I morse riskerade jag inte att få kaffet i vrångstrupen, när jag läste HT:s ledare!

Genom åren har jag stor tillit till HT:s ledarskribenter, när det gäller synen på flyktingar och migration. Tidningens ledare håller hög och jämn kvalité. I i december 2015 utsåg jag Lilian Sjölund till årets ledarskribent. För tillfället är Lilian Sjölund tjänstledig och jag var lite orolig. Hur blir det nu med de kunniga engagerade ledare om flykting- och migrationspolitik? Min oro var obefogad! Lisa Magnusson har på sitt personliga sätt bevarat kontinuiteten i HT:s åsikter om migrationen! Vilket självfallet gläder en gammal man, som inte trivs med några tvära kast.

När jag hällt upp mitt morgonkaffe och slog upp HT möttes jag på ledarsidan av rubriken, ”Är det kanske det här som menas med eurovisionen?” Läs gärna hela ledaren och ni har fått en liten skyddsvaccination mot alltför skönmålande bilder i medierna under några dagar framåt. Jag gör ett längre citat ur ledaren och det får bli mitt bidrag till den samhälleliga diskussionen.

”Mitt i allt detta finns en liten flicka som vi kan kalla Nour.

Nour är snart tre år, och bor för närvarande hos sin farmor och farfar i krigets Syrien. Hon har ingen mamma. Hennes pappa har tagit sig till Sverige, och tillhör de få som passerar det numera pyttelilla nålsögat: Staten låter honom rädda sitt barn hit. Men bara i teorin, visar det sig.

Migrationsverket säger att Nours pappa ska lämna in sin ansökan via Svenska ambassaden i Turkiet, som hänvisar honom tillbaka till Migrationsverket, som hänvisar till sitt eget webbformulär, som inte går att fylla i på grund av ett omfattande tekniskt problem som Migrationsverkets it-support inte vet hur de ska lösa.

Nours pappa provar att istället skicka sin ansökan via mejl. Ingen svarar.

När jag ringer hänvisar Migrationsverket återigen till Svenska ambassaden i Turkiet, som säger att Nour kan ansöka därifrån om hon skaffar fram ett visum på Turkiska ambassaden i Damaskus, Syrien. Det är bara det att Turkiska ambassaden stängde för fyra år sedan, på grund av kriget.

Nour har ingen annan förälder än sin pappa, hon har laglig rätt att återförenas honom. Men för att få komma hit måste denna snart treåriga flicka alltså först få ett visum på en ambassad som inte finns, och sedan ta sig in i ett land som fått betalt för att hålla henne borta.

Djävulen bor som bekant i detaljerna, och för icke-européer som vill leva i Sverige heter han myndigheternas byråkratiska fintar. För vi är inte ett land som säger Välkomna alla. Vi säger Välkomna några få, och sedan gör vi vad vi kan för att stänga även dem ute.

Är det kanske detta som är Eurovisionen?”

Läs även andra bloggares åsikter om HT, Lisa Magnusson, Byråkrati

Annonser

Nu är vi där igen. En myndighet avgör vad kristen tro innebär!

Alldeles nyss läste jag en artikel i Dagen skriven av Elisabeth Sandlund om hur konvertiter riskerar att bli offer för en skärpt flykting- och asylpolitik. Ett kort citat ur artikeln:

”De senaste veckorna har Dagen berättat om två av alla aktuella fall. Abdulwahid Sadiqi i Junsele var kristen redan när han kom till Sverige – men Migrationsverket tror inte på hans dopintyg från Afghanistan.
Hans landsman Kazem Rezane i Föllinge mötte Jesus under asylprocessen – men Migrationsverket tror inte att han är kristen ”på riktigt”. Ortens kyrkoherde görs till lögnare när hennes intyg om att Kazem inte bluffar avvisas.”

Det är inte lite en flykting ska tänka på. Inte bara, att ha sett till att ha giltiga ID-handlingar, vilket enligt regeringen inte kan vara någon svårighet att skaffa sig. Om viljan finns! Nu kan också myndigheten avgöra om dopbevis från Afghanistan är trovärdiga eller om människors möte med Jesus under asylprocessen är trovärdig. Vilken kompetens har Migrationsverket att avgöra hur vägen till kristen tro kan vara?

När jag för drygt 20 år sedan, efter att ha varit ateist i ca 30 år, över en natt blev troende kristen, var jag i den lyckliga situationen, att jag slapp förklara för en myndighet, hur trovärdig min omvändelse var. Jag skulle nog haft stora svårigheter att beskriva hur min nyfunna kristna var beskaffad. Jag slapp förklara för en misstroende myndighetsperson, utan jag mötte enbart nyblivna kristna syskon, som inte ifrågasatte, utan bara gladde sig. Säkert finns det människor som efter långa studier inser att de är kristna, men det plötsliga mötet med Jesus är inte något unikt, utan jag har mött många som upplevt något liknande som jag.

Det kan inte vara rimligt, att människor utan erfarenheter eller kunskaper om hur omvändelseprocesser kan se ut, ska ha rätten att avgöra halten i människors tro.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Kristen, Dopbevis

Blir det bättre nu?

Jag surfar runt och läser artiklar om rivningen av den romska bosättningen på en privat ödetomt i Malmö. Till varje artikel finns kommentarer från vän av ordning, att lagen måste gälla lika för alla. Inte heller ”vi” får bygga på privata ödetomter. Vare sig i Malmö eller annorstädes. De kommentarerna var väntade och jag skrev ett ett blogginlägg den 27 september i år på det temat. Jag skrev bl a:

”Härom dagen satte jag mig i min TV-fåtölj och slog på apparaten. Hamnade i ett debattprogram, som jag försöker undvika, men jag hann höra och se hur en kvinna gav uttryck för en gammal sanning, som uttrycks på många sätt: ”Lagen som är lika för alla, förbjuder så väl rika som fattiga att sova under broarna, att tigga på gatan eller att stjäla bröd.” Kvinnan menade att ”vi” inte heller fick slå upp tillfälliga bosättningar hur som helst. Vilket i sig är sant, men jag tänkte där i min TV-fåtölj: Jag hoppas verkligen att det inte bara är lagen som förhindrar ”oss” att bo i tältläger och skraltiga skjul. För det går väl inte omkring mängder av svenskar som avundsjukt betraktar tiggares läger och suckar: Varför får de och inte vi?”

Om vi nu bortser från de välkända argumenten från ”vän av ordning” och stödet de får från tidigare. tungt kriminellt belastade, medlemmar av Hells Angels och koncentrerar oss på den politiska makten i Malmö. Vad har de uppnått med rivningen, bortsett från försvaret av den privata äganderätten? Har situationen för de fattiga och utsatta romerna förbättrats här i Sverige eller i Rumänien och Bulgarien? Vad jag kan förstå, har situationen dramatiskt försämrats. Inte bara att deras bostäder rivits, de boendes tillhörigheter har forslats bort till okänd plats. De som disponerade husvagnar, har fått uppleva att myndigheterna tagit dem i beslag. I de här fallen gäller tydligen inte den heliga äganderätten!

Har Malmö blivit ett problem mindre i och med rivningen eller har kommunen fått ett ännu större problem på halsen? Att den privata ägaren fått sinnesfrid, det förstår jag. Nu kan personen gå förbi tomten och säga till sig själv: ”Visserligen är det en ödetomt, men den är min ödetomt!” Efter vad jag förstår är ägaren den ende som kanske kan vara nöjd. Kommunen har egentligen inte vunnit något, annat än möjligen tillfredsställelsen, att med kraft hävdat en princip. De boende som blivit fördrivna och fått sina tillhörigheter skingrade är, enligt min mening, de enda förlorarna. Men vad vet jag.
Kommunen, ”vän av ordning” och kriminella medlemmar av Hells Angels kanske menar, att det sunt och hälsosamt att sova utomhus på trottoarer!

Läs även andra bloggares åsikter om Malmö, Romer, Romsk bosättning

Sverige har hittat en strategi mot den globala tjuvjakten!

Den senaste tiden har det diskuterats intensivt här i Sverige om på vilken beslutsnivå tillståndsgivning för vargjakt bör ligga. Från starka lobbygrupper sägs det att besluten skall ligga så nära som möjligt dem det berör. Så långt har statsmakten inte velat gå, däremot delar staten uppfattningen att antalet vargar måste minska i landet. Ett skäl att lägga beslutsnivån för jakt så nära dem det berör, är, så sägs det, att då stiger acceptansen för vargen och tjuvjakten upphör! Låt mig betvivla rimligheten i den slutsatsen. Visst på ett plan försvinner tjuvjakten, den blir ju legal och då är det ju definitionsmässigt inte tjuvjakt!

Men låt oss anta att antagandena för strategin är riktiga för oss i Sverige, då torde det också vara giltiga för andra. I stort sett varje dag möter jag i medierna påståenden om omfattande tjuvjakt på tigrar, elefanter, noshörningar och andra djur. Efter att följt debatten i Sverige, så förstår jag nu orsaken till all denna tjuvjakt. Besluten om bevarande av arter ligger för långt borta från lokalbefolkningen. Lösningen torde väl vara, enligt logiken från den svenska debatten, att lägga beslutsrätten för jakt på lokalbefolkningarna runt om i världen. Då skulle acceptansen bland lokalbefolkningen för rovdjur och andra arter öka och tjuvjakten helt upphöra eller åtminstone minska avsevärt!

Tro´t den som vill!

Läs även andra bloggares åsikter om Varg, Tjuvjakt

En mörk fredagstanke

Ser i DN att Arizona hyrt in drönare för att kontrollera hur många människor det är som tar sig in i USA från Mexiko. Tydligen visar det sig att inflyttningen är större än vad myndigheterna trott.

Utvecklingen i USA visar att juridiska besvärjelser inte är tillräckligt. Inte heller hjälper det med hårda kontroller av gränserna med vare sig stängsel, radar, mängder av vakter eller frivilliga medborgargarden. Med obändig kraft tar sig människor ändå in, i en desperat jakt efter ett bättre liv.

Utvecklingen i USA är också en fingervisning om hur meningslöst REVA egentligen är. Polisen kan göra sina raider vid tunnelbanestationer eller vad de nu kan hitta på. De kan stoppa alla med utländskt utseende och kontrollera identitetshandlingar, men det kommer inte att hjälpa. För orsaken till att människor tar sig Sverige eller övriga Europa är inte allmän vilja att strunta i svenska lagar. Orsaken är att människor söker ett bättre liv och det är det vi har att förhålla oss till. Inte sitta och upprepa  det meningslösa mantrat, att alla måste följa lagarna.  Som om de svenska lagarna, som migrationsmyndigheterna har att förhålla sig till, på något sätt skulle vara rättssäkra och vila på någon objektiv juridisk grund. Jag för min del utgår från och stöder, att de människor som befinner sig i landet mot lagens bestämmelser har tolkningsföreträde när gäller att avgöra om ett beslut om utvisning äger moralisk giltighet.

Tillbaka till USA och drönarbevakningen. Jag ser med viss oro en utveckling framför mig, där myndigheterna börjar kalla dem, som försöker ta sig olagligt in i landet för terrorister och börja beskjuta grupper av människor redan innan de nått gränsen. USA har ju erfarenheter, som vi vet, vad drönare kan användas till. Så kan tankarna också gå en mulen fredagskväll.

Läs även andra bloggares åsikter om Arizona, Drönare, Illegal invandring, REVA, Identitetskontroller,

Nej, nej och åter nej!

Ibland händer det att lusten att föra resonerande samtal fullständigt saknas, att jag bara vill ropa ett enkelt och oartikulerat, Nej! I dag är det en sån dag. Läser i Dagens Seglora en krönika av Kristian Lundberg. Jag citerar ur krönikan:

”Sedan 1,5 år har Svenska kyrkan regelbundna träffar med Gränspolisen. En av de frågor som diskuteras är hur ett ordnat frivilligt återvändande kan organiseras. Lena Strömberg-Larsson (stiftsdiakon i Lund, red. anmärkning) berättar att Gränspolisen har frågat om personal från Svenska kyrkan skulle vara beredd att följa med på sådana återvändanderesor. Det här är ett ganska nytt synsätt, berättar Lena Strömberg-Larsson, som tycker att det på senare tid har skett en förskjutning från att försöka gömma papperslösa till att i stället försöka arbeta för att hitta alternativ till ett djupt utanförskap i Sverige. Enligt Lena Strömberg-Larsson har den svenska migrationsdebatten länge saknat en seriös diskussion om hur människor som på frivillig basis vill också ska kunna återvända till sitt ursprungsland.”

Representanter för Svenska Kyrkan sitter tillsammans med Gränspolisen och diskuterar ”frivilligt återvändande.” Gränspolisen har statens uppgift att förpassa människor ur landet. Gränspolisens uppgift är inte att motverka ”djupt utanförskap.” Självfallet föredrar Gränspolisen, att avvisningarna sker under lugna former. De har inget intresse av demonstrationer och motstånd. Om Svenska Kyrkans diakoni kan bidra till lugna och ”frivilliga” återvändande, är det guld värt för staten och Gränspolisen.

Det är det ena. Det andra som händer när representanter för Kyrkan sitter och samtalar med en statlig myndighet kring lösningar är att de är med och aktivt reducerar människor till objekt för andras beslut och bedömningar och det oavsett eventuella goda avsikter. I varje situation ligger det på vårt ansvar att stärka människor, så att de kan agera som självständiga och myndiga subjekt. Om människor vill återvända frivilligt, då lär de ha andra vägar att gå än via kontakter med Gränspolisen och Svenska Kyrkan har säkert en hel uppsjö av andra samarbetspartners att söka sig till.

För två dagar sedan skrev jag ett blogginlägg om att profetisk diakoni måste stå fri mot politiska partier. Det är väl bäst, att också tydligt säga: Profetisk diakoni måste självfallet också stå fri mot staten och dess myndigheter!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Gränspolisen, Svenska Kyrkan, Diakoni,

Statens löften är extrema färskvaror! De ruttnar oerhört fort!

Jag är säkert inte ensam om att känna en lätt irritation, när vi får ett brev från banken eller försäkringsbolag, som hurtigt berättar, att nu måste de införa en avgift på en tjänst som tidigare var avgiftsfri. Ställer man frågor till banken, blir svaret, att de är tvungna att få kostnadstäckning för tjänster de erbjuder. Gärna följd av plattityden: Det finns inga gratisluncher!

Alla som känner igen irritationen vid sådana besked från banken, kan med all säkerhet förstå vilka känslor av ilska, frustration och förtvivlan som sköljde över Tobias Svedberg i Kungälv, vid beskedet från försäkringskassan, att de tidigare beviljade 17 assistanstimmarna blivit sänkta till 0 timmar! Det vore inte konstigt om någon undrar om det skett ett helandeunder i Kungälv? Inte då! Tobias Svedberg har samma behov av assistans, som tidigare. Det är myndigheten, som ensidigt tagit beslutet, att Tobias Svedbergs behov inte längre existerar. Håll med om, att statens handlande är misstänkt likt bankernas skojarmetoder!

För alla som vill få en bakgrund till mina något ilskna funderingar, kan jag rekommendera att läsa Eva Olofssons (V) debattartikel i Fria Tidningen. Där får ni bakgrunden till hur det kan komma sig att tidigare beviljade 17 timmar plötsligt reduceras till 0. Läs och begrunda. Nästa gång ni hör någon myndighetsperson eller vald beslutsfattare säga, att det är behoven som styr, kan ni lugnt säga eller skriva på plakat: ”Ni ljuger!” Tro mig, det är inga överord!

Läs även andra bloggares åsikter om Kungälv, Staten, Försäkringskassan, Personlig assistans