Jag får nog rodnande backa från min välvilliga tolkning av Löfvens goda avsikter!

10 september, 2015

Den 8 september skrev jag ett blogginlägg, ”Jag gläds åt, att landets politiska makthavare anslutit sig till den folkliga opinionen!” Jag har fått anledning att betvivla min förmåga att analysera dagsaktuella händelser. Trots min långa politiska erfarenhet är jag fortfarande på tok för godtrogen! Jag känner inte att jag behöver backa från min uppskattning av alla de människor som deltar i demonstrationer, skriver på protestlistor, samlar pengar, kläder och möter asylsökande med vänlighet och värme. Alla dessa människor gör en god gärning, som de definitivt inte behöver skämmas för. Jag har inte heller någon anledning att så här, med några dagars perspektiv, börja kalla de 100, som skrev under ett upprop, för hycklare. Varför skulle jag beskylla Zlatan Ibrahimovic för att vara hycklare?

Det som var en förhastad förhoppning, är tydligen, att jag trodde att Löfven ställde sig bakom kraven på säkra vägar för flyktingar, att ta sig till till Sverige och Europa. Varför skulle Löfven delta i en demonstration om han inte delade demonstrationens mål och krav. Jag påminner igen om kraven, en välkomnande inställning till asylsökande och säkra lagliga vägar in i landet. En viktig förutsättning för säkra vägar är, att transportörsansvaret avskaffas eller i grunden ändras! I morse, när jag efter många och men, lyckades öppna min dator, hade Peter T skrivit en kommentar till mitt förra inlägg. Kommentaren var vänligt formulerad, men Peter ville upplysa mig om, att han sett en nyhet på text-TV, som sa att Löfven inte hade några som helst ambitioner att verka för ändringar i transportörsansvaret. Jag börja surfa runt och rätt snart insåg jag att Peter hade rätt. Löfven har inga ambitioner att ta initiativet till ändringar i transportörsansvaret. Inte heller Löfven någon vän av, att införa möjligheter för asylsökande att söka visa direkt på svenska ambassader. Här ett exempel, på mitt botaniserande! Här vill jag återigen påminna, för minst femtioelfte gången, att den enda orsaken till att beslutet om transportörsansvaret togs, var den skulle hindra asylsökande att komma till Sverige och Europa. Visst går det att säga vackra fraser och kritisera SD, men om orättfärdiga lagar är giltiga, då tynger skulden, för varje död i Medelhavet, tung på alla dem som fattade beslutet och på dem som försvarar att lagen finns kvar.

Jag inser, att inköpet av champagnen får vänta. Den positiva känslan för makthavarna jag kände för ett par dagar sedan, har förbytts i ilska, sorg och förakt. De politiska makthavarna är inte sams med den folkliga opinionen. Tvärtom!

Till sist en galghumoristisk berättelse, som jag läste när transportörsansvaret infördes och som visar varför människor dör på Medelhavet!

Tänk er en person i Afghanistan, som känner att han inte längre, med tanke på sin personliga säkerhet, kan stanna i Afghanistan. För att ta sig legalt till Sverige måste han vandra till fots hela vägen från Afghanistan till Sverige. Under fotvandringen till Sverige får han inte passera en enda gräns eller varit i kontakt med någon enda myndighet. 

Ja så var det och tydligen fortfarande är med den svenska regeringens välkomnande attityd!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Jag upplever att det inte är lönt att diskutera nivåer

1 september, 2015

För några år sedan var slagordet hos många politiker att ”Nu tar vi debatten!” Redan då var jag lite misstänksam till slagordet. Vad skulle debatteras? Det blev som jag befarade, diskussionen kom att gälla om vi upplevde en massinvandring eller inte. Jag och andra bollar med siffror för att bevisa att Sverige inte upplever en massinvasion. Att farhågorna är orimliga. Jag och andra visar med statistik, kurvor och cirklar att det inte är fråga om massinvandring. SD sitter där lugnt och fortsätter att hävda att det visst är fråga om massinvandring. De behöver inte, och gör det inte heller, acceptera min tolkning av siffrorna.

De senaste dagarna har jag, nästan mediterat, över ämnet och kommit fram till att debatten om massinvandringen kan vi aldrig vinna. I mina funderingar har jag analyserat de diskussioner jag deltagit i de senaste åren. Jag minns t ex hänvisningarna till Finland, Norge och Danmark om hur de länderna minsann klarar av att hålla invandringen på låga nivåer. Det finns en hake i påståendet. Partier med liknande grundhållning, som SD i Finland, Danmark och Norge verkar anse att invandringen är alltför stor. De ländernas invandringskritiska partier växer och har också fått en plats i politiken, som SD bara kan, förhoppningsvis, drömma om. Det verkar vara så, att oavsett aktuell nivå på invandring av vilket slag det än vara må, för vissa är den alltid för stor.

Den senaste nattsvarta tankarna har gällt det som hände 1939, när en myndighet föreslog att vi skulle ta emot 10 flyktingar från Tyskland. Problemet med förslaget var, det gällde 10 judiska specialistläkare. Den tidens högerextrema krater och rena nazister lyckades uppbåda många och stora protester mot förslaget. Det var ingen måtta på problemen, både med hotad arbetsmarknad som kulturell påverkan, om de judiska läkarna släpptes in i landet. Så här kunde det låta:
”På mötet yttrade sig även dr Åke Berglund, medlem i Svensksocialistiska partiet: »Jag vet, att jag har en majoritet av Sveriges medicinare, läkare, medicinska forskare bakom mig, även om de nu ej anse sig våga framträda … Man behöver inte vara antisemit för att förstå, att denna för oss så artfrämmande och affärsbetonade ras skall veta att utnyttja sina förmåner i dagens Sverige till att lura die dumme Schweden. Här kommer att växa fram en fauna av ekonomibetonad, illojal och farlig läkarverksamhet» [12]. ” Känns kulturargumenten välbekanta? De där artfrämmande folket skulle också utnyttja förmåner som vi har i Sverige. Inte behöver vi leta alltför länge i dagens propagandistiska alster för att hitta rena kopior till argumenten från 1939! Hela artikeln här.

Med det jag lite kort tagit upp vill jag visa att vinner inte debatter med sifferexercis, utan vi vinner debatter med att argumentera för humanism, eller om vi är kristna, för kristen människokärlek. Det handlar om liv eller död och inte budgetposter. En liten sidotanke, så här mot natten. Jag vet att det är kontrafaktiskt att säga: Tänk, om…! Men ändå, tänk om Sverige uppmuntrat till massinvandring av judar och romer istället för att göra allt för att hindra människor på flykt att komma. Ja tänk: Med vilken stolthet Sverige och svenskarna kunnat uppleva efterkrigstiden!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

 


En PK-gubbes funderingar

12 augusti, 2015

Med jämna mellanrum uppstår det märkliga debatter i samhället och här på internet. Den senaste diskussionen handlar om det rimliga i, att marknadsför beigefärgade plåster som varande hudfärgade. Fronterna är likartade från andra diskussioner. En grupp blir oerhört förorättade över påpekande att det finns andra hudfärger än beige. Jag tor, lite amatörpsykologiskt, att ilskan orsakas av att personerna innerst inne inser att kvinnorna, som påpekade det absurda i marknadsföringen, har rätt. Det är samma reaktion som kvinnorörelsen möter. Har inte jämställdheten inte gått för långt? Blir de aldrig nöjda? Ska det verkligen anses som rasism, att hävda att beige är synonymt med hudfärgat. Nu har väl PK-folket gått för långt. säger vän av rätten, att säga att jorden är platt!

När man som jag, varit deltagare i samhällsdebatten i drygt 50 år, då innebär det att jag deltagit i många sådana här diskussioner genom åren. Ofta har jag väl fått på tafsen för att vara för PK, men oftast har jag ändå i slutändan fått rätt!

Raskt förflyttar jag mig i minnet till Skönsmons skolgård. Det är 50-tal och vi pojkar spelar kula. (Märkligt nog så minns jag inte att någon flicka spelade kula.) Nu var det så. Ett uttryck som var vanlig, när vi pojkar spelade kula, var gliringen att någon var ”kuljude.” Vi som förlorade våra kulor tog ofta till skällsordet, på dem som alltid hade stora fulla kulpåsar när kulsäsongen tog slut. Ett märkligt uttryck, så nära efter kriget och det kan ju inte varit så, att vi pojkar hittade på uttrycket. Självklart hade vi fått den från vuxenvärlden. Jag skulle gärna vilja träffa någon,som skulle våga hävda, att det vi pojkar sa inte var antisemitism. Vi var inte medvetna om det själva, men de flesta lärde sig, att så uttrycker man sig inte om man vill bli betraktad som en civiliserad människa. Tyvärr finns det de, som aldrig växte ifrån barndomens antisemitism, utan fortsatte med att hävda att det låg i judens natur att samla på sig andras kulor. Här kan jag höra en ilsken röst i bakgrunden: ”Får man inte längre säga att judar ofta är rika, utan att riskera att bli beskylld för att vara rasist?”

Ett bgrepp som på sin tid var omstritt, var ordet lapp. Jag tror att den striden är över nu, men det var ett problem för många, när det inte ansågs korrekt, att tala om lappar. ”Vadå, vi har väl alltid sagt lappar? Det finns t o m ett landskap som heter Lappland. Argumenten var många och många framhärdade länge med att tala om lappar, men i dag tror jag inte att många har problem med att säga same. För mig var frågan enkel. Om nu en folkgrupp anser att storsamhället använder ord som känns förnedrande, då är det väl rimligt att jag möter gruppen med respekt och åtminstone erkänner det namn de har på sig själva, oavsett vad jag känner.
Det är ju ofta så, att när vi pratar om någon, då har vi också bilder av hur personen eller gruppen är. När det gäller samer, så hörde jag så sent som tidigt 90-tal på en campingplats i Härjedalen, berättelser om hur samer fraktade renar till järnvägsspåren för att kunna plocka staten på gigantiska ersättningar för påkörda renar. Jag tror att mycket av det pratet finns kvar. För ni vet hur det låter: ”Alla vet ju hur det är, men politikerna vill inte ta i frågan!” Och så nickar många snusförnuftigt och håller med. Visst liknar det rasism oavsett om det är en PK-gubbe som hävdar det.

Resonemangen kring begreppet zigenare är likartad. Jag har växt upp med berättelser om zigenarhövdingar, zigenarprinsessor, att zigenare inte alls är så fattiga, som de säger att de är. Zigenare är hästskojare och allmänt tjuvaktiga. Många av de här historierna var för det mesta, om inte alltid, rena påhittehistorier. Men ni vet: ”Alla vet hur det egentligen är!” När det gäller behandlingen av romer, som vi efter  många diskussioner, lärde oss att säga, var odiskutabelt rasistisk. Romer drevs från kommun till kommun. Polismakten såg till att lagen om vistelsetid för romer i landets kommuner upprätthölls. Romska barn fick rätt till skolgång först på 60-talet. I dag ser vi samma skeende upprepa sig, men nu på europeisk nivå. Krav om tiggeriförbud, krav om att romer skickas tillbaka och tal om kriminalitet. För som alla vet: ”Romer är kriminella, förutom att de är lata och arbetsovilliga!” För min personliga del ser jag ingen förbättring, när det gäller romernas situation. Trots att vi rent allmänt accepterat att kalla romer för romer och inte insisterar att kalla dem zigenare, så har deras situation inte förbättras. Nu gömmer vi dem under beteckningar som tiggare eller EU-migranter, vilket lett till att människor blir upprörda när de anklagas för rasism. ”Vi talar inte om romer. Vi talar om tiggare, som ett problem. Hur kan det bli rasism?” På 50-talet talades det om vagabonder, arbetsskygga, lösdrivare eller vad det var och det är väl inte rasism?
I mina pessimistiska stunder tror jag att slaget är förlorat. Jag har i dag funderat över vad de tyskar kände, som försökte motverka antisemitismen i Tyskland på 30-talet, när den folkliga antisemitismen bara växte och de insåg att slaget var förlorat. Ville de gå och hänga sig eller hittade de tröst i att de ändå i grunden hade rätt oavsett vad majoriteten ansåg? Det tragiska är, att historien inte lär oss något, utan vi gör om samma misstag gång på gång. Varje gång med samma självgoda attityd.

Visst kan det, med den bakgrunden, kännas lite futtigt att ta en diskussion om att beige inte innebär hudfärgat, hur många det än är som hävdar att så är det. Oavsett om jag är en politiskt korrekt gubbe, så måste sanningen ändå sägas. Beige är inte synonymt med hudfärgat. Förneka det den som kan och samtidigt tror att ni behåller er intellektuella  heder intakt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Gudstjänster, nyckelknippor, visselpipor eller vända ryggar till? Kanske rent av allt samtidigt?

22 maj, 2014

Ofta när jag följer samtidsdebatten i medierna, vare sig det gäller tidningar, tidskrifter eller TV, så grips jag av en känsla av att befinna mig i en drömvärld. Jag drömmer ofta hur jag befinner mig i en stad, som har vissa likheter med någon stad jag befunnit mig i. Jag kör ibland omkring med en bil och kör hela tiden vilse. Samma gator, samma hus men jag kommer ändå aldrig fram. Ibland går jag eller cyklar men med samma resultat. Jag är vilse och ångesten växer. Det är alltid mycket få människor i drömmen, men de förstår inte vad jag säger.

När jag förflyttar mig något närmare verkligheten i min drömvärld och vandrar i natten på mer välkända gator hör jag rop på hjälp, rop av ångest och skräck! Barn som ropar efter sina föräldrar, barn som inte orkar ropa på grund av bottenlös apati, där hoppet försvunnit. Jag ser vilka som ägnar sig åt massdeportationer och märkligt nog ser jag inte Jimmie Åkesson. Visst, han stöder aktionerna, men de ansvariga har omisskännliga likheter med de partiledare och riksdagspolitiker som står med ryggen vänd mot Åkesson, men som stiftat lagarna som tvingar ut människor till en osäker framtid. Motiveringen? ”Vi kan inte ta emot alla!” Vilka andra krafter än de etablerade och ”goda” riksdagspartierna säger samma sak? Jag bra frågar.
När jag går  i min drömvärld, (som givetvis bara är en dröm, utan någon som helst förankring i den reella världen). tänker jag lite illasinnat. Jag vet nog vilka jag vill vända ryggen mot. Hyckleriet borde väl ända ha sina gränser!

Min nattliga färd fortsätter och nu färdas jag likt Jan Fridegårds pappa i boken ”Torntuppen.” Jag ser liksom han krig och död. Och känner människors våndor och nöd. Jag ser hur staden Sirte i Libyen omringas av saudiska legosoldater och hur USA och Nato efter svensk flygspaning, bombar staden sönder och samman. Alla som försöker fly staden skjuts ned av de omringande marktrupperna. Till slut lynchas Khadaffi. Återigen, jag ser inte Jimmie Åkessons ansikte i bombkrevaderna. Jag ser våra partiledare och riksdagsledamöter som slickar i sig berömmet från USA och är glada över att vara allierade med Saudiarabien. Samtidigt som de med självgoda miner skramlar med nycklar och vänder ryggen till Åkeson. Hyckleriet borde väl ändå ha sina gränser!

När jag pustar ut i min drömvandring hör jag lite avlägset Birger Schlaugs profetiska röst:
”Teknik kan aldrig ligga i träda. Det är därför det inte alls är överraskande eller chockerande att den amerikanska staten utnyttjar den teknik som finns. Gamla kommunistdiktaturer utnyttjade sin tids teknik. Bolag utnyttjar den teknik som finns för att få avkastning på insatt kapital. Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”

Jag anstränger mig i drömmen för att höra några kyrkklockor som varnar för att våra ”förtroendevalda” fattar beslut som sorterar bort, redan i fosterstadiet, icke önskvärda individer. Inga kyrkklockor, inga visselpipor inga gudstjänster om människovärdets helighet. Lite avlägset hör jag kyrkklockor, möjligen också visselpipor och nyckelknippor. Kyrkan har inte tid med att engagera sig i försvaret av foster med kromosomförändringar, som hela det politiska etablissemanget önskar eliminera. Självklart måste kyrkan vara där och tröstande stryka medhårs om, mot förmodan, någon partiföreträdare skulle drabbas av tvivel eller börja tro på de egna orden om alla människors lika värde. Då kan kyrkan peka på Jimmie Åkesson och dela ut nyckelknippor! För han är ju en riktig rasist. Vi försöker ju bara *skrammel* förbättra folkstammen! Även det kyrkliga hyckleriet borde väl ha sina gränser!

Jag vaknar till ur min dröm och inser till min förskräckelse. Det var ingen dröm. Det är ju så här det är! Jag känner mig ensam. Har jag drabbats av någon sorts fobi, tro?

Jag länkar till ett blogginlägg av Dag Sandahl, som kanske något lite förklarar i vilken riktning mina tankar går.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Skrota de olympiska spelen och kasta IOK åt helvete!

7 februari, 2014

I dag är det återigen en invigning av olympiska spel. Den här gången är det vinterspelen i världsmetropolen Sotji. Dagens spel blir, bland alla rättrådiga människor, ihågkommen som spelen där arbetare som krävde sin lön för genomfört arbete fick järnspett inkörda i röven. Om de inte blev utvisade ur landet. Allt det här är vardagsmat i samband med olympiader. De sväller för vart år. Skumraskaffärerna blir alltfler. Alla vet om hur det är, men få vill öppet protestera. Det stora problemet med de olympiska spelen är inte att idrottsmän dopar sig, utan det är den gigantiska ekonomiska dopingen som är det stora problemet. Obskyra bolag som t ex McDonalds och Coca Cola öser ut subsidier till alla och envar, som vill bidra till en ohållbar ekonomisk tillväxt och som dessutom som personer sätter sin heder i pant på att bolagen är rättrådiga och intresserade av idrotten som idé.

Nu kommer vi också få höra vackra tal om hur idrotten förbrödrar, om mänskliga rättigheter, om demokrati och hur viktigt det är att delta. Ja, det är tydligen viktigare att delta än att vinna. Egentligen är märkligt att medierna inte förstått det, utan fortsätter år efter år efterlysa guldmedaljer. Ett OS utan medaljer är ett misslyckat OS och syndabockar måste utses och utsättas för berättigat folkligt förakt. Skicka deltagare till OS, som inte levererar medaljer till nationen! Vilket slöseri! De enda som har anledning att jubla är sponsorerna för de kan vara säkra på att ett deltagande ger säker guld.

Över det hela tronar IOK, som fullständigt kontrollerar det korrupta systemet. Funnes det dopingtester som mätte graden av korruption, då skulle det visa sig hur IOK-ledamöternas blodomlopp består av pengar och återigen pengar. Egentligen är det oerhört märkligt, att en  så mäktig organisation, så fullständig står utanför all insyn och kontroll. Ledamöterna utser sig själva och avsätter varandra. De reser än hit, än dit. Bor flott och får fina presenter av sina värdar. (De som syns. Pengakuverten talas det tyst om.) När IOK meddelar vilken stad som fått sommar- eller vinterspelen, vet vi vilka som betalat mest. När beslutet väl är taget, då fortsätter korruptionen om vilka som ska få kontrakten att bygga anläggningarna, som kan ta  emot så många deltagare. Det är nu järnspetten i rövarna dyker upp. För hur ska det kunna mutas hit och dit, samtidigt som alla måste göra vinster, om arbetare får rimliga löner? Bort sådana världsfrånvända idéer! När anläggningarna är klara, är det dags för IOK-ledamöterna, att återigen dyka upp och inspektera resultatet. Nu förflyttas återigen kuvert från den ena fickan till den andra och det skålas i champagne och plattityder virvlar runt och alla ler så där förnöjda, som bara en välfylld plånbok kan bidra till.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Tystnaden är öronbedövande! Stor risk, att jag drabbas av hörselskador!

28 januari, 2014

Under de senaste åren har jag etablerat en tradition för den 27 januari. Jag lägger alla andaktsböcker åt sidan och tar fram ”Hjältar i det tysta. En bok om medmänsklighet under Hitlertiden” skriven av Eric Silver. Boken handlar om ett fyrtiotal människor som riskerade både sina egna och anhörigas liv för att rädda förföljda judar. Det är en tröst att få höra talas om den lilla grupp, men ändå inte helt obemärkt, som stod det onda emot. Beslutet att hjälpa kom inte efter moget övervägande, utan oftast var det ett omedelbart ja eller nej som gällde. Ofta fanns det inte heller tid till familjerådslag, utan svaret fick komma där och då. En ytterligare styrka med boken är att den lär oss att det inte går att i förväg säga, vilka som kommer att hjälpa. Det finns inga gemensamma kännetecken på de som hjälpte. De kunde bara inte säga nej!

Osäkerheten över vem som hjälper med några sekunders betänketid har gett mig några tänkvärda insikter. Varje år när jag läser Silvers bok sitter jag funderar över, vem skulle jag vända mig till i Bjuråker, om jag vilket Gud förbjude, i desperation skulle behöva dra med fara för mitt liv. Enligt boken kan jag inte på förhand veta vem som kommer att hjälpa. Det kan vara den där osympatiska Sverigedemokraten, vad vet väl jag. Det kan också vara så illa, att den starkt kristet troende Leo Holtter säger nej, när någon desperat människa står vid min dörr. Självfallet med många och goda argument, det är jag övertygad om. Vi vet inte hur vi eller andra kommer att handla. Vem som är den goda samariten det vet vi inte. Inte förrän vi själva står där översiggivna eller möter en medmänniska i desperat behov av hjälp. Kommer vi att gå förbi eller stannar vi och ser?

När jag läser och funderar får jag också, varje år, andra minnesbilder av andra grupper som ansågs vara mindre värda och utan existensberättigande. Ni vet, romer, homosexuella, slaver, socialdemokrater, kommunister. Uppräkningen kan göras hur lång som helst. I år har jag tänkt mycket på elimineringen av människor med medfödda funktionshinder t ex utvecklingsstörning. De här människorna var helt prisgivna. De fanns ofta på institutioner och var skulle de flytt om de haft möjligheten? Inte heller hade människor med skilda slag av funktionshinder några kraftfulla försvarare. Det var väl på 30-talet som det är i dag, att det mest är läpparnas bekännelse, när det talas om alla människors lika värde. För staten, då som nu, var det och är det oftast fråga höga kostnader som kunde användas till bättre ändamål, som t ex stridsplan. Skulle det inte sitta gott med en rejäl JAS-flotta?

Orsaken till varför jag i år, i slutet av dagen, började fundera över elimineringen av personer med utvecklingsstörning, är ökningen av aborter av foster med Downs Syndrom. När vi minns fasorna och ondskan i Europa inte för så länge sen, brukar vi utropa mantrat. ”Det får inte hända en gång till. Vi får inte glömma!” Ändå så händer det igen och igen. antisemitismen frodas, romer förföljs och diskrimineras i den dag som i dag är. Även i Sverige. Flyktingar utvisas i parti och minut. Sverige kräver inte i dag, att det ska stämplas särskilda stämplar i passen, som skedde för inte så länge sen. Ett J i passet och du kom inte in i landet, men i dag har vi andra byråkratiska metoder. Alla dessa grupper kan vi solidarisera oss med. Vi kan t ex gömma flyktingar och andra papperslösa. De är utsatta, men inte totalt hjälplösa.

När jag funderar över situationen för personer med skilda slag av funktionshinder, så slås jag av två saker. Dels hur ofta staten och dess företrädare talar om kostnader och det sker inte bara i dag. Jag har erfarenhet från ABF och Tärna folkhögskola av samarbete med handikapporganisationerna i Västmanland. En stor del av handikapporganisationernas tid gick åt att försöka förklara för det politiska systemet hur orättfärdig politiken var. Jag har också erfarenheter av att som politiskt förtroendevald förvalta ett orättfärdigt system. Det är ingenting jag minns med stolthet. Men ändå, det går fortfarande att hoppas att det ska bli bättre. Kanske när staten fått bygga tillräckligt många JAS-plan. Det jag oroar mig för att dagens politiska system har hittat en fiffigare lösning på problemet med personer md funktionshinder, än vad den tyska statsledningen kunde tänka sig. I vår moderna stat har vi kunskaper om hur man kan hitta anlag för t ex Downs Syndrom redan i fosterstadiet. Jag har vid några tillfällen hävdat att det som är tekniskt möjligt mycket snabbt blir moraliskt accepterat. Nu har läkarvetenskapen gett staten ett instrument till hur den ska lösa det problem som den tyska statsledningen stod inför. Dagens stat behöver inte ens öppet motivera sina beslut, det önskvärda sker till synes helt utan statlig påverkan. I Danmark i dag föds nästan inga barn med Downs syndrom, de är eliminerade i ett tidigt skede av graviditeten. I Sverige är vi på väg i samma riktning. Det som gör mig förtvivlad är att det sker under en dånande samhällelig tystnad! Var finns rösterna från högtidstalen om alla människors lika värde? För det är väl ingen som tror att staten kommer att stanna vid att utrota Downs syndrom? Det finns många, för staten kostsamma, funktionshinder att eliminera i framtiden. Det är egentligen fascinerande att se hur mycket individuella särdrag man kan hitta i cellklumpen, som det talas om i abortdebatten. Det önskvärda slutresultatet är tydligen, att det lättare att tala om allas lika värde om alla är friska och starka! Tro´t den som vill!

Som aktiv i Svenska kyrkan är jag på djupet bedrövad över den tystnad kyrkan delar med det övriga samhället. Tystnaden är ovärdig en kristen kyrka. Jag ser i en förfärande vision, hur brudgummen en dag möter en brud i solkiga kläder!

Inlägget har blivit för lång,men det hjärtat är fullt av skriver fingrarna. Som avslutning ett citat ur en av Birger Schlaugs bloggar:

”Teknik kan aldrig ligga i träda. Det är därför det inte alls är överraskande eller chockerande att den amerikanska staten utnyttjar den teknik som finns. Gamla kommunistdiktaturer utnyttjade sin tids teknik. Bolag utnyttjar den teknik som finns för att få avkastning på insatt kapital. Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Ingen demonstration i år heller

1 maj, 2013

Det är bara att inse, att jag sen ett antal år etablerat en personlig tradition, att inte delta i något 1 maj-tåg. En del av den nya tradition är, att jag varje 1 maj reflekterar över mitt beslut och på det sättet skapat en egen liten 1 maj-bubbla, där jag går med min slitna kavaj, som en mantel av strålande ljus.

Skälen för beslutet att avstå från 1 maj-tågen är många. Ett av de viktigaste är nog att jag mer och mer upplevde det märkliga i att jag skulle demonstrera för ett speciellt parti och dess politik, oavsett om det är Socialdemokraternas tåg, Vänsterpartiets tåg eller Röd Front. Kraven i de olika tågen är partiernas egna dagsaktuella krav och inte klassens långsiktiga som i arbetarrörelsens barndom. 8 timmar arbete, 8 timmar fritid och 8 timmar sömn.

I vilket tåg finns kravet på arbetstidsförkortning, som ett av de bärande kraven? I vilket tåg manifesteras kraften och viljan hos fackföreningarna, att försvara sina medlemmar från att utnyttjas i förnedrande arbetsmarknadsåtgärder som t ex Fas 3? I vilket tåg finns kritiken av socialdemokratiska och vänsterstyrda kommuner, som låter människor städa trappor och röja sly utan lön, med motiveringen att arbetsuppgifterna inte är ordinarie arbetsuppgifter? I vilket av tågen finns en grundläggande kritik av den orimliga vurmen för en oändlig ekonomisk tillväxt, som i allt snabbare takt ödelägger vår planet? Kort sagt, i vilket tåg står det goda livet i centrum?

Klassens och människors krav är konkreta och tar inte i första hand ställning till vilket tåg är socialistisk, mer socialistisk eller mest socialistisk. De beskrivningarna är tomma och innehållslösa. Ändå hävdar, i olika grad, de flesta riktningarna Lenins tes, att jag som arbetare på egen hand inte kan uppnå annat ett enkelt och simpelt fackligt medvetande. Det krävs partier som höjer vårt medvetande. Nu när jag börjar närma mig åldern då jag trött och skumögd sitter på en parkbänk och matar duvor, känns det lite skämmigt att inse, att ingen av de där socialistiska teorierna inneburit, att arbetarklassen i vid mening, fått någon makt.

Det får vara hursom. Solen skiner och idag byter jag min svarta stetson mot sommarens vita! Vilket också är en icke oväsentlig 1 maj-tradition! Jag avslutar dagens fundering, som tidigare år, med en dikt av Birger Norman. Dikten förklarar den sinnesstämning jag kände 2007 då min nya 1 maj-tradition började. Sinnesstämningen kvarstår och så gör också diktens budskap:

1 maj

Bestig din smärtas berg och se
förlorade riken, förlorade drömmar
Mest förlorad är freden

Vi stod vid korsvägen, skiljevägen
Professorerna kom till oss
och våra kamrater ministrarna
De lade på oss ett ansvar
som var för gammalt och för tidigt
och som ledde oss undan ansvaret

Genom medvetandet om klassen
fanns ett medvetande om världen
och ett medvetande om människan
Vi övergav det trängre medvetande
som begärde vår trohet
och förlorade alla våra vägar   

 Intet blod må utkrävas
Förräderiet var redan berett i våra hjärtan

Bloggtips: Här

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


En mörk fredagstanke

5 april, 2013

Ser i DN att Arizona hyrt in drönare för att kontrollera hur många människor det är som tar sig in i USA från Mexiko. Tydligen visar det sig att inflyttningen är större än vad myndigheterna trott.

Utvecklingen i USA visar att juridiska besvärjelser inte är tillräckligt. Inte heller hjälper det med hårda kontroller av gränserna med vare sig stängsel, radar, mängder av vakter eller frivilliga medborgargarden. Med obändig kraft tar sig människor ändå in, i en desperat jakt efter ett bättre liv.

Utvecklingen i USA är också en fingervisning om hur meningslöst REVA egentligen är. Polisen kan göra sina raider vid tunnelbanestationer eller vad de nu kan hitta på. De kan stoppa alla med utländskt utseende och kontrollera identitetshandlingar, men det kommer inte att hjälpa. För orsaken till att människor tar sig Sverige eller övriga Europa är inte allmän vilja att strunta i svenska lagar. Orsaken är att människor söker ett bättre liv och det är det vi har att förhålla oss till. Inte sitta och upprepa  det meningslösa mantrat, att alla måste följa lagarna.  Som om de svenska lagarna, som migrationsmyndigheterna har att förhålla sig till, på något sätt skulle vara rättssäkra och vila på någon objektiv juridisk grund. Jag för min del utgår från och stöder, att de människor som befinner sig i landet mot lagens bestämmelser har tolkningsföreträde när gäller att avgöra om ett beslut om utvisning äger moralisk giltighet.

Tillbaka till USA och drönarbevakningen. Jag ser med viss oro en utveckling framför mig, där myndigheterna börjar kalla dem, som försöker ta sig olagligt in i landet för terrorister och börja beskjuta grupper av människor redan innan de nått gränsen. USA har ju erfarenheter, som vi vet, vad drönare kan användas till. Så kan tankarna också gå en mulen fredagskväll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


En fredspristagare som lämnade blodiga fotspår när han hämtade priset!

12 september, 2012

Gårdagen, 11 september, blev en dag full av minnen. Tyvärr blir det alltför sällan, som åtminstone jag, ger mig tid, att minnas de händelser som på gott och ont bidragit till min förståelse av världen och de krafter som styr utvecklingen. Den av USA styrda kuppen i Chile den 11 september är ett sådant minne. Inte så att kuppen öppnade mina ögon, utan händelsen bekräftade det jag, sen många år, redan visste. Stor del av USA:s politik kännetecknas av den råaste statsterrorism. Ingen av de organisationer som i dag stämplas, ofta med rätta, för terrorism kan mäta sig med USA vare sig det gäller antal offer och politiskt medvetet beslutad grymhet. Min mamma brukade i min ungdom, när vi diskuterade världsläget, kort och kärnfullt hävda: ”Amerika är en gangsterstat!” Det finns egentligen inga behov av, att i ett blogginlägg kring minnet av kuppen i Chile skriva mer om den oomkullrunkeliga sanningen. Mamma gjorde en helt korrekt analys.

När jag satt där och mindes drabbades jag av melankoli, som så ofta drabbar oss gamla gubbar. Tanken slog mig. Hur länge kommer kuppen i Chile finnas som ett minne hos kommande generationer? Bäst jag satt här vid datorn med min melankoli gick jag in på Facebook och där möts jag av bilden ovan. Barnbarnet Sindre spred bilden bland sina vänner på FB! Det spred sig en känsla av värme och trygghet i kroppen. Chile kommer inte att bli bortglömd på många år än. Tack Sindre för den insikten!

När man minns kuppen i Chile är det helt omöjligt att förbigå Henry Kissinger. Det är lite märkligt när jag sökte på NE, så nämns inte Chile med ett ord i hans CV av ondska! Några månader efter den blodiga kuppen i Chile erhåller Kissinger Nobels fredspris av norska fredspriskommittén! Om det känns märkligt att Kissinger fick fredspriset, så är motiveringen än märkligare. Först bombar USA, dödar, torterar, sprider gifter över ett helt folk och när samma angripare går med på vapenvila, då belönas utrikesministern med fredspriset! Det värsta av allt. Han accepterar priset! Den vietnamesiske förhandlaren Lê Du’c Tho tackar nej till priset. Det pågick ju ett krig fortfarande, vilket tydligen undgått den norska Nobelkommittén.

Varje gång jag under de gångna åren sett gamla nyhetsbilder från utdelningen av fredpriset 1973 hör jag hur det klafsar om Kissingers skor när klampar fram i blodpölarna. Finfolket med kungligheter i spetsen applåderar entusiastiskt eller av artighet. Vad vet jag, men de applåderar helt frivilligt en blodig bödel! Det vet jag och minns!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Vem är jag, egentligen? Kanske en falukorv?

4 juni, 2012

Jag har de senaste åren, med alltmer stigande ångest, blivit uppmärksammad på en obehaglig sanning. Det har startats en ny religion i Sverige, med den mycket skrämmande, men mycket slagkraftiga trosbekännelsen. ”Du är vad du äter!”

Bort med alla bortförklaringar om social bakgrund, var jag är född och vart jag flyttade eller om jag blev mobbad i skolan! Det som danat mig är korven på Skogaholms sirapslimpa, mammas köttbullar stekta i smör och stuvade makaroner kokta i standardmjölk. För att inte tala om mammas gigantiska vetebrödsskivor, alltid tillsammans med ett par glas av denna ständigt flödande standardmjölk!

Det går inte att förklara vem jag är eller blev, med att hänvisa till politiska aktiviteter och demonstrationer mot vare sig imperialism, krig, förtryck eller rasism. Livserfarenheter har ingen betydelse. Det är bara försök, att dölja pizzor, hamburgare och för att inte tala om de där korvarna med mos och sötsliskig hemlagad senap och ketchup till, med en konstlad överbyggnad. Vi får inte heller glömma allt rödvin, som kännetecknade umgänget i våra, förment världsförbättrande kretsar. Vi ser resultatet! En knubbig kropp, som knappt har styrfart, när den rör sig!

Här trodde jag, att all läsning av böcker vidgade mina vyer, att jag såg samband och som bidrog till, att göra mig till en bättre, och kanske också en kunnigare, människa! Vilken oerhörd förnekelse! Hur mycket godis fanns i alla de skålar, som stod på borden bredvid sofforna där böckerna lästes? Hur många rundor per 100 sidor till kylskåpet blev det varje sen läskväll?

Jag inser också, att jag levt på en livslögn, som medlem i Svenska Kyrkan, de senaste 20 åren. Det var inte gemenskapen med Gud jag sökte, utan det var kyrkkaffet med bullar och kakor (säkert bakade med smör!) som drog och som hållit mig kvar. Den nya religionen har skoningslöst avslöjat alla skönmålande bortförklaringar, med sin stenhårda trosbekännelse – ”Du är vad du äter!” I den trosbekännelsen finns inget hopp om förskoning, förlåtelse eller nåd, att hitta! Bara total underkastelse!

Jag hör redan hur kyrkoherden i Bjuråker-Norrbo församling, Lena Funge kommer att avsluta sitt griftetal. ”Här vilar nu stoftet av Leo. Han ville kanske väl, men vi, hans vänner får inse. Han misslyckades i sitt uppsåt. Han blev till sist alla de pizzor, hamburgare, gräddsåsen, smöret, standardmjölken, bakelserna och konjaken till kaffet, som han så ihärdigt stoppade i sig under sin levnad.”

Över hela akten svävar Anna Skippers hånleende ande!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,