Varför blanda in kyrkan?

5 april, 2015

Läser i Kyrkans tidning om TV-programmet Tro, Hopp och Kärlek. Programmet handlar om hur tre präster och en pastor söker kärleken. Jag har inga problem med att präster deltar i allehanda program som publikforskare tror ska locka tittare. Jag inser också att TV:s publikanalytiker har helt rätt. Programmet kommer att locka tittare!

Det jag har lite svårt att förstå är att deltagarna från Svenska kyrkan, på oklara grunder, anser att deras deltagande skall gagna kyrkan på något sätt. Jag får intrycket att de ser deltagandet i programmet som missionerande. En av deltagarna, Kristin Molander, säger:

– ”Jag gör det här för kyrkans skull och för mig, i den ordningen. Det här är ett nytt sammanhang för kyrkan och kan jag bidra genom att visa på ett kristet förhållningssätt så vill jag göra det.”

Som sagt, jag har inga problem med att präster deltar i nöjesprogram i TV, men att hävda att det görs för kyrkans skull eller att kyrkan finns i ett nytt sammanhang, enbart för att ett antal präster deltar i programmen, anser jag lite långsökt.

Men, visst jag kan ha fel. Det har hänt förr.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Nu blir det tyst på den här bloggen fram till uppståndelsedagen!

1 april, 2015

I år har jag inte riktigt landat i påskkänslan, utan låtit ovidkommande frågor mentalt störa stilla veckan. Från och med i morgon ska jag inte tillåta mig störas!

Glad uppståndelsedag!


Jag har anledning att be om ursäkt!

10 februari, 2015

För ett par dagar sedan rebloggade jag ett inlägg ”Är det lönt att tro på Jesus?” från bloggen efterkristus.nu.  Samma dag läste jag ett inlägg av Rebella undrar: Gud i lådan. Inlägget eller rättare sagt bilden i inlägget gav mig många associationer, men då orkade jag inte skriva ett inlägg, utan gjorde en dumhet. Jag kopplade ihop ”Är det lönt att tro på Jesus?” och ”Gud i lådan,” utan någon som helst förklaring till varför jag gjorde det och hur jag påverkats av bilden. Här.

Det var mycket dumt gjort av mig, vilket också Rebella påtalade. I en kommentar i natt skrev Rebella:

”Jag känner mig ganska kluven eftersom du, genom att länka till mig, på nåt sätt kopplar efterkristus-inlägget till mig och mitt blogginlägg. Jag förstår det inte. Ärligt så känns det lite… passivt-aggressivt, att rikta något mot mig men inte förklara vad det är så jag inte kan försvara mig. Du kan rimligen inte veta vad jag tänkte på när jag lade upp det blogginlägget.

Katekesen innehåller väsentligt mycket mer än kristendomens grundstenar. Annars hade den knappast behövt vara så tjock.

Jag anser inte att män och kvinnor är ontologiskt olika.
Jag anser inte att preventivmedel är en synd.
Jag anser inte att min lott som kvinna är att antingen föda sjuttioelva barn eller gå i kloster.

Härmed sätter jag punkt, då du tydligen inte har lust att förklara vad du menar varför fortsatt diskussion för min del inte kan bli annat än skuggboxning. Nästa gång du länkar till något av mina inlägg ber jag dig att förklara vad du menar – eller låta bli. Annars tycker jag, banne mig, att du inte är sjysst.”

Jag svarade:

”Rebella, jag får tydligen skriva mitt blogginlägg ändå. Jag associerade bilden i ditt blogginlägg till situationen och diskussionen i Svenska kyrkan. Jag anser som du säkert märkt, att SvK är på fullt språng från sina egna bekännelseskrifter. Jag såg framför mig ett inlägg där jag lite raljerande skulle försöka visa på den nya teologi som SvK:s sk kallade andliga ledare står för. T ex omtolkningen av Paulus berömda ord ”störst av dem är kärleken” som pekar mot Jesus och SvK:s tolkning att en kondom symboliserar kärleken och Jesus. (jag har skrivit ett blogginlägg om det.) Det är mycket som Svenska kyrkan försöker knö in in i teologilådan! Självklart borde jag insett att vare sig du eller någon annan kunde veta vad jag tänkte skriva och vilket samband min rebloggning av ”Är det lönt att tro på Jesus?” Den tankelapsusen ber jag om ursäkt för.”

Sån är min förklaring, men ingen kunde rimligen veta. Jag kunde med några korta meningar förklarat vad som komma skulle. I svaret till Rebella är ursäkten lite väl lam, men jag vet inte hur jag ska uttrycka det kraftfullare. Jag gjorde fel och borde insett att det blev fel.


Varför använder äldre personer broddar?

7 januari, 2015

Egentligen är det märkligt vad som fastnar i minnet. I dessa dagar av stora mörka händelser i Paris och Dresden, sitter jag och ältar frågan om hur farligt det är med halka. I den numer berömda bussen utanför Östersund, fanns tydligen en äldre man som påpekade att den isiga parkeringsplatsen var farlig. Den befängda rädslan, enligt många, har använts som bevis för mannens och gruppens otacksamhet.

I går hade församlingen i Bjuråker-Norrbo en musikgudstjänst i Bjuråkers kyrka. Efter gudstjänsten var anställda, förtroendevalda och andra aktiva i församlingen inbjudna till gröt och skinksmörgås. Vad vi åt är en ovidkommande sidoinformation. Det jag vill berätta, är upplevelsen av vad som hände när vi gick från kyrkan till församlingshemmet. Åldersmässigt tillhörde majoriteten den något äldre delen av det svenska folket. Vi var inte representativa för svensken i allmänhet. Ni skulle hört vad vi talade om. Kan ni gissa? Jo, det dominerande samtalsämnet var hur farligt det var med halka, allra helst om det ligger ett tunt lager av nyfallen snö över en isig vägbana. Under samtalen förflyttade vi oss försiktigt med mycket korta steg.

Slutsats, mannen i bussen (som tydligen är i min ålder) hade helt rätt, en isig parkeringsplats är farlig. Mycket farlig! Inte bara så att vi ramlar och får några blåmärken. På oss gamlingar bryts lårbenet eller handleden mycket lätt. Vi har inte heller samma vighet och balans som vi hade när vi var yngre. Ett brutet lårben kan oftast botas, men komplikationerna kan vara allvarliga. Många äldre hämtar sig inte efter en sådan händelse, utan har kvarstående men både fysiskt och psykiskt efter fallet. Som sagt, mannen har, oavsett om han är nyligen kommen från Syrien eller om han bott i Sverige i hela sitt liv, helt rätt. Isiga parkeringsplatser, isiga vägar eller isen framför dörrarna till affärer är farliga, ja rent av livsfarliga!

Det intressanta är, när jag säger det nickar de flesta jakande och håller med. När en nyanländ asylsökande äldre man säger det, då hånar han Sverige, Jämtland och alla de människor som bor där, med sitt löjeväckande påstående att hala parkeringar är farliga. Tänk så det kan bli!

Det finns alltså orsak till varför äldre personer skaffar sig broddar, som en livförsäkring eller som min fru säger varje gång jag går utanför dörren: ”Akta, det är halt ute!” Varningen är befogad, för jag vill inte riktigt erkänna för mig själv, att jag tillhör riskgruppen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Ett kort meddelande!

26 december, 2014

Hemma efter annandagens kvällsgudstjänst i Missionskyrkan i Bästdal. Det var knökfullt i kyrkan. Fina psalmer, fina körinsatser av Saron församlingens kör och Norrbo kammarkör.

Nu till det korta meddelandet

När jag åkte hem efter gudstjänsten så slog det mig. Julberättelsen höll i år också. Jag har ingen anledning att vare sig tvivla eller ändra i kyrkans trosbekännelse. Vi firar en verklig händelse! Gud blev människa, född av jungfrun Maria och avlad av den helige Ande. Alla försök att hitta ”naturliga” förklaringar till händelsen för drygt 2000 år sedan känns bara som långsökta tankekonstruktioner.

Även efter den här julen känner jag mig helt övertygad om att kyrkans trosbekännelse är bokstavligt sann. Alla andra förklaringar känns som sagt, konstruerade. Nu kan jag lugnt och tryggt börja vandringen mot påsken!

Gud Jul och ett gott slut på 2014!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


När människor flyr för sin liv, vem är då jag att säga nej?

13 december, 2014

Så säger syster Karin i Alsike kloster i ett program som sänds i samband med galan för Svenska hjältar. Systrarna på Aliske kloster fick motta priset för årets Livsgärning 2014. Aliske kloster är välkänt för sitt arbete med flyktingfamiljer. Alsike kloster är en Guds rikes ambassad.

När jag satt och såg programmet och gladdes åt att Aliske klostrets nunnor fick priset, tänkte jag mycket på det syster Karin säger: ”När människor flyr för sina liv, vem är då jag att säga nej?” Så enkelt kan sanningen sägas: Vem är då jag att säga nej till människor i nöd och livsfara? Tanken gick ett steg till där i min TV-fåtölj. Den svenska flyktingpolitiken lever inte efter syster Karins motto. Svenska staten har mer ett motto som säger: Vem är då du som kommer och kräver att få komma in i värmen? Dig måste vi noggrant utreda om du verkligen är i behov av skydd! Ett resultat av statens inställning är att människors skyddsbehov underkänns och de skickas tillbaka. Ofta till ett ovisst öde.

Nu i dagarna har vi sett i våra TV-nyheter att många anser att det kommer för många människor som söker skydd. Förslaget är tydligen, vad jag kan förstå, att Sverige på skilda sätt ska försöka hindra att människor står på vår tröskel och vädjar om hjälp. Hur ska jag på annat sätt tolka kritiken mot de många asylsökande? Det innebär, vad jag kan förstå, att färre ges möjlighet att söka asyl och få sitt fall prövat och att de avvisas vid våra gränser, innan de kommit in i landet. Hur avvisningen ska ske är det ingen som säger, men man kan väl förmoda, att det inte anses vara svenska myndigheters ansvar. Människorna är inte asylsökande, för det kan de bara vara om de kommit in i landet. Ett tevligt och byråkratiskt moment 22. Det förklarar också de stora partiernas motstånd mot att öppna fler legala vägar att söka asyl i Sverige. T ex vid någon svensk ambassad och där få sin sak prövad.

Om kravet på att minska antalet asylsökande blir verklighet, då har en stor del av den påstådda svenska humanismen frusit bort i ett iskallt land!

Här ett samtal med syster Karin. Nunnorna på Aliske kloster har i realiteten varit årets hjältar varje år i 35 år. Vilken enorm livsgärning! Jag hoppas ingen missunnar mig glädjen, att berätta att jag varit på Alsike kloster och träffat bl a syster Karin. En minnets högtidsstund!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

 


När erhåller dagsländan sitt dagsländevärde?

4 februari, 2014

Det är märkliga drömsyner som dyker upp när jag försöker kurera en influensa med lite feber med att sova så mycket jag bara kan. I dag förstärktes drömsynen av att mina sockervärden var så låga, att insulinkoman inte var långt borta. Vaknade av att jag svettades och kände mig allmänt svag. Insåg att nu gällde det smocka i sig ett par bananer och ett par Dextro Energy-tabletter fortast möjligt. När jag ägnar mig åt de här hälsobefrämjande intagen minns jag två frågor som kom till mig i drömmen.

Den första frågan var den som jag skrivit in som rubrik på dagens blogginlägg. När erhåller dagsländan sitt dagsländevärde? Jag är ingen drömtydare och är ganska övertygad om att jag i drömmen försöker bearbeta en aktuell diskussion, som jag är delaktig i. Det innebär inte att frågan är ointressant, tvärtom. Har dagsländan bara ett dagsländevärde den sista dagen i en lång livscykel? Svara på den frågan den som vill och kan!

I min dröm fick jag en följdfråga. En fråga som nog innebar att jag vaknade och min fru slapp hantera en avsvimmad gubbe som misskött sin diabetes i alltför hög grad. Nå nu till frågan från drömmen: Om jag trampar ihjäl en dagsländelarv. Har jag då dödat en dagslända eller är frågan felställd?

KT

Läs även andra bloggares åsikter om ,


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 32 andra följare