Undras vad dagens ministrar kan tänkas säga?

28 februari, 2013

Med hjälp hittade jag en artikel, ”Ge amnesti åt hotade barnfamiljer” i Dagen skriven av Sture Lundström. Jag ställer mig helhjärtat bakom kravet och hoppas att det kan bli ett samlat krav riktad till riksdag och regering.

Vid ett tidigare tillfälle, när kyrkorna i Sverige samlade namnunderskrifter för en mänskligare flyktingpolitik framfördes också krav på amnesti. Då hävdade den dåvarande socialdemokratiska ministern Barbro Holmberg, att amnesti skulle ha inneburit en humanitär katastrof. Hur hon nu fick till det. Med tiden blev hon landshövding i Gävleborgs län. Vilka argument kommer dagens ministrar använda när de skall tillbakavisa kravet?

När Sture Lundström skriver om barn födda i Sverige, slog en tanke mig. Är det verkligen rimligt, att barn födda i Sverige skall betraktas som illegala invandrare? Hur skulle det ha gått till – rent praktiskt?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Gör jag bort mig nu?

12 december, 2012

På förekommen anledning vill jag berätta några minnen från 60-talet. För skrämmande många år sedan var jag ordförande för SSU Fraternitas på Sundsvalls högre allmänna läroverk. SSU var en mycket liten organisation på skolan. Konservativ skolungdom var desto större. Det hände vid några tillfällen att jag blev inbjuden till KS för att diskutera politik och jag pallrade mig dit och blev vederbörligen utfrågad och också utskrattad. Efter att ha gått om 1 ring och ändå inte klarat kemi, tyska och fysik drog jag till Stockholm och därifrån till Östersund, där jag blev underofficer i en Norrlands skyttebataljon. Efter tjänstgöringen for jag till Stockholm igen, men återkom till Sundsvall i december 1966. Efter hemkomsten blev jag återigen inbjuden till ett möte med KS, men nu som kommunist. Grillningen gick bra. Tydligen alltför bra för jag blev inte inbjuden till nya grillningar.

Under de kommande åren blev det många debatter och gatudiskussioner, men en debatt sticker ut lite mer än andra. Någon (minns inte vem) anordnade en stor försvarspolitisk debatt i Spegelsalen i Sundsvall. Självfallet paltade sig hela den samlade vänstern till debatten. Debatten gick bra och jag minns fortfarande hur jag med ungdomlig självsäkerhet sa till de närvarande militärerna: ”Det är jag som avgör vem jag går i krig mot, inte staten.” När debatten avslutades kom en major fram och undrade om jag inte ville följa med till Lv 5 på en pyttipanna. Utan tvekan sa jag ja och fick en trevlig kväll med samtal och ett antal snapsar. Jag lär inte ha övertygat någon av de närvarande officerarna att jag hade rätt och de fel, men ett respektfullt samtal blev det.

Lugn, bara en minnesbild till, innan det är dags för en sammanfattning. 1970 möttes den amerikanske ambassadören Jerome Holland av äggkastning från FNL-aktivister vid ett besök i Glanshammar utanför Örebro. Det skrev mycket om händelsen på sin tid. Ambassadören skulle också besöka Sundsvall under några dagar och självfallet var det en stor händelse för Sundsvalls FNL-grupp. Mitt under planeringen kunde vi läsa i tidningen att polisen tagit beslut om att det inte skulle ges tillfälle till äggkastning i Sundsvall. Det skulle bli en massiv mobilisering av poliser från hela Norrland till Sundsvall. Om jag inte helt missminner mig, uppgick antalet till ca 250 poliser. Efter en snabb analys insåg FNL-gruppen att det inte fanns några som helst rimliga möjligheter att börja kasta ägg. Vi beslöt att genomföra en traditionell fredlig vänsterdemonstration. Huvuddemonstrationen är jag fortfarande, dryga 40 år senare, stolt över. Visst fick jag uppleva några timmar i polishuset häkte för ohörsamhet, men i det stora hela lyckade aktiviteter. Nästan på alla de ställen Jerome Holland besökte i Sundsvall fanns det någon från FNL-gruppen som demonstrerade.

När den lilla tappra skaran satt på trottoaren utanför hotell Knaust med skällande hundar och ett par hundra poliser, som säkert kände sig något löjliga i situationen, dyker poliskommissarien i Sundsvall upp och vill tala med mig. Han erbjuder FNL-gruppen att träffa ambassadören. FNL-gruppen antar erbjudandet och en liten grupp tar sig dagen efter till Knaust och ledsagas till ambassadören. Holland bjuder på Coca Cola, vilket jag efteråt får mycket på skallen för. Vi redovisar varför vi anser att USA:s krig i Vietnam är ett orättfärdigt imperialistiskt krig mot ett fattigt folk, som enbart önskar få bestämma sitt eget öde. Jag tror inte att vi lyckades övertyga ambassadören att han representerade ett ruttet land med en urusel politik, men vi fick det sagt.

Några månader senare fick samtalet med Jerome Holland sitt efterspel, på De förenade FNL- gruppernas (DFFG) kongress i Stockholm. Förbundsstyrelsen föreslog kongressen att utesluta Sundsvalls FNL-grupp redan på kongressens första dag. Debatten som föregick beslutet tillhörde inte retorikens högtidsstunder. En man, vars namn jag förträngt, iklädd en proletärt rutig skjorta med uppkavlade ärmar pekade på mig med en anklagande proletär näve och säger (fritt ur minnet): ” I Glanshammar möttes USA-imperialismens representant av ägg. I Sundsvall låter man sig bjudas på Coca Cola av samma representant. Man pratar inte med fascister!” Mitt andra inläggs avslutning var av samma låga nivå. Jag riktade mig till förbundets dåvarande ordförande Ulf Mårtensson med ett kraftfullt: ”Du är en skit till ordförande!” Kan ni tänka er, uttalandet möttes av några försynta applåder. Förbundsstyrelsen drog tillbaka sitt förslag och Sundsvalls FNL-grupp fick en prövotid.

Jag funderade de närmaste åren efter kongressen ofta på ”Man talar inte med fascister” och insåg allteftersom, att åsikten var både felaktig och helt avsaknad av en meningsfull tanke. Med det lämnade jag problemet och har levt efter helt andra principer.  Den senaste tiden har minnet av en man i en proletärt rutig skjorta blivit mycket påträngande. Visst inser jag, att bilden av Helle Klein och Seglora smedja i rutig skjorta och svällande överarmar är löjligt överdriven, men den knutna näven och orden ”Man talar inte med fascister” finns där. Helle Klein får understöd här, här och här.

Jag har på det stora hela lämnat tiden med debatter, tal och gatupolemik bakom mig. Har tappat förmågan och framförallt, det är nog inte många som skulle vara intresserade av att lyssna till vad jag har att säga. De tiderna är över för min del. Men för principens skull. Om jag blev tillfrågad att skriva i Dispatch International eller få en inbjudan att besöka högerreaktionära organisationer (eller vilken annan organisation som helst) skulle jag resonera som jag gjorde när det gällde inbjudan från Konservativ Skolungdom, som på den tiden var influerad av Demokratisk Allians, inbjudan till en nattvickning på LV 5:s  officersmäss eller en inbjudan till ett samtal med USA-imperialismens företrädare i Sverige. Jag skulle tacka ja! Det är klart att det är lätt för mig, för jag har idag lika lite anseende, som på 60-70- och 80-talet, att förlora.

Mot ”Man talar inte med fascister” ställer jag principen, att med ena handen säga stopp, nu går ni för långt, men med andra handen inbjuda till dialog. Det är min, möjligen naiva, förståelse av att leva i Jesu efterföljelse.

En uppdatering: Ärkebiskopen har uttalat sig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Debattetikens märkliga röda kort

8 september, 2012

Under de år jag befunnit mig i bloggosfären har jag från och till mött begreppet Godwins lag i skilda debatter jag tagit del av. Jag har noterat att begreppet används, men inte i någon djupare mening funderat över vad lagen innebär. Nu har jag själv fått det röda kortet och då kändes det meningsfullt att gå till länken som det röda kortet hänvisade till. Det är väl bäst att hänvisa till Wikipedias beskrivning av lagen så alla kan se och avgöra om min tolkning av lagen är rimlig.

Jag citerar ur texten på Wikipedia: ”Godwins lag gäller bland annat de fall då en part jämför sin motståndare med nazister eller Hitler på ett direkt eller indirekt sätt i någon form av guilt by association (se nazistargumentet), men det är bara en av lagens tillämpningar. Lagen brukar åberopas för att påpeka att liknelser med nazister och Hitler är klichéartade och sällan relevanta. Framförallt brukar sådana liknelser uppträda då diskussionen redan urartat till den grad att den knappast leder till något fruktbart. Att dra sig ur diskussionen i detta skede är enbart hedersamt.[2]”

Alla som har en lång erfarenhet av deltagande i debatter och diskussioner ser omedelbart den stora fördelen med lagen. Det gäller att vara först med att visa det röda kortet och utropa – ”Godwins lag!” Motståndaren i debatten kan inte fortsätta att argumentera, hur goda argumenten än är. Ser framför mig hur representanter för SD, Svenska motståndsrörelsen eller Svenskarnas parti i olika debatter i riksdag, fullmäktigeförsamlingar eller på gator och torg ropar, ”Godwins lag!” och skall då objektivt dömas som segrare i debatterna. En mycket lustig konsekvens av lagen, enligt mitt tycke.

Nå, debattekniska finesser bör en van debattör klara av. Det är bara att strunta i lagen och fortsätta debatten. Jag ser ändå en fara med lagen. Tänk om människor börjar tolka lagen bokstavligt och inte enbart som en regel för påstådd god ton. För vad säger Godwins lag egentligen? Jo, att det är fel (ja inte bara fel utan också etiskt förkastligt), att ur dagens debatter och praxis dra historiska paralleller med perioden 1925 (Ölkällarkuppen) och 1945. Avgränsningsårtalen kan diskuteras, men visst känns det märkligt, att jag i diskussioner kan hänvisa till de gamla grekerna, men inte till en av de mörkaste perioderna i Europas historia. Som ändå måste anses vara nutidshistoria. EU har, om jag förstått saken rätt, en bestämmelse, att Godwins lag fullt ut gäller Israel. 2009 fick jag lära mig att det finns en EU-bestämmelse som säger, att det är tillåtet att kritisera staten Israel, men det är inte tillåtet att göra jämförelser mellan staten Israels agerande och förintelsen. Uppgiften fick mig, obstinat som jag är, att omedelbart skriva följande blogginlägg. Jag har också kallat President Zarkozy för skitstövel och jämfört rivningen av romers bosättningar i Frankrike med kristallnatten. Avigdor Lieberman och president (numer fd) Zarkozy skulle, vad jag förstår, kunna ropa ”Godwins lag” och vifta med det röda kortet och det vore jag som fick stå där med skammen och inte de.

Låt mig bara ta ett exempel till. Den minnesgode minns säkert satsningen som Göran Persson fick, med rätta, mycket beröm för. Persson var orolig för att förintelsen skulle falla i glömska. Oron ledde till boken ”Om detta må ni berätta” och staten inrättade en myndighet, ”Forum för levande historia.” Om vi nu granskar de här två företeelserna med Godwins lag som glasögon, så upptäcker vi snabbt en motsättning. Vi får gärna berätta för barn och barnbarn om förintelsen av judar, romer, funktionshindrade och homosexuella, men inte göra berättelserna till levande historia genom att varna för att historien är aktuell också idag. För då slår Godwins lag till och berättaren får skämmas!

Jag drar slutsatsen för min personliga del, att jag även i fortsättningen fullständigt ska ignorera, när någon åberopar Godwins lag. Jag erkänner inte lagens legitimitet!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Blev det tårta i kväll hos Migrationsverket?

25 februari, 2012

I kväll får det bli ett kort inlägg. Jag är arg och förtvivlad. Läser rapporter, att pastor Jean Kabuidibuidi sitter fängslad i Kongo. Svensk polis lyckades tydligen övertala den kongolesiska gränspolisen att ta emot pastor Jean. Hur mycket det kostade det lär vi väl aldrig få veta.

Stefan Swärd skriver på sin blogg, att pastor Jean tycks vara fängslad och att han blivit misshandlad. Följ Stefan Swärds rapportering.

Jag följer Micael Grenholms uppmaning och ber!

Kom Helig Ande och hjälp Jean!!

Läs också Öppet landskap.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Det fanns en gång ett fackligt löfte, men det var för länge sen, så länge sen!

25 januari, 2011

Sitter här i kvällningen och låter tankarna gå lite hur som. Tänker på berättelser från min barndom. Strejker i norra Finland. Mitt i striden mormor och morfar. Många nederlag. Revolution. Nederlag. Arbetare skjutna mot bastuväggar. Egna upplevelser av 1 majtåg och majvippor. Fest och glädje!

Efter flytten till Sverige växte nya berättelser fram. Sundsvallstrejken. Nederlag! Arbetare omringade av militär. Träbaronerna firade i champagne på hotell Knaust. Berättelser om förbud mot strejker. Arbetsvilliga och arbetsovilliga. Fler strejker och fler nederlag. Ådalen, återigen militär och återigen nederlag. När jag sitter här och funderar upptäcker jag, att jag så förvånansvärt väl minns alla berättelser om nederlagen.

De berättelserna är på många plan sanna, men för att sanningen skall bli fullständig, får vi inte glömma all den styrka, som växte fram ur nederlagen. Nederlagen ledde inte till att arbetaren tappade sin stolthet, oavsett hur mycket champagne segerrusiga arbetsköpare vräkte i sig. Varje strejk och nederlag ledde bara till en ännu fastare övertygelse om behovet, att organisera sig ännu bättre. Att bygga fler Folkets Hus. Starta ännu fler Konsumbutiker. Starta nya folkrörelsebibliotek. Starta ett eget bildningsförbund, ABF. Ja, uppräkningen kan göras hur lång som helst. Efter många nederlag och segrar hade arbetarrörelsen vunnit ideologisk hegemoni i samhället. Vilket bl. a visade sig i, att arbetarklassen frambringade den ena författaren efter den andre och som under massor av år, var totalt dominerande i den litterära världen.

Så här går tankarna en vinterkväll i Bjuråker. Jag vet också, att tankarna bara är nostalgiska gammelmansminnen. Har allt oftare under senare tid upplevt känslan av vara den där gamla onkeln på släktkalas, som de flesta pliktskyldigast pratar några ord med, men som flyr så snabbt artigheten tillåter. ”Nu sitter han där och ältar sina gamla minnen. Han förstår inte, att vi lever i en ny tid! Gubben börjar nog bli lite senil”

Gubben kanske inte förstår, men han både ser och hör! Och det han hör och ser, förvånar honom storligen. Ska detta vara det nya och spännande?

Han ser en utveckling där staten bestämmer vilka som skall ha rätten att arbeta under kollektivavtal och vilka, som inte skall ha den rätten. Gubben har med stor spänning väntat på de fackliga kampsignalerna, men inser med bestörtning, att ”världens starkaste fackförening” tydligen avser att under stillsamma protester, acceptera ordningen, att staten under tvång, anvisar fackliga medlemmar till oavlönat arbete hos skilda arbetsgivare. Gubben drar sig till minnes: Vad gör världens starkaste fackförening? Världens starkaste fackförening beklagar!

Gubben vill vara rättvis och säga att han sett och hört mängder av fackliga representanter protestera i TV. Varje gång han hör protesterna, önskar gubben att han inte slagit på TV:n! Vad är det han för höra? Jo, att de fackliga representanterna inte i första hand protesterar mot systemet, utan de protesterar mot att det tydligen händer, att tvångsarbetarna, oftast deras egna medlemmar, utför ”ordinarie arbetsuppgifter!” Gubben är möjligen på gränsen att bli något slagrörd, men fortfarande minns han hyfsat väl innehållet i kollektivavtal. Han minns, att det funnits formuleringar om kvinnolöner och ungdomslöner. Men hur han än anstränger sig, kan han inte minnas att det någonsin stått någonting i kollektivavtal, som skiljer på ”ordinarie” arbetsuppgifter och arbetsuppgifter. Självklart skall kollektivavtal gälla alla och alla arbetsuppgifter på en arbetsplats. Herrarna korkar nog upp champagnen just nu och hurrar segervisst! Tänker gubben, på sitt nostalgiskt förenklade sätt.

Gubben vill inte ens tänka på, att ABF bygger arbetsplatsbibliotek med hjälp av oavlönade tvångsarbetare. Tanken känns alltför tung! Kan det verkligen vara en god grund för det framtida bildningsarbetet?

Här får vi lämna gubben åt sina funderingar och påminna oss, att under alla den fackliga kampens olika faser, fanns det en övertygelse och en förvissning om, att står vi bara eniga, då segrar vi. Vi kan kalla övertygelsen för det fackliga löftet. Ett ömsesidigt löfte som man gav varandra. Löftet gällde för en enskild arbetsplats, men den gällde också globalt. Jag minns hur jag läste, med en nackhårsresande känsla, att arbetare på Nya Zeeland skickat stöduttalande och insamlade pengar, som ett stöd till strejkande arbetare i Sverige. Det fackliga löftet levde!

Jag är en aktiv kristen och kan ibland känna i en Gudstjänst, den mäktiga känslan, att hela den himmelska härskaran och alla de som gått före, bokstavligt är med och firar Gudstjänst. Detsamma gäller det fackliga löftet. Överallt där människor samlas och ger varandra löftet, att kämpa för människovärde och mot mänsklig förnedring, där är alla de, som gått före också med och inte bara de. Jesus är mitt ibland dem! Det må vara nostalgiska gammelmansfunderingar, men det är min övertygelse och fasta tro!

Det fackliga löftet

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,


Karln erkänner ju brott mot internationell rätt!

10 november, 2010

Bush har gett ut sina memoarer och snart får vi säkert se honom i olika TV-soffor, där han, under vördnadsfulla bugningar från intervjuaren, får skrävla om sina bedrifter.

DN visar vägen med sin rubrik: Bush tvekade inför invasionen av Irak. Bush visar lite klädsam självkritik. Kan vara bra underlag i TV-samtalen. Det stör ju inte den gemytliga stämningen och kräver inga hårda, och obehagliga, följdfrågor.

 I samma DN-artikel nämns en intervju i The Times:

”I en intervju i The Times försvarar Bush sitt beslut att tillåta skendränkningar av terrormisstänkta. Han anser att metoden hindrade angrepp mot Heathrow och Canary Wharf i London. Tre personer skendränktes och jag tror att det beslutet räddade liv, säger Bush.”

I intervjun är det helt uppenbart att Bush erkänner att han ”tillåtit” tortyr.

Jag är ytterst förvånad att jag inte läst om, att mängder av länder inklusive Sverige utfärdat en internationell arresteringsorder på förbrytaren. President Obama borde å det snaraste ställa Bush och Cheney inför rätta. För nu är det ju helt klart, efter vad jag kan förstå, att tortyren, vi läst om under många år, inte är ett resultat av övernitiska underhuggare, utan haft sanktion från högsta håll.

Det borde, av anständighetsskäl, prövas rättsligt.

Uppdatering: Ser i Svd, att Busch hävdar att tortyren var laglig.

”Han försvarar tortyr mot fångar i Guantánamo-lägret med att det räddade liv och till-lägger att det var lagligt.”

Ytterligare en anledning att pröva lagligheten rättsligt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Bjuråker-Norrbo fredspris 2010

24 oktober, 2010

För ungefär ett år sedan skrev jag i min blogg, att jag tilldelat Cindy Sheehan Bjuråkers fredspris 2009. Jag berättade också ärligt i inlägget, att jag helt enväldigt utsett Cindy Sheehan till pristagare, men jag lovade för kommande år:

Förhoppningsvis har Bjuråkers fredspriskommitté fått fler ledamöter och en fastare struktur, när priset delas ut för andra gången 2010.

Kommittén har under året fått fler ledamöter och en fastare struktur. Den har också fått ett helt nytt namn. När vi diskuterade kommittén, blev vi mycket snart eniga om, att priset skulle heta Bjuråker-Norrbo fredspris och så blev det.

I dag på FN-dagen kunde kommittén för fredspriset dela ut Bjuråker-Norrbo fredspris 2010 i Norrbo kyrka under en fredsmässa. I år fanns pristagaren, Gunnar Färnström, på mycket närmre håll än förra årets. Nämligen i Hudiksvall.

Gunnar Färnström har outtröttligt stöttat Karenerna från Burma, vilka kom till Hudiksvall som kvotflyktingar för snart fyra år sedan. Han har samlat madrasser, köksmöbler lampor, gardiner, sängkläder och sett till att barnen i familjerna fått gosedjur och andra leksaker. Han har engagerat mängder av människor i kommunen. Gunnar har inte bara sett till det materiella. Han har också sett de mänskliga behoven. Han har skjutsat till läkare, skola och utflykter när så har behövts. Gunnar har alltid dykt upp, som av en slump, där det funnits behov av hjälp, som det stod i motivet till nomineringen.

Kommittén för Bjuråker-Norrbo Fredspris skriver i motiveringen till varför Gunnar Färnström tilldelats fredspriset 2010:

Grunden för all fred är det goda och respektfulla mötet mellan människor. Gunnar Färnström har gjort en insats för freden och kämpat med fredliga medel, genom sitt arbete i Hudiksvall. Där han i sitt stöd för Karenerna från Burma, bidragit till och tagit ansvar för goda möten mellan människor. Arbetet har med all säkerhet inneburit att freden stärkts i Hudiksvall och därmed också i världen. 

Det som är sig likt från förra året är att mottagaren av priset får nöja sig med äran. Kommittén har inga pengar att ge pristagare. Däremot fick Gunnar Färnström motta ett diplom i form av en orginalakvarell, målad och skänkt av bygdens egen konstnär Bror-Eric.

Inramningen för prisutdelningen kunde inte ha varit bättre. Dagens texter, förbön, psalmer och inte minst Lena Funges predikan var som gjorda för att bekräfta valet av Gunnar Färnström till mottagare av Bjuråker-Norrbo Fredspris 2010.

Eller vad sägs om dagens GT-text:

Mose sade: ”Du skall inte vränga rätten för invandraren eller den faderlöse, och en änkas kläder skall du inte ta som pant. Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att Herren, din Gud, befriade dig därifrån. Därför ger jag dig denna befallning att följa.

Om du glömmer en kärve när du skördar din åker, skall du inte gå tillbaka och hämta den utan lämna kvar den åt invandraren, den faderlöse och änkan. Då skall Herren, din Gud, välsigna dig i allt du gör. När du slagit ner dina oliver skall du inte söka igenom grenarna efter fler utan lämna det som är kvar till invandraren, den faderlöse och änkan. När du plockat druvorna i din vingård skall du inte göra någon efterskörd utan lämna det som är kvar åt invandraren, den faderlöse och änkan. Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten. Därför ger jag dig denna befallning att följa.” (femte Moseboken 24:17-22)

Jag kan lugnt gå till säng ikväll och glädjas åt, att idén från en sen kväll i oktober 2009 hamnat i goda händer, vilket garanterar en ansvarsfull fortsättning och fortlevnad för Bjuråker-Norrbo fredspris.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,


En bra ställd fråga 19 timmar innan vallokalerna stänger!

19 september, 2010

I SvD har judiska ledare undertecknat en mycket viktig debattartikel. En debattartikel jag helhjärtad ansluter mig till. Jag ska inte försöka sammanfatta, utan uppmanar alla att läsa artikeln och ta till sig innehållet och omsätta det i personliga ställningstaganden och praktik.

Jag nöjer mig med att citera två centrala delar av artikeln:

Den erfarenhet av förföljelse vi har ärvt erinrar oss att ta ställning närhelst vi ser hur en grupp diskrimineras. Alla människors lika värde och alla människors rätt att bli bemötta som individer gäller just alla – muslimer, judar, romer, homosexuella eller vilken religion, sexuell läggning eller ursprung man än har. Det är lätt att säga detta och att säga ”aldrig igen.” Men det är betydligt svårare att höja sin röst när man ser hetsjakten riktas mot andra grupper än dem man själv tillhör. Kanske är det, medvetet eller omedvetet, lätt att tänka att det är skönt att det inte är mig de är ute efter. Men detta tankesätt invaggar oss i en falsk och kortsiktig trygghet.

En hel del har gjorts i Sverige för att vi ska lära av förtrycket och mördandet av det judiska folket. Men hur ska vi som judisk minoritet kunna känna oss trygga när vi ser att det tilltagande diskrimineringen av muslimer i Sverige och Europa och förföljelserna av romer möts av i bästa fall lama protester? Förtryck berör oss alla, alltid, vem som än är utsatt för det. För om vi inte protesterar när andra grupper än vi själva förföljs, kan de sluta som i den berömda dikten av Pastor Martin Niemöller: ”…När de sedan kom för att hämta mig, fanns ingen kvar som kunde protestera.”

Värt att tänka på när vi går till vallokalerna i dag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Om detta må vi berätta! Nu är vi snart där igen!

25 augusti, 2010

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om romers situation i Frankrike. I inlägget skrev jag bl. a:

Vi borde lägga juli 2010 på minnet. Nu ser vi en statsstyrd rasism växa fram i Europa, mitt för våra ögon. Den här gången kommer den inte klädd i uniform, utan i skräddarsydda kostymer. Den här gången är det inte kristallnattens glaskross, som synliggör rasismen, utan raserandet av bostäder för fattiga och utsatta romer. Återigen är det en framstående kulturnation som tar täten och legitimerar rasismen. Allt blir synligt, ironiskt nog, när vi står i beredskap att genomföra den första minnescermonin i Sverige över dödade romer under andra världskriget.

När jag läser om den fortsatta händelseutvecklingen i Frankrike, finns det ingen anledning att ta tillbaka ett enda ord. Däremot finns det en hel del att tillägga. I olika medier(här, här, här) kan vi läsa om hur franska poliser river romska bosättningar och hur Frankrike massutvisar romer. Sarkozy verkar inte ta intryck av kritik vare sig från EU eller Vatikanen. Han går sturskt vidare med stöd från Italien och dess politiske ledaren av samma skrot och korn, Berlusconi. Det är lätt att förstå varför Berlusconi anser att krucifix inte är en religiös symbol. En sådan insikt skulle kanske tvinga honom att vända om och ångra sig.

Nu i dagarna tar Frankrike ytterligare ett steg i diskrimineringen av romer. Frankrike kräver att Rumänien hindrar att romer lämnar landet. Jag kan rekommendera franska myndigheter att studera hur Sverige motiverade kravet att Tyskland skulle stämpla in ett ”J” i judars pass. Vi kanske är där nu, att ett ”R” eller ett ”Z” stämplas in i romers pass. Sen är det bara att invänta taggtråden runt romska läger i mängder av länder i Europa. Det kommer inte vara något nytt för romerna. De har upplevt det tidigare, inte så avlägset vare sig i tid eller rum.

Om Frankrike och Italien kan genomföra massavvisningen av Romer utan mer än något lama protester från omvärlden, kan det gå mycket illa. Åtminstone Sverige kan ha svårt att med kraft protestera. Vi är ju själva inne på samma tankebanor som Italien och Frankrike. Att romer skall behandlas som kollektiv och inte som individer. Om Frankrike och Italien kan få en stillatigande acceptans för att romerna som kollektiv utgör en säkerhetsrisk. Vilken grupp står då i tur? Är det en vild gissning, att säga, araberna/muslimerna?

Nu kanske vän av ordning hävdar att jag målar Fan på väggen. Jag kan bara svara – han är redan på väggen och inte bara där. Han härjar på som bäst, för den som vill se, inte bara i Europa, utan runt om i världen och sprider hat omkring sig. Vore det inte bra om vi den här gången beskrev det onda, när det sker. Det vore alltför skämmigt om vi i efterhand får urskulda oss med, att vi ingenting visste!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,


Vad menar karln, egentligen?

2 augusti, 2010

Samtidigt som medierna spred uppgiften om att franska regeringen, på helt rasistiska grunder, beslutat riva romers hem och också hotade med massutvisning av romer, kunde vi del av nyheter om, att svenska poliser utvisade romer för att de tiggde, trots att de som EU-medborgare har rätt att vistas i landet. Vid första anblicken var det förvånande uppgifter, att polisen tagit sig rätten att utreda, döma och att verkställa domarna. Det kändes inte som en rättssäker hantering. Förvåningen blev inte mindre, men hanteringen får sin förklaring, när vi i DN kan läsa, att migrationsministern Tobias Billström helhjärtat stödjer polisens arbetsmetoder.

Det finns mycket som kan sägas om principen, att skyffla romer mellan kommuner och länder, men jag avstår. Jag hänvisar istället till hur Rosa Taikon beskriver Tobias Billgrens åsikter i ämnet. Rosa Taikon har egna erfarenheter av företeelsen och hennes ord borde väga tungt, när vi ska bedöma Tobias Billströms agerande.

Jag vill istället koncentrera mig på Tobias Billströms, minst sagt märkliga, principiella syn på Sveriges ansvar, att ge skydd åt diskriminerade, förföljda och förtryckta individer och minoriteter, runt om i världen. Tobias Billström förnekar inte att romer är utsatta för diskriminering och att deras mänskliga rättigheter kränks, men slutsatsen är inte att Sverige ska stödja och undsätta denna diskriminerade grupp. Tvärtom, vi skyfflar tillbaka dem och tvår våra händer. Jag får obehagliga minnesbilder som korsar huvudet.

I artikeln säger Billström bl. a:

”Vi kan inte lösa Rumäniens, Bulgariens eller någon annan östeuropeisk stats problem med den romska befolkningens utsatthet genom att de flyttar från de här länderna till andra.”

Som svar på om inte utvisningen av romer strider mot EU:s principer om fri rörlighet säger migrationsministern:

”Jo, men lösningen är inte att de flyttar. Lösningen måste rimligen vara att de här staterna vidtar åtgärder för att lösa problemet.”

Tobias Billström lyckas i två enkla meningar väcka ett antal viktiga frågor, när det gäller stödet till förtryckta och förföljda människor och minoriteter.

När flyende kvinnor, som riskerar hårda straff i t ex Iran, kommer till svenska gränsen bör de då få höra, att det Irans ansvar, att sluta med diskrimineringen och våldet mot kvinnor.

Den principen torde väl också gälla alla människor som flyr förföljelse av homosexuella. Billströms lösning är den enkla. Det är väl ingen lösning, att de kommer hit. Det torde väl vara deras länders regeringar, som bör vidta åtgärder mot homofobi.

När Billström möter människor, på flykt från förföljelser för sina politiska åsikter och aktiviteter, säger han väl lite otåligt till dem. ”Åk tillbaka! Lösningen är inte att ni flyttar hit. Lösningen måste rimligen vara att era hemländers regeringar vidtar åtgärder för att utveckla demokratin och yttrandefriheten.”

Jaja, jag börjar mer och mer inse varför debatten med SD politik oftast blir så tafflig. Hur ska Billström med någon större trovärdighet kunna ta en debatt med Jimmie Åkesson?

Till sist vill jag återigen påpeka, att det rasistiska förtrycket av romer inte enbart är ett östeuropeiskt problem. Det finns all anledning för franska och italienska romer att söka skydd mot rasistisk förföljelse. Kommer Sverige att neka dem det skyddet?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,