Jesus Hjärtas kapell i Sörforsa mitt andliga hem

20 november, 2017

I helgen besökte jag mina faddrar Elisabeth och Per-Olof i Sörforsa. Det blev en mycket givande helg. Många samtal om Katolska Kyrkan, om tro men också lite spekulationer. Jag ställde mig frågan, varför det finns så många som hävdar att efter bebådelsen, Josefs dröm, att det kommande barnet var avlad av den helige Ande, allt återgick till det vardagliga. Det måste ju ha varit en fullständig omvälvande händelse! Drabbade av Gud! Maria utbrister i en lovsång, som visar att hon förstod vad som skett. Är det verkligen, i det läget, så svårt att förstå, att hela livet får en helt ny vändning för Josef och Maria? De har svarat ja till ett oerhört stort uppdrag, som ständigt måste varit i deras tankar.  Ändå verkar många anse, att Josef och Maria, på något sätt återgick till ett vardagsliv, där allt det stora, tillfälligtvis skulle vara gömt, någonstans i minnenas stängda kammare. Jag förstår inte behovet av den förminskningen av Maria. Tankarna kom efter att vi tittat på en undervisning, av biskop Baron om Maria roll i Katolska kyrkan. Återigen fick jag det bekräftat, trots mina något grunda kunskaper, att Kyrkans lära om Maria är helt korrekt, som också bekräftas av Tradition och Skrift.

På lördag var det undervisning med efterföljande mässa och kyrkkaffe. Fader Damian fokuserade undervisningen på Kyrkans läroämbete. Bl a ägnade fader Damian stor del av tiden till att beskriva biskoparnas och prästernas roll att vara församlingens tjänare. I sin predikan under mässan fördjupade han synen, när han beskrev relationen mellan präst och församling som ett äktenskap, i vilken de regler och förväntningar på äktenskapet, som Paulus beskriver, är helt och fullt giltiga. Under det mycket långa kyrkkaffet flöt samtalet vitt och brett, som de så ofta gör mellan vänner, som är trygga i sin relation.

Helgen avslutades hos Susanne och Staffan, där vi traditionsenligt såg en film. Den här gången om två kloster i Norge. När jag 2015 ansökte om att bli upptagen i Katolska Kyrkans gemenskap, var söndagsträffarna hos Susanne och Staffan oerhört viktiga för min kunskapsutveckling, men kanske än viktigare för att bli en del av en levande kyrklig social gemenskap. Bäst vi satt där i söndags och samtalade, slogs jag av tanken, att ingenting sker av en slump. När jag sökte mig till Kyrkan, då hade Gud placerat fader Damian i min väg, som den vägvisare, som just jag hade behov av. Och inte bara det. Jag möttes av mina blivande faddrar, som varsamt försåg mig med litteratur och annan vägledning, som skulle underlätta vägen fram till upptagningen. Elisabeth och Per-Olof, såg inte själva ceremonin, när jag blev upptagen, som någon slutpunkt. De har fortsatt att visa, att de känner stort ansvar för min utveckling. Ett stöd jag har stort behov av. Som sagt, jag möttes också av en social gemenskap i församlingen, där träffarna hos Susanne och Staffan var och är guld värda. Som blivande konvertit, finns alltid en oro, att man valt fel. I den situationen kan svårigheter att nå människor bli förödande. När jag för första gången, klev in i Jesu Hjärtas kapell, möttes jag av en varm och välkomnande gemenskap. Från alla delar av världen! Den sociala inskolningen var över på ett par timmar!

Jag delar fullt ut Kyrkans ordning, att jag organisatoriskt skall tillhöra den församling som finns på orten där jag bor. Det är i Västerås, mitt regelbundna deltagande i mässor bör ske. Det är också här jag bör delta i sociala aktiviteter. Med det sagt, kan jag bara konstatera att församlingen kring Jesu Hjärtas kapell är min andliga församling och mitt andliga hem!

Till Sörforsa och Jesu hjärtas kapell kommer jag att återvända, så många gånger, som ekonomi och fysisk ork klarar av!

 

 

Annonser

Katolska kyrkans katekes leder till omprövning av tidigare ståndpunkter

5 november, 2017

Under en stor del (största?) av livet har jag ofta stött olika slag av revolutioner och väpnat motstånd mot förtryck och förtryckare. För någon tid sedan skrev jag ett blogginlägg (hittar den tyvärr inte) som handlade om en släkthistoria. Min morfar ansåg inte, att att revolutionen i Finland var berättigad. Han drog till Norge för att slippa delta. Min mormor däremot stödde revolutionen. Under stort sett hela mitt vuxna liv ansåg jag att mormor hade rätt och morfar hade fel. Med åren har jag helt omvärderat min ståndpunkt. Morfar hade rätt och mormor hade fel. Det är många revolutioner, som jag omvärderat, men inte alla. Detta om detta.

Det intressant är att Katolska Kyrkans katekes inte avvisar tanken på väpnat motstånd, men ger regler för när våldet är berättigad.

2243 Motståndet mot förtryck från den politiska maktens sida kan inte legitimt gripa till vapen om inte följande fem villkor är uppfyllda:
1. om säkra, allvarliga och långvariga kränkningar av grundläggande rättigheter förekommer;
2. när alla andra möjligheter är uttömda;
3. om man inte därmed framkallar värre förhållanden;
4. om det finns ett välgrundat hopp om att revolten skall lyckas;
5. om det är omöjligt att förutse bättre lösningar.

Jag behöver inte ompröva alla de revolutioner och revolter, där förtryckta tagit till vapen för att stoppa förtryck, men många har det blivit med åren. Inte bara revolutionen i Finland!


Ytterligare undervisning i Katolsk tro.

3 november, 2017

När jag här på bloggen i april 2015 meddelade att jag ansökt om att bli upptagen i Katolska kyrkans fylla gemenskap. Då varnade många vänner mig för att jag då blev tvungen lyda påven i allt och inte bara det. Jag skulle också bli tvungen att att tillbe Maria och helgonen! Jag visste redan då, att det var en fördom. Katolska kyrkan lär inte att vi ska tillbe Maria och helgonen.
Nu till nattens undervisning! Att bli Jesu lärjunge med Maria


Efter den här entusiastiska undervisningen, lär det inte bli svårt att somna!

2 november, 2017


Något att fundera på när jag skumpar till kvällsmässan på min skoter

24 oktober, 2017

Ur Katolska kyrkans katekes:

1413 Genom konsekrationen sker transsubstantiationen , väsensförvandlingen , av bröd och vin till Kristi kropp och blod. Under de konsekrerade gestalterna av bröd och vin är Kristus själv, levande och ärorik, närvarande på ett sant, verkligt och substantiellt eller väsensmässigt  sätt, hans kropp och blod är närvarande, tillsammans med hans själ och hans gudom.


Vägledning inför dagens planerade aktiviteter

16 september, 2017

Om ca en timme åker jag mot Västerås central för en tur till Stockholm. Jag har länge tänkt att ta mig till Stockholm och delta i sittdemonstrationen på Norra Bantorget, mot utvisningar till Afghanistan. I morse när jag i min morgonandakt läste vad som stod i Katolska kyrkans katekes, upplevde jag att jag fick bekräftelse för mina planer.

1867 Den kateketiska traditionen erinrar också om att det finns ”synder som ropar mot himlen, himmelskriande synder”, Abels blod; sodomiternas synd, ropet från det förtryckta folket i Egypten, främlingens, änkans och den faderlöses klagan, orättvisan mot löntagaren – allt detta ropar mot himlen.

1868 Synden är en personlig handling. Dessutom har man del i ansvaret för andras synder när man medverkar till dem:

  • då man direkt och avsiktligt medverkar till dem;
  • då man anbefaller dem, råder till dem, berömmer dem eller gillar dem;
  • då man inte avslöjar dem eller hindrar dem, när man borde göra det;
  • då man skyddar dem som handlar illa.

1869 Så gör synden människorna till varandras medbrottslingar och låter begär, våld och orättvisor råda bland dem. Synderna framkallar sociala förhållanden och sociala inrättningar som strider mot Guds godhet. ”Syndens strukturer” är uttryck för och verkan av personliga synder. De förleder sina offer till att göra det onda i sin tur. I analog mening utgör de ”social synd.”

 


Tankar efter dagens söndagsmässa

2 juli, 2017

I många frågor har jag svårt att hitta de egna orden. Då är det skönt att använda sig av andras ord. Den senaste tiden har jag haft anledning att citera Katolska kyrkans katekes. Katekesen får sätta ord på de känslor jag känner i mässan.

1167 ”Söndagen är den gudstjänstfirande församlingens alldeles särskilda dag, då de troende samlas ”för att höra Guds ord och delta i eukaristin och så fira minnet av Herren Jesu lidande, uppståndelse och härlighet och frambära sitt tack till Gud som har fött dem på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.”

Då vi betraktar, o Kristus, de underbara ting som inträffade på denna söndag, vid din heliga uppståndelse, så säger vi: Välsignad är är söndagen, ty då tog skapelsen sin början…, liksom världens frälsning… och förnyelsen av människosläktet… Då gladde sig himmel och jord och hela världsalltet fylldes av ljus. Välsignad är söndagen, ty då öppnades paradisets portar för att Adam och alla de utestängda skulle kunna gå ditin utan fruktan.

Som en del i mina tankar om söndagsmässan vill jag skicka en blinkning, helt utan illvilja, till kyrkorådet i Bjuråker-Norrbo församling. Minns ni diskussionen vi hade om antalet mässor i månaden? Ni som minns förstår säkert den glädje, över andlig rikedom, jag känner när jag berättar att när jag flyttade till Västerås, så har jag inte bara söndagsmässan att glädjas åt, utan mässor på kvällstid måndagar, tisdagar, torsdagar och fredagar. På onsdag en mässa vid lunchtid och en morgonmässa på lördagar!

Nu vill jag inte ens antydningsvis påstå, att jag regelbundet deltar i alla dessa mässor, för så är det inte, men själva känslan att denna andliga rikedom existerar, berikar mitt liv!

Lena jag tror inte att du blir överraskad när jag berättar, att lördagens morgonmässan 7.30 har jag missat sen jag flyttade till Västerås. 🙂