Det blev mycket Leadbelly i kväll

Hur sannolikt är det att IF Metall skulle välja förtroendevalda som aldrig går på medlemsmöten?

Frågan är berättigad så här i valtider i Svenska kyrkan.

Jag har bara vid några få tillfällen haft fackliga uppdra, (orsakerna till det är många), men de gånger jag blivit vald till något uppdrag, har proceduren alltid varit likartad. Någon hade föreslagit mitt namn till organisationens valberedning och någon från fackets valberedning kom och frågade om jag är intresserad att bli föreslagen till årsmötet. Efter en tid var det dags för årsmötet att välja förtroendevalda och valberedningen delade ut sitt förslag. Medlemmarna röstade och sen var det klart. Hela processen ägdes helt av organisationen. Det skulle upplevts som mycket märkligt om någon, som aldrig deltog på fackets medlemsmöten skulle blivit föreslagen. Än mindre att någon som inte trodde på den fackliga tanken skulle komma på fråga. Jag tror inte att jag gör en överdriven generalisering, när jag hävdar att så går det till i alla svenska folkrörelser. De äger processen, när det gäller valet av sina egna förtroendevalda.

Så går det inte till i Svenska kyrkan. SvK äger inte frågan om val av dem som skall styra och ställa i organisationen. Där är det helt andra krafter, som kallas för nomineringsgrupper, som utser kandidater till kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomötet. Den processen har kyrkan inget inflytande över.

Jag har vid ett antal tillfällen beskrivit förvåningen jag kände när jag blev medlem i Badelunda församling efter ca 30 års frånvaro. Som ordförande i mängder av organisationer ansåg jag det vara min plikt att hälsa nya medlemmar välkomna. Inte i Badelunda församling! Jag förväntade mig nog att jag vid mitt första kyrkkaffe skulle hälsats välkommen av kyrkoherden.  (Han såg lite skamsen ut när jag, efter en tid, påtalade att han borde ändra praxis.) Lite vid sidan av inlägget, så kan jag berätta att det var större pådrag i Katolska kyrkan i Gävle, när jag blev upptagen i Kyrkans fulla gemenskap. En fullsatt kyrka applåderade och uttryckte glädje. Jag blev riktigt generad, men jag kände mig verkligen välkommen!

Däremot tog det inte lång tid innan S-föreningens valberedning tog kontakt och undrade om jag inte kunde ställa upp som kandidat i det kommande kyrkovalet. Min inställning var, att när partiet kallar, då ställer man upp! Och så blev det!

Det kändes lite märkligt att kyrkan inte hade någon del i urvalet av förtroendevalda, utan kyrkan var helt hänvisad till krafter, som inte organisatoriskt var en del av kyrkan, ansvarade för urvalet. När jag, i vederbörlig ordning, blev vald till S-föreningens kandidat till kyrkofullmäktige, så vet jag inte vilka som valde mig. Ja, självfallet kände jag alla på mötet, men om de var medlemmar i Svenska kyrkan, om de var kristna eller ateister, om de var muslimer, det hade jag ingen aning om. Det var helt ointressant för medlemmarna att veta något om min kristna tro. Det räckte, att jag var vice ordförande i S-föreningen! För så är det, åtminstone i partierna, som ställer upp i valen. Hur aktiv någon är i kyrkan är ointressant. Det viktiga är att du är aktiv i partiet! Enligt socialdemokraternas stadga, ses också ledamöterna på skilda nivåer, som partiets representanter och har att svara för sitt fögderi till partiet. (Den rapportskyldigheten tas väl inte alltför allvarligt i varje liten S-förening.)

Jag blev också ytterst förvånad, när jag för första gången klev in som förtroendevald i Badelunda församling, att jag identifierades som kyrkopolitiker!? Jag har haft mängder av uppdrag i föreningslivet genom åren, men jag skulle blivit förvånad om någon kallat mig ungdomspolitiker, när jag blev vald till ordförande i Unga Örnar. Ingen kallade mig eller andra fackligt förtroendevalda för arbetsmarknadspolitiker. Politikerrollen var helt förknippad med uppdrag inom kommun, landsting eller riksdag. Ni vet, kommunpolitiker, landstingspolitiker eller riksdagsman. Ibland förstärktes politikerrollen med begreppet fritidspolitiker. Då visste alla, att man inte tillhörde det tunga gardet! På vilket sätt är Svenska kyrkan en del av statsapparaten? För det går ju inte att förklara begreppet ”kyrkopolitiker” på annat sätt än att förtroendevalda inom SvK är delar i en statlig beslutsstruktur. Har jag fel?

Trots att inlägget redan är för lång och jag skriver i oträngt mål, kan jag inte undanhålla två intressanta uppgifter jag hittat hos Dag Sandahl och hans pigga och käcka blogg!

I dag skriver Sandahl med anledning av en centerpartistisk förtroendevald: ”Hur blir detta på ”jobbet” för kyrkoarbetarna under kommande mandatperiod? Frustration, vanmakt, sjukskrivningar, utköp, allmän uppgivenhet? För något av detta måste inträffa om människor är friska och situationen sjuk. Och det är den när de som egentligen skulle vara missionsobjekt blir beslutsfattare. Nu är det sagt och detta utan omsvep.”

I går kunde Dag Sandahl berätta om en intervju med Jimmie Åkesson (ni vet han, som avser att ta makten över Svenska kyrkan): ”Jimmie ber varje dag. Det gör många men journalisten Pontus Håkansson ställer påhaksfrågan. Så visas journalistisk kompetens: ”Till vem riktar du din bön?” Åkesson vill inte svara och det är ett verkligt informationsbärande svar: ”Den frågan är för personlig.” Verkligen? Själv ber jag till Fadern genom Sonen i Anden, skulle detta vara hemligt?. Gör inte alla kyrkokristna det? Ber Åkesson till exempel varje dag medarbetarna om kaffe och är detta hans bönelivs essens. Kaffebönan. Vi får inte veta. För personligt!”

Ett långt och pratigt inlägg har äntligen nått vägs ände. Jag kunde ha nöjt mig med att skriva:

Alla ni som är medlemmar i Svenska kyrkan och är över 16 år gå med raska steg, när det blir dags, till närmsta vallokal och leta reda på listan för Frimodig kyrka och lägg den i valkuvertet! Svårare än så är det inte!

 

Kärlkrampen blev svår. Tur att det finns nitrolingual!

Jag klarar inte av att vara engagerad när det gäller spännande matcher vare sig i fotboll eller ishockey. Efter mina hjärtinfarkter i början på 90-talet ser jag inte gärna på matcher mellan Finland och Sverige i ishockey. Sverige vinner alldeles för ofta och spänningen triggar alltid kärlkrampen.

I kväll upplevde jag samma känsla när Sverige mötte Tyskland i EM-turneringen. Inte trodde jag att jag någonsin skulle hålla så hårt på Sverige i en match, att jag skulle bli tvungen att spruta in nitro under tungan! Det har det svenska damlandslaget lyckats med!

Jag kanske håller, så smått bli en assimilerad svensk? Nå, nu ska ingen dra så långtgående och förhastade slutsatser. Damlandslaget i fotboll är undantaget som bekräftar regeln, att det bara är Finland som kan frammana svårartad kärlkramp. Allra helst i ishockey och då mot Sverige!

Nu gick matchen bra, vilket lovar gott för resten av turneringen. Det kan räcka ända fram!

 

Göran Greider, bejaka din ångest och stanna hemma från Almedalen i år!

I morse läste jag en artikel i Dagens ETC, från förra fredagen, med anledning av Göran Greiders senaste bok. ”I trädgården hörs andra ekon.” En i mångt och mycket intressant artikel, som det gärna blir, när en intressant person har huvudrollen.

I artikeln säger Göran Greider något mycket tankeväckande om sina känslor för det årliga jippot (mitt ordval) i Almedalen. Han säger: ”Jag får alltid ångest varje sommar när jag ska åka till Almedalen, denna förbannelse över politiken, jag är borta i en vecka och det är knappt jag kan sova för att jag tänker på dahliorna där hemma.”

Om nu Almedalen är en förbannelse över politiken, vad är det som gör att Greider och andra åker dit varje sommar? Jag är en hyfsat samhällsintresserad medborgare, men varje år sitter jag med en rynkad panna och undrar: vad är det jag minns av Almedalen från förra året? Kan ni förstå, jag minns inget av värde. Minns inga politiska utspel, minns inga intressanta föreläsningar eller seminarier. (De redovisas sällan i TV). Jag har funderat och lär väl fundera i år också, vilka är det som åker till Almedalen. Vad jag förstår är det inga spontana massor som sitter hemma under vintern och planerar att använda en semestervecka med familjen, för ett besök i Almedalen. Självklart kan det vara en fördomsfull inställning hos mig, när jag är övertygad om att flesta som befinner sig i Almedalen, är där på uppdrag från någon organisation, företag eller statlig institution. Eller av någon annan anledning fått vistelsen betald av någon.

Om jag bortser från eventuella förluster av arvoden, vad skulle Göran Greider missa om han avstod från att åka till Almedalen? Platt intet! Jag har inte sett någon forskning, som visar att Almedalsveckan på något avgörande sätt påverkar samhällsdebatten eller samhällsutvecklingen. (Att jag inte tagit del av sådan forskning behöver självfallet inte innebära att sådan forskning inte skett.) Jag är övertygad om att Göran Greider med gott samvete kunde stanna hemma och sköta sina dahlior och med all säkerhet ha större utbyte av det, både känslomässigt och intellektuellt, än av en vecka i Almedalen. Och med all säkerhet till större glädje för oss andra. Resultatet skulle kunna bli en diktsamling, ”Almedalsveckan”, varje år! Det vore något att glädja sig åt.

Bör Svenska kyrkans präster vara något oroliga?

För en tid sedan kunde vi läsa om hur Jimmie Åkesson, inför det kommande kyrkovalet, hävdade segervisst, att ”vi ska ta över.”

Artikeln om SD:s valupptakt visar mycket tydligt hur absurt Svenska kyrkans system för val av förtroendevalda egentligen är. Under många år har Socialdemokraterna tillsammans med Centern i samarbete med andra politiska krafter,  på skilda nivåer dominerat Svenska kyrkans olika beslutsnivåer. De har också på avgörande sätt påverkat kulturen i kyrkan, som ihärdigt rensat ut obekväma präster och också sett till att strypa nyrekryteringen av kommande, möjliga, obekväma präster.

Nu utmanas dagens politiska ledarskap av en politisk uppkomling med helt motsatta ståndpunkter än dagens dominerande krafter. Jag upplever att biskopar, präster och diakoner, som anpassat sig till dagens rådande idologi i kyrkan borde känna sig oroliga över vad som händer om SD tar över. Jag kan se hur kyrkoherdar i de församlingar där SD ”tar över” börjar upptäcka att marken gungar under deras fötter. Inte har de något skydd från biskopar eller domkapitel. De är ju anställda av församlingarna. Det torde bli många utköp av kyrkoherdar, komministrar och diakoner. Kyrkorådets SD-märkta ordförande behöver ju bara hänvisa, som i dag, till samarbetssvårigheter.

Eftersom SvK inte tidigare haft förmåga eller tillåtits ha en kyrklig självständighet, då ser jag små möjligheter att morgondagens kyrka klarar av att motsätta sig maktövertagandet. Jag ser också framför mig en gigantisk attitydförändring hos många anställda, när de ska anpassa sig till den nya ordningen.

Ja, den som lever får se, men nog visar Jimmie Åkessons självsäkra ”vi ska ta över” vilken draksådd riksdagspartierna sådde när de genomdrev ett besluts – och valsystem, där de fick dominansen över kyrkan. Det finns ingen instans i organisationen som skulle kunna vara en motkraft. Allt sånt har ju de nuvarande makthavarna rensat bort.

 

 

Även pensionerade biskopar kan sin härskarteknik

Jag inser att jag rör mig i gränsmarkerna till att lägga mig i Svenska kyrkans inre angelägenheter, men jag kan inte undgå att förundra mig över hur Claes-Bertil Ytterberg så tydligt visar, att de som säger att Svenska kyrkans maktstrukturer inte vill bemöta kritik med sakargument, utan bara avfärdar all kritik med föraktfulla avfärdanden eller tystnad, har helt rätt. I går råkade jag stöta på följande uttalande, på Facebook, av biskop emeritus Claes Ytterberg med anledning att Ann Heberlein meddelat att hon lämnar Svenska kyrkan.

”Noterar att Ann Heberlein lämnar svenska kyrkan. Det kan jag förstå, men ser att hennes skäl saknar teologisk substans.
Svenska kyrkan i hennes beskrivning är okänd för mig! Och de teologiska skälen – inte har de med intellektuell redlighet att göra!”

Ytterberg ”noterar” att Ann Heberlein lämnar Svenska kyrkan. Samtidigt noterar han att Ann Heberleins skäl saknar teologisk substans. Hur bristerna ser ut anser sig Ytterberg inte behöva förklara. Vi får lita på hans ord. När Ytterberg nu noterat avsaknaden av teologisk substans får vi också höra det där märkliga argumentet, som makthavare använder sig när någon kritiserar. Han känner inte igen sig i den kritiska beskrivningen av Svenska kyrkan. För att riktigt drämma till Heberlein, så säger Ytterberg också att hon inte är intellektuellt ärlig! Eller med Ytterbergs egna ord – ”inte har de med intellektuell redlighet att göra!”

På fyra meningar lyckas Claes-Bertil Ytterberg få med, åtminstone tre, klassiska exempel på härskartekniker. Sammantaget är syftet, att dels osynliggöra kritikern och dels om det inte går, så kan man ju alltid förminska den som kritiserar. Duktigt gjort Claes-Bertil Ytterberg.

Ann Heberleins egna ord kan ni läsa här.

Läs även andra bloggares åsikter om Ann Heberlein, Claes-Bertil Ytterberg, Svenska kyrkan

Ett nyårslöfte, så långt krafterna räcker

”Här på denna jord ska människan tjäna Gud genom tjänst åt de hungriga och de törstiga och de minsta systrarna och bröderna. Att tro på Guds rike och att be om Guds rike drar inte människans uppmärksamhet från det jordiska utan precis tvärtom. Hon vinner så tillit att leva mitt i det verkliga livet på jorden, i Guds verklighet, och här vara Guds medarbetare i kampen för Guds rike.”

Citatet är hämtad ur Martin Linds bok ”Dietrich Bonhoeffer – Tankar om en 1900-talsmartyr” Cordia förlag.

Jag är fullt medveten om, att när jag försöker leva enligt nyårslöftet, kommer många kristna trossyskon anse mig vara vänstervriden, när jag råkar kritisera makthavare för deras tillkortakommanden. Det är ju faktiskt så illa, att vare sig regering och riksdag alltid prioriterar de fattiga på ett sätt som Bibeln beskriver. När de gör felaktiga prioriteringar, då är de förtjänta av kritik.

Läs även andra bloggares åsikter om Dietrich Bonhoeffer, Martin Lind, Martyr

Har ingen nödlösning att ta till i kväll!

När inspirationen för att skriva blogginlägg saknas, då brukar jag ta till en dikt, som passar min sinnesstämning för den kvällen. Alla mina böcker, som jag behållit är nedpackade i flyttkartonger och är inte alltför lättillgängliga, så jag avstår.

Möjligen skulle Karin Boyes dikt, ”Det gör ont när knoppar brister…” passa för både sinnesstämning och faktisk livssituation, men jag kan inte många dikter utantill. Så det fick bli det här nonsensinlägget i  natt. Möjligen kan Bob Dylan något lite förklara hur sinnesstämningen är, men lite tveksamt är det också.

Rasism är dårarnas antietablissemang!

Det händer att ett planerat inlägg blir något helt annat. Jag tror att många kan ana sig till vad jag tänkte skriva om i denna sena kväll, men som sagt, så blev det inte. Jag har under en mängd av år tillskrivit August Bebel uttalandet: ”antisemitism är en dårarnas antikapitalism”. Jag tänkte använda mig av en fri variant av det uttalandet, som ni ser av rubriken. För att vara säker på att jag korrekt mindes August Bebels uttalande, så gjorde jag, som alla moderna människor gör. Jag googlade. Jag skrev snyggt och prydligt ”antisemitism är dårarnas antikapitalism” och tryckte bestämt på enter. Till min förvåning dök inte Bebels uttalande upp som första förslag, utan ett gammalt blogginlägg jag skrivit. Jag sökte vidare, men ingen Bebel dök upp. Jag googlade Bebel och se där hittade jag uttalandet, men jag har de senaste åren helt glömt hur uttalandet egentligen löd. Så här sa Bebel: ”Antisemitism är dårarnas socialism.”

Om jag nu förstått saken rätt, så har jag formellt citerat fel, men i mitt inlägg från januari 2009, Judiska kapell är inte israel! hänvisar jag inte till Bebel. Det borde väl i rimlighetens namn innebära att jag är pappa till uttrycket ”antisemitism är dårarnas antikapitalism”? Om det är så att jag är moralisk ”ägare” till meningen är alla fria att använda den. Ingen behöver hänvisa till källan!

Inlägget jag hänvisar till avslutas med ”Antisemitism är dårarnas solidaritet med Palestina.” Googlar ni på den meningen, kommer ni till samma sida, där vi har varit förut. Som jag ser det, så har jag skrivit en unik mening till. I vart fall hänvisar inte google till någon annan, som uttryckt samma tanke. Ni är fria att även använda det senaste helt fritt utan att ange källa. Jag måste erkänna, att lite roligt är det, men glöm inte ursprunget till mina två unika meningar. Det är ändå August Bebel, som enligt uppgift i sin tur lånat uttrycket från Ferdinand Kronawetter, inspirerat mig till mitt falska minne.

Inlägget jag tänkte skriva får anstå till senare och då med annan rubrik. Då är risken stor, att någon kommentator hänvisar till den mystiska Godwins lag, som säger att man inte får hänvisa till historiska exempel, speciellt inte till Tyskland på 30-talet, för att förstå dagens händelser. En i sig märklig historieuppfattning. Vi ska inte lära av historien. Nå, vi får se hur det blir med det.

Läs även andra bloggares åsikter om August Bebel, antisemitism, Israel

Telias ruttna avtalsmoral!

Jag har genom åren ägt många mobiltelefoner, både privat och som tjänstemobiler, och alltid haft abonnemangen hos Telia. Inte för att att jag kunnat säga, att Telia är bäst, utan det har gått av gammal slentrian, ända från de fasta telefonernas tid, som Telia formellt ägde.
De två senaste mobilerna som min fru och jag nyttjar, abonnemangen står på mig, har vi också tecknat abonnemang hos Telia för. Jag ska inte komma med någon lång historia, utan kort berätta vad som hände, när jag besökte Telia-butiken på Guldsmeden i Hudiksvall i går. Orsaken var att min telefon, som jag använt nu i tre år, började bete sig konstigt. Minnet i telefonen minskade drastiskt, var tvungen att ta bort massor av appar för att kunna uppgradera Facebook. Samtidigt började den telefon som min fru brukar, som var inköpt på Telia för ett år sedan bete sig likadant.

Jag gick in på Telia-butiken och efter en ca halvtimme fick jag prata med en försäljare. Han slog upp mig i sin dator och konstaterade att det inte var konstigt att min telefon betedde sig konstigt. Den börjar tappa minne och den tillverkas inte längre, men samtidigt konstaterade han, att jag inte hade någon bindningstid kvar och kunde säga upp abonnemanget på den telefonen med en månads uppsägningstid.

Däremot den andra, som också hade fått försämrat minne och inte längre tillverkades, var det lite sämre med. Där fanns ett år kvar av bindningstiden. Jag undrade lite försynt om det verkligen var rimligt att telefonen inte fungerar efter bara ett år. Ynglingen svarade, att det inte går stoppa utvecklingen. Nu var jag något irriterad och undrade om det inte var rimligt att förvänta sig att en produkt håller vad den lovar under bindningstidens två år. Att det kommer nya telefoner är en sak, men de gamla ska väl ändå hålla vad som utlovats under hela bindningstiden? För telefonen och abonnemanget var ju ett paketerbjudande. Jag fick inget svar på min undran.
Så nu står vi har med en telefon, som inte funkar tillfredsställande och har ett år kvar på bindningstiden. Visserligen vet jag, att slutändan blir vi erbjudna en rabatterad telefon om vi accepterar ett nytt abonnemangsavtal på två år. Telefonen pajar om ett år och vi får ett nytt erbjudande om en rabatterad telefon om vi tecknar ett nytt abonnemang på två år. Så rullar det på!

Jag kan frigöra en telefon från den evighetskarusellen, genom att köpa en telefon hos någon annan än Telia och teckna ett abonnemang utan bindningstid, hos en operatör utan koppling till telefonen jag köper. Abonnemanget blir billigare och jag hittar säkert billigare telefoner hos någon annan än hos Telia.

Håll med om att Telia har en rutten avtalsmoral!

Det här kunde vara ett underlag för en predikan med temat, det finns ett löfte, där minnet inte försvinner och som håller ända in i evigheten!

Läs även andra bloggares åsikter om Mobilabonnemang, Telia, Evigheten