Trettio år gammal fråga, men troligen samma svar i dag som då

1 juni, 2017

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg eller rättare sagt citerade en paragraf i Katolska kyrkans katekes, ”Alltid mycket givande att studera Katolska kyrkans katekes.” När jag dagen efter funderade över inlägget insåg jag, att hur givande än texten var, så hade jag inte förklarat varför just paragraf 813 var intressant för mig. Det jag speciellt fastnade för var meningen: ”Ty den människoblivne Sonen, fridsfursten, har genom sitt kors försonat alla människor med Gud och upprättat enheten mellan alla i ett enda folk och i en enda kropp.”

Möjligen var den nära förestående nationaldagen, med krav på att jag ska älska just Sverige, dess natur och känna samhörighet med människor som bor här, som fick mig att mer på djupet reflektera över vad katekesen menar med ”ett enda folk.” Om jag tolkat katekestexten rätt, så är mitt sanna ”folk” alla kristna i hela världen och att den gemenskapen är större än alla andra gemenskaper. Gemenskapen är så tät att vi t o m är delar i en och samma kropp. Att just tanken på att tillhöra ett folk blev så levande, kan ju också ha sin bakgrund i att Katolska kyrkan är en global kyrka och då inte bara i andlig mening utan i organisatorisk mening. Att delta i mässan är att möta världen och blir ett levande exempel på att vi tillhör ett och samma folk. Det finns de som säger att Katolska kyrkan är en invandrarkyrka och i viss mening stämmer det. Ibland känner jag stor tacksamhet att få bli välkomnad, som den invandrare jag är, in i detta stora folk.

Jag skulle inte vara den jag är om jag inte, mitt i det högstämda, kände ett gnagande minne som pockade på uppmärksamhet. I mitten på 80-talet hände det sig av en slump, att en finsktalande Jehovas Vittne, Lasse, ringde på dörren. Han och hans kompis hade tolkat namnskylten på dörren så att här bodde det finnar, vilket till viss del var sant. Eftersom den de skulle besökt inte var hemma, så ringde de på min dörr istället. Glada blev de, när jag kunde svara på finska och än gladare blev de, när jag berättade att kaffet var nybryggt och undrade om de ville ha en kopp. Det mötet ledde till många samtal med Lasse. Ett samtal dök upp när jag läste katekestexten. Lasse hade frågat mig om min politiska uppfattning och jag sa som det var, att jag var medlem i socialdemokraterna. Det var vid det tillfället han ställde frågan: ”Om det blir krig, kan du då vara säker på att du inte blir skjuten av en socialdemokrat?” Jag kunde inte annat än säga, att det kunde jag inte vara säker på. Lasse tittade på mig och sa: ”Vad som än händer så är jag säker på att inget Vittne kommer att döda mig. Hellre dör de själva!”

När jag satt och reflekterade över katekestexten hörde jag Lasse röst som frågade: ”Om det blir krig, kan du då vara säker på att du inte blir skjuten av en katolik?” För några dagar sen vågade jag inte ens tänka färdigt, utan skickade i väg citatet och gick till TV:n. Men i längden går det inte att skjuta ifrån sig mörka tankar, utan jag fick inse att jag i dag skulle svarat på samma sätt som i mitten på 80-talet.

”Nej, det kan jag inte vara säker på.”

Mitt svar på 80-talet ledde till att jag i grunden blev pacifist. Svaret i dag förstärker den inställningen. Jag kan ju inte skjuta någon ur mitt eget folk.


Är det här som kallas för eftertankens kranka blekhet?

8 april, 2017

Det är inte så att alla bibeltexter slår an till en personlig känsla av igenkännande. I dag hände det. Jag har under den senaste tiden, läst predikaren under mina morgonandakter. Mycket klokt sägs, men först i morse grep en text ordentligt tag, den blev personlig.

”Ungdom och ålderdom

Ljuvligt är ljuset,
det är skönt för ögonen att se solen.
Om människan lever i många år
skall hon glädja sig åt dem alla
och minnas att mörkrets dagar blir många.
Allt som kommer är tomhet.

Gläd dig, yngling, medan du är ung,
njut av fulla drag av din ungdom.
Följ ditt hjärtas vägar,
gå dit ögat leder dig.
Men tänk på att för allt du gjort
skall du ställas till ansvar av Gud.
Undvik allt som pinar ditt hjärta,
allt som plågar din kropp:
ungdom och blomning är snart förbi.”

Predikaren  11:7-10 (Bibel 2000)

Inte tänkte jag, när jag byggde på Babels torn i min ungdom, att jag skulle behöva stå till svars inför Gud. Att det gällde också mig som var ateist och inte bara kristna!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Ytterligare en plattform för framtida blogginlägg

24 november, 2016

Jag har i några återblickar påmint mig själv, och kanske också andra, om mina uppfattningar när det gäller eugenik och selektiva aborter. I den frågan har jag fått en kommentar, att jag som äldre gubbe inte ens får en åsikt i frågan. I sig en märklig synpunkt eftersom tydligen staten får ha både åsikter och makt om kvinnors kroppar.

En liknande uppfattning har Göran Lambetz, när han hävdar att religioner inte ska ha rätt tt delta i debatten om dödshjälp. En märklig inställning av en person som är represntant för svensk rättsvårdande myndighet.

Jag har en avsikt med minna hågkomster. Under 2017 kommer båda dessa frågor bli ofta förekommande bland mina blogginlägg. Jag struntar fullständigt i vad jag har ”rätt” uttala mig i för frågor. Jag tar helt självsvådligt mig rätten att själv avgöra vad jag vill ha åsikter om.

Nu till inlägget jag vill påminna om. Jag skrev den 2008:

En något ilsken julbetraktelse!

Hade jag inte råkat läsa om biskop Antje Jackeléns synpunkter i Dagen om kyrkans roll i dödshjälpsdebatten, hade jag nog missat att justitiekansler Göran Lambertz i en debattartikel i Expressen hävdar åsikten att religionen skall hållas borta från dödshjälpsdebatten. Jag har sen snart 30 år ingen större vana att läsa vare sig Expressen eller Aftonbladet, men den här debattartikeln var det intressant att ta del av.

Det finns all anledning att lyfta på bägge ögonbrynen, när Göran Lambertz hävdar att religionen skall hållas borta från dödshjälpsdebatten. För vad säger karln egentligen? Religioner är inte något fritt svävande företeelser i samhället, utan det är ju människor som är bärare av religiösa föreställningar. Det Göran Lambertz säger i klartext är, att jag som kristen skall hålla käft, när dödshjälpsdebatten är på dagordningen. Med vilken rätt kan Lambertz avgöra att han, men inte jag skall ha rätt att delta i en viktig samhällsdebatt? Vore det inte bättre om Lambertz bemötte åsikter istället för att ha synpunkter på vilken värderingsgrund åsikterna baseras på?

Göran Lambertz hävdar: ”Och det är ju verkligen konstigt att ens dödsögonblick, som är ens mest privata ögonblick, ska få styras av någon annans åsikter.” Nu handlar ju inte dödshjälpsdebatten enbart om mina åsikter, utan frågan berör ju också sjukvårdspersonal, som förväntas stå till tjänst vid mitt ”mest privata ögonblick.” Det är möjligt att jag är överdrivet misstänksam, men jag blir något betänksam, när jag redan i inledningen av artikeln läser: ”I dag har en människa inte rätt att själv välja att avsluta sitt liv.” Jag är övertygad om att Lambertz, som den justitiekansler han är, vet att visst har vi ”rätt” att själv avsluta våra liv. Jag vet också att det finns hinder. Om jag kommer på att en god vän, granne eller vem som helst försöker ta sitt liv har jag rätt att förhindra självmordet och kalla på t ex ambulans. Väl på sjukhuset förväntas det att sjukvården gör allt för att rädda personens liv. Det kan givetvis tolkas som ett ingrepp i en persons ”rätt att själv välja att avsluta sitt liv.” Vad skulle ett beslut i riksdagen om aktiv dödshjälp innebära enligt Lambertz? Om min fru, en annan anhörig, granne eller vem som helst skulle hitta mig hängande i en snara, har de då rätt att försöka rädda mitt liv? Vad gäller för sjukvården? Får de sätta in livräddande behandling?

Hur förväntas sjukvården agera om jag som patient uttrycker önskemål om att dö och vill att sjukvården bistår mig aktivt? Får läkare, sjuksköterskor, psykologer och psykiatriker försöka övertala mig att avstå. Eller kommer det att förväntas att de passivt ”respekterar” mitt beslut? Kommer det att krävas att sjukvårdspersonal måste ställa upp eller kommer det att vara frivilligt? Om det inte blir frivilligt, då är ju min önskan om att dö inte något ”privat”, utan den ingriper i någons annans liv.

Det är också mycket intressant att en artikel som förnekar mig som kristen att delta i debatten om dödshjälp inte med ett ord berör vad t ex handikapporganisationerna anser. Vad jag förstår av det som redovisats i medierna finns det ingen handikapporganisation som aktivt försvarar tanken på aktiv dödshjälp. (Givetvis kan jag ha fel. Har inte läst alla organisationernas ståndpunkter.) Jag minns hur jag i ett samtal i ett pausutrymme på ASEA i början på 80-talet hävdade som en mycket bestämd uppfattning, att för mig skulle livet totalt mista sin mening, om jag i en trafikolycka skulle bli förlamad från nacken. Då skulle döden vara en befrielse!

1988 fick jag anställning på ABF Västmanland med ansvar för fackliga studier och med tiden också ansvar för samarbetet med handikapporganisationerna. Det samarbetet fortsatte när jag fick anställning som lärare på Tärna folkhögskola. Där fick jag ansvar för kontakterna med handikapporganisationerna i främst Västmanland. Det här samarbete gav mig stora och breda kunskaper om vilka frågor som dominerade inom handikapporganisationerna. De kunskaperna fördjupades när jag invaldes till äldre- och handikappnämnden och också fick uppdraget som ordförande i handikapprådet i Västerås. Inte en enda gång under alla dessa år mötte jag krav på aktiv dödshjälp. Mina egna funderingar om när livet förlorade sin mening bara försvann, för att aldrig mer återkomma.  Visst kunde personer med funktionshinder vara deprimerade och frustrerade, men då främst över att det fick kämpa mot ett oförstående samhälle, som förnekade dem likartade villkor med oss andra.

Representanter för handikapporganisationer inser faran av att staten i någon allmän humanistisk välmening förstår att livet kan vara svårt för personer med funktionshinder. Då kan det vara lätt att passivt acceptera individers desperata önskan om att dö. Det blir ju både billigare och lättare för staten. Många handikapporganisationer ser nog hellre att staten erbjuder livshjälp istället för dödshjälp.

Till sist. Jag kan ändå inte riktigt släppa frågan om vilka som får delta i debatten och därmed också påverka det slutgiltiga beslutet.

Av vad jag kan förstå av artikeln är det uteslutet att Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet får delta i diskussionen. Vart fjärde år omvandlar de sig till kristna partier och söker stöd av Svenska Kyrkans medlemmar att få styra SvK. Det innebär ju att de är en del av ”religionen” i Sverige! Inte heller bör majoriteten av svenska folket få delta i samtalet. Det överväldigande flertalet av oss tillhör ju något religiöst samfund. Ett medlemskap som med olika tyngd kan påverka våra ställningstaganden.

Vad återstår då? En liten grupp av ateistiska socialister, kommunister, anarkister, liberaler, moderater, fascister, nazister (de vet mycket om aktiv dödshjälp) och några fundamentalistiska humanister. Och givetvis justitiekanslern Göran Lambertz!

Har någon svårt att förstå, att jag inte känner mig trygg med att den lilla gruppen skulle ha bestämmanderätten i en sån viktig fråga? Jag tänker då inte låta mig tystas och hoppas verkligen att andra kristna och handikapporganisationerna bidrar till att åtminstone problematisera frågan. Hur obekvämt det än kan kännas för förespråkarna av aktiv dödshjälp.

 


Förflyttad till 1968!

3 mars, 2016

Tog mig tid att titta på TV-programmet ”Rebellerna.” Det är alltid intressant att möta sin egen ungdom och kunna säga: Om detta kan jag ge besked jag var där! Det starkaste minnet är från det DFFG:s förbundsstyrelsemöte, som redovisades i programmet, där Sköld Peter Matthis fick en dumstrut av några tokstollar som stormade in på förbundsstyrelsemötet. Jag var viceordförande i förbundet och satt näst intill Matthis. Jag var smått imponerad av Sköld Peter Matthis lugn. Själv ställde jag mig mot en vägg, beredd att slåss om någon skulle försöka förnedra mig med en dumstrut. Jag hade nog alldeles för höga tankar om min betydelse. Tror inte att någon av tokstollarna som rusade in, visste m vem jag var, än mindre att jag var viceordförande. Jag stannade i Stockholm under minst en vecka och upplevde bl a Kårhusockupationen. Anders Carlberg lyckades mygla in mig på talarlistan, när Olof Palme var där. Anders uppmanade mig att inleda min polemik mot Palme, med att säga att jag var arbetare från Gränges Aluminium i Sundsvall. Ett mycket dåligt råd skulle det visa sig. Jag hann knappt presentera mig förrän de närvarande Rebellerna startade en talarkör : Arbetarmakt, arbetarmakt, arbetarmakt! Det var inte lönt att fortsätta. Lite snopet kändes det.

Ett annat minne från veckan är från ett väckelsemöte med Rebellerna, där Hans Seyler, vilken jag såg som en intellektuellt tänkande människa, stod och delade ut flygblad. I flygbladet stod att vi skulle vara vid gott mod, för vi hade massorna på vår sida. Jag frågade: ”Hans vilka massor talar du om”? Hans svarade: ”De kinesiska massorna!” Jag kunde bara hålla med att ”kineserna är många” och fortsatte inte diskussionen.

Ett annat väckelsemöte, som också kan släpas fram ur glömskan. På ett mycket välbesökt möte på Tekniska nämndhuset i Stockholm, stormar Sherman Adams, afroamerikan från Brooklyn och skriker till podiet. ”Ni är trotskister!” (Ordvalet kan ha varit ett annat.) Det blev stor tumult i salen och jag tror att det var Armas Lappalainen som skrek: ”Kasta ut den djäveln.” Sagt och gjort, under mycket stönanden och svordomar lyckades ett stort antal släpa ut den gode Sherman. Han var verkligen både stor och tung. För att inte tala hur stark han var! Utanför lokalen stod storögda vakter och tog del av diskussionskulturen inom vänstern. Nöjda vände utkastarna tillbaka till mötet och kan ni förstå, Sherman stormar in igen och hojtar till mötespodiet: ”Ni är trotskister!” Samma procedur, ett kraftfullt: ”kasta ut den djäveln!” Efter mycket stånkanden, svordomar och sönderrivna skjortor baxades Sherman ut ur lokalen och de storögda vakterna stod utanför lokalen och betraktade spektaklet.

Mitt i eländet, som TV-programmet redovisade, fanns det mycket att skratta åt. För min personliga del innebar den där veckan i Stockholm, att jag totalt tappade respekten och tilltron till de politiska rörelserna i Stockholm, Malmö, Göteborg och Uppsala. Det var tryggast med de små sammanhangen i Sundsvall och Västerås! I de sammanhangen trivdes jag! Trots det fortsatte jag med förtroendeuppdrag i Stockholm. Det blev alldeles för många resor under de kommande åren. Mer om det en annan gång, om nu något TV-program triggar minnet!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Summeringen är inte lätt!

25 januari, 2016


Två märkliga minnen kröp fram ur hjärnvindlingarna!

3 december, 2015

I starten av bloggen ”Tankar i natten” skrev jag vid något tillfälle, att jag avsåg vara personlig, men inte privat i det jag skrev på bloggen. I det stora hela har jag nog varit hyfsat trogen den föresatsen. I kväll kommer jag nog att tassa i en gråzon.

Det första minnet förflyttade mig till läsåret 1858/59. Jag gick i 8:e klass på GA-skolan i Sundsvall. Jag hade gått i svensk skola sen januari 1952. I Finland gick jag en termin i en svensk skola i Jakobstad. Under åren hade jag genomgått en lyckad integrering eller rättare sagt assimilering. Jag minns hur stolt jag var när jag efter några år fick höra, att det minsann inte hördes att jag kom från Finland. Vid starten av det nya läsåret presenterades en ny lärare i svenska för klassen. Jag har förträngt vad han hette. En mycket antipatisk figur, minst sagt. Efter ett par veckor önskade han ett enskilt samtal med mig och självklart kände jag mig tvungen att ställa upp. Läraren ville, tydligen i all välmening, berätta för mig att jag talade och skrev en dålig svenska. Läraren ansåg det inte alls märkligt, med min bakgrund som invandrare från Finland. Jag kunde ju inte göra som jag gjorde den första veckan på Skönsmons skola när en kille kallade mig finndjävel och jag tog mitt första slagsmål för att försvara min svenskhet. Så gjorde man inte på 50-talet mot lärare! Jag försökte istället förklara för honom, att jag talat svenska i hela mitt liv och också börjat min skolgång i en svensk skola i Finland. Argumentet bet inte på honom, utan han påpekade att min mamma talade finska och han hörde minsann språkligt inflytande från henne. Jag fick också ett gott råd, att tala mindre med min mamma!

Under hela läsåret fick jag höra hur dålig jag var på svenska, både det talade och skrivna. Varje uppsats var i egentlig mening inte rättade, utan oftast nöjde han sig med att skriva ett allmänt omdöme: dålig svenska! Råkade han stöta på mig på stadens bibliotek, som jag var flitig besökare av, då tittade han föraktfullt på böckerna jag bar på. Vid ett tillfälle råkade jag ha plockat på mig en bok om Hornblower. Då fick jag höra att jag skulle läsa god litteratur. Att jag säkert hade Fridegård eller någon annan arbetarförfattare i bokhögen det verkade inte ge något intryck, av högre litterär nivå. Så gick läsåret. Jag tror inte att jag fick något beröm eller uppmuntran, utan efter vad jag förstod blev min svenska bara sämre och sämre. Det slutade med att läraren i slutet av läsåret kungjorde högt och ljudligt för hela klassen, att jag var värd ett BC i bägge svenskbetygen, men att han lät nåd gå före rätt, jag hade ju ett språkligt handikapp, han nöjde sig med att sätta betyget B? istället. Det var en rejäl deklassering från a och AB till B?. Det var två jobbiga betyg att förklara hemma, det vill jag lova!

Nå året efter fick vi en ny lärare och hans namn minns jag! Axel Bergman, all heder till honom. Efter ett par veckor önskade han ett samtal och frågade: ”Vad hände förra läsåret?” Jag sa som det var, att läraren vi hade haft, var en tokdåre. Redan till jul hade mina betyg återgått till a och AB. Det finns mycket mer att säga, men den viktiga insikten är väl, att han bestämde sig och sen var det kört! Han hörde det han ville höra! Varje lektion blev tydligen enbart en förstärkning av, att han gjort en korrekt bedömning.

Den andra minnesbilden blir kortare. För oerhört många år sedan läste jag hur det gick till på kinesiska omskolningsläger. En metod var att låta de intagna, skriva om sina liv, vilket inte var tillrådligt att neka till, av naturliga skäl. När de skrivit sina berättelser lämnade de över det skrivna till en vakt. Dagen därpå påtalades för den intagna, att det saknades viktiga detaljer i det skrivna och det måste skriva om. Den intagne fick inte riktigt reda på vad som efterfrågades. De skrev på nytt och fick samma reaktion tillbaka. Det saknades några viktiga detaljer, men ingen direkt feedback på vad som var fel i det skrivna. Den intagne ansträngde sig att försöka förstå vad fångvaktarna önskade läsa. Sakta bröts fångarna ned i sina fåfänga försök, att tillfredsställa fångvaktarnas outtalade önskningar. Nedbrytningen kunde i bästa fall leda till att de frigavs, men lika ofta fortsatte tortyren. Jag minns, hur jag ryste när jag läste skildringen. Jag vet av egen erfarenhet, i full frihet, hur frestande det är att försöka tillfredsställa oklara krav.

Ibland släpper hjärnvindlingarna ifrån sig märkliga minnen, att bearbeta! Hoppas jag inte hamnar i mina privata fobizoner alltför ofta i framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Är det jag som ändrat mig eller är det förklaringarna av verkligheten som ändrats?

22 juni, 2014

För ett par dagar sedan hamnade jag i en mycket märklig diskussion på FB. Orsaken till diskussionen var mitt fel. Jag förstod inte och förstår fortfarande inte vad jag sa som var så förgripligt. Jag skrev:

”Den senaste tiden har jag funderat mycket över en märklig tendens i debatten. Det talas mycket om, i negativa termer, om vita medelålders män som vågar ta sig ton i debatten. Jag har väl inget emot att bli kallad vit medelålders man, för det är jag ju med råge. Det som ändå gör att argumentet blir märkligt är att den som utdelar domen ofta är yngre vita män eller vita kvinnor i varierande ålder!”

När jag skrev statusuppdateringen hade jag inga djupare funderingar, annat än att jag var förvånad. Efter några inlägg på tråden så förstod jag att uttalandet tydligen antogs säga något om verkligheten, som undgått mig. Enligt uttalandet skulle jag som vit man (medelålders är det väl svårt att hävda, när jag är 70 år) ha en gemensam identitet och intressen med alla andra vita män i samma ålder. Analysen är så horribel, att jag inte kan ta till mig den! Nå, det får vara hur det vill, min nyfikenhet är väckt och då måste frågan undersökas. Som vanligt, när mina ståndpunkter kritiseras eller ännu värre, att jag övergett mina värderingar, då går jag tillbaka i tiden då mina ståndpunkter och värderingar formades. Ikväll går jag till en av mina stora föredömen Martin Luther King J:r. Jag länkar till en artikel jag hittat på nätet, där kan ni följa mina resonemang. Låt er inte störas av att artikeln är skriven av, vad jag förstår, en trotskist. Se till innehållet! Artikeln inleds med ett citat av Martin Luther King:

”Jag har valt att identifiera mig med de underprivilegierade, jag har valt att identifiera mig med de fattiga. Jag har valt att ge mitt liv för dem som lämnats utan möjligheter. Detta är den väg jag valt att gå. Om det innebär uppoffringar, om det innebär att jag måste lida, så kommer jag att gå den vägen. Om det innebär att jag kommer att dö för dem, så kommer jag att gå den vägen” (Martin Luther King, 1966).

Här markerar King något mycket viktigt. Han hävdar frimodigt, att trots att han är född i en svart medelklassfamilj, kan välja att identifiera sig med alla underprivilegierade och fattiga! Jag delar och har under mina år som aktiv samhällsmedborgare delat den insikten. King var inte fångad i en ”svart medelålders man-kuvös” han kunde frigöra sig och då borde även vita medelålders män kunna göra det. Mycket ofta fanns det personer och grupper som kritiserade King för att han välkomnade vita att delta i kampen. Han stod på sig och menade att alla som ville delta var välkomna. Svensk arbetarrörelse hade också liknande diskussioner. August Palm lär inte ha varit glad åt alla intellektuella och representanter för överklassen som anslöt sig till rörelsen. LO:s första ordförande var miljonär om jag nu i hastigheten minns rätt. Vi som var aktiva i slutet av 60-talet minns Svarta Pantrarna . Stolta och heroiska, ja rent av vackra, men med liten betydelse för utgången av medborgarrättskampen.

Det som slutgiltigt ledde fram till att Martin Luther King Jr blev skjuten var när han började ge sig på grundvalarna för överklassens makt. Arbetarklassens splittring efter rasmässiga gränser. Uppfattningen att en vit fattig medelålders man skulle ha något gemensamt med en vit medelålders man ur överklassen. King hävdade med kraft och hela sin retoriska förmåga att arbetarna, oavsett ras, hade mer gemensamt med varandra för att uppnå mänsklig värdighet. Jag minns en dokumentär som jag grät till för många år sedan. I ett avsnitt av programmet visades en picket line med sopåkare i Memphis. Bistra svarta män gick med handmålade skyltar som sa: I`m a man. Jag tolkade då som jag tolkar nu, att de strejkande renhållningsarbetarna inte i första hand hävdade att de var män, utan de sa ” jag är människa!” Den skylten kan alla fattiga, undertryckta arbetare oavsett rasskillnader bära på bröstet som ett adelsmärke. Det var Martin Luther Kings budskap, som ledde till hans död. Nu höll jag på att glömma. Martin Luther King hade ju allt aktivare argumentera mot kriget i Vietnam. Han såg sambandet mellan arbetarklassens underläge och kriget. Muhammed Ali förklarade, nästan övertydligt, varför han vägrade att låta sig inkallas för tjänstgöring i Vietnam. ”Ingen vietnames har kallat mig för nigger!” Ja, varför skulle han eller någon fattig svart eller vit slåss i överklassens krig?

När jag så här möter min ungdoms åsikter, kan jag inte låta bli att känna glädje. Åsikterna och värderingarna håller troligtvis de år jag har kvar. I morgon ska jag försöka mig på att möta ungdomens åsikter, när det gäller den internationella solidariteten. Det ska bli spännande!

Till sist, Ett avsnitt ur Martin Luther Kings sista tal kvällen före  de dödande skotten:

Jag har varit uppe på bergets topp.

Nja, jag vet inte vad som kommer att hända nu. Vi har några jobbiga dagar framför oss.
Men det spelar i sanning ingen roll för mig nu, för jag har varit uppe på bergets topp. Och det har jag inget emot.
Precis som alla andra skulle jag vilja leva ett långt liv. Ett långt liv har sin värdighet. Men jag bryr mig inte om det nu. Jag vill bara följa Guds vilja. Och Han har tillåtit mig att bestiga berget.
Och jag har skådat över till den andra sidan och jag har sett det Förlovade landet.
Jag kanske inte kommer dit med er, men jag vill att ni ska veta här ikväll att vi som ett folk kommer att komma till det Förlovade landet.
Så jag är lycklig här ikväll.
Jag oroar mig inte för något. Jag fruktar ingen människa.

Mina ögon har skådat saligheten i Herrens ankomst.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,