Nu lär jag bli pådyvlad anklagelsen att vara PK. Nå, det vore inte första gången och inte heller sista!

Såg ett nyhetsinslag med artisten Sofia Jannok och tog till mig hennes synpunkter, att det var dags att skippa namnet ”Lapporten”.
I framtiden kommer jag att använda det samiska namnet Cuonjávággi  när jag talar om ”Lapporten.” Möjligen kan jag använda det namn som används inom meänkieli, Hanhinlaakso, när jag talar med någon som kan språket eller är finsktalande. Namnet på samiska och meänkieli betyder, vad jag förstår, Gåsdalen.

Om nu någon anser det vara svårt att använda det samiska namnet, då borde det vara enkelt att översätta det samiska namnet till ”Gåsdalen” som de gjort som talar meänkieli! Lätt som en plätt!

Det kanske kommer en tid, då jag blir tagen örat av Facebook, när jag påminner om, att en gång i tiden kallades Cuonjavaggi för Lapporten!

 

 

Får riksdagsmajoritetens krigshets stöd av Katolska kyrkans katekes?

Vid ett antal tillfällen har jag här på bloggen hävdat att min tro inte är något privat i min kammare, utan min tro påverkar mina samhälleliga åsikter, men också handlingar. Det finns de som hävdar att alla är vi teologer. Jag håller inte med. I mitt fall skulle det betyda en alltför bred förklaring, att den helt tappar meningsbärande betydelse.

För min del försöker jag förstå, vad kristen tro betyder för mig i min vardag eller samhällsanalys. Orden blir helt konkreta, som t ex när Jesus säger i sin Bergspredikan till lärjungar och åhörare, att vi ska vara vara fullkomliga som vår Fader i himlen är fullkomlig eller när Johannes döparen säger att om vi har två skjortor, då ska vi dela med oss till dem som ingen skjorta har. Konkreta bud, utan några möjligheter till bortförklaringar. När vi inte klarar buden, då har vi bara att bekänna och be om förlåtelse, i bikt eller på annat sätt.

Katolska kyrkans katekes har den stora fördelen att den förklarar Kyrkans tro, baserad på apostlarnas lära, Tradition och Skriften, men inte bara det. Katekesen ger också vägledning i konkreta samhällsfrågor. Ett sånt exempel är frågan om det rättfärdiga kriget. Katolska kyrkan ger vägledning i vilka situationer ett krig ka vara rättfärdig. Jag vill här innan jag citerar Katekesen, påpeka att krig börjar inte vid det första skottet, utan det finna alltid en lång förberedelseperiod. En period då då kriget blir mer och mer oundvikligt. Vi lever i en sådan period nu, i vilken Sverige spelar en aktiv och aggressiv roll. Är Sveriges, Natos eller USA:s omringning av Ryssland en förberedelse för ett rättfärdigt försvarskrig eller innebär omringningen en förberedelse för ett orättfärdigt preventivt anfall? Jag för min del tror att så är fallet.

2309 ”De strikta villkoren för ett legitimt försvar med militärt våld skall noga beaktas. Allvaret i ett sådant beslut underkastar det mycket stränga villkor för att ge det moralisk legitimitet. Följande villkor måste samtidigt uppfyllas:

• skadan som en angripare tillfogar en nation eller sammanslutning av nationer måste vara varaktig, svår och säker;
• alla andra medel för att göra slut på den måste visa sig vara ogenomförbara eller verkningslösa;
• de samlade omständigheterna skall peka på verklig möjlighet till framgång;
• bruket av vapenmakt skall inte medföra värre ont och större oreda än det onda som skulle utplånas. Kraften i moderna förstörelsemedel väger tungt då man bedömer detta villkor.

Dessa är de traditionella element som räknas upp i läran om det rättfärdiga kriget.”

Bedömningen av dessa villkor för att med bibehållen moralisk legitimitet föra krig tillkommer det förnuftiga och kloka omdömet hos dem som fått uppdraget att sörja för det allmänna bästa.”

Min bestämda uppfattning är, att riksdagsmajoriteten saknar både klokt omdöme och insikt om vad som gagnar det allmänna bästa!

 

Låt oss erkänna, det finns problem med rätten att demonstrera.

Det här får bli en mycket personlig reflektion. Det behöver i sig inte betyda, att inlägget saknar allmängiltig betydelse.

Jag har alltid betraktat mig som stor vän av yttrande-, organisations- och frihet att demonstrera. I dagarna läser jag lite varstans, att vi har lagar mot t ex hets mot folkgrupp. Det skulle innebära, vad jag förstår, om inte sådana krav ställs i en demonstration, då bör den vara tillåten. Så långt verkar allt gott och väl.

Nu till mina funderingar.

Om en organisation som NMR i tal och skrift berättar att politiker, kulturarbetare, men även andra som godkänt eller försvarat ”massinvandringen” är folkförrädare. Så långt inga problem, de har rätt att kalla t ex mig för vad som helst, men om samma organisation vitt och brett skrävlar om dödsstraff för folkförrädare då blir det genast mer problematiskt. Ännu mer problematiskt blir det när det talas om folkdomstolar och när organisationen klistrar upp märken på lyktstolpar med texten ”reserverad för folkförrädare!”

Samma organisation organiserar en demonstration. De ropar inte i sina talkörer död åt namngivna partiledare eller fria debattörer, men de skanderar namnen på påstådda folkförrädare. T ex Löfven, Reinfeldt eller Greider. Hur ska det tolkas? Som en åsiktsyttring eller som ett dödshot mot namngivna personer? Jag anser att det är ett reellt dödshot, trots att de inte skanderat ”död åt Löfven…..” Om detta skulle ske i Göteborg i dag, vilket inte är otroligt, då bör polisen stoppa demonstrationen omedelbart och gripa för olaga hot, all dem som skriker och namnger personer som folkförrädare. Jag utgår i min bedömning från hur jag personligen skulle reagera om någon, med NMR-märke på sig, skulle ställa sig utanför mitt fönster och skrika ”folkförrädare!” Vilket inte är en långsökt tanke. Självklart skulle jag se det som ett dödshot och inte bara rycka på axlarna och säga för mig själv. ”Vi har yttrandefrihet i landet. Jag är stolt.” Vira om mig den svenska fanan och sjunga nationalsången!

Än mer problematiskt blir det eller rättare sagt mindre problematiskt blir det när jag tänker på Nordiska Motståndsrörelsens antisemitism. Organisationen hymlar inte med sin antisemitism, den kan inte undgått någon samhällsintresserad medborgare. Delar av organisationen förnekar förintelsen. Andra delar accepterar de historiska dokumenten som sanna, men menar att förintelsen var nödvändig. Om inte allt detta vore nog, så är organisationens symboler hämtade ur nazismens skräpkammare. Symbolerna bärs på kläderna, men de vajar också på organisationens fanor. Allt detta gör att själva demonstrationen, om den så marscherade moltyst på gatorna i Göteborg eller annorstädes, innebär en hets folkgrupp och borde inte fått demonstrationstillstånd.

Min inställning begränsas inte av att demonstrationen äger rum på dagen för den största judiska högtiden Jom kippur, vilket i sig är illa nog. För mig räcker det om det står en enda jude på trottoaren när demonstrationen passerar. Den personen bör genast anmäla demonstrationens organisatörer för hets mot folkgrupp. Jag vill gå så långt, att det behövs bara en person, med vilken bakgrund som helst, som ser demonstrationen. Det är bara att anmäla!

Behöver vi verkligen grotta ned oss i akademiska diskussioner? När en antisemitisk organisation med fladdrande fanor demonstrerar på våra gator, då är det hets mot folkgrupp och bör med stöd av lagen inte tillåtas. Var är problemet?

 

Jag lever tydligen med gårdagens föreställningar

En kort fundering före sänggående. Stor del av dagen har jag tänkt på strejken bland sopåkarna i Stockholm. Plötsligt slog det mig, att jag saknade något.
I går, lördag, var jag nere på Sigmatorget (heter det fortfarande så?). I dag slog det mig. Inga insamlingsbössor för strejkande sopåkare. På 70-talet skulle det kryllat av bössor. Jag har också läst bl a i ETC artiklar om de strejkande arbetarna, men ingenting om någon solidaritetskommitté, med uppgifter vart jag ska skicka pengar till stöd för de strejkande. Har förändringarna gått så långt i dagens Sverige, att arbetare som strejkar vilt inte behöver något ekonomiskt stöd?

När jag tänker efter, så har jag omedvetet upplevt förändringen, men inte reagerat. Jag har ofta sagt. Jag tänker ibland oerhört långsamt.

Jag kan, vilket jag hoppas, ha fullständigt fel. Det kanske är så, att det jag efterlyser, finns där utan att jag ser.

Säg att jag är ett blindstyre!

Får erkänna, att lite avundsjuk blir jag nog

Till morgonmackan läste jag i veckans ETC Västerås ett reportage om trädgårdsodling runt ett hyreshus i Västerås. Ett citat ur reportaget:

”Hyreshusets gård på Jakobsbergsgatan i Västerås är fylld av pallkragar och rabatter med blommor och grönsaker i en salig blandning. Potatis växer tillsammans med sallad, rotselleri och vallmo. Mot en en balkongrna på bottenvåningen klänger ett par vindruvor. Det är meningen att de så småningom ska ta sig till tredje våningens balkonger så att även hyresgäster högst upp i huset kan plocka vindruvor.”

Nu ska ingen tro, att min avundsjuka rör trädgårdsodlingen, hur intressant och lovvärd den än är. Jag har inte anlag för trädgårdsodling. Har inte det nödvändiga tålamodet! Det som triggade en okristlig avundsjuka var uppgiften, att att eldsjälarnas blogg Farbror Grön har ungefär 300 000 sidvisningar i månaden. Nu slog avundsjukan till! Jag tänkte på min egen blogg Tankar i natten, som på drygt 10 år lyckats nå 318 969 visningar och antalet visningar blir färre för vart år.

Nu är jag nog nära gränsen, att bryta med min egen föresats för bloggen. Tankar i natten skall vara personlig, men inte privat!

Läs bloggen Farbror Grön. Den har Johannes Wätterbäck och Theres Lundén all heder av och är förtjänta av många läsare.

Jag kunde inte hitta reportaget nätet, men jag länkar ändå till ETC Västerås. Ni som bor i Västerås bör prenumerera på tidningen!

Läs även andra bloggares åsikter om Västerås, ETC Västerås, Pallkrage

Är postmodern relativism en bra grund för ekumeniska samtal?

I mitten på oktober skrev jag ett blogginlägg med rubriken: ”Är ekumenik en fråga om kompromisser?” Inlägget var allmänt hållet och frågan blev kanske hängande i luften och svår att besvara. Frågeställningarna i blogginlägget fick förnyad aktualitet, när jag lyssnat på vad som sagts i samband påve Franciskus besök i Lund/Malmö. (bli nu inte upprörda. Jag vet huvudorsaken till varför påve Franciskus besökte Sverige.) Det var anmärkningsvärt många, inklusive Antje Jackelén, som känner sorg över att alla kyrkor inte har måltidsgemenskap med varandra. Många av dem som känner sorg, pekar gärna med ett anklagande finger på Katolska kyrkan, som den som står i vägen för måltidsgemenskapen. Jag förstår sorgen, men förstår inte kravet, att Katolska kyrkan ska uppge sin teologiska och praktiska syn på eukaristin.

Som jag förstår kritiken, verkar många kyrkor mena, att de skilda synsätten som existerar inte har någon betydelse, utan det går att anse de skilda synsätten som likvärdiga. Det är en enkel utväg, för då slipper ju alla att gemensamt söka sanningen, enligt mitt kanske något enkla sätt att se på frågan. Katolska kyrkan anser frågan vara så viktig, att det inte går att blunda för de skillnader i både teolog och praxis mellan olika kyrkor, såväl i Sverige, som resten av världen. (Den dimensionen finns och det borde ingen bortse ifrån.)

Martin Luther avslutade, enligt det jag läst hos Dag Sandahl, en diskussion kring eukaristin med reformerta ledare, genom att dra ett kritstreck över bordet och säga  ”Ni är av en annan ande än vi.” Att anse frågan om nattvarden så viktig, är tydligen som bortblåst. Jag kan inte minnas att jag någonsin fått mig förklarat om frågan blivit teologiskt löst eller om det är som jag misstänker, att Svenska kyrkan och frikyrkorna i tysthet bestämt, att frågan är av mindre vikt och inte bör diskuteras. Det kan ju störa enigheten. Vad striden mellan Martin Luther och de reformrta ledarna exakt rörde sig om, det har jag otillräckliga kunskaper om. Det jag däremot vet, är hur himmelsvid skillnaden är mellan Katolska kyrkans syn på eukaristin och den reformerta synen. Katoliker går inte till mässan och tar del av Kristi kropp och blod för att minnas en händelse för 2000 år sedan. Mässan suddar bort tid och rum och katoliker firar tillsammans med de himmelska härskarorna den sista måltiden här och nu. Vi är där! En katolsk präst kan förklara det här oerhört mycket bättre än vad jag gör. Ta gärna kontakt med er närmsta katolska församling.

Synsättet skiljer sig inte radikalt från synsätt som finns i Svenska kyrkan. Jag har haft förmånen att delta i mässor med Bengt Wiklund som under en lång tid var vikarierande komminister i Bjuråker-Norrbo församling. Det var inte ofta han glömde att påpeka, att vi inte satt där ensamma, utan att kyrkan var knökfull av hela den himmelska härskaran. Jag har läst Rolf Larssons bok ”Fest vid paradisets port” och lyssnat till några föreläsningar med honom kring det temat. Jag tror inte att vare sig Bengt Wiklund eller Rolf Larsson är några udda röster i Svenska kyrkan. Här borde det finnas beröringspunkter mellan Katolska kyrkan och Svenska kyrkan.

Det finns skillnader, som jag ser, eftersom jag haft uppdraget som kyrkvärd i två församlingar, dels i Badelunda församling och dels Bjuråker-Norrbo församling. I Svenska kyrkan är bröd och vin bara Kristi kropp och blod under själva mässan. Efter mässan så återgår bröd och vin till sina vardagliga gestalter. Det här innebar för mig som kyrkvärd, rent praktiskt, att jag efter mässan hällde ut överblivet vin, i Badelunda i vasken och i Bjuråker-Norrbo i piscinan. Det överblivna konsekrerade  brödet blandades med icke konsekrerat, för att vid nästa mässa bli konsekrerat igen.
Den hanteringen är helt främmande för Katolska kyrkan. Brödet upphör inte att vara Kristi kropp efter mässan, utan placeras tillbaka med vördnad i Tebernaklet. Kristi blod hälls inte ut, utan dricks upp av prästen och kärlen rengörs noggrant med vatten som prästen också dricker upp. Här borde det finnas underlag för samsyn mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan, men då bör Svenska kyrkan acceptera tanken och teologin bakom att bröd och vin inte upphör att vara Kristi kropp och blod, när mässan är slut. I den frågan anser jag att Katolska kyrkan har både Bibel och tradition på sin sida.

En ytterligare svårighet för måltidsgemenskap är också frågan om det rimliga i att druvsaft eller andra åtgärder som görs så att vinet inte är vin, utan något annat. Ska det där något annat symbolisera vin? Detsamma gäller brödet, kan vad som helst användas och sägas symbolisera bröd? Här går en stor motsättning inom Svenska kyrkan. Katolska kyrkan har en klar uppfattning. Det ska vara vin och bröd med vete i. Den här osäkerheten skulle nog de flesta katoliker möta, om Katolska kyrkan skulle säga, att det är fritt fram att delta i andra kyrkors mässor och ta del av bröd och vin. Hur ska de veta, i vilken församling är det verkligen bröd och vin som omvandlas till Kristi kropp och blod. Det blir till att noga förhöra sig om vad som gäller i den tänkta församlingen de ska besöka.

För att inte förlänga inlägget mer, så nog anser jag att det finns många skäl, som uppmanar till teologisk reflektion, innan Katolska kyrkan skall säga: Vi accepterar all praxis som likvärdig. Det borde andra kyrkor kunna respektera trots sorgen att vi inte kan ta del av måltiden gemensamt.

Läs även andra bloggares åsikter om Eukaristi, Nattvard, Katolska kyrkan, Svenska kyrkan

En fråga till någon teologiskt och kyrkohistoriskt kunnig person

I kväll söker jag inte debatt och diskussion, utan rediga svar på en kunskapsfråga. Det finns inte någon som helst illvillig dold agenda.

Ungefär så här.

För en hel del år sedan, ledde jag tillsammans med Lena Funge (som då var komminister) ledde en Luthercirkel i Bjuråker-Norrbo församling. Ett mycket lyckad satsning med 22 deltagare. Efter avslutade cirkelstudier gjorde vi en studieresa i Luthers fotspår i Tyskland, Biskop emeritus Bengt Wadensjö var vår vägledare under resan,

Jag konstaterade allt oftare under cirkelns gång, att Martin Luther nog var mer Katolik än Lutheran. Jag har väl inte heller haft några större svårigheter att intellektuellt acceptera och förstå, att Kyrkan i Sverige inte i ett slag blev Luthersk eller protestantisk, trots att kyrkan blev illa åtgången av den politiska makten. Gustav Wasa behandlade kyrkan som ett besegrat fientligt territorium, som brandskattades hårt. Den kunskapen är historiskt belagd, men behöver i sig inte innebära ett ifrågasättande av att kyrkans struktur ändå var katolsk. Med den här korta bakgrundsbeskrivning vill jag ställa, i grunden en enda fråga.

Går det att hävda och i så fall, på vilka grunder, att Svenska kyrkan av i dag är en katolsk episkopal och apostolisk kyrka, enligt den historiska tolkningen? Är Svenska kyrkan i någon teologisk mening ens en Luthersk kyrka?

Ingen behöver skriva om Maria, helgon eller att jag valt att lyda påve Franciskus i allt han säger. Jag har hört det, men min fråga är hyfsat konkret och gäller mycket konkret, om Svenska kyrkan lever upp till sina påstådda historiska rötter.

Jag upptäcker, att jag nog inte var riktigt ärlig, när jag varudeklarerade inlägget. I bakgrunden finns självfallet en undran om det berättigade i eget personliga val. Lämnade jag en katolsk kyrka för att inträda i en annan? Svara nu ärligt, alla ni som kritiserat mig för mitt val.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, Luther, Katolska kyrkan

En sista fundering, för åtminstone den närmsta veckan, om ämnet tiggare och hur vi ska ge eller inte ge.

I i fredags skrev jag ett blogginlägg, ” Är det tillrådligt att stöta i basun när vi inte ger allmosor?” Det blev ingen större debatt, men de kommentarer jag fått, har det varit nyttigt, att ta del. Bland den grupp jag speciellt vände mig till, menar tydligen många att de väljer att ge till organisationer istället för den enskilde tiggaren. En fullt acceptabel inställning, men det jag inte förstår varför det verkar vara viktigt att försöka få de som ger direkt till tiggarna, att välja det andra sättet. Sen vidhåller jag, att det är många såväl kristna som andra, som har andra skäl, att stöta i basun för att de inte ger. För mig är väl huvudsaken att det ges, men jag gillar inte att människor ska behöva ta ställning till hur och till vem det ger. Tror också att många inte ser någon som helst motsättning. Motsättningen är konstruerad enligt mitt synsätt.

Nu till något, inte helt annat, men en helt annan infallsvinkel. När jag botaniserade i argumentmängden om varför man inte bör ge ge direkt till tiggaren så stötte jag på en, kanske inte märklig, men i vart fall  mycket intressant argumentation. Den gick ungefär så här (nu försöker jag sammanfatta skilda varianter av argumentet): ”Jag har gett, men slutat ge (skälen till det beslutet varierar) eller jag har aldrig gett, men jag ler mot tiggarna  för de ska känna att de är sedda.” Nu skall jag inte göra mig till talesman för alla tiggare utanför alla affärer i Sverige, men nog skulle jag tänka, om jag satt där: ”Skit i att le, ge en slant istället!” Ofta när jag kommer så här långt i mina funderingar dyker tanken upp. Vad säger Bibeln? Och kan ni tänka er, jag tror jag hittat ett passande citat:

”Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det om någon av er säger: ‘Gå i frid, håll er varma och ät er mätta’, men inte ger dem det kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar är den död.”  Jak 2: 15-17

Texten i Jakobsbrevet kanske också kan innesluta leenden, med ack så tomma händer!

Läs även andra bloggares åsikter om Jakobsbrevet, Bibeln, Allmosor

Till vilken tid i Kyrkans utveckling ville Luther återför Kyrkan till?

I morse läste jag, som det flesta mornar, Dag Sandahls dagliga blogginlägg. (De mornar BloggarDag inte finns där, blir tomma!)  I dag var rubriken för inlägget: Söndagsglädje. I inlägget ställer Dag Sandahl så där i förbifarten en fråga, som han ställt i många inlägg genom åren:

”Nu göder jag inte de romerska katolikerna. De är entusiastiska i sitt utskåpande av de reformatoriska kyrkorna. Det kommer att bli dem lite svårare när Frasse kommer till Lund och Malmö och säger vänligheter om reformationen….
Och frågan står kvar. Vem var mest katolik? Luther eller Leo X? (Min kursivering/LH) Vem hade reda på vad katolsk tro är? Ni vet svaret. Det är pinsamt men sant.”

Jag anser, att visst kan det vara intressant att diskutera, samtala om eller rent av debattera så stickor och strån ryker, om vem som var den bästa katoliken, Luther eller Leo X. Svaret på den frågan, enligt min mening, är helt beroende av vid vilken tidpunkt jämförelsen görs. När Luther spikade upp sina teser, då kan det vara meningsfullt att göra jämförelser mellan Luther och Leo X och då kan det faktiskt vara så, att Luther är mer katolik än Leo X. Det var ju inte bara Luther som kritiserade den vidlyftiga avlatshandeln och vilka signaler hanteringen skickade till alla anslutna till Kyrkan. Sen sker något, som ofta följer i spåren av illa hanterade motsättningar, att processen utvecklas i riktningar som kanske inte alltid var önskade av alla inblandade. När Luther började predika om Skriften allena, då lämnade han, enligt min förståelse, den katolska myllan och söker sig nya vägar utanför de gamla och invanda. Jag behöver egentligen inte ta ställning till om Luther har rätt eller fel. Jag konstaterar bara, att i den diskussionen var Leo X mer katolik än vad Luther var.

Det går att ta upp fler frågor, som visar hur Luther och andra lämnar de historiska katolska lärorna, men läran om Sola Scriptura visar klart, att det inte längre är fråga om att återföra Kyrkan till sina tidigare och sannare rötter. Visst, jag kan ha fel (det händer ofta), men det vore mycket intressant om någon kunde, på ett trovärdigt sätt visa, när och hur läran om Sola Scriptura skulle ha varit en grundläggande tes i Kyrkan, från den första pingsten då Kyrkan formellt föddes och fram till 1500-talet. Enligt min förståelse, så finns ingen sådan period i Kyrkans utveckling, som den kan återföras till. Men som sagt, ta det som en uppmaning till den som vill visa på texter i Bibeln eller till Traditionen (med stort T), som bevisar att jag och framförallt Katolska kyrkan, har fel. Jag är alltid villig att lära mig!

I den av mig citerade texten ställer Dag Sandahl en fråga som jag inte riktigt förstår: ”Vem hade reda på vad katolsk tro är?” Gäller frågan om vad människor visste om katolsk tro på 1500-talet? Det som talar mot det är frågans ”är”, som pekar mot dagens situation. För det är väl inte så illa, att Dag Sandahl menar, att katolsk tro i dag är den samma som under Leo X:s tid, med avlatshandel och allt. Vi fick lära oss i skolan om Katolska kyrkans motreformation. Påverkade den inte Kyrkan i någon positiv riktning? Jag ska väl inte utveckla något som jag att jag inte förstår mer. Tids nog får jag säkert ett svar.

Läs även andra bloggares åsikter om Luther, Leo X, Katolska kyrkan, Skriften allena

Hur solidarisk är Ebba Busch Thor med förföljda kristna, egentligen?

Jag förundrar mig ofta över fenomenet, att vi med hjälp av medierna inte förmår se till helheter, utan alltför ofta ser styckevis och delt. Låt mig ta ett exempel. Under flera månader har majoriteten av riksdagspartierna och deras ledamöter, inklusive KD, debatterat och tagit beslut om att på skilda sätt försöka förhindra människor att söka asyl i Sverige. Passkontroller, taggtrådsstängsel och som grädde på moset betalar EU och Sverige Turkiet många pengar, för att de ska hindra människor att ta sig till Europa och att landet också tar emot människor som avvisas från Europa. (Med den märkliga konsekvensen att Europa ska ta emot lika många från flyktingförläggningar i Turkiet. Försök inte förklara logiken, jag kommer ändå inte att förstå.)

Bland alla dessa flyktingar som förhindras att komma till Europa och Sverige finns stora grupper av kristna. Kristna som dels flyr kriget, men också förföljelser i t ex Syrien. Vi vet också, av historiska erfarenheter, att förföljelsen inte bara sker från extrema grupper, utan extremisterna har alltför ofta passivt eller aktivt folkligt stöd. Jag avstår från att dra de historiska erfarenheterna, men om någon så önskar, så kan jag ställa upp i något framtida inlägg. Jag har ofta funderat över hur trygga alla dessa kristna känner sig, som skyfflas till Turkiet, ett land med en allt hårdare islamistisk regim. Jag brukar ofta hänvisa till historiska exempel, men i det här fallet har jag inget exempel att plocka fram ur skjortärmen.

För en tid sedan kunde jg läsa i Dagen, att Ebba Busch Thor gått med i kampanjen ”Mitt kors”, vilket i sig är lovvärt, men hittills har jag inte sett någon som frågat Ebba Busch Thor den självklara frågan: Hur går det här ihop med besluten i riksdagen, som hon varit delaktig i? Ser hon ingen motsättning i att solidarisera sig med förföljda kristna i en korskampanj och att skicka kristna till en otrygg och osäker framtid i ett islamiserat Turkiet? Nå, om ingen annan vill ställa den ofina frågan, så gör jag det. Ebba Busch Thor, ser du inte hur inkonsekvent du agerar?

Kanske någon vän av debattordning upplever, att jag styr på person och inte håller mig till sak. Till alla er vill jag påminna om ett citat av Jan Myrdal ur någon krönika, möjligen i Aftonbladet. Jag minns säkert inte den exakta ordalydelsen, men innehållet är jag helt säker på. Ungefär så här skrev Jan Myrdal: Det kan vara svårt att alltid skilja på sak och person, för ofta sitter det en person på saken. (Förlåt Jan Myrdal om jag något förvanskat det du skrev i min ungdom.) När det gäller brister i solidariteten med förföljda kristna, då sitter personen Ebba Busch Thor stadigt på saken. Det är min fasta övertygelse!

Till sist, ett citat ur Jakobs brev. Jag har använt samma citat alldeles nyligen i ett inlägg.

”Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron hjälpa honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ‘Gå i frid, håll er varma och ät er mätta’, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tro: i sig själv, utan gärningar, är den död.” (Jakobsbrevet 2:14-17

Läs även andra bloggares åsikter om Ebba Busch Thor, Turkiet, Förföljda kristna