Genom åren har jag stor tillit till HT:s ledarskribenter, när det gäller synen på flyktingar och migration. Tidningens ledare håller hög och jämn kvalité. I i december 2015 utsåg jag Lilian Sjölund till årets ledarskribent. För tillfället är Lilian Sjölund tjänstledig och jag var lite orolig. Hur blir det nu med de kunniga engagerade ledare om flykting- och migrationspolitik? Min oro var obefogad! Lisa Magnusson har på sitt personliga sätt bevarat kontinuiteten i HT:s åsikter om migrationen! Vilket självfallet gläder en gammal man, som inte trivs med några tvära kast.
När jag hällt upp mitt morgonkaffe och slog upp HT möttes jag på ledarsidan av rubriken, ”Är det kanske det här som menas med eurovisionen?” Läs gärna hela ledaren och ni har fått en liten skyddsvaccination mot alltför skönmålande bilder i medierna under några dagar framåt. Jag gör ett längre citat ur ledaren och det får bli mitt bidrag till den samhälleliga diskussionen.
”Mitt i allt detta finns en liten flicka som vi kan kalla Nour.
Nour är snart tre år, och bor för närvarande hos sin farmor och farfar i krigets Syrien. Hon har ingen mamma. Hennes pappa har tagit sig till Sverige, och tillhör de få som passerar det numera pyttelilla nålsögat: Staten låter honom rädda sitt barn hit. Men bara i teorin, visar det sig.
Migrationsverket säger att Nours pappa ska lämna in sin ansökan via Svenska ambassaden i Turkiet, som hänvisar honom tillbaka till Migrationsverket, som hänvisar till sitt eget webbformulär, som inte går att fylla i på grund av ett omfattande tekniskt problem som Migrationsverkets it-support inte vet hur de ska lösa.
Nours pappa provar att istället skicka sin ansökan via mejl. Ingen svarar.
När jag ringer hänvisar Migrationsverket återigen till Svenska ambassaden i Turkiet, som säger att Nour kan ansöka därifrån om hon skaffar fram ett visum på Turkiska ambassaden i Damaskus, Syrien. Det är bara det att Turkiska ambassaden stängde för fyra år sedan, på grund av kriget.
Nour har ingen annan förälder än sin pappa, hon har laglig rätt att återförenas honom. Men för att få komma hit måste denna snart treåriga flicka alltså först få ett visum på en ambassad som inte finns, och sedan ta sig in i ett land som fått betalt för att hålla henne borta.
Djävulen bor som bekant i detaljerna, och för icke-européer som vill leva i Sverige heter han myndigheternas byråkratiska fintar. För vi är inte ett land som säger Välkomna alla. Vi säger Välkomna några få, och sedan gör vi vad vi kan för att stänga även dem ute.
Är det kanske detta som är Eurovisionen?”
Läs även andra bloggares åsikter om HT, Lisa Magnusson, Byråkrati