Det är skönt när ”innegänget” har inflytandet i en församling

2 april, 2017

I dag hade jag förmånen att för första gången, efter att jag blivit upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap,  delta på en församlingsstämma. Stämman hade att godkänna bokslut för 2016 och verksamhetsberättelse, också för 2016. Det var inga märkvärdigheter, utan det kändes som vilket annat föreningsmöte som helst, vilka jag bevistat i parti och minut genom åren.

Det som möjligt kändes lite märkligt, efter de erfarenheter jag haft i Svenska kyrkan, var att de som tog besluten var det farliga ”innegänget”, som många nomineringsgrupper inom SvK varnar för. Efter att ha deltagit i ett antal mässor  i  Vår frus kyrka i Västerås, så kände jag igen de flesta deltagarna, som utgjorde församlingsstämman.

Personligen kände jag en stor lättnad, att få det bekräftat att det inte behövs nomineringsgrupper för att en församling och kyrka ska fungera demokratiskt. Det är Kyrkan självt som tar ansvar för hur Kyrkan ska styras och av vilka. Det är ju så en organisation ska fungera. När jag återkom till Svenska kyrkan i början på 90-talet, upplevde jag det som mycket märkligt, att S-föreningen frågade om jag ville bli invald i kyrkofullmäktige. Jag kände i grunden samma främlingskänsla, när jag nominerades av partipolitiskt oberoende nomineringsgrupper. Jag var van från t ex Metall, att det var organisationens valberedning som frågade om jag ville ställa upp som kandidat till ordförande för Material- och Transportgruppen på ASEA. Det var ASEA-klubbens valberedning som frågade om jag ville bli klubbens jämställdhetsansvarig. Jag svarade ja på bägge valberedningarnas frågor och det var de aktiva medlemmarna i Metall, som valde mig. De kände mig för att jag var en del av de aktiva i klubben. Jag deltog på medlemsmötena och andra klubbaktiviteter. Den känslan kände jag i dag på församlingsstämman. Jag är en stolt medlem av ”innegänget” och kan ni förstå att jag känner stor trygghet, när jag vet att det är församlingens aktiva, som utgör de förtroendevalda i församlingen.

Det är gott att få känna sig hemma i en normal och känd föreningskultur. Och kan ni tänka er, det verkar som att organisationsmodellen fungerar både lokalt här i Sverige och globalt!


Första mässan efter upptagningen

19 februari, 2017

Som jag tidigare rapporterat, att jag förra helgen blev upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap. Upptagningen kändes högtidlig, men samtidigt lite pirrig och jag kan inte helt förneka att det kändes lite genant, att stå framför församlingen i Gävle, när de applåderade ceremonin var över. Det kändes som om jag rodnade. Den överskuggande känslan var ändå den stora glädjen över att äntligen vara framme!

Nu har det gått en vecka och jag var på min första högmässa i här i Västerås efter upptagningen. Jag kände större hemkänsla än jag gjort alla de tidigare gången jag deltagit i kvällsmässor och högmässor. Jag kände rent fysiskt, att jag nu hade hemortsrätt i gemenskapen i Västerås, men också en gemenskap med hela den världsvida kyrkan. Att tillsammans med systrar och bröder gemensamt delta eukaristin var stort! Samtidigt som det var vardagligt och nära.

Jag hoppas jag får många år till, där jag får uppleva samma känsla av storhet, hela himlen deltar ju, men också den vardagliga känslan av närhet som bara en församlingsgemenskap kan erbjuda!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Ni får gärna kalla mig för Maximilian, för numer heter jag så också

14 februari, 2017

På vägen till upptagning och konfirmation är det många viktiga beslut som måste tas. T ex att hitta faddrar och besluta om konfirmationsnamn. Beslutet om faddrar tog jag redan i april 2015. Det fanns inga andra alternativ än Elisabeth och Per-Olof, som tur var så ställde de upp och har stöttat mig hela vägen till upptagningen och konfirmationen. Lika lätt var det att ta beslutet om konfirmationsnamnet. Jag skrev tidigt ett blogginlägg, där jag utnämnde Sankt Maximilian till min extra vän i himlen. Den Maximilian jag tänker på är Maximilian Kolbe. Maximilian var en franciskanermunk, som avled 14 augusti 1941 i Auschwitz, efter att självmant ha bett att få bli utbytt mot ett tilltänkt offer. Istället för att jag gör en tafatt sammanfattning av Maximilian Kolbes liv och öde, läs här.

Första gången jag hörde talas om Kolbe var i slutet av 80-talet. Jag minns hur hans öde grep tag och fick mig att svälja gråten, där jag satt i läsfåtöljen. När jag blev kristen 1991 hade jag två följeslagare vid min sida: Dietrich Bonhoeffer, som den aktive och Maximilian Kolbe mer i skymundan, men han fanns hela tiden där och gjorde sig påmind. En tid innan jag tog steget att ansöka om att bli upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap, möttes Maximilian Kolbe och jag och nu blev Maximilian den aktive! Vid en gudstjänst i Norrbo kyrka predikade komminister Bengt Wiklund bl a över Maximilian Kolbe och då svalde jag inte gråten, utan lät tårarna falla fritt. I en studiecirkel i församlingen om Fransiskus av Assisi var det naturligt av vi ägnade minst en cirkelsammankomst åt Maximilian Kolbe.

När jag sen lämnade Svenska kyrkan och sökte mig till Katolska kyrkan, var det naturligt att jag redan då utsåg sankt Maximilian till min extra vän i himlen.

Det kan säkert tyckas, att jag hittat ett föredöme långt utöver min förmåga att ens komma i närheten av. Kan så vara, men Sankt Maxmilian är verkligen ett föredöme att sträva mot och i än högre grad, ett kraftfullt skyddshelgon att hålla i handen. För att inte lägga allt på Sankt Maximilian ber jag också ofta om förstärkning från Sankta Rita – de omöjliga fallens helgon.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Jag är upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap! Meddelas endast på detta sätt.

12 februari, 2017

I dag blev jag upptagen i den Katolska kyrkan vid en mässa Sankt Pauli församling i Gävle. Jag är alldeles för trött och omtumlad för att klara av att avge någon längre rapport. Rapporterna får vänta till senare tillfällen.

Jag har nu offentlig bekänt, (högt och ljudligt och utan darr på rösten) att ”Allt som den heliga Katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag.” När jag gjorde det, upplevde jag samtidigt en stor trygghet, för jag kände att löftet var ömsesidigt. Jag behöver inte vara oroad över, att när jag går ut från mässan, att kyrkan inte följer med mig ut på kyrktrappan.

Den tryggheten har jag inte alltid känt under min trosvandring. Jag skrev ett blogginlägg maj 2015: ”Jag vill tillhöra en kyrka som jag kan lita på, när jag kliver ut på kyrktrappan!”

Jag tror eller rättare sagt är övertygad om att nu tillhör jag en Kyrka att lita på!

Jag återkommer i ämnet, det kan ni vara övertygade om. Ni vet, det hjärtat är fullt av, det vill munnen tala om.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Dags för årets första undervisning av biskop Barron

24 januari, 2017


Igenkännandets glädje

15 januari, 2017

Om drygt en timme skall jag kliva på bussen till Oxbacken, för att ta mig till mässan i Vår frus kyrka. Trots sjukdomar, som gjort att jag inte orkat ta mig till så många mässor som jag skulle önskat, så har det ändå blivit en hel del besök. Både högmässan på söndagar, men också en hel del kvällsmässor.

Efter att jag börjat delta i mässorna i Vår frus kyrka, så slår en tanke mig nästan vid varje mässa: Här sker det inte någon förnyelse av agendan mellan söndagarna eller beroende av vilken präst som leder mässan. I början när jag gick på mina första mässor i Jesu Hjärtas kapell i Sörforsa, försökte jag hänga med i agendan. Det var svårt, jag fattade aldrig vilken av de de fyra eukaristiska bönerna som var aktuell just den söndagen. Efter några söndagar insåg jag att jag inte hade någon anledning att läsa det jag hörde prästen säga. Letandet i agendan störde bara och tog mental kraft, att jag inte var  fullt ut delaktig i mässan, utan satt med näsan i agendan istället.

Nu efter snart tvår år, hänger jag med utan agendan. Det är det som är igenkännandets glädje. Mässan är alltid likadan. Den är lätt att lära sig och är det något jag missar, så gör det inte så mycket. Igenkännandet skapar också en trygghet hos mig som deltagare i mässan. Jag behöver inte grubbla över om prästers nycker att ändra i benämningar av treenigheten. Ändringar som säkert är fromma, men om de är de rätta, det kan en vän av ordning undra över. Inte behöver jag heller fundera över om druvsaft kan ersätta vin eller om bröd bakat på potatismjöl och majsstärkelse kan sägas vara Kristi kropp och blod. (Jag är inte upptagen än i Katolska kyrkans gemenskap, så rent praktiskt har jag än inte kunnat vara delaktig i själva mottagandet bröd och vin, men jag är delaktig i den himmelska närvaron i mässan.)

En konsekvens av att mässan är likadan söndag efter söndag, är en medveten och kunnig skara av deltagare i mässan, vilket gör att den skaran också är ett starkt försvar mot avvikelser. Den tanken får jag utveckla i ett annat blogginlägg.

Nu är det dags att börja förberedda den korta promenaden till bussen och mässan kl 11.00!

 

 


Där Herren reser sitt tempel, slår djävulen upp sitt tält!

28 november, 2016

När jag lyssnade till biskop Robert Barrons korta föreläsning, kom jag att tänka på en gudstjänst på en domsöndag i Bjuråkers kyrka för ganska många år sedan nu. Lena Funge inledde sin predikan med just den meningen: ”Där Herren reser sitt tempel, slår djävulen upp sitt tält. Det var en sån där predikan, som tog tag och lagrades i minnets mer aktiva delar.

Jodå, Djävulen är en realitet!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,