Hur motverkar myndigheterna den högerextrema radikaliseringen?

1 april, 2017

För en stund sen läste jag artikeln ”En serie nazistiska våldsdåd i Stockholm” i tidningen Expo. Artikeln påminde mig om mina funderingar över, som det verkar för mig, att högerextremismen relativt ostört får sprida hat och våld och också rekrytera nya anhängare. Jag är väl i sig övertygad om att säkerhetspolisen spanar på de högerextrema rörelserna, men på mig verkar det som om det också i den här frågan verkar vara vattentäta skott mellan myndigheterna. Hur många våldsbejakande högerextremister vandrar runt på våra gator? Hur oroad bör jag vara?

Var finns rörelsernas rekryteringsbas? Det kan ju inte vara alla de förorter som det rapporteras i medierna och som också myndigheterna ser som det stora hotet. Ur vilka sociala och geografiska miljöer rekryteras individer som tydligen är beredda att att ta till våld, som tillverkar bomber, som de också är beredda att använda. De drar sig tydligen inte ens att slåss med polisen.

Ovanstående är bara en enkel nattlig fundering, men den tål att lyftas fram som ett stort samhällsproblem. Högerextrema våldsbejakande rörelser finns och mina funderingar bygger inte på läsning av rörelsernas dokument, utan baseras på reella händelser.

Bomber sprängs!

 

 


När Gävle var Sveriges Chicago

21 februari, 2017

Jag tror eller rättare sagt är övertygad om, att i spåren av de senaste årens händelser i storstädernas förorter,  måste vi våga ta en titt på vår närhistoria. Det är viktigt av många skäl, dels för att se likheter med dagens situation och dels för att se hur problemen löstes tidigare.

Exemplen jag tar upp har alla hänt under mitt vuxna liv, när jag blev politiskt aktiv sent 50-tal eller tidigt 60-tal. Jag upplever det ibland något märkligt att många människor i min ålder verkar helt ha glömt eller förträngt den sociala oro som fanns i många av våra städer på t ex 60-talet. En del hände på 50-talet och annat följde med in på 70-talet.

Jag tar min utgångspunkt i en artikel i 21 augusti 2016. Artikeln beskriver brottsligheten i Gävle på 60-talet. Artikeln har rubriken ”Sveriges Chigago.” Några citat ur artikeln:

”En mörk kväll i november 1965 kastade sig fyra 17-åriga skolpojkar över en man på Nygatan i Gävle. De slog och sparkade honom tills han låg medvetslös på asfalten med svåra skallskador och ett förstört öga.”

”Under ett enda år, 1965, fick polisen i Gävle utreda 138 misshandelsfall, tolv våldtäkter och fjorton rån. Plus 25 kassaskåpskupper, 1 021 inbrott och 1 635 andra stölder. Samma år stals över 1 000 motorfordon. Orimligt höga siffror jämfört med Sverige i övrigt, det var nästan bara när det gällde snatterier som Gävle hamnade under riksgenomsnittet.I november 1965 kom ett desperat nödrop från polismästare Lennart Medin: Vi måste snabbt få mer personal, vi behöver trettio nya poliser! Får vi ingen hjälp kommer gangsterväldet att ta över helt och hållet.”

”Brotten blev flera och våldet grövre. Mest uppmärksammade blev kravallerna i Harnäs midsommaren 1966, då en ung polisman från Gävle överfölls av ett raggargäng från från Stockholm och fick skador för livet.”

”Buslivet i centrum var till stor del ett ungdomsproblem, där hade turistchefen rätt. Medelåldern för de som fälldes för misshandel i Gävle under de här åren låg på 23 år och flera av grabbarna tillhörde de raggargäng som tillbringade tre kvällar i veckan – onsdag, lördag, söndag – med att långsamt glida fram och tillbaka på Nygatan i vaggande amerikanare, sunkiga opel kapitäner eller mer folkliga småbilar. Totalt handlade det om kanske 100 fordon som cirkulerade runt på stadens paradgata timme efter timme, med tre-fyra ungdomar i varje. Passagerarna hällde ofta i sig en hel del alkohol och slagskämparna, både förövarna och offren, var ofta rejält berusade.”

”I Fredriksskans förekom också en omfattande prostitution. Enligt en uppgift från 1966 kände polisen till 200 flickor som besökte fartygen. Sexhandel var inte olagligt på den tiden men varje år omhändertog socialen omkring 30 flickor därute. Många var bara fjorton-femton år gamla, men ombord på båtarna hittade man också flickor som bara var tolv år. Gävles rykte som ”Sveriges Chicago” klingade av så småningom men ännu en bit in på sjuttiotalet låg staden högt upp i brottsstatistiken.”

Min avsikt med minnesbilderna från Gävle är inte att förringa det som händer i t ex Rinkeby, utan mer påminna mig själv och andra om, att händelserna i dag inte är historiskt unika. Att dagens händelser inte behöver ha sin grund i att ungdomarna har en annan kulturell bakgrund än vi andra. Från vilka kulturellt avvikande miljöer kom raggarungdomarna på 60-talet? Handlingarna stred mot allt ungdomarna då hade lärt sig precis på samma sätt, som sker i dag. Dagens stenkastande ungdomarna har inte fått det från hemmen, lika lite som gårdagens ungdomar.

Utan att ha forskat eller letat efter statistik, så tror jag, på goda grunder, att invandrare i Sverige är överrepresenterade som brottsoffer. I Rapport i dag såg jag en kvinna och en manlig affärsidkare som stod framför sin sönderslagna affärsrörelse. Kvinnan uttryckte sin ilska över att polisen inte skyddar dem. Jag personligen känner mer för de här människornas oro, som i en orolig social miljö försöker skapa sig en dräglig tillvaro, än med människors oro i Svågadalen, Hudiksvall, där, vad jag minns ca 20% av de röstberättigade röstade på SD. Deras oron får medierna grotta ner sig i.

Jag avstår!

Googla för allan del på raggarkravaller, då ser ni hur spridda och omfattande de var.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Lilian Sjölund är tillbaka!

4 augusti, 2016

Att jag saknat Lilian Sjölund under hennes frånvaro på Hälsingetidningarnas ledarsidor ska inte tolkas som att Lilians vikarie Lisa Magnusson inte skulle gjort en god insats. Det gjorde hon, men med ålderns rätt, vill jag höra det hemtama tonfallet! Den är kärv, men fylld av kärlek och omtanke för de utsatta! I dag kunde jag läsa följande krönika: ”Regeringen är förbluffande flat. (En mental skenavrättning.)” En liten sidoreflektion. Hela Hälsingland är som vanligt fränare i sin rubriksättning på nätet än i papperstidningen. Hur det nu kan komma sig. Gå in och läs ledaren, som tar upp Etiopiens rättsvidriga behandling av Hudiksvallsläkaren Fikru Maru. Eftersom hela krönikan är en knapptryckning borta, ska jag bara ta ett kort citat ur krönikan. Lilian Sjölunds fråga tål att fundera över, inte bara  för alla dem som inte är födda i Sverige.

”Men Fikru Maru är ju svensk! Sålunda en svensk angelägenhet. Eller?Det här med svenskheten som varit så debatterat denna sommar kanske borde sättas under lupp och exemplifieras med just Fikru Maru-fallet. För om man som han blev svensk medborgare 1975, har utbildat sig till läkare i Sverige och är en av våra skickligaste kardiologer, har räddat livet på ett oräkneligt antal hjärtsjuka svenskar och dessutom uppfostrat en dotter till att också träda in i medicinens tjänst, inte räknas som riktig svensk – när är man då svensk? Ur diplomatisk synvinkel borde Etiopiens hantering av fallet vara en förolämpning.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Nu får vi höra det igen. ”Det hade vi ingen aaaaning om!” Ser vi en samhällelig moralisk systemkollaps?

5 april, 2016

Det är intressant, att återigen få uppleva den stora förvåningen och bestörtningen, hos myndigheter och makthavare, när det avslöjas att rika människor och storföretag inte vill vara med och solidariskt dela på våra gemensamma utgifter. Jag vet inte hur många gånger jag, under mina aktiva samhällsengagerade år,  upplevt det som nu sker. Storbanker hjälper till att gömma pengar från beskattning och den enorma förvåning som makten visar upp. Inte ens sällskapet, av kriminella, som gömmer pengar i brevlådeföretag i Panama, avskräcker tydligen. Eller är det överord att säga: Varför skulle sällskapet avskräcka? Alla tillhör ju samma moraliska gäng av skurkar!

Om en såg, då måste andra medvetet ha blundat för att slippa se!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Kan en språkvetare förklara för mig, en mindre vetande, betydelsen av ordet smugglare?

12 september, 2015

I kväll blir det inte något långt inlägg. Jag skulle vara mycket tacksam om någon kunde förklara för mig, så att jag förstår begreppet människosmugglare, som ordet används i dagens debatt.

Jag har inga svårigheter med att förstå vad narkotikasmugglare är, lika lätt är det att förstå vad orden sprit- och cigarettsmugglare betyder. Trafficking är inte heller svårt att förstå, ordet beskriver insmuggling av slavarbetare till Sverige. Det kan röra sig om sexslaveri, men också slavarbete för andra arbetsuppgifter. Det gemensamma är, att den som hamnat i slaveriet har, trots att det är olagligt, oerhört svårt att ta sig ur slaveriet. Det viktiga kännetecknet för alla dessa varor är, att de är olagliga i Sverige. Slaveri är olagligt, narkotika är olagligt och sprit och cigaretter får inte säljas hur som helst i landet. Därför måste varorna tas in i landet på smygvägar utom polisens kontroll. Inte heller har det någon betydelse hur varorna kommit in landet.

Så här långt behöver jag nog inga djupare förklaringar. Mina definitioner duger så här i vardagslag här i Kyrkbyn i Bjuråker. Nu kommer det jag har lite svårt för och det är hur ordet människosmugglare (eller som jag personligen tänker, flyktingsmuggling) används och betydelsen av ordet. Om det i de tidigare fallen, jag beskriver, handlar om varor som olagligt försäljs i landet, vad är det som gör flyktingen, som söker asyl i Sverige, till smuggelgods? De utnyttjar ju enbart sin lagliga rätt, erkänd i internationella fördrag, att söka asyl i landet. Ändå talas det om människosmugglare.

Jag har under långa tider skakat av mig frågeställningen med att det rör sig om brottslig farliga båtar, lastbilar eller containrar, men jag har fått lära mig, att det är inte det som gör att flyktingsmuggling klassas som människosmuggling. Om jag förstått rätt, så är det så här lagen skall tolkas: Om jag tar min Hyundai i10 och åker till Danmark och erbjuder fyra flyktingar plats i bilen och skjutsar dem över bron, då klassas jag som människosmugglare och riskerar två års fängelse! Det verkar som om lagen även gäller om jag skjutsar flyktingar inom Sverige! Jag sitter här och funderar, om jag fysiskt orkar med en bilresa till Danmark.

Jag inser, det som de flesta av mina läsare redan insett, hur naiv jag är! Sverige vill inte ha några flyktingar i landet. Eftersom flyktingarna inte är önskvärda och ändå finns här, då är den som hjälper dessa flyktingar smugglare i lagens mening. Vilket i sin tur innebär att det inte är någon kvalitativ skillnad mellan en icke önskvärd flykting och narkotika. Bägge utgör en fara för nationen, vilket en ansvarsfull regering inser i motsatts till en oansvarig bloggare i skogarna i Hälsingland!

En bilresa till Danmark känns alltmer lockande!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Lagarna finns!

29 maj, 2015

Följder för återvändande IS-terrorister:

Danmark – Åtal för landsförräderi.
England – Livstids utvisning.
USA – Livstids fängelse.
Sverige – Livstids försörjning.

Jag vet inte hur många gånger jag läst och hört att Sverige. i motsats till andra länder, inte har lagar mot skilda slag av folkrättsbrott. Jag har lite då och då, med en dåres envishet, hävdat att Sverige har de lagar som behövs för att döma människor, som deltagit i Islamiska statens krigsförbrytelser. Samma lagar kan också användas mot dem som deltar i fascistiska organisationers folkrättsbrott i Ukraina.
Det händer, att jag med stora bokstäver får skrivet på näsan, att det är kriminellt det IS ägnar sig åt, när jag påtalar det märkliga att ingen kritiserar rättsväsendet för att inte åtala, vad jag förstår, kända kriminella individer. Håller helt med. Handlingarna är brottsliga, med rätta, enligt svensk lag.

I december 2006 kunde den som minns (jag gör det inte, men själva händelsen minns jag mycket väl) läsa rubriken i SvD ”Arklöv fälld för folkrättsbrott” Om människor inte blir lagförda, är inte orsaken brist på lagar. Lagar finns och bör givetvis användas, när misstankar om folkrättsbrott är befogade. Nu har vi en förvirrad diskussion, där tydligen kommunernas socialkontor vet vilka IS-krigarna är och kommunerna har också skapat program för hur dessa krigare skall behandlas. Jag har ofta ställt frågan, hur vet kommunernas socialkontor att de har en IS-krigare framför sig? Kommer personen in på kontoret och anmäler att de kommer från Syrien, där de har dödat, våldtagit och torterat människor och nu när de kommit tillbaka till Sverige kräver de utlovade arbetena och bostäderna? Tillåt mig betvivla att det går till på det sättet.

Jag tror vi måste gräva djupare för att hitta rimliga förklaringar. För om det är så att det runt om i landet går kända folkrättsförbrytare helt fritt, utan att de drabbas av rättsliga åtgärder, så är det oerhört anmärkningsvärt! Om det verkligen förhåller sig så, då finns det minst tre förklaringar att ta till.

En förklaring kan vara, att rättssystemet fattat beslutet att inte lagföra brott mot folkrätt, utan överlåter åt kommunernas socialkontor att hantera frågan. Om det skulle förhålla sig så, då vore det en rättsskandal utan like!

En andra förklaring kan vara att regeringen beordrat rättssystemet att inte lagföra folkrättsbrott. Vilket i sin tur vore en ännu större skandal. Rättssystemet ska ju stå fri mot statsmakten. Staten ska inte och får inte styra rättssystemet.

Trots att jag är en grinig gammal gubbe, som gärna tolkar allt till det värsta, har svårt att tro att rättssystemet eller staten skulle ägna sig åt något så oerhört. Det vore ju en statskupp och de skyldiga borde ställas inför rätta som landsförrädare. Nu tror jag inte på en sådan konspirationsteori, utan lutar nog åt den enklaste förklaringen. Varför krångla till det om det finns en enkel och mera sannolig förklaring? Den troliga förklaringen är väl ändå, att orsaken till att vare sig polis, åklagarmyndigheter eller domstolar kunnat lagföra någon, är att de inte har bevis mot alla dessa påstådda IS-terrorister. Det är den enklaste förklaringen, men också den mest troliga. Om det förhåller sig så som jag tror, då går det inte lasta någon skuldbörda på kommuners socialkontor. Det är rättssystemets uppgift att hitta brottslingar och också visa, att misstankarna håller i en rättegång. Om inte, då måste den gamla rättsprincipen gälla, att den misstänkte är oskyldig tills åklagaren bevisat motsatsen!

Jag avslutar med ett kort citat ur Olaus Petris domarregler (reglerna anses så allmängiltiga att de finns införda även i dagens domarböcker):
”Så skall man hälla det för en allmännelig regel i all rättegång, att där som så blinde saker äro, där man icke kan utleta vad rätt är, då skall man giva honom lös som beklagad är, där han än vore brottslig. Förty det är fast bättre att giva en brottslig lös, än pina och plåga honom som obrottslig är. Domaren bör ingen plåga med mindre han haver uppenbara skäl och bevis för sig, gör han däröver, så är det övervåld och orätt, det honom icke väl bekommandes varder.”

 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Tumma inte på rättssäkerheten!

5 december, 2014

Förvånansvärt ofta hittar jag texter, som utnyttjar samhällsläget till att på skilda sätt vilja inskränka rättssäkerheten. I dag läste jag på bloggen ledarsidorna.se nedanstående text skriven av socialdemokraten Johan Westerholm. (Orsaken till att jag betonar att Westerholm är socialdemokrat är att han i nästan alla sina texter framhåller att han är socialdemokrat.) Nå, så här lyder texten som fick mig att reagera:

  • ”Jag föreslår att vi går samma väg som Tyskland går just nu. Tyskland överväger att dra in pass och andra legitimationshandlingar för de medborgare de bedömer vara på väg att ansluta sig till IS eller andra organisationer som begår krigsbrott eller är involverade i folkmord eller människorättsbrott. Det finns ingenting rasistiskt i detta och SÄPO har verktygen i form av FRA samt är de enda som enligt lag kan åsiktsregistrera. Om SÄPO, som bör ges i uppgift att hålla ett öga på dessa individer, finner det sannolikt att en person med svenskt medborgarskap är i begrepp att ansluta sig till den typ av beväpnade miliser som begår denna typ av brott är det rimligt att pass och andra legitimationshandlingar som möjliggör resande omhändertas. Detta är ett bra mycket mer konkret – och effektivt – medel än Mona Sahlins ”heta linje” för att mota Olle i grind.”

Visst är det allvarligt att människor ansluter sig mördarband som IS eller nazistiska organisationer i Ukraina, men ska det kunna motivera att rättssäkerheten sätts ur spel? Ni ser orden Johan Westerholm använder. I Tyskland avser tydligen staten att införa ett juridiskt begrepp som heter ”bedömer.”  Det normala i ett rättssäkert system är att det krävs bevis för en brottslig handling. I Tyskland skall tydligen en myndighet kunna göra bedömningar och försätta medborgare i landsarrest med osäkra bedömningar som grund.

Westerholm gillar utvecklingen i Tyskland och förordar att vi i Sverige ska införa ett liknande system, som i Tyskland. Han påpekar att SÄPO redan har verktygen med FRA och rätten att åsiktsregistrera, så det är tydligen bara att sätta i gång! Johan Westerholm föreslår, att den juridiska grunden att ta ifrån medborgare deras pass och andra legitimationshandlingar, skall vara att SÄPO finner det sannolikt att en medborgare planerar att ansluta sig till organisationer  som är involverade i krigsbrott eller folkmord. Jag förstår inte att Westerholm vågar använda ordet sannolikt, med Tage Danielssons monolog i minne.

Det räcker inte som motivering, att inskränka på rättssäkerheten, att brotten som staten vill förhindra är oerhört grova. Grova brott får inte innebära minskat beviskrav för att ett brott eller planering av ett brott verkligen är begånget. Det går inte att överlåta åt någon säkerhetsmyndighet, att på sannolika skäl ta omvälvande beslut rörande enskilda medborgare. Säkerhetstjänster runt om i världen, har vare sig i nutid eller historiskt, visat att de kan bära ett så tungt ansvar som att både spana och döma. Det leder bara till rättsosäkerhet och godtycke!

Jag tror, nej är övertygad om, att den gamla hederliga principen, att vi alla är oskyldiga tills motsatsen är bevisad. Johan Westerholm vill införa den motsatta tesen, att alla är skyldiga, tills de kunnat bevisa motsatsen. Problemet är bara den, att hur ska jag eller någon annan bevisa att det är osannolikt att vi inte kommer att begå ett eller flera brott? En sån stat vill inte jag leva i.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Här fick vi, på årets näst sista dag, en knäpp på näsan!

31 december, 2011

För en tid sedan deltog jag i en gruppanmälan av regering, militärledning och ett antal riksdagsledamöter, för krigsbrott i Libyen. Vår anmälan ledde inte till någon förundersökning på grund av att vice chefsåklagare Lise Tamm ansåg, att det vi tog upp i vår anmälan inte var något brott. Jag skrev om den märkliga motiveringen här.

Nå, vi gav oss inte, utan krävde överprövning av Lise Tamms beslut. Nu har vi fått svar, från Internationella åklagarkammaren, att vår begäran om överprövning inte tas upp till behandling. Bl. a med motiveringen: ”De som begärt överprövning kan inte anses ha sådan anknytning till ärendet att de har berättigat intresse att få åklagarens beslut överprövat.”

De som har rätt att begära överprövning av beslutet är de misstänkta, målsägare och tillsynsmyndighet på det område som överprövningen berör. Nog känns det demokratiskt lite knepigt, att jag som medborgare inte anses ha berättigat intresse av att få frågan om eventuellt krigsbrott begånget av landets regering, militärledning och riksdagsledamöter överprövat.

Var finns den där tillsynsmyndigheten, som har att bevaka att landets regering, militärledning och riksdagen inte begår krigsbrott?

Jag tror inte, att sista ordet är sagt i frågan.


Några enkla förslag till Beatrice Ask och Morgan Johansson från en laglydig undersåte

13 december, 2011

Läser i SvD att justitieministern Beatrice Ask öppnar för möjligheten att även Rikskriminalen och Säpo skall få möjlighet att nyttja Försvarets radioanstalt, FRA:s tjänster. Den kände vänstermannen Morgan Johansson stöder förslaget och eftersom vår strålande sol, ordförande Juholt, vars intellektuella kapacitet vida överglänser alla nu levande politikers, (vågar jag tänka tanken även alla dödas) inte sagt något annat, så torde saken vara klar. Beslutet om vidgade möjligheter att nyttja FRA:s tjänster kommer att tas med överväldigande majoritet i riksdagen, vilket får en enkel undersåte, att med blossande kinder. entusiastiskt utropa – Vilken beslutspotent knapptryckande maktapparat vi har!

Visst finns det subversiva krafter som motarbetar förslaget, med påståenden att folkets älskade knapptryckande ledare, skulle ha ljugit. En oerhörd beskyllning. Varje laglydig undersåte visste, när beslutet togs, att även rikskriminalen och Säpo skulle få nyttja FRA:s tjänster. Om nu alla visste att det skulle bli så. Hur kan då våra knapptryckare beskyllas för lögn? Ett absurt påstående. Vilka är det som hävdar denna absurda tanke? Jo, reportrar! Den yrkeskår som gjorde allt för att undergräva vår strålande sol, ordförande Juholts, vars intellektuella kapacitet vida överglänser alla nu levande politikers (vågar jag tänka tanken, även alla dödas), auktoritet. Nu ger sig samma yrkeskår på våra modiga knapptryckare, med rena lögnaktiga påståenden. Journalister borde vara ett ”strategiskt hot” som makten verkligen borde ”kartlägga.”

Andra områden som kan utgöra ”strategiska hot,” borde statsmakten uppmärksamma. I USA tog Bush det modiga beslutet att bibliotekarier skulle rapportera vilka böcker människor lånar. Det här borde Beatrice Ask och Morgan Johansson ta till sig. Tänk vilka mängder av subversiva böcker det finns på bibliotek. Jag har personligen sett mängder av s.k överlevnadsböcker, där läsaren kan lära sig att överleva i naturen på rötter, myror, örter och granskott! Vilka har anledning att läsa sådana böcker? Självklart skumma individer som vill hålla sig undan lagen! Ingen laglydig människa får väl för sig att leva på granskott!?

Jag har också uppmärksammat ett ytterliga potentiellt ”strategiskt hot” som landets alla säkerhetstjänster borde kartlägga. Överallt, med fördel i landsbygden, finns dom. Mystiska bybastun, där människor samlas och vad de gör och samtalar om inne i bastun, det vet jag inte, men jag anar! De ägnar sig också åt mystiska initieringsriter! De badar bland isflak och kastar sig i snö! Det kan ju vara ett sätt att härda sig, som komplement till granskotten. Jag vet inte, men en kartläggning torde vara av nöden.

Här i Kyrkbyn bor en individ som tydligen försöker bygga upp ett nätverk omkring sig. Han smutskastar och misstänkliggör våra makthavare å det grövsta. Han drar sig inte ens för att baktala vår strålande sol, ordförande Juholt, vars intellektuella kapacitet vida överglänser alla nu levande politikers (vågar jag tänka tanken, även de dödas?) Han drar sig inte för att delta i en massanmälan av vår regering, militärledning och våra modiga knapptryckare för krigsbrott. Vilken oerhörd anklagelse! Alla laglydiga undersåtar vet ju, att USA, Nato och Sverige inte kan begå krigsbrott. De bombar ju bara andra länders befolkningar, som med all säkerhet är terrorister. Den här typen av individer finns överallt. Jag har mött dem i bloggosfären, Facebook och Twitter. Säpo borde kartlägga dessa människor och bl. a kontrollera vilka som trycker gilla för deras inlägg. Kunde kanske också vara av nöden, att vidtala någon i byarna att kontrollera och rapportera vem som hejar och ler mot dessa subversiva element.

Mina förslag skall inte tolkas som att jag känner misstro till landets säkerhetstjänster. Tvärtom! Jag somnar tryggt varje kväll. Det kanske inte går någon ängel runt vårt hus, men jag vet att Säpo finns där!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,


Är det verkligen socialstyrelsens uppgift att utreda kriminella handlingar?

25 november, 2011

Jag har skrivit om det här tidigare och ställt frågan. Varför är det en Lex Sarah-anmälan som blir den första åtgärden, när misstanke om sexuella övergrepp anmäls till verksamhetsansvarig? Är det inte naturligare, att ta fram mobilen ur fickan eller väskan och slå en pling till polisen och anmäla misstanken? Efter det kan en lex Sarah-anmälan göras, så att socialstyrelsen kan utreda om det brustit i verksamheternas rutiner. Jag skulle bli mycket glad om jag i framtida artiklar om sexuella övergrepp inom våra äldreboenden finge läsa – ”misstanken är anmäld till polis.”

Det är polisens uppgift att utreda brott och domstolar har att döma om brott kunnat bevisas av åklagare.