Mina prioriteringar under 2014

1 januari, 2014

De som följer min blogg vet att jag under 2013 i stor utsträckning prioriterade kyrkovalet. I mängder av inlägg gisslade jag förhållandet att politiska partier och politiska ideologier styrde kyrkan. Jag och många med mig kallade situationen som en ockupation av Svenska kyrkan. Kritiken ledde till att jag sökte medlemskap i Frimodig kyrka. De här frågorna kommer jag också att skriva om under 2014. Allt annat vore mycket konstigt. 2014 kommer med all säkerhet att domineras av att det är valår. En del kallar det t o m för supervalår.  Valen kommer av naturliga skäl att uppmärksammas i min blogg.

Ovanstående är övergripande frågor som jag varit intresserad av under hela mitt vuxna liv och självfallet fortfarande är intresserad av. Ändå vill jag framhålla två frågor som jag alltför ofta inte uppmärksammar i tillräckligt hög grad. Jag ska försöka råda bot på de underlåtenheterna under 2014.

Jag har vid något tillfälle berört det moraliskt förkastliga i att staten genom landstingen uppmuntrar till fosterdiagnostik och abort av foster med Downs syndrom. Senast ikväll såg jag ett inslag i Rapport som fastslog att aborterna ökat när det gäller foster med Downs syndrom. I Danmark har utvecklingen gått så långt att Downs syndrom är näst intill utrotad. Allt tyder på att svenska staten har liknande ambitioner, som Danmark. De flesta partier har historiska erfarenheter av att försöka förbättra folkstammen. Nu har man de tekniska instrumenten att ta sig an uppgiften. Vi kan bara ana vilka andra ”förbättringar” av folkstammen som vi har att vänta oss. Genom åren har jag lärt mig att det som är tekniskt möjligt i ett slag också blir moraliskt acceptabelt. I den här frågan måste kritik och krav riktas mot staten, men också mot Svenska kyrkan, som inte rosat marknaden med kraftfulla uttalanden. Frågan kommer att finnas högt på min priolista för 2014 och säkert också många år efter det.

Den andra frågan, där jag oftast nöjt mig med att knyta handen i byxfickan, är förföljelserna av kristna runt om i världen. Kristna systrar och bröder trakasseras och mördas i en förfärande omfattning  och vi tiger. Om utvecklingen fortsätter får jag kanske uppleva, om livet blir tillräckligt långt, hur kristenheten utplånas från områden där kyrkan funnits sen urkristendomens dagar. En sådan utveckling får inte ske, utan att vi med kraft protesterar. Det vore inte för lite att önska sig, att vi i våra kyrkor i varje gudstjänst ber för våra förföljda trossyskon runt om i världen. I det arbetet vill jag bidra efter förmåga.

Det finns många andra frågor, där alla goda krafter behövs, men jag vill med det här inlägget peka ut de två frågor, där mitt samvete svider som mest för mina stora tillkortakommanden.

God fortsättning på 2014!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


2013 både sorg och glädje!

30 december, 2013

Det ska inte bli någon lång återblick på 2013, jag lovar!

Året började inte bra. Jag fick mitt fjärde rejäla återfall sen 2004 på min kroniska sjukdom. Det var att börja om med cellgifter, gigantiska doser av kortison, diabetesen dök upp på nytt och njurarna blev angripna. I det läget kände jag bara, att  så här vill jag inte ha det. Livskvalitén kändes som i fullständigt bottenläge. Kortisondosen innebar att kroppen sväller, andra tabletter innebär att jag blir infektionskänslig. Mot detta måste andra piller tas. Jag var deprimerad långt in i juli. Då inträffade det jag skrev om i ett blogginlägg: Den helige Anden skickar överraskande budbärare! Efter den dagen har jag inte känt någon depression alls. Tack för den dagen Örjan! Jag lär inte glömma vår sittning på altanen.

Under våren, trots depressionen, orkade jag ändå fundera över läget i SvK och hur jag skulle agera. Jag kände att min spontana känsla att inte alls engagera mig i valrörelsen, inte kändes alltför genomtänkt. Om inte annat så stod känslan helt mot mina tidigare personliga erfarenheter och definitivt mot min personlighet. Att säga nej till en strid? Icke då. Jag studerade och tänkte och till slut tog jag beslutet att ansluta mig till Frimodig kyrka. Jag försökte förklara mitt ställningstagande i ett blogginlägg: En vandring tar slut och genast börjar en ny. Det steget ledde till en hel rad mycket positiva händelser, som också bidrog till att depressionen bara försvann senare under året. Alla som anser Frimodig kyrka som en sträng och exkluderande organisation, vet inte vad de talar om. Jag lärde känna många nya människor, som kändes som gamla vänner. Mycket glädje mitt i allvaret. Min anslutning till Frimodig kyrka innebar också att jag lärde känna EFS i Njutånger,med många nya bekantskaper. Det kändes nästan som att komma hem. Lär söka medlemskap i EFS under 2014.

Den 29 augusti drabbades jag och hela Dellenbyggden av en stor sorg. Bror-Eric avled! Jag är oändligt tacksam att jag under sommaren kommit över min depression, för det innebar att jag klarade att hantera sorgen efter en god vän och framförallt en god medmänniska. Nu har sorgen förbytts i en saknad, som jag försöker hantera genom samtal med Bror-Eric varje gång jag passerar minneslunden på min väg till gudstjänst i Bjuråkers kyrka.

Vänner ger styrka! Tack för det. Utan er, nya som gamla vänner, skulle 2013 blivit fullständigt outhärdligt!

Imorgon ska jag redovisa ett eller två nyårslöften.


GOD JUL!

25 december, 2013

”Go, Tell It On The Mountain”

While shepherds kept their watching
Over silent flocks by night,
Behold throughout the heavens,
There shone a holy light:
Go, Tell It On The Mountain,
Over the hills and everywhere;
Go, Tell It On The Mountain
That Jesus Christ is born.

The shepherds feared and trembled
When lo! above the earth
Rang out the angel chorus
That hailed our Saviour’s birth:
Go, Tell It On The Mountain,
Over the hills and everywhere;
Go, Tell It On The Mountain
That Jesus Christ is born.

Down in a lowly manger
Our humble Christ was born
And God send us salvation,
That blessed Christmas morn:
Go, Tell It On The Mountain,
Over the hills and everywhere;
Go, Tell It On The Mountain
That Jesus Christ is born.

When I am a seeker,
I seek both night and day;
I seek the Lord to help me,
And He shows me the way:
Go, Tell It On The Mountain,
Over the hills and everywhere;
Go, Tell It On The Mountain
That Jesus Christ is born.

He made me a watchman
Upon the city wall,
And if I am a Christian,
I am the least of all.
Go, Tell It On The Mountain,
Over the hills and everywhere;
Go, Tell It On The Mountain
That Jesus Christ is born.


Jag vågar, Mattias. Vågar Dagens Seglora?

9 oktober, 2013

Mattias Irving, Dagens Seglora har kommenterat ett blogginlägg jag skrev för några dagar sedan: ”Är det läge att börja bli lite orolig?” Egentligen kommenterar Mattias inte mitt inlägg, utan han besvarar en kommentar från en läsare av mitt blogginlägg. Mattias beskriver vilken policy redaktionen har för publicering av artiklar till Dagens Seglora. Mattias skriver:

”Men dessa kan ta många former och uttryck. Till exempel antirasism är en bred rörelse. Om en antirasistisk högerdebattör, exempelvis Andreas Johansson Heinö skulle välja att publicera sig i Dagens Seglora skulle hans text naturligtvis bedömas redaktionellt på samma sätt som en debattör stående till vänster.”

När jag läste kommentaren började hjärnan att arbeta och en idé började ta form. Idén blommade ut när jag nästan samtidigt läste Sofia Jönssons beskrivning på Facebook av ledare och krönikor i Dagens Seglora. Hon skrev:

”Jag skriver ”tidningen” inom citationstecken eftersom Dagens Seglora knappast är en tidning. Jag skulle kalla den en dyr blogg med ledare (bloggposter) och krönikor (andra bloggposter). Det som kallas kultur håller aldrig halten av att vara riktig kulturjournalistik utan är rewrites, pressmeddelanden, notiser OM kulturhändelser – man har alltså inte ens uppfattat vad en kultursida är. Presstöd skulle de inte få på det här materialet. Det är en rent kvantitativ bedömning.”

Nu började idén jag tidigare bara anat ta form och i dag har jag tänkt färdigt. Lyssna nu Mattias! Jag håller med Sofia Jönsson (inte första gången och inte lär det vara sista heller) att Dagens Seglora är en bloggportal och att det mesta av det som skrivs i Dagens Seglora är blogginlägg. Citaten från Mattias Irving och Sofia Jönsson har fått mig att ge Dagens Seglora följande förslag:

Skapa en bloggportal dit jag kan överföra mina blogginlägg. Självklart skall inläggen kallas för bloggar, för det är dom. Och självfallet skall det inte utgå något arvode för bloggposterna. Jag är ingen krönikör. Har ingen känsla för hur krönikor bör skrivas och Dagens Seglora erbjuder ju inga förebilder. Det enda önskemål om någon form av ”belöning” är att överföringen av bloggposterna sker på sådant sätt att statistiken på besökare också registreras på min ordinarie blogg.

Jag publicerar mellan 1- 3 bloggposter i veckan. Om det känns lite för mycket, Mattias, så kan jag tänka mig 1 – 2 inlägg i månaden. Det skulle innebära ett mindre urval av de bloggar jag skriver. Jag ser framför mig, att de inläggen skulle kunna vara skrivna ur ett befrielseteologiskt perspektiv, men med udden riktad mot det politiska fältet i vid mening, men ändå befinna sig i spänningsfältet kyrka och samhälle. Dagens Seglora har ju oftast det omvända perspektivet. Från det politiska mot det kyrkliga.

Se mitt förslag som gåva som kan bidra till ökad spänst för publikationen.  För alla ni som skriver i Dagens Seglora, måste väl ändå inse hur slätstruket hela innehållet är? Det känns ju mer som klubb för intern beundran. Och det här är inget jag tror, utan det bygger på insikter jag fått när jag i stort sett varje dag läser vad ni åstadkommer. Allting är så förutsägbart. Jag anser nog att ni inte kan säga nej till mitt erbjudande. Det kostar er ingenting, men kan bli ett lyft för Dagens Seglora.

Vad vinner jag på det här? Ja inte vet jag, men visst skulle det vara roligt att få slå ur underläge i en smått fientlig omgivning. Det skulle nästan kännas som att återigen få uppleva rastdiskussionerna på läroverket. Det var oerhört stimulerande att stå där, som ordförande i SSU Fraternitas, mitt i högen av medlemmar i Konservativ skolungdom.

Dagens Seglora

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


En ilsken morgonbetraktelse

29 januari, 2013

När jag börjar skriva den ilskna morgonbetraktelsen är det inte morgon längre, men tro mig, ilskan var stor i morse!

Jag tillhör gruppen av stora vårdkonsumenter sen 1991, men framförallt sen hösten 2004. Jag besöker regelbundet min njurläkare i Gävle, men också andra läkare i Hudiksvall. Visst har det väl hänt att jag gruffat något över de erfarenheterna, men i det stora hela är jag mycket nöjd med mina erfarenheter av sjukvården, både i Västmanland och i Gävleborg.

Jag är övertygad om, att det är många med kroniska sjukdomar, som delar mitt behov av täta kontakter med apotek. Det är mediciner mot sjukdomen. Det är mediciner mot biverkningar. Med jämna mellanrum testar behandlande läkare också nya behandlingar, med hopp om bättre resultat. Många besök på apotek blir det! Gamla recept skall förnyas och nya ska expedieras. Här i Dellenbygden har vi tillgång till ett apotek i Delsbo. Under många år gick jag till mitt apotek och hämtade mediciner och allt fungerade perfekt. Det hände inte många gånger, att jag fick beskedet att en medicin inte fanns på i lager. Då ringde expediten till apoteken i Hudiksvall eller Ljusdal och oftast kunde jag hämta medicinen i Delsbo redan samma dag, men senast dagen därpå.

Sen hände något. Staten bestämde att Apoteket med stort A skulle bli många apotek. Staten bestämde också vilka av Apotekets enheter skulle gå till de nya konkurrenterna. Reformen skulle leda till större effektivitet, möjligen också till billigare priser och större valfrihet. De vackra orden stod som spön i backen och vad skulle en enkel kroniker säga i saken. Jag har ingen valfrihet. Jag tar de mediciner jag blir ordinerad av min läkare och som staten godkänner. Apoteket i Delsbo tilldelades Kronans Droghandel.

Efter nyordningen har jag lärt mig, att det regelbundet (stort sett varje gång) saknas något av de läkemedel jag behöver. Nu går inte längre att fixa från något annat apotek i närheten, utan nu får jag vänta i bästa fall i två dagar. Ingen rolig upplevelse, när en ny behandling är på gång. Från och till har jag fått rekommendationen att innan jag åker, kontakta apoteken och kontrollera att medicinen verkligen finns. I morse gjorde jag det och hamnade givetvis någonstans i Sverige, personen jag fick kontakt med, var mycket ovilliga att koppla mig till Delsbo. Jag är oftast mycket medgörlig, men i dag propsade jag få kontakt med Kronans Droghandel i Delsbo. Efter en lång tid med musik i örat fick jag äntligen kontakt och kan ni förstå, av tre helt nya mediciner fanns två på lager och en skulle jag kunna hämta på torsdag! Utfallet var lite bättre än jag vågade hoppas på.

Om det här nya systemet skall kallas för effektivare än den gamla tidens ineffektiva, så väntar jag med viss fasa, att ICA i Delsbo inför ett liknande system, med rekommendation, att innan vi åker till Delsbo och veckohandlar, bör vi ringa ett telefonnummer någonstans i Sverige för att efter någons godtycke komma fram till butiken i Delsbo. Pricka av på veckohandelslistan de varor butiken har och restnotera det som inte finns. Därefter ta sig till butiken och göra inköpen. Jag är övertygad om att ICA kan hitta konsulter som lyriskt kan beskriva systemets fördelar! Det finns konsulter till allting.

Arg kroniker och skattebetalare! (Bäst att vara anonym. Nästa gång kanske jag inte får några mediciner alls, som straff för ohemula påhopp!)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Vad är det man mäter?

3 januari, 2013

Läser i SvD att en Sifo-mätning visar att svenska folket har sämst förtroende för prinsessan Madeleine. Givetvis åtnjuter Viktoria högst förtroende. (Det kunde jag ha räknat ut med baken!) När jag läste rubriken, ställde hjärnan, utan att jag hann tänka, ett antal frågor. Vad är det för förtroende man mäter? Kungafamiljens moral, förståndsgåvor eller förmågan att klara sina arbetsuppgifter?

Jag vet vilka grannar eller vänner jag kan lita på, att de ställer upp om jag hamnar i svårigheter, men hur ska jag kunna uttala mig om varje enskild medlem i kungafamiljen? Det kan ingen annan än vännerna uttala sig om. Efter ett antal år i Bjuråker har jag och min fru lärt oss vilka hantverkare vi kan ha förtroende för, när det gäller råd och dåd. Jag tror säkert att det finns händiga och hantverkskunniga personer i kungafamiljen, men hur sannolikt är det att någon slår en signal till de personerna, när det blir vattenläcka i huset?

Jag skulle inte ha några svårigheter att svara på frågan om mitt förtroende för Reinfeldt eller Löfven (har inget större förtroende för någon av dem). Jag kan se resultatet av deras arbete. Jag vet deras åsikter och jag kan ta ställning till deras förslag och utifrån det uttala mig om vilket förtroende jag har för statsministerkandidaterna. Spelar kungafamiljen någon roll på den nivån? Inte vad jag kan se. Enligt grundlagen får de inte heller spela någon roll i politiken. Vilket är mycket bra, så länge vi dras med monarki.

Vad är det då som återstår att mäta, som svenska folket kan ta ställning till, när det mesta av vikt är borträknade? Jo, efter vad jag kan förstå, alla de representativa uppgifter de kungliga har. Klippa band, namnge fartyg och vara beskyddare av skilda slag av välgörenhetssatsningar. Problemet med det är, att kungligheterna inte har någon makt i sin beskyddarverksamhet. De som har den reella makten avgör hur länge beskyddarverksamheten får fortgå. Möjligen är Madeleine inte lika förtroendeingivande i de uppgifterna, som storasyster Viktoria. Jag har inte tillräckliga kunskaper för att kunna ha någon bestämd uppfattning.

På ett område bör ändå Madeleine vara stolt över sin sista plats. Det kan ju vara så, att svenska folket har lågt förtroende för hennes förmåga att kränga Jas-plan och annan krigsutrustning runt om i världen. Inom det området är en förstaplats verkligen inte något eftersträvansvärt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Undras hur propositionsordningen skall formuleras?

3 januari, 2013

Läser i EXPO att en Sverigedemokratisk kommunfullmäktigeledamot i Älmhult, Annika Rydh föreslår, att världssamfundet skall besluta om att begränsa muslimskt barnafödande. Nu är begreppet ”världssamfundet” lika luddigt som begreppet ”marknaden”, men jag vill ändå hoppas att Annika Rydh tänker sig FN:s generalförsamling och att hon inte hoppas på beslut av enbart EU, Nato och USA.

Om det nu skulle hampa sig så, att generalförsamlingens majoritet skulle rösta för förslaget. Vilka sanktioner har Annika Rydh tänkt sig skulle drabba de länder som vägrar följa ”världssamfundets” beslut? Hota med att inte köpa olja? Och hur ska begränsningen av barnafödandet ske? Militär ockupation och kemisk kastrering?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare