Jag är gammal och förbrukad!

26 juni, 2016

Av alla bisarra analyser efter folkomröstningen i Storbritannien tar väl åldersargumentet ändå priset. Människor som lägger sin livsvisdom och livserfarenhet i vågskålen, när de röstar är tydligen en demokratisk fara. Jag undrar var gränsen ska sättas? 70 år, 60 eller rent av 50 år? Det finns två vägar för staten att gå. Det ena är att sätta en åldersgräns uppåt för rösträtten eller att alla över 70 år får redovisa hur de tänker att rösta. De som avser att rösta ”rätt” får gå in i vallokalen alla andra gamlingar får vända i dörren!

Eftersom varje val, oavsett om det gäller kommunal. regional eller nationell nivå självfallet påverkar flera år av en tonårings framtida liv än än vad det gör för oss som fyllt 70 år med råge. Vi kan ju dö när som helst och då är det självklart oansvarigt att låta oss påverka framtiden. Vi kanske inte behöver ta ansvar för våra tokerier.

Ja, tänk så mycket märkliga analyser ett valresultat kan leda till och vad värre är – argumenten anses vara höjden av politisk klokhet!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


I goda stunder kan en läst text kännas som ett personligt budskap!

14 mars, 2016

Satt tills för en stund sedan och läste i ”Om kristi efterföljelse” av Thomas á Kempis. Jag hade hunnit till kapitel 20 och där i punkten eller paragrafen 4 fick jag mig till livs följande, inte en helt behaglig upplevelse, det kan jag inte förneka!

”Om du avstår från onödigt prat, från att beställsamt ränna omkring och från att lyssna till nyheter och rykten, då kommer du att finna tillräcklig och lämplig tid till goda betraktelser.

Var nästan på stunden, beredd att radera mitt Facebookkonto, som jag tidigare gjort med Twitter. Jag avsätter alldeles för mycket tid på Facebook. Tid, som med all säkerhet  kunnat användas till goda betraktelser eller be Rosenkransen en extra gång!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Bloggen, Tankar i natten, fyller 9 år!

19 februari, 2016

Ibland är det skönt, att min blogg är enbart min och att jag har den totala makten att avgöra vad jag ska skriva  om. WordPress var vänliga nog att gratulera till mina nio år på WordPress. Jag fick återigen skäl att tänka – tänk vad tiden går! WordPress var inte mitt första försök att skriva blogginlägg. 2004 på hösten blev jag sjukskriven för en kronisk sjukdom. Jag hade fyllt 60 år och kände att jag inte längre hade varken fysisk eller mental kraft, att i någon större utsträckning fortsätta med mina samhälleliga aktiviteter och de hade varit många och ganska omfattande under åren, utan att förhäva mig.

Det kändes tomt, det måste jag erkänna. Där i slutet av 2004 fick jag ingivelse, att undersöka vad det där med personlig dagbok på nätet var för något. Det lät intressant och efter en tid startade jag en blogg på Aftonbladets bloggportal. Till en början var det intressant att dela med sig av funderingar och ställningstaganden, men Aftonbladets bloggportal, var alldeles för stimmig i min smak, så jag raderade bloggen med innehåll och allt och startade en ny blogg på WordPress. I mitt första inlägg skrev jag lite defensivt:
”Jag tog steget idag och flyttade hit. Inriktningen på inläggen kommer bli som tidigare, men jag har inte flyttat över gamla inlägg hit. De flesta var inte av den kvalitén att de var värda att spara. Många kommer att publiceras efter hård redigering. Kommer nog inte heller skriva lika flitigt som tidigare, men det återstår att se.”

Jag hade ingen mer utvecklad målsättning för bloggen, men jag upplever, att i det stora hela är jag helt nöjd med ambitionsnivån, som jag så här med nio år ryggen kan se. Det blev också lugnare här på WordPress. Till förra året hade jag i genomsnitt 4 kommentarer/inlägg (och då var mina kommentarer inräknade). Det innebär att de flesta av mina inlägg inte triggar någon att kommentera. Jag kan inte säga, att jag önskar fler kommentarer, men  ibland saknar jag, att de jag tänker på, när jag skriver ett inlägg inte verkar reagera. Men det är väl med blogginlägg som med insändare, efter en publicerad insändare blir det tvärtyst! Det är som om insändaren aldrig blivit skriven!

Det är såpass roligt att skriva blogginlägg, så jag fortsätter ett tag till. Om inte för något annat än att det är god terapi och kanske också en kick för egot, att skrivandet skulle betyda något av värde!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Nytt utkikstorn. Nya horisonter! del 2

9 oktober, 2015

Jag lovade för ett par kvällar sen, att skriva en del två till inlägget ”Nytt utkikstorn. Nya horisonter!” Jag insåg i går att jag måste läsa på lite mer om den Katolska socialläran. Mina kunskaper är inte tillräckliga, för några alltför omfattande slutsatser. Det jag möjligen kan säga i dag, med viss säkerhet, är att påven Leo XIII:s encyklika Rerum novarum, minsann inte uppmanade människorna att svälta och be och hoppas på kalvstek i himlen, som Joe Hill sjöng om och som jag fortsatte att sjunga på 60-talet

Påve Leo XIII hävdade bestämt, att det var fel att tvinga arbetarna till orimligt långa arbetsdagar. Det skulle finnas tid för vila och umgänge med familjen och också tid till andlig växt. I det fallet hade inte påven någon annan uppfattning än de då existerande fackliga organisationerna. Leo XIII hade också i encyklikan synpunkter på vad en rimlig lön borde innebära. Lönen skall ge arbetaren och hans familj mat, kläder, husrum, ge möjligheter att betala försäkringar och ge familjen möjligheter att betala barnens skolavgifter. Krav som jag känner igen från mina fackliga studier och det mamma och mormor berättade om, från fackliga och politiska strider i norra Finland, när förra seklet var ungt. Encyklikans budskap måste sättas in ett större sammanhang. Såväl teologiskt, som politiskt.

Det nya utkikstornet ger aningar om nya spännande horisonter, men det krävs lite mer studier för att jag ska förstå vad jag ser från mitt nya utkikstorn! Ögonen måste vänja sig!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


En mycket kort sakupplysning

5 september, 2015

 

Jag upptäcker hyfsat ofta, att människor påstår, att jag bor på Södermalm. Varför nu detta? Jo, de här människorna har tolkat verkligheten så, att alla vi som aktivt delar med sig av, t ex ovanstående information, bor på Södermalm.

Jag bor, upplysningsvis i Kyrkbyn i Bjuråker socken. Hur jag än letar i kartan, kan jag inte hitta någon by i vår socken som heter Södermalm, men om den byn existerar, då skulle jag gladeligen bo där. Det verkar vara en by med välkomnande människor. Jag skulle också kunna tänka mig, att bo i byn Nås i Västerdalarna. Där finns tydligen också vänliga, glada och välkomnande människor.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/dalarna/fantastiskt-med-hela-varlden-i-lilla-nas

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Det gäller att ta seden dit man kommer. I Sverige är hudfärgen beige!

11 augusti, 2015

Det verkar som om vi håller på att gå in i en debatt, som liknar den om hur chokladbollar och kungar ska benämnas. I den debatten var ett bärande argument, att lättkränkta människor ville förbjuda användningen av ord som ”vi alltid använt, utan att mena något illa med det.” Det var tydligen en inskränkning av demokratin och yttrandefriheten att försöka minska användandet av n-ordet när det gäller bakverk. Jag har ofta tänkt, att det är märkligt hur viktigt det är för vissa människor, att få använda ord, som inte betyder något. Visst förstår jag, tro inte något annat, att det ligger en världsbild bakom viljan att använda och försvara vissa ord och begrepp.

De senaste dagarna har jag mött syrliga kommentarer om att det tydligen finns de som hävdar att plåster i Sverige skulle vara rasistiska! Ja, tänk vad PK-folket kan få för sig! Självfallet skulle det vara lite smålöjligt om någon så där rakt av kallade svenska plåster, i motsats till andra länders, för rasistiska. Nu sker sällan debatter så där helt utan anledning och självfallet finns det en anledning till varför debatten om plåster uppstått. Apotek och affärer säljer ”hudfärgade” plåster och det är väl bra, men samtidigt hävdar de att hudfärgen är beige! Den här bakgrunden till debatten måste Rune Lanestrand vara fullt medveten om, för jag vill inte tro att han inte tagit del av radioprogrammet han hänvisar till. Möjligen kan jag väl säga att han töjer lite på sanningen eftersom han inte med ett ord nämner kritikens kärnpunkt. Den, att beige skulle stå för det allmänna begreppet ”hudfärgat.” Om den bakgrunden, medvetet utelämnas, då kanske talet om lättkränkta PK-journalister kan förklaras. Jag anser nog att Rune Lanestrand inte agerar i god tro, utan hela blogginlägget andas medveten ond tro.

Det torde väl komma några upprörda blogginlägg, där Lanestrand förfasar sig över PK-folket på Södermalm, som anklagar svenska underkjolar, sportbehåar, trosor och kroppsstrumpor för rasism. Han lär väl även då utelämna, att kritiken handlar om att beigefärgade underkläder kallas för hudfärgade.

Rune Lanestrand och många andra förstår inte kritiken, att kalla beige för hudfärgat och jag för min del, förstår inte varför Lanestrand blir så upprörda över ett korrekt påpekande, att beige inte  i allmänna termer kan ses som hudfärgat.

Det anser jag, att varje bildad människa borde kunna enas om!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Vilka borde skämmas över sällskapet?

27 juli, 2015

I helgen hade tydligen Jimmie Åkesson en surströmmingsfest för särskilt inbjudna vänner. Det finns det egenligen inget att säga om. Glada fester mår vi alla bra av! Festers betydelse kan inte överskattas! Så här i efterhand har det visat sig, att Jimmie Åkesson bjöd sina vänner på en spelning av bandet Ultima Thule. Nu sker något, enligt min uppfattning, märkligt. Att Ultima Thule spelar på festen ska tydligen vara oerhört komprometterande för Jimmie Åkesson och SD.

Enligt min enkla uppfattning, borde det vara tvärtom. Att spela på en fest på inbjudan av Jimmie Åkesson borde vara oerhört komprometterande för bandet. Nu är det ju bevisat, att Ultima Thule är det främlingsfientliga, rasistiska och högerextrema musikbandet, som många hävdat genom åren. Nu går det inte att komma med några bortförklaringar längre!