Hur ska det här förstås?

5 januari, 2014

Ibland dyker det upp påståenden i samhällsdebatten, som åtminstone jag har stora svårigheter, att riktigt förstå och än mindre att förhålla mig till. Ett argument som jag mött ganska ofta de senaste åren och som jag skulle behöva hjälp med att få förklarad är: ”Jag/vi kritiserar inte enskilda muslimer, Jag/vi kritiserar Islam!” Varje gång jag stött på uttalandet har jag funderat några dagar över vad de som hävdar ståndpunkten egentligen är ute efter. Nu frågar jag. Kan någon förklara för mig vad uttalandet vill säga? När jag läser de blogginlägg jag skrivit i ämnet så inser jag att jag tänker helt tvärtom. Om jag skulle göra en generaliserande sammanfattning av min inställning, så skulle det väl mer bli: ”Jag kritiserar muslimer. Islam vet jag nog för lite om.”  När jag i ett inlägg för ett par år sedan kritiserade en muslimsk lynchmobb som stenade en våldtagen ung flicka, så utgick jag från att de som deltog i steningen var personligt ansvariga både inför sig själva och omvärlden. Det var inte islam som stenade flickan.

Jag har samma grundläggande uppfattning när jag läser om hur muslimska terroristgrupper spränger bomber vid varandras moskéer. Terroristgrupperna har ofta namn och de grupperna bör kritiseras. Det är inte Islam som spränger moskéer. När enskilda muslimer eller muslimska grupper förföljer eller dödar kristna, då skall de kritiseras och dåden fördömas. Allt annat vore helt orimligt. Det är inte Islam som förföljer eller dödar kristna.

Den som känner sig manad kan väl försöka ge mig en förklaring eller ett svar. Tänker jag fel?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Bör åsikten bakom handlingen kritiseras?

5 juni, 2013

Den senaste tiden har det skrivits mycket kring händelsen med handhälsningen i Trollhättan. Om jag förstått saken rätt, har en muslimsk man vägrat att ta en kvinnlig arbetsledare i handen, när hon räckt fram den till en hälsning. Händelsen slutar med att den kvinnliga arbetsledaren får kritik av sin arbetsgivare och mannen får ekonomisk gottgörelse för kränkningen.

Den efterföljande diskussionen har dels handlat om skilda hälsningstraditioner i allmänhet och dels om religiöst motiverade hälsningstraditioner. För mig är frågan på ett plan enkel. Folk får hälsa som de vill, det är inte en fråga där jag bör styra. Men samtidigt får jag nog säga, att det är en ytterst märklig uppfattning, att inte kunna handhälsa på en kvinna för att hon anses oren. Då får handlingen, att inte ta en kvinna i hand vid en hälsning, en djupare innebörd, än bara vara en kulturellt betingad hälsningstradition. Eftersom jag är erkänt misstänksam av mig, ställer jag mig direkt frågan. Vilka andra handlingar, i kontakter med kvinnor, kan tänkas påverkas av värderingen, att kvinnor är orena? Det här kanske ger en fingervisning om varför det existerar en muslimsk kvinnokamp i Sverige och runt om i världen?

Nu har jag ställt frågan och min ståndpunkt är nog, att värderingen, att inte kunna handhälsa på kvinnor för att de är orena, bör och ska kritiseras.

Alla delar inte min uppfattning: http://dagensseglora.se/2013/06/05/pinsamt-enogd-handslagsdebatt/

Andra uppfattningar är jag klart påverkad av: http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/%C3%A4r_det_verkligen_s%C3%A5_komplext

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Funderingar, troligtvis rakt ut i tomheten

6 maj, 2013

Jag har, ett antal gånger, den senaste tiden uttryckt förvåning och viss frustration över den märkliga tystnad, som feminister med muslimsk bakgrund drabbas av när de försöker göra sina röster hörda. Jag får en känsla av, att när S-kvinnornas förre ordförande Nalin Pekgul uttalar sig, så blir hon betraktad som något som katten släpat in i debattens finsalonger. Jag tar det från början och nu kan det, om det vill sig illa, bli långt!

Någon gång under 60-talet blev jag intresserad av kvinnors frigörelsekamp. Fråga mig inte vad som väckte intresset, men intresserad blev jag. Jag läste en hel del om kvinnors tuffa kamp för rösträtten och alla de strider för rätten till myndighet, arbete och att bli betraktade som fullvärdiga medborgare. Patriarkatet slog tillbaka, ofta med stor fysisk brutalitet, men också med förment vetenskapliga argument, men oftast bara löje. Kvinnosakskvinnorna var fula, alltför sällan fått känna på en riktig karl, de var hysteriska och framför allt frigida. Mellan alla argumenten snirklade sig den ständigt närvarande anklagelsen om manshat.

Nu ett snabbt hopp till slutet av 60-talet och när vi män inom vänstern fick möta, inte alltför välvilliga synpunkter, av vår syn på kvinnor och kvinnors frigörelse. Visst försökte vi hävda den unkna ståndpunkten från den tidiga arbetarrörelsen, att klasskampen var viktigare än kvinnokampen. Vi vet vilka framgångar feminismen och jämställdhetsarbetet haft sen Grupp 8 bildades. Den minnesgode minns säkert också allt hån som kvinnorna i Grupp 8 mötte. De var fula, de var bittra, de borde få känna på en riktig karl. Ja ni minns säkert. Runt alla argumenten snirklade sig den ständigt närvarande anklagelsen om manshat.

Jag har lite då och då, de senaste 20 åren skrivit insändare till lokaltidningarna i Västmanland och Hälsingland i samband med 8 mars. Insändarna har inte varit några mästerverk, men i alla insändare jag skickat in, har jag koncentrerat mig på mäns våld mot kvinnor. Speciellt våldet i nära relationer. Varje gång jag fått en insändare publicerad, inträffade det märkliga, att någon svarade. Det är jag inte van vid, när jag skrivit insändare. Nästan utan undantag blev jag anklagad för att generalisera. Alla män slår inte. Vilket jag inte heller hade, vare sig skrivit eller ens antytt. Självfallet är det så, att alla män inte slår, men det motsäger ju inte verkligheten, att ett förfärande antal kvinnor just i detta nu misshandlas av män de haft eller har en relation till. Att alla män inte slår motsäger inte heller den skrämmande verkligheten att många kvinnor under 2013 kommer att avlida till följd av misshandeln.

I den efterföljande diskussionen, har jag både skriftligt och muntligt hävdat som en sanning, vilket ingen motsagt, att misshandeln sker i alla sociala miljöer. Misshandeln sker i på Solsidan likaväl som i miljonprogramområden. Vänstermän, borgerliga män, kristna män, judiska män, buddhistiska män, ateistiska män slår. Män av alla nationaliteter slår. Det har kvinnor vittnat om och vi har lyssnat till vittnesmålen. Visst har samhällets och statens försök att skydda kvinnorna ofta varit och är tafatta, men ändå, det är ingen total förnekelse av sanningshalten i kvinnornas berättelse.

Det är nu det märkliga uppstått. Där män tidigare anklagade feminister för manshat, har nu blivit anklagelser om islamofobi. När kvinnor i allmänhet berättar om sina utsatta situationer, då lyssnar vi och utgår inte per automatik att berättelserna är osanna. Den välviljan gäller inte berättelser från kvinnor med muslimsk bakgrund. De sprider, enligt besserwissrar, rasistiska stereotyper och islamofobi. De ljuger helt enkelt, det är den enda slutsats jag kan dra av alla de förstuckna angrepp som möter feminister med muslimsk bakgrund, men inte bara det. Besserwissrarna förnekar med sitt argument de muslimska feministerna rätten till sin egen sociala och kulturella tillhörighet. Ett övergrepp i sig.

Nu känner jag att risken är stor att jag upprepar mig och blir tjatig. Så till sist. Är det verkligen orimligt att tänka sig att den könsmaktsordning som existerar i samhället i stort inte skulle vara giltig även i sociala miljöer med muslimsk majoritet? Jag anser att det förhåller sig så och då är det inte orimligt att inse att förtrycket skapar motstånd och organisering. På samma sätt som det skedde och fortfarande sker i det övriga samhället. När så sker då har vi att välja, att stödja kampen på kvinnornas egna villkor eller säga, som arbetarrörelsens pionjärer sa till rörelsens kvinnor. Ni måste tåla er. Kvinnors frigörelse kommer när männen först fått sin frigörelse! Det är verkligen ytterst märkligt att så många väljer att förneka problemet.

Det är lite tråkigt, att jag inte fick inspiration att skriva en insändare till Hudiksvalls tidning i ämnet den 8 mars. Nåja, det blir 8 mars nästa år också och ämnet lär vara aktuell även då.

Innan Socialdemokrater för Tro och Solidaritet placerar mig i kategorin etnisk kristen svensk islamofob, vill jag påpeka att jag till hälften är en etnisk kristen finnpajsare!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Det är lätt att förstå Nalin Pekguls upprördhet

19 april, 2013

När jag läser Nalin Pekguls debattartikel i DN, i vilken hon kommenterar debatten kring Islamiska förbundet och organisationens agerande. Läs artikeln, den ger insikter, men också många nya infallsvinklar.

Om jag mot förmodan, nu på gamla dar skulle emigrera till något land med en helt annan majoritetskultur än den svenska, då skulle jag givetvis söka en kyrka snarlik den som jag är van vid här i Bjuråker-Norrbo. I övrigt skulle jag försöka orientera mig i politik, kultur och hur staten är uppbyggd. Kort sagt försöka bli så integrerad som möjligt, som en snart 70-åring hinner med innan han dör.

Tänk er då min förvåning, när jag upptäcker, att min identitet reducerats till att enbart vara kristen och att den kristna identiteten bestäms i samtal mellan en enda kristen organisation och statliga institutioner, landets dominerande trossamfund och det övriga civila organisationslivet. Om jag skulle protestera och säga, att den där kristna organisationen inte representerar mig och mina åsikter, vore det inte märkligt om jag av de ivriga samtalspartnerna nästan skulle betraktas som okunnig och uppmuntra till kristofobiska strömningar i landet?

Nå, det här ett tänkt och mycket osannolikt scenario för min del, men för Nalin Pekgul är det en realitet. Hon erkänns inte vara troende muslim, utan hon måste påminna oss om, att hon på sin tid var den första muslimen i Sveriges riksdag. Till råga på allt har hon också varit adjungerad Socialdemokraternas högsta ledning, som ordförande för Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Nalin Pekgul säger med stor kraft att Islamiska förbundet inte representerar henne och inte heller majoriteten av muslimer i landet. Lyssnar Peter Weiderud och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet på vad Pekgul säger? Det verkar inte så, utan de förbehåller sig rätten att avgöra vem som är riktig muslim och dit räknas tydligen inte Nalin Pekgul. Hon får vara glad om hon inte blir betraktad som islamofob. Peter Weiderud, däremot stoltserar med att han minsann också haft samma kontakter som Islamiska förbundet och det är ju sant. (Kan inte låta bli en personlig och kanske en illvillig fråga till Seglora Smedja. När får vi läsa en ledare med rubriken ”Var går gränsen, Socialdemokrater för tro och solidaritet?”) Peter Weiderud skriver också: ”Här finns möjligheter att återta det stora förtroende vi haft hos Sveriges praktiserande muslimer.” Sug på den karamellen Nalin Pekgul, du räknas säkert inte till de praktiserande muslimerna! Trösta dig med, att med den snäva definition på praktiserande som Peter Weiderud gör sig tolks för, så finns det inte många praktiserande kristna medlemmar i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Jag har vissa insikter efter ett antal år som medlem i Broderskap och ett år som distriktsordförande i Västmanland.

Det som ställer till det för många socialdemokrater och vilket de har svårt att förklara, om nu viljan skulle finnas, som jag på goda grunder upplever inte finns. Nalin Pekgul hänvisar inte enbart till skrivna texter eller samtal i slutna mötesrum. Hon hänvisar till en verklighet hon upplevt och ser. Hon skriver i sin debattartikel: ”Det hade kunnat betyda en hel del om Omar Mustafa i sin kamp för jämställdhet tydligt hade tagit avstånd från hån och trakasserier som drabbar muslimska kvinnor i Tensta och Rinkeby som inte bär slöja eller som tar sig ton i det offentliga rummet. Men det har han hittills inte gjort.” Helt rätt! En inställning som inte resulterar i en handling, blir bara en inställning utan praktiskt värde. Om verkligheten är så, som Nalin Pekgul och många andra med stora erfarenheter av samma verklighet hävdar, då är det ju märkligt att företrädare för Islamska förbundet och Unga muslimer inte tar täten och försvarar kvinnor mot trakasserier för att de inte klär sig rätt. Jag må vara illvillig, men jag tolkar passiviteten, som ett accepterande av trakasserierna eller som Nalin Pekgul också visar i debattartikeln att medlemmar i Islamska förbundet deltar i verksamheten. Islamistiska organisationer har en förkärlek att vilja visa sin tro genom att kontrollera kvinnors klädsel, sexuella aktiviteter, krav på underordning och helst vara osynlig i det offentliga rummet. Det här gäller inte enbart islamister, utan liknande inställningar finns t ex också hos ortodoxa judar i Israel. Självklart får människor leva sin tro, men att påtvinga andra sitt levnadssätt är fel och måste med kraft motarbetas. Det är det som är den stora poängen med Nalin Pekguls debattartikel. Väl så!

När jag skrivit de tidigare artiklar i ämnet och också nu när jag är på väg att avsluta det här inlägget har jag slagits av att jag nog hamnat i en tvåfrontsstrid. Genom åren har jag mött, främst från främlingsfientliga krafter, men också från andra, att det pågår en islamisering i många av våra förorter och det sker inte av en slump, utan det visar på islams rätta natur. Jag har ofta, oftast utan resultat, protesterat och hävdat att islam inte kan definieras så enkelt, utan islam är större än så. När jag skrivit eller i diskussioner hävdat ståndpunkten, har jag ofta haft personer som Nalin Pekgul i tankarna. I dagarna upplever jag, till min stora förvåning och sorg, att så många som jag sett som allierade i striden mot de främlingsfientliga krafternas argumentation, verkar ha en liknande ståndpunkt om vad som kännetecknar en sann praktiserande muslim.

Tvåfrontsstrid eller inte. Jag backar inte steg från det som är sant och rätt! Tro inte något annat!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Varför denna föraktfulla tystnad?

17 april, 2013

Jag har de senaste dagarna haft många anledningar att fundera över hur debatter förs. När socialdemokraternas partikongress enhälligt valde Omar Mustafa till ersättare i partistyrelsen exploderade tydligen en bomb mitt i partiidyllen. En vildsint debatt tog vid och i dag vet jag inte om Stockholms arbetarekommuns ordförande anser Stefan Löfven för att vara islamofob eller inte. Vi som står utanför ser ett parti i fullt sönderfall.

Nå, det var en synpunkt i marginalen. Det jag däremot verkligen förvånas över är hur debatten kring Omar Mustafa utvecklats. Det är samma debattörer som alltid syns i medierna, när socialdemokratins eventuella tillkortakommanden diskuteras. Det är S-märkta statsvetare, S-märkta kulturskribenter och självfallet höga företrädare för partiet och dess sidoorganisationer. Ja, ni vet alla de där som blir kallade till de olika TV-bolagens soffprogram och som inbjuds att skriva i DN-debatt. Förvånas är nog inte det rätta ordet, men det får stå kvar. Hittar inte något bättre för ögonblicket.

För det är ju faktiskt så, att det finns andra röster. Röster som funnits länge, men som rörelsens skönandar inte anser vara värdiga nog att bemötas. Jag har i ett två inlägg hänvisat till två inlägg. Ett inlägg av Nalin Pekgul från januari 2010. Vid den tidpunkten var Nalin Pekgul ordförande för socialdemokraternas kvinnoförbund. Men också känd för sin stora och långvariga erfarenhet av Tensta, som de flesta av dagens debattörer inte ens är i närheten av. (Självfallet tillhör även jag de okunniga, men jag försöker åtminstone lyssna till andras större erfarenheter.) Om Nalin Pekguls inlägg har några år på nacken har jag också hänvisat till ett inlägg av Evin Baksi, som direkt berör valet av Omar Mustafa till ersättare i partistyrelsen och hans uppdrag som ordförande för Islamiska förbundet. De här två inläggen är inte de enda att hitta. Det finns mängder för den som är intresserad. Ni kan ju börja med de två jag länkat till och ni blir länkade vidare till andra, både manliga och kvinnliga debattörer med liknande erfarenheter som Pekgul och Baksi. Men våra mediedebattörer vill inte ens kännas vid att rösterna finns. De talar hellre med varandra och analyserar skrivna texter, istället för att ta till sig människors erfarenheter .

Peter Weiderud försöker med en mycket anmärkningsvärd förklaring i ett intervjusvar i KT varför han inte vill delta i en diskussion med t ex Nalin Pekgul.

Fråga: ”I debatten kring Omar Mustafas avhopp har flera muslimska röster hävdat att Islamiska förbundet har en konservativ agenda och långt ifrån representerar majoriteten av Sveriges muslimer.”

Svar: ”Det är en intern diskussion som jag inte har anledning att ha synpunkter på”, säger Peter Weiderud.

Synpunkter om det ena och det andra det går bra att ha, men att delta i ett samtal med alla dem som frågan berör, då har Peter Weiderud inga synpunkter! Han anser sig inte ens ha anledning att delta i samtalet. Kan föraktet för alternativa röster bli tydligare? De flesta debattörerna som framträder i medierna visar med sitt osynliggörande av människor med alternativa synsätt och erfarenheter, samma förakt som Peter Weiderud eller är det fråga om feghet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


På förekommen anledning

15 april, 2013

För ett par dagar sedan skrev jag ett blogginlägg: ”Frågan är större än en persons trovärdighet.” Inlägget hade sin upprinnelse i diskussionen om det lämpliga i att välja Omar Mustafa som ersättare i socialdemokraternas partistyrelse. Men egentligen handlade inte, vilket jag också nogsamt påpekade, inlägget om Omar Mustafas trovärdighet, utan jag var nog mer intresserad av organisationen Islamiska förbundet, som Mustafa är ordförande för. Att jag så här snart efter första inlägget återkommer är av två skäl. Först och främst den just nu pågående diskussionen, både i bloggosfären och också tidningarnas debattsidor, efter att Omar Mustafa avsagt sig alla partiuppdrag. Fortfarande handlar diskussionen om Mustafas trovärdighet, inte den organisation som han är ordförande för. Visst kan en enskild individ som medlem stå helt fri från de ståndpunkter den organisation han är medlem i har, men hur vanligt är det att ordföranden har den friheten? Inte är det alltför ofta, det är åtminstone min personliga erfarenhet.

Det andra skälet till ett nytt inlägg är en vänlig kommentar till mitt förra inlägg, som inte polemiserade mot innehållet i inlägget. Däremot fick jag ett påpekande, att jag använde begreppet fobi för vidlyftigt. Efter en dags tänkande, har jag blivit mindre tvärsäker på användandet av t ex begreppet islamofobi. Om inte annat så kan nog begreppet nyanseras. Mer om det senare i inlägget.

Jag förstår inte riktigt varför så få berör och kommenterar det Löfven enligt medierna hävdat, att det inte går att kombinera ett uppdrag i Islamiska förbundet och partiet. När jag skrev inlägget utgick jag från uppgiften att Islamiska förbundet var en gren av Muslimska brödraskapet. Om den uppgiften är sann, då kanske Löfvens ståndpunkt inte är helt orimlig. Vad jag kan förstå finns det inget samarbete på internationell nivå mellan Muslimska brödraskapet och socialistinternationalen eller SAP.  Om Islamiska förbundet är en gren av Muslimska brödraskapet, då är organisationen inte bara en religiös organisation, utan också en politisk, vars program och agerande bör kunna granskas och inte bara ordförandens handlingar och åsikter. Det måste ju vara fullt möjligt att beskriva hur arbetet är organiserat, vilka frågor organisationen driver och hur frågorna drivs. Vad sägs på interna möten och vad sägs i kampanjmöten på gator och torg? Vad sägs i organisationens studiematerial och vad säljs på bokbord osv? Märkligt tyst i debatten om allt detta. Att det inte är en mänsklig rättighet, att få bli medlem i olika organisationer, det vet jag inpå skinnet. Jag tror inte att jag brister i ödmjukhet, när jag hävdar, att jag inte anser att min värdegrund på någon avgörande punkt skulle vara sämre än en genomsnittlig socialdemokrats. Ändå skulle jag inte accepteras som medlem i partiet. Orsaken är att jag av samvets- och trosskäl tillhör en annan nomineringsgrupp än socialdemokraterna inom SvK. Det är också mycket märkligt, att så få berör vad t ex Nalin Pekgul och Evin Baksi skrivit om Islamiska förbundet och Omar Mustafa. Här och här. Jag frågar, fullt medvetet insinuant, varför vill man inte lyssna till eller diskutera det Pekgul och Baksi säger? Jag har en bestämd känsla av, att osynliggörandet inte är en slump, utan led i en medveten strategi.

Nu till frågan om islamofobi. Alla som följt det jag skrivit genom åren vet, att jag ofta protesterat mot att muslimer dras över en kam. Än mer har jag protesterat, när generaliseringarna dolt sig bakom en förment kritik av islam. Än högre har jag protesterat, när människor påstå sig kunna tolka den ”rätta” islamska läran. Jag har ansett och anser att argumenten oftast är led i en medveten demonisering av Islam. I de situationer har begreppet islamofobi, för mig, fått samma betydelse som begreppet antisemitism. Jag skrev ett längre inlägg i januari 2009, ”Likheten i argumentering är slående.” Har sen dess varit helt trygg med hur jag använt begreppet islamofobi, som en förklaring för alla generella påståenden om hur den ”sanna” islam är. Möjligen har jag använt begreppet för brett, men kan inte hitta något bättre för alla blandformer av ”islamkritiken.”

Det finns kritiska påståenden, som definitivt t o m platsar som sjukdomsdiagnos. För några år sedan möttes jag relativt ofta, när jag surfade runt i bloggosfären, påståendet att muslimer hade en mycket medveten strategi, att bli majoritet i Europa genom att föda fler barn än vad t ex svenska kvinnor gjorde. Det fanns t o m uträkningar som visade hur många år det skulle ta, innan muslimer skulle vara i majoritet i de flesta europeiska länder. Åsikten spreds, inte bara av främlingsfientliga krafter, utan jag mötte den också på kristna bloggportaler. Rädslan hade ingen rationell grund, för den förutsatte två helt orimliga antaganden. Dels att det skulle finnas en muslimgen som överfördes till alla barn med muslimska föräldrar och dels att det bara fanns ett Islam. Bägge leden är, var för sig fullständigt orimliga och att de skulle sammanfalla är en absurd tanke. Här kan man verkligen tala om islamofobi i dess mer inskränkta betydelse!

Så Leif, jag sliter med frågan, men tills vidare rättar jag in mig i ledet och använder begreppet islamofobi, kanske med större försiktighet och urskillning än tidigare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Frågan är större än en persons trovärdighet

12 april, 2013

De senaste dagarnas nyhetsrapportering kring Omar Mustafas eventuella antisemitism har, enligt mitt tycke, i alltför stor utsträckning koncentrerats på hur trovärdiga Mustafas bedyranden om att han inte är antisemit. Från min utkikspunkt mot världen kan jag självfallet inte avgöra vad Omar Mustafa innerst inne anser, men det kan inte heller Löfven, Jämtin, Ardin eller någon annan, vars åsikt medierna efterfrågar. Oftast är det, vad jag förstår, enbart personligt tyckande.

Jag tar som utgångspunkt för mina funderingar i en röst, som märkligt nog verkar tala för döva öron. Evin Baksi skrev häromdagen ett inlägg på Newsmill: ”Mustafas värderingar strider mot allt vad vi socialdemokrater står för.”  I motsats till de flesta andra som uttalar sig om Omar Mustafas personliga trovärdighet, analyserar Evin Baksi organisationen som Omar Mustafa är ordförande för. Det är väl inget orimligt antagande, att Omar Mustafa inte ensam avgör vilka som skall inbjudas till föreningen som talare? Hur förhåller sig Islamiska förbundet i Sverige till antisemitiska uttalanden som Sions vises protokoll och judiska ritualmord? Evin Baksi ger en rimlig förklaring till varför Islamiska förbundet har sådana kontakter. Hon hävdar att Islamiska förbundet i Sverige är en gren av Muslimska brödraskapet med centrum i Egypten. Den uppgiften vore väl värd att granska. Om uppgiften är sann, då är också föreningens talarkontakter fullt förklarliga.

En av de inbjudna talare, vars antisemitiska åsikter redovisas medierna, Yousef Al-Qaradawi, anser det vara rätt, att som en sista åtgärd, slå sina fruar. Det som i dagligt tal kallas för hustrumisshandel eller juridiskt, ”våld i nära relationer.” Då faller pusselbitarna från Uppdrag granskning på plats. Först ville ju Omar Mustafas hävda att uppgifterna var islamofobiska och bara gynnade högerextrema krafter, när uppgifterna inte kunde förnekas blev förklaringen okunskap hos rådgivarna, när de uppmanade kvinnor att inte polisanmäla eventuell misshandel. Sanningen är ju, att det inte är en kunskapsfråga, utan en inställningsfråga. Rådgivarna anser, vad jag kan förstå, att det är tillåtet för män att slå sina fruar och då ska de inte springa till polisen och anmäla! Nu blir frågan. Vad anser, inte bara Islamska förbundets ordförande Omar Mustafas personligen, utan vad säger förbundet?

I Evin Baksi hävdar, som jag från min horisont här i Bjuråker har svårt att bedöma, är uppgiften i inlägget om en medveten strategi, att infiltrera politiska partier. Uppgiften är inte helt osannolik, men faller utanför mina möjligheter, att kontrollera sanningshalten i. Det är inte första gången jag läst om uppgiften. Jag minns den tystnad som spreds, när Nalin Pekgul i januari 2010 i ett inlägg i Newsmill, ”Vi demokrater måste mobilisera mot islamismen.” Nalin Pekguls inlägg bekräftar det Evin Baksi hävdar. Borde vara en intressant fråga för undersökande journalistik.

De senaste dagarnas skriverier får mig att ställa frågan om vad den omtalade dialogen egentligen handlar om. Vilka frågor behandlas i samtalen och vilka är resultaten? Det talas mycket, men de konkreta rapporterna lyser med sin frånvaro.

Jag får också en obehaglig känsla av att dialogen sker med grupper, som jag genom åren i diskussioner med både kristna, Sverigedemokrater och andra med allmänt främlingsfientliga åsikter med viss frenesi hävdat inte representerar Islam. Nu upptäcker jag med viss bestörtning, att jag inte vet vilka det samtalas med. Sådan ignorans går ju inte att leva med hur länge som helst. Kunskapsbristen måste åtgärdas!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,