Är de välkomna om de visar tacksamhet?

4 januari, 2015

De senaste dagarna har Facebook översvämmats av ilskna inlägg mot de flyktingar som protesterade mot att hamna på Grytans flyktingförläggning utanför Östersund. Den kritik, som riktats mot de protesterande flyktingarna, är att de inte visar tacksamhet. När jag läst kritiken eller deltagit i diskussioner har en insikt slagit mig. Är det inte så, att många av dem som kritiserar de protesterande hårdast, överhuvudtaget inte välkomnar flyktingar till Sverige?

Om alla i bussen fallit på knä och kysst marken av tacksamhet, utanför Grytans flyktingförläggning, skulle kritikerna av protesterna öppnat sina famnar och sagt: varmt välkomna! Tillåt mig betvivla!

Om bussens passagerare stilla stigit av bussen och utan protester accepterat att dela rum med sju andra, då skulle de varit en del av den förhatliga massinvandringen. Den här gången kunde de invandringskritiska känna en rättmätig vrede över otacksamheten och då kändes det tydligen gott att få säga: ”Passar det sig inte, då kan ni väl åka tillbaka!”

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

 

 


Hur många minns hur assimileringen gick till?

20 december, 2014

I dagarna har jag ofta haft anledning, att fundera över vad samhällsdebatten egentligen handlar om. Det finns de som hävdar att Sverige måste återgå till modellen att assimilera invandrare till det svenska. Ja, det låter väl snusförnuftigt och bra, men hur såg assimileringsmodellen ut egentligen.

Jag gräver i minnenas brunn och hittar följande. Jag och min familj kom från Finland till Sundsvall 8 januari 1952. Det har jag berättat om många gånger. Dagen efter traskade jag med pappa till Skönsmons skola, som den förste eleven från Finland. Jag var privilegierad, jag kunde svenska och kände mig som svensk. Så långt allt gott och väl, men jag drabbades av Björn Söders definition av det svenska. Det räckte inte med att jag såg mig själv som svensk, min omgivning skulle också betrakta mig som svensk. Vilket min omgivning inte gjorde. Jag blev förpassad till den finska nationen och fick i och med det en mycket stark finsk identitet. Fortfarande kan jag nästan må fysiskt illa när Finland förlorar mot Sverige i vilken idrott som helst. Oavsett små förtretligheter, så var jag priviligierad. Jag kunde som sagt språket och det kunde ingen ta ifrån mig.

Lika lätt var det inte för de barn som kom åren efter till Sundsvall och Skönsmons skola. De barn som hade oturen att vara i samma ålder som jag, när jag kom, placerades i en skolklass och där satt de tills de lärt sig svenska! Om de nu lärde sig svenska? Men det var ju inget problem, de skulle ju arbeta på Gränges Aluminium, när de vuxit sig stora. På Gränges behövdes inga språkkunskaper. För det var ju så, att de vuxna från Finland behandlades på samma sätt som barnen. De kom till fabriken fick sina arbetskläder, sin lönebricka och ett skåp, där kläder kunde förvaras och sen ut i fabriken! En del lärde sig svenska, andra inte, men det var inget problem. De kunde arbeta.

Jag förstår inte riktigt vurmen för gångna tiders assimileringspolitik. Jag vet inte hur mycket svenskar, om det nu var ambitionen, alla de finnar blev, som kom till Sundsvall på 50-talet. För min del anser jag, i motsats till skilda slag av politiska strömningar och köksbordsfilosofer, att besluten om att barn till invandrare skulle ha rätt till modersmålsundervisning var mycket bra. Rättigheten var human mot barnen och var också på alla sätt ett effektivt sätt att ge barnen kunskaper i svenska, men också kunskaper i alla andra skolämnen. Finska föreningar tuffade till sig och lyckades också på många orter i Sverige utverka sammanhållna finska skolklasser. Jag har inte läst någon rapport, att de skulle ha sämre skolresultat i några ämnen, inklusive svenska, än svenska skolor.

Orsaken till att Björn Söder och köksbordsfilosoferna så starkt argumenterar mot modersmålsundervisningen är inte, att de kunnat visa, att barnen blir sämre på att tala svenska, utan att modersmålsundervisningen tenderar att stärka barnens identitet med den egna kulturen. Lite som Soran Ismails påstående att han känner sig 100% kurd och 100% svensk. Ni vet den där känslan av stolthet som amerikaner känner när de säger att de är svenskamerikaner. Jag är också övertygad om att Sverige, under hela sin påstådda assimileringsperiod, var väl så mångkulturellt som dagens Sverige. Det bildades mängder av finska föreningar, där det talades finska, lästes finska böcker och tidningar, där samhällsutvecklingen diskuterades utifrån den finska invandringens perspektiv. Det dansades finsk tango och sjöngs sånger med molltoner och jag skulle tro att det också frodades fördomar mot det svenska. Alla invandrargrupper hade samma utveckling, det bildades mängder av invandrarföreningar runt om i landet, med kulturella uttryck som inte alltid kunde kallas svenska.

Jag förstår inte problemet. Ur arbetskraftsinvandringens mångfald växer det fram en ny svenskhet eller svensk identitet. om ni så vill. Sverige är inte samma land, vare sig kulturellt eller juridiskt som den var när jag klev av tåget i Sundsvall den där januaridagen 1952 och fick smaka på nått så vidrigt som fläskpannkaka på KP-baren! Av alla dessa möten mellan kulturer växte det fram något nytt och givetvis fortsätter den utvecklingen även i framtiden. Det går kanske inte alltid att säga på vilket sätt förändringen sker, men den sker och det går kanske först i efterhand att notera skillnaden.

Den förändring jag gläds mest åt, så här i efterhand, är förbuden mot aga i skolan och i hemmen. Vilken kulturell landvinning! Förändringen har vad jag förstår ingenting med invandringen att göra, annat än möjligen, den öppenhet för det nya, som invandringen öppnade för.

 


En kort vägledning om hur motioner skall läsas.

17 december, 2014

I början av 60-talet var jag på min första SSU-kurs på Bommersvik. Kursen pågick en vecka och en av föreläsarna var Olof Palme. Det är bara en liten skrytsam sidoinformation! På kursen fick vi lära oss en hel del mötesteknik, lite talarövningar och vår första introduktion i motionsskrivande. Personligen har jag inte ofta använt mig av möjligheten, att genom motioner påverka i politiken, men kunskaperna från den första introduktionen på Bommersvik utvecklades och under många år ledde jag kurser i föreningskunskap, styrelsearbete, protokollskrivande och också i motionsskrivande.

Motionsskrivandets hantverk är i grunden enkelt. Det gäller att formulera ett förslag till beslut. I föreningslivet kallas det för att-satser. Till att-satserna kan det vara lämpligt att tillfoga en förklaring till varför förslaget ställs. Texten kan vara kort eller lång. Den kan vara agitatorisk, men också saklig. Jag brukade på mina kurser förorda att inte bli för långrandig i brödtexten till motionen, utan lägga mycket tankeverksamhet på att-satserna. För oavsett om man skriver en motion till en förenings årsmöte, representantskap, kommunfullmäktige, riksdag eller kyrkomötet, så är det enbart om att-satserna som beslutet tas. Motiven blir aldrig klubbade, de finns bara där som utfyllnad.

Varför tar jag mig tid att skriva om något så elementärt? Skälet är att jag upplever att Kent Ekeroth (SD) i en motion till riksdagen, Reformering av lag om behandling av personuppgifter, mycket skickligt får många debattörer, att ägna tid och argumentationskraft för att bemöta Kent Ekeroths brödtext om nyttan av att kriminalvården får möjligheter att registrera invandrare och även andra generationens invandrare. I sig en intressant diskussion, men nu till det viktiga. Handlar Kent Ekeroths förslag till beslut om kriminalvårdens behov? Döm själva:

”Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att förändra lagarna för att möjliggöra fördjupade statistiska underlag om invandring och personer med invandrad bakgrund.”

Hur jag än läser förslaget till beslut, kan jag inte hitta något som avgränsar registreringen till kriminalvården eller begränsar registret till andra generationens invandrare. Med ett sådant beslut i ryggen skulle registreringen och statistik inhämtningen kunna handla om vad som helst. Inte heller begränsas den fördjupade statiska underlaget till andra generationens invandrare, utan Kent Ekeroth föreslår att det ska gälla personer med invandrad bakgrund. Var upphör en persons invandrar bakgrund? Vi vet efter Björn Söders förklaring om nationer i Sverige, att en person med invandrad bakgrund kan tillhöra en främmande nation i princip i hur många generationer som helst och det oavsett om personen är svensk medborgare eller inte.

Kent Ekeroths manipulativa sätt att skriva motivtexten, påminner om en varning vi fick på en kurs för blivande fackliga ledamöter i bolagsstyrelser. Föreläsaren beskrev hur en styrelse kunde bli manipulerade av en VD. Föreläsaren berättade om ett fall där en VD ville få styrelsens godkännande för att bygga ett nytt kontorshus. Han presenterade för styrelsen en ritning på bygget, men styrelsen fick också studera en detaljerad modell av styrelserummet. Styrelsen studerade med förtjusning  modellen. De godkände VD:s förslag om en ny kontorsbyggnad, men var det inte styrelserummet de godkände? Det andra kom med på köpet.

Visst kan Ekeroths förslag till beslut användas inom kriminalvården, men det kan också användas på många andra sätt. Tänk på FRA-lagen, den skulle vara ett hjälpmedel mot farlig terrorism, men vi vet att den kan och används också i andra syften. Målar jag fan på väggen? Inte då, han har suttit där ett tag nu, mitt målande förutan!

Lyd mitt råd, läs och begrunda förslaget till beslut och lägg inte krut på motivtexten. Den texten blir aldrig en del av propositionsordningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Argumenten skiljer sig, men resultatet är detsamma. Alla är inte välkomna!

24 augusti, 2014

Den 21 augusti hamnade en text av Richard Dawkins på min nyhetssida på Facebook. I texten hävdar Dawkins att det är omoraliskt att inte abortera ett foster med anlag för Downs syndrom. Människor med Downs syndrom är ju bara ett problem för sina föräldrar och sig själv. De bidrar inte heller till utvecklingen i samhället. Läs själv texten jag länkar till och alla de länkar ni hittar i artikeln. Säg sen om mitt omdöme, att Richard Dawkins åsikter är öppet fascistoida, skulle vara felaktiga. Men ska jag backa från mitt omdöme, då måste argumenten vara mycket övertygande.

När jag läste artikeln om Richard Dawkins åsikter, då kändes det helt naturligt att jag påminde mig Statens Medicinsk-Etiska Rådets ställningstagande i samma fråga. Tuulikki Koivunen Bylund är en av undertecknarna av rådets rekommendation. Statens Medicinsk-Etiska råd är inte så rakt på sak som Richard Dawkins, men samtidigt måste det ju finnas någon grund varför staten önskar erbjuda kvinnor fosterdiagnostik. Självklart ser staten att det är problem med människor med funktionsbegränsningar och helst ser att sådana individer inte föds. Jag vill uppmana alla att läsa hur Statens Medicinskt-Etiska råd, inklusive Tuulikki Koivunen Bylund, argumenterar. Argumenten slinker som prästens lilla kråka än hit, än dit och än slinker hon ner i diket. Från diket hör vi, att det är moraliskt helt acceptabelt och inte bara acceptabelt, det är också önskvärt, att staten erbjuder kvinnor fosterdiagnostik. Jag skrev ett inlägg om Statens Medicinskt-Etiska Råds ställningstagande här.

Det är bara att konstatera att Statens-Etiska Råds ställningstagande, trots de fina orden, hamnar exakt där Richars Dawkins står. Alla är inte välkomna att födas. Ett skrämmande budskap till alla människor som är födda med en funktionsnedsättning. I dag sorteras Downs syndrom bort, i morgon alla andra. Jag känner stor sorg över, att Svenska kyrkan ger legitimitet till en sådan utveckling.

Jag har också försökt få svar från landstingspolitiker i Gävleborg. Jag skrev en insändare som HT vänligt nog lät publicera den 28 februari. Jag skrev ett antal frågor, men våra förtroendevalda är fega och undvek att svara. Jag publicerade insändare också i ett blogginlägg, men det är väl lite förmätet att tro, att förtroendevalda skulle ha tid att läsa mina blogginlägg. Men tro nu inte att jag inte är glad över alla er andra som läser och ibland också kommenterar, det är jag!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 


Upp till kamp mot alla förtryckande minoriteter! Ropen skallar renar åt alla!

9 februari, 2014

Jag har genom åren med stor förvåning, men ändå med viss ömhet tagit del av alla påståenden om att det egentligen är så, att majoriteten i Sverige är lever under förnedrande förtryck från skilda minoriteter. Ni har säkert hört någon med darr på rösten beklagat sig över att vi ”svenskar” inte får kalla en invandrare för ”blatte” men en invandrare för kalla en svensk för ”Svenne” utan att bli anklagad för rasism. Oerhörd orättvisa, som bara visar vilka som har makten i Sverige.

Inte får majoriteten tala om, utan att bli anklagade för rasism, att den invandrande minoriteten får gigantiskt stora bidrag, så de slipper arbeta. Det är bara svenskar som straffas, när de begår brott. Invandrarna frikänns, men i samma utandning hävdar samma personer, att våra fängelser är överfyllda av kriminella invandrare. Hur de nu får den logiken att hänga samman?

Nu har Sverigedemokraterna hittat en ny förtryckande orättvisa. Det är bara samer som har rätt att bedriva rennäring! Denna oerhörda orättvisa, måste varje rättskaffens svensk protestera emot. Tillsammans måste vi gå man ur huse och ropa ”Ropen skalla renar år alla!” (Ta nu inte ”alla” alltför bokstavligt. ”Alla” inbegriper självfallet inte invandrare.  Hur skulle det se ut om invandrare tillerkändes den urgamla rätten att bedriva rennäring, när inte ens ursprungsbefolkningen får det.) Jag för min del anser att SD skall ta ytterligare några steg i kampen mot den förtryckande minoriteten. Är det inte lite märkligt att invandrare har rätten att välja var de får bo? Hederliga svenskar är hänvisade till en boskapsdjungel, där knappt pengar ger någon tillgång till bostad. Invandrarna pekar på en stadsdel och vips har de ett bostadsområde de kan kalla sin egen. Vore det inte på tiden, ett supervalår, att demonstrera under parollen: ”Ropen skallar ett ghettoområdet åt alla!” (Ja självfallet inte åt invandrare och alla de samer som flyttar från renbetesområdena, där de längre inte har någon plats.) Det är väl på tiden att vi svenskar får förtursrätt till kackerlackor, läckande kranar och trasiga toaletter.

Nu ska jag ta mig till en psalmgudstjänst i Norrbo kyrka. Dagens inlägg blir inte klokare än så!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Vilken märklig inställning

27 maj, 2013

Läser i DN om ett ytterst märkligt uttalande av en socialdemokratisk minister i Danmark. ”Invandrarföräldrar i Danmark bör kunna straffas ekonomiskt om de inte bryr sig om sina söners uppfostran. Det är innebörden av nya signaler från social- och integrationsministern, socialdemokraten Karen Hækkerup.”

Undras om Danmark håller sig med landshövdingar, som vi har Sverige. I så fall har Karen Hækkerup, likt Barbro Holmberg på sin tid, med råge kvalificerat sig för ett sådant uppdrag. Och sen talar vi inte mer om den saken! Egentligen är det förvånande vad socialdemokratiska integrationsministrar kan häva ur sig. Både i Sverige och i Danmark.

”Med tydlig adress till danska invandrarföräldrar säger Hækkerup till tidningens Berlingske Tidende att hon vill aktivera föräldrar som sitter bakom ”nedrullade gardiner” med ”tända paraboler”. Undras om inte ett sådant uttalande skulle bli ett uteslutningsärende i Sverigedemokraterna?

När jag återigen skriver i frågan, vill jag påminna om att jag länge väntat på mediedrevet mot Ilmar Reepalus och Morgan Johanssons beryktade förslag om temporärt medborgarskap, som av någon anledning av medierna inte ansågs som en fråga av större nyhetsvärde. Vad jag förstår anser också Socialdemokraterna att både Reepalu och Johansson är hedervärda representanter för partiet. Det bör alla väljare ha i åtanke, när de lägger sin röst i kommande val.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Det är lätt att förstå Nalin Pekguls upprördhet

19 april, 2013

När jag läser Nalin Pekguls debattartikel i DN, i vilken hon kommenterar debatten kring Islamiska förbundet och organisationens agerande. Läs artikeln, den ger insikter, men också många nya infallsvinklar.

Om jag mot förmodan, nu på gamla dar skulle emigrera till något land med en helt annan majoritetskultur än den svenska, då skulle jag givetvis söka en kyrka snarlik den som jag är van vid här i Bjuråker-Norrbo. I övrigt skulle jag försöka orientera mig i politik, kultur och hur staten är uppbyggd. Kort sagt försöka bli så integrerad som möjligt, som en snart 70-åring hinner med innan han dör.

Tänk er då min förvåning, när jag upptäcker, att min identitet reducerats till att enbart vara kristen och att den kristna identiteten bestäms i samtal mellan en enda kristen organisation och statliga institutioner, landets dominerande trossamfund och det övriga civila organisationslivet. Om jag skulle protestera och säga, att den där kristna organisationen inte representerar mig och mina åsikter, vore det inte märkligt om jag av de ivriga samtalspartnerna nästan skulle betraktas som okunnig och uppmuntra till kristofobiska strömningar i landet?

Nå, det här ett tänkt och mycket osannolikt scenario för min del, men för Nalin Pekgul är det en realitet. Hon erkänns inte vara troende muslim, utan hon måste påminna oss om, att hon på sin tid var den första muslimen i Sveriges riksdag. Till råga på allt har hon också varit adjungerad Socialdemokraternas högsta ledning, som ordförande för Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Nalin Pekgul säger med stor kraft att Islamiska förbundet inte representerar henne och inte heller majoriteten av muslimer i landet. Lyssnar Peter Weiderud och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet på vad Pekgul säger? Det verkar inte så, utan de förbehåller sig rätten att avgöra vem som är riktig muslim och dit räknas tydligen inte Nalin Pekgul. Hon får vara glad om hon inte blir betraktad som islamofob. Peter Weiderud, däremot stoltserar med att han minsann också haft samma kontakter som Islamiska förbundet och det är ju sant. (Kan inte låta bli en personlig och kanske en illvillig fråga till Seglora Smedja. När får vi läsa en ledare med rubriken ”Var går gränsen, Socialdemokrater för tro och solidaritet?”) Peter Weiderud skriver också: ”Här finns möjligheter att återta det stora förtroende vi haft hos Sveriges praktiserande muslimer.” Sug på den karamellen Nalin Pekgul, du räknas säkert inte till de praktiserande muslimerna! Trösta dig med, att med den snäva definition på praktiserande som Peter Weiderud gör sig tolks för, så finns det inte många praktiserande kristna medlemmar i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Jag har vissa insikter efter ett antal år som medlem i Broderskap och ett år som distriktsordförande i Västmanland.

Det som ställer till det för många socialdemokrater och vilket de har svårt att förklara, om nu viljan skulle finnas, som jag på goda grunder upplever inte finns. Nalin Pekgul hänvisar inte enbart till skrivna texter eller samtal i slutna mötesrum. Hon hänvisar till en verklighet hon upplevt och ser. Hon skriver i sin debattartikel: ”Det hade kunnat betyda en hel del om Omar Mustafa i sin kamp för jämställdhet tydligt hade tagit avstånd från hån och trakasserier som drabbar muslimska kvinnor i Tensta och Rinkeby som inte bär slöja eller som tar sig ton i det offentliga rummet. Men det har han hittills inte gjort.” Helt rätt! En inställning som inte resulterar i en handling, blir bara en inställning utan praktiskt värde. Om verkligheten är så, som Nalin Pekgul och många andra med stora erfarenheter av samma verklighet hävdar, då är det ju märkligt att företrädare för Islamska förbundet och Unga muslimer inte tar täten och försvarar kvinnor mot trakasserier för att de inte klär sig rätt. Jag må vara illvillig, men jag tolkar passiviteten, som ett accepterande av trakasserierna eller som Nalin Pekgul också visar i debattartikeln att medlemmar i Islamska förbundet deltar i verksamheten. Islamistiska organisationer har en förkärlek att vilja visa sin tro genom att kontrollera kvinnors klädsel, sexuella aktiviteter, krav på underordning och helst vara osynlig i det offentliga rummet. Det här gäller inte enbart islamister, utan liknande inställningar finns t ex också hos ortodoxa judar i Israel. Självklart får människor leva sin tro, men att påtvinga andra sitt levnadssätt är fel och måste med kraft motarbetas. Det är det som är den stora poängen med Nalin Pekguls debattartikel. Väl så!

När jag skrivit de tidigare artiklar i ämnet och också nu när jag är på väg att avsluta det här inlägget har jag slagits av att jag nog hamnat i en tvåfrontsstrid. Genom åren har jag mött, främst från främlingsfientliga krafter, men också från andra, att det pågår en islamisering i många av våra förorter och det sker inte av en slump, utan det visar på islams rätta natur. Jag har ofta, oftast utan resultat, protesterat och hävdat att islam inte kan definieras så enkelt, utan islam är större än så. När jag skrivit eller i diskussioner hävdat ståndpunkten, har jag ofta haft personer som Nalin Pekgul i tankarna. I dagarna upplever jag, till min stora förvåning och sorg, att så många som jag sett som allierade i striden mot de främlingsfientliga krafternas argumentation, verkar ha en liknande ståndpunkt om vad som kännetecknar en sann praktiserande muslim.

Tvåfrontsstrid eller inte. Jag backar inte steg från det som är sant och rätt! Tro inte något annat!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 30 andra följare