när man står framför dem och talar. Blicken går från det ena hörnet till det andra och hjärnan noterar. I går noterade hjärnan, att åhörarna bestod av människor från Afrika, Latinamerika, Polen, Sverige och så jag, som är en tidig invandrare från Finland. Tanken som slog mig var, att här sitter ett stort antal invandrare, som inte är beredda att anpassa sig till svenska värdringar, utan hävdar med stort självförtroende att det har något att erbjuda Sverige och svenskarna. De står på ett torg i Gävle och säger: ”Tro på Jesus! Han är vägen, sanningen och livet.” De inte bara erbjuder, de vågar också säga: ”Vänd om från Babel och kom till pingstens glädje!” När jag tackade för mig och klev ner, tänkte jag, här ser vi början till det kommande nya Sverige. Många kulturer i en gemenskap, i tro och liv. Det som är möjligt i Sankt Pauli församling, torde vara möjligt i hela landet. Kom ihåg att Sankt Pauli församling är en svensk församling och inte någonting som står utanför de svenska sammanhangen. Mångkulturen i Sankt Pauli församling är och kommer att vara till välsignelse för Gävle och Gävleborg!

När jag lufsade i väg till bilen efter torgmötet tackade jag Gud för nåden, att under några år, få vara delaktig i äventyret!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


En kuggfråga så här på nationaldagen. Vilka får uttrycka kritiska åsikter om Sverige?

6 juni, 2015

Många inser redan här att jag tänker på Samar Al Naher och hennes krönika, ”Jag vill ha en ursäkt och inte en ceremoni” i Aftonbladet. Innehållet i krönikan är intressant, men som så ofta är reaktionerna till det skrivna ännu intressantare. Men först lite bakgrundsfakta: Samar Al Naher kom, som flykting till Sverige 1989 tillsammans med föräldrarna. Vid den tidpunkten var hon ca 7 år. Åren har gått och nu är Samar Al Naher 33 år med en lyckosam, som jag förstår, utbildning i bagaget. Hon har varit studieombudsman på SSU-förbundet, politisk sekreterare i Stockholms stadshus och vikarierat som ledarskribent på Aftonbladet. Så här på avstånd går det väl inte säga annat än att Samar Al Nahar är en rekorderlig medborgare i Sverige. Troligtvis också med kunskaper i samhället lite utöver genomsnittet, men det verkar ändå inte räcka.

I sin krönika skildrar hon sina barndomsupplevelser av att vara flykting och asylsökande i Sverige. Hon ställer behandlingen som asylsökande i förhållande till medborgarceremonierna runt om i landet och menar att hon borde fått en ursäkt för behandlingen som asylsökande i stället för ceremonier, som hon upplevde som ett hån. I grunden ville inte Sverige ha henne och hennes familj här. Det är den upplevelse hon välformulerat beskriver och med en känsla som bär alla kännetecken för en mycket stark personlig upplevelse. I vart fall hade jag inga svårigheter, trots att upplevelserna inte är mina egna, att sätta mig in i hennes känsla av frustration och ilska. Den var och är befogad, enligt min uppfattning.

Självklart har krönikan mötts av många reaktioner och givetvis finns åsikterna om att hon är fel person att föra fram sådana åsikter. Hon borde tigit! Jag kan väl till nöds acceptera de där åsikterna, att invandrare bör tiga och inte kritisera Sverige. Jag har mött dem ända tillbaka till tidigt 50-tal. De första åren i Sverige innebar, t o m på skolgården, att viss kritik inte fick sägas av en invandrare. Och då ska vi minnas att jag flyttade från Finland med svensk identitet! Det som däremot är irriterande och rent av en förolämpning, är när en av riksdagens talmän, Tobias Billström skriver förmanande till Samar Al Nahar, ”Visa lite tacksamhet.” Att tillhöra talmansgruppen, det är inte kattskit det! Det är enbart kungen som i status slår en talman. Nu har en av talmännen tydligt och ljudligt sagt till Samar Al Nahar, du är inte någon riktig svensk, trots ditt medborgarskap. Du ska vara tacksam att du överhuvudtaget får vara här. Du ska inte kritisera! Vad det inte det Samar Al Nahar bittert skrev:

”Vilket hån, ärligt talat. Grattis du fick ett svenskt medborgarskap. Du klarade eldprovet och helvetesprocessen och förnedringen som asylprocessen många gånger innebär, som den gången när du tvingades röntga tänderna för att bli åldersbedömd. Grattis du blev inte tillbakaskickad till den plats du flytt ifrån. Grattis för att du inte blev en av de tusentals flyktingar som Sverige tvångsutvisar till farliga länder varje år.”

Varje invandrare måste inse, enligt Tobias Billström, att det är skillnad på medborgare och medborgare. Man blir inte en fullvärdig medborgare bara för att någon får medborgarskap i Sverige. För det är väl ingen som tror att en ”riktig” svensk skulle fått samma förmanande ord från en talman, när de kritiserar Sverige, som Samar Al Nahar fått sig till livs.

En del medborgare skall vara tacksamma, andra får vräka ur sig vilket strunt som helst!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Är de välkomna om de visar tacksamhet?

4 januari, 2015

De senaste dagarna har Facebook översvämmats av ilskna inlägg mot de flyktingar som protesterade mot att hamna på Grytans flyktingförläggning utanför Östersund. Den kritik, som riktats mot de protesterande flyktingarna, är att de inte visar tacksamhet. När jag läst kritiken eller deltagit i diskussioner har en insikt slagit mig. Är det inte så, att många av dem som kritiserar de protesterande hårdast, överhuvudtaget inte välkomnar flyktingar till Sverige?

Om alla i bussen fallit på knä och kysst marken av tacksamhet, utanför Grytans flyktingförläggning, skulle kritikerna av protesterna öppnat sina famnar och sagt: varmt välkomna! Tillåt mig betvivla!

Om bussens passagerare stilla stigit av bussen och utan protester accepterat att dela rum med sju andra, då skulle de varit en del av den förhatliga massinvandringen. Den här gången kunde de invandringskritiska känna en rättmätig vrede över otacksamheten och då kändes det tydligen gott att få säga: ”Passar det sig inte, då kan ni väl åka tillbaka!”

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

 

 


Hur många minns hur assimileringen gick till?

20 december, 2014

I dagarna har jag ofta haft anledning, att fundera över vad samhällsdebatten egentligen handlar om. Det finns de som hävdar att Sverige måste återgå till modellen att assimilera invandrare till det svenska. Ja, det låter väl snusförnuftigt och bra, men hur såg assimileringsmodellen ut egentligen.

Jag gräver i minnenas brunn och hittar följande. Jag och min familj kom från Finland till Sundsvall 8 januari 1952. Det har jag berättat om många gånger. Dagen efter traskade jag med pappa till Skönsmons skola, som den förste eleven från Finland. Jag var privilegierad, jag kunde svenska och kände mig som svensk. Så långt allt gott och väl, men jag drabbades av Björn Söders definition av det svenska. Det räckte inte med att jag såg mig själv som svensk, min omgivning skulle också betrakta mig som svensk. Vilket min omgivning inte gjorde. Jag blev förpassad till den finska nationen och fick i och med det en mycket stark finsk identitet. Fortfarande kan jag nästan må fysiskt illa när Finland förlorar mot Sverige i vilken idrott som helst. Oavsett små förtretligheter, så var jag priviligierad. Jag kunde som sagt språket och det kunde ingen ta ifrån mig.

Lika lätt var det inte för de barn som kom åren efter till Sundsvall och Skönsmons skola. De barn som hade oturen att vara i samma ålder som jag, när jag kom, placerades i en skolklass och där satt de tills de lärt sig svenska! Om de nu lärde sig svenska? Men det var ju inget problem, de skulle ju arbeta på Gränges Aluminium, när de vuxit sig stora. På Gränges behövdes inga språkkunskaper. För det var ju så, att de vuxna från Finland behandlades på samma sätt som barnen. De kom till fabriken fick sina arbetskläder, sin lönebricka och ett skåp, där kläder kunde förvaras och sen ut i fabriken! En del lärde sig svenska, andra inte, men det var inget problem. De kunde arbeta.

Jag förstår inte riktigt vurmen för gångna tiders assimileringspolitik. Jag vet inte hur mycket svenskar, om det nu var ambitionen, alla de finnar blev, som kom till Sundsvall på 50-talet. För min del anser jag, i motsats till skilda slag av politiska strömningar och köksbordsfilosofer, att besluten om att barn till invandrare skulle ha rätt till modersmålsundervisning var mycket bra. Rättigheten var human mot barnen och var också på alla sätt ett effektivt sätt att ge barnen kunskaper i svenska, men också kunskaper i alla andra skolämnen. Finska föreningar tuffade till sig och lyckades också på många orter i Sverige utverka sammanhållna finska skolklasser. Jag har inte läst någon rapport, att de skulle ha sämre skolresultat i några ämnen, inklusive svenska, än svenska skolor.

Orsaken till att Björn Söder och köksbordsfilosoferna så starkt argumenterar mot modersmålsundervisningen är inte, att de kunnat visa, att barnen blir sämre på att tala svenska, utan att modersmålsundervisningen tenderar att stärka barnens identitet med den egna kulturen. Lite som Soran Ismails påstående att han känner sig 100% kurd och 100% svensk. Ni vet den där känslan av stolthet som amerikaner känner när de säger att de är svenskamerikaner. Jag är också övertygad om att Sverige, under hela sin påstådda assimileringsperiod, var väl så mångkulturellt som dagens Sverige. Det bildades mängder av finska föreningar, där det talades finska, lästes finska böcker och tidningar, där samhällsutvecklingen diskuterades utifrån den finska invandringens perspektiv. Det dansades finsk tango och sjöngs sånger med molltoner och jag skulle tro att det också frodades fördomar mot det svenska. Alla invandrargrupper hade samma utveckling, det bildades mängder av invandrarföreningar runt om i landet, med kulturella uttryck som inte alltid kunde kallas svenska.

Jag förstår inte problemet. Ur arbetskraftsinvandringens mångfald växer det fram en ny svenskhet eller svensk identitet. om ni så vill. Sverige är inte samma land, vare sig kulturellt eller juridiskt som den var när jag klev av tåget i Sundsvall den där januaridagen 1952 och fick smaka på nått så vidrigt som fläskpannkaka på KP-baren! Av alla dessa möten mellan kulturer växte det fram något nytt och givetvis fortsätter den utvecklingen även i framtiden. Det går kanske inte alltid att säga på vilket sätt förändringen sker, men den sker och det går kanske först i efterhand att notera skillnaden.

Den förändring jag gläds mest åt, så här i efterhand, är förbuden mot aga i skolan och i hemmen. Vilken kulturell landvinning! Förändringen har vad jag förstår ingenting med invandringen att göra, annat än möjligen, den öppenhet för det nya, som invandringen öppnade för.

 


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 34 andra följare