Etiska frågor är ingenting för den politiska nivån, anser de förtroendevalda i Gävleborgs landsting.

När jag i början av året skrev om mina prioriteringar för 2014, hade jag ingen aning om hur roligt det nya året skulle kunna tänkas bli. En av prioriteringarna är, som jag skrev, frågan om KUB-tester och den politiska viljan att vi i Sverige, som i Danmark, skulle eliminera barn födda med Downs syndrom. Anser, utan att känna mig självgod, att jag startat hyfsat energiskt vad gäller selektiva aborter. Jag planerade att höja nivån på skriverierna och på allvar utmana det politiska etablissemanget som aktivt stödjer fenomenet med selektiva aborter. Jag planerade att den närmsta tiden skriva mer programmatiska inlägg på min blogg, Tankar i natten och samtidigt bedriva lite provocerande kampanjer på Facebook. Kampanjen på Facebook hann knappt börja förrän den fått en ny inriktning. Jag utgick från att de politiska partierna i Gävleborgs landsting varit eniga om beslutet att erbjuda KUB-tester, men för säkerhets skull undrade jag om något parti röstat emot. Jag fick inget svar och jag tänkte att jag får väl börja forska på egen hand.

Jag gick till Google och frågade: När fattades beslutet i Gävleborgs landsting att erbjuda KUB-tester? Överst på söksidan som jag kom till fanns en artikel ur Dagen från november 2009. Artikeln har rubriken ”Så svarade landstingen om KUB-testet.” Glad blev jag över att få en samlad bild och sökte mig genast till rapporten från Gävleborgs landsting. När jag läst färdigt, kunde jag bara konstatera att jag snubblat över en demokratisk skandal! Så här svarade vårt landsting:

 

”3) Det finns inget politiskt beslut i Gävleborgs landsting utan vi drog igång ändå. Ledningsgruppen på kliniken bestämde att vi skulle börja. Från början var det bara sjukhuset i Gävle som erbjöd testet men nu gäller det i hela landstinget.”

Ni har säkert full förståelse, att jag satt länge med tom blick framför texten på datorskärmen, innan jag riktigt kunde ta den till mig. Det måste väl ändå anses vara en oerhörd politisk skandal, att de förtroendevalda i Gävleborgs landsting har en sådan delegationsordning att en ledningsgrupp på en klinik kan fatta så långt gående beslut, först för ett sjukhus och sen för hela landstinget. Beslutet gäller ju inte nya vårdmetoder för hjärtpatienter, utan handlar om landstingets syn på människovärde och vilka människor som är önskvärda i vårt land. Det långsiktiga målet med att erbjuda KUB-testet är att landstinget, förneka inte den viljan, inte önskar att det ska födas barn med Downs syndrom i framtiden . Vilken annan anledning kan det i övrigt finnas? Beslutet känns än märkligare med tanke på att i vårt län finns den så hyllade Glada Hudikteatern , som många politiker nästan vill ta åt sig äran för. Våra förtroendevalda kan inte i den här frågan gömma sig bakom påståendet, att de som förtroendevalda inte ska ta beslut i frågor som tillhör ”professionens” kompetensområde. Frågan om selektiva aborter är en etisk fråga, som politiker inte kan och får delegera till någon annan. Oavsett vad, så håller åtminstone jag varje landstingspolitiker personligt ansvarig för beslutet, som viktar människovärdet!

När jag sitter här i den här sena timmen, så slås jag av en skrämmande tanke. Och nu ska ordet ”slås” tolkas bokstavligt. Jag har fått huvudvärk vid tanken eller frågan, vilka andra tester, mot icke önskvärda grupper, praktiseras inom landstingens sjukhus? Kanske kortväxta? Misstanken är inte oberättigad. Kan ledningsgrupper ta självständiga beslut i en fråga, varför inte i flera? Det kommande året kan bli riktigt spännande!

Jag avslutar mitt nattliga inlägg med att tillägna våra landstingspolitiker ett citat skriven av Birger Schlaug (har använt det tidigare och lär behöva använda citatet många gånger till):

”Teknik kan aldrig ligga i träda. Det är därför det inte alls är överraskande eller chockerande att den amerikanska staten utnyttjar den teknik som finns. Gamla kommunistdiktaturer utnyttjade sin tids teknik. Bolag utnyttjar den teknik som finns för att få avkastning på insatt kapital. Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”

Läs även andra bloggares åsikter om Gävleborgs landsting, Downs syndrom

Giv åt Stål en penning även eller tag ock min!

Det händer, att en dikt dyker upp ur minnet, när jag läser någon nyhet i olika tidningar. Märkligt nog är det sällan samtida dikter, utan för det mesta, enligt vissa, gamla och mossiga.

Den här gången är det en artikel i Dagen, som taggar minnet. Artikeln är en i en serie artiklar som beskriver kyrkors och kristnas påverkan av staten. Artikeln beskriver i sig korrekt diakonernas betydelse, när det gällde att påvisa hur regeringen politik slog mot utsatta och svaga grupper. Det jag känner stor tveksamhet för, är den betydelse som artikeln menar att kyrkor och SKR hade för att det skulle bli nationella massprotester. Artikeln ger inte någon rättvis beskrivning av det enorma gräsrotsarbete, av enskilda kristna, som bedrevs bl. a på Facebook. Utan det arbetet skulle manifestationerna inte ha blivit så omfattande som de blev. Om det överhuvudtaget blivit några.

Enligt min personliga uppfattning hade Charlotte Therese Björnström en stor betydelse för framväxten av gräsrotsrörelsen ”Påskupprop mot utförsäkringarna.” Jag har i ett blogginlägg kallat henne för vår tids Kata Dahlström. Hennes enormt vackra solros som utgjorde profilbilden på Facebook gjorde åtminstone mig glad varje gång jag såg och ser den. Dagligen kunde jag följa hur människor i ort efter ort anmälde in planerade aktiviteter. Det var med stor stolthet gruppen i Hudiksvall anmälde tid och plats i Hudiksvall.  Min övertygelse är, att om vi glömmer gräsrotsgruppernas betydelse för att manifestationerna blev så omfattande som det blev, då riskerar händelseutvecklingen bli obegriplig, När jag läste artikeln så slog det mig bara, att här passade en dikt ur ”Fänriks Ståls Sägner” in som hand i handske. I dikten ”De två dragonerne” beskriver Runeberg två dragoner, Stål och Lod. Lika tappra och modiga. Där den enes mod nämns, nämns också den andres. Stål blir sårad och när han kommer tillbaka är han inte längre lika hågkommen. Lod däremot har fått medalj och Lod känner viss avund. I en strid räddar Stål Lod och i diktens sista strof skriver Runeberg:

Den blev kort, så ryktet säger;
samma rykte nämner om
att till Sandels i hans läger
Lod om kvällen kom.
Lugnt med sin medalj i näven
steg dragonen in:
”Giv åt Stål en penning även
eller tag ock min!”

När diakonin blir ihågkommen, då bör vi minnas gräsrotsrörelsen, men också tvärtom. När gräsrotsrörelsen blir ihågkommen, då bör vi minnas diakonin.

Läs även andra bloggares åsikter om Påskuppropet, Svenska kyrkans diakoni, SKR, Charlotte Therese Björnström, Gräsrotsrörelse, Runeberg

Det är inte utan att jag känner en viss oro

Jag har med några dagars mellanrum sett två TV-dokumentärer om gamla multisjukas situation inom vården. Den första hette ”Florence Karlssons sista resa.”  Jag fyller om mindre än två månader 68 år och inser fuller väl, att min sista resa inte är alltför avlägsen. Däremot vågar jag på det bestämdaste hävda, att en sådan resa som Florence fick uppleva, önskar jag inte ens min värsta ovän, än mindre mig själv. Att bli hemfraktad som medicinskt färdigbehandlad med nyopererad axel, cancer och smärtor är fullständigt ovärdigt. Hemtjänsten är duktiga på omsorg, men ren sjukvård har de inte kompetens för. Det är sjukvårdens område.

Det andra programmet, ”Vårdlotteriet” avslutade jag gårdagen med. Programmet handlar om vårdprioriteringar. Återigen, jag inser fuller väl att det säkert kan vara nödvändigt att prioritera vem som ska få vård, men då utgår jag och säkert många med mig, att den med störst behov går före den med mindre. Återigen får jag det bekräftat, att de med beslutsmakt är duktiga på att svänga sig med vackra fraser utan innehåll. I programmet nämns flera gånger frasen ”det finns patienter som blir som Svarte Petter.” Ingen vill ha dem. Vilka är nu dessa ”Svarte petter-patienter?” Jo, de patienter, företrädesvis gamla, med flera sjukdomar än en. Sådana patienter kan bli besvärliga för en avdelning och kanske kräver långa vårdtider. Sådana patienter försöker akuten lura på avdelningar. De ger inget lönsamt utslag i ersättningssystemet. Patienter med hjärtinfarkt och diarré vill ingen hjärtavdelning ha. Ingen annan avdelning heller. I programmet berättas om en patient med demens som drabbats av hjärtinfarkt några dagar tidigare, som läkaren lyckas placera på allmän sal. Patienten skulle ha skickats hem om akutläkaren inte lyckats placera patienten, trots att det på hans egen hjärtavdelning stod en säng ledig. Den demente patienten var tydligen en ”Svarte Petter-patient.” Får en senkommen bekräftelse på de misstankar jag hade när jag var vice ordförande i Äldre- och handikappnämnden i Västerås i slutet av 90-talet. Det var misstänkt många äldre som återkom med vändande ambulans från sjukhusets akutmottagning. Nu vet jag hur det låg till. De var ”Svarte Petter-patienter, som ingen avdelning ville ta emot.

När jag som bäst sitter i TV-fåtöljen och förfasar mig, så slås jag av en skrämmande insikt. Vad är det de pratar om i inslaget? Multisjuka äldre patienter? Det är ju mig programmet handlar om! Här sitter jag med flera hjärtinfarkter bakom mig. Ballongsprängning och bypassoperation. En vaskulit där kroppens imunsförsvar angriper kroppens vävnader, njursvikt, kortisonutlöst diabetes, kolit med ofta förekommande diarréer. Till det en värk som vandrar runt i kroppen och ett irriterande lock för öronen. Inser i ett plötslig ögonblick av klarsyn. Jag framtidens ”Svarte Petter-patient”! Vadå, framtidens? Jag är ju redan där!

Huj, vad det går fort! Nyligen yngst på alla arbetsplatser och nu en multisjuk Svarte Petter-patient!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Sjukvård, Äldreomsorg, Multisjuka, Akutmottagningar, Sjukvårdsavdelningar, Demens, Ambulans, Svarte Petter

Det är dom små, små detaljerna som gör det!

Den 25 augusti 2004 gjorde jag formellt sett min sista arbetsdag på ABF Ljusdal. Den dagen sjukskrevs jag och den sjukskrivningen förbyttes till sjukersättning någon gång 2006.

I slutet av 2004 fick jag en kallelse till en informationsträff på försäkringskassan i Ljusdal. Sådana kallelser är det inte rådligt att nonchalera så jag tog bilen och åkte till Ljusdal. Tillsammans med 11 andra hamnade jag i ett litet rum med bord. Vi bjöds på kaffe och en kaka. Vi fick dricka ur kaffet innan informationen tog vid. Det var tur det, för risken var nog stor att någon skulle ha satt kaffet i vrångstrupen, när vi fick ta del av informationen.

Informatören gjorde klart för oss, att försäkringskassan inte bedömde vår sjukdom, utan enbart vår arbetsförmåga. Hela arbetsmarknaden i landet utgjorde grunden, när arbetsförmågan avgjordes. Oavsett vad läkaren hade skrivit i sjukintyget, så var försäkringskassan, som tog beslutet om den sjuke skulle få 100-, 75-, 50- eller 25%-ig sjukpenning. De som satt runt bordet ställde oroliga frågor, om det var tänkt att de kanske skulle bli tvungna att flytta dit jobben fanns? Vad hände med familjen? Informatören lugnade oss, ingen skulle bli tvungen att flytta. Det var helt upp till den sjukskrivne. Nej, försäkringskassan kunde inte anvisa var jobben fanns, inte ens vilka arbetsuppgifter det gällde. Han lugnade en kvinna, som tydligen fyllt 62 år, att hon inte behövde vara orolig. Jaha, tänkte jag som bara hade någon månad kvar tills jag skulle fylla 61 år. ”Här gäller det tydligen att hålla ut i drygt ett år!”

När jag, efter mötet, gick till parkeringen, slog det mig. Snart kommer försäkringskassan att inse, att alla som kan ta sig till försäkringskassan på egen hand, bevisligen har, åtminstone rester kvar av en arbetsförmåga. Jag hade ju åkt drygt 3 mil till Ljusdal. Suttit i drygt en timme i en trång lokal med dålig ventilation och ändå orkat ta till mig information. På det en hemresa på drygt 3 mil till Kyrkbyn i Bjuråker. Det är inte kattskit till arbetsförmåga! Under resan som tog ca en halv timme, hann jag tänka mycket. Hur välfärdssystemen urholkats. Tänkte på alla de arbetslösa människor som förnedrades på datortek, där de fick lära sig att skriva jobbansökningar och skriva presentationer av sig själva. Hur människor tvingades att söka arbeten, de inte hade, varken kompetens eller utbildning för. Enbart för att inte bli utstämplade ur A-kassan. Förnedringen var satt i system.

Minnena gick tillbaka till 80-talet, då Metall drev frågan om det goda arbetet och hur jag skrivit ett diskussionsmaterial om en demokratisk arbetsorganisation till verkstadsklubben på ASEA. På fackliga kurser berättade gästföreläsare från Stockholm, att nu var folkhemmets grund klar. Nu gällde det att börja bygga den andra våningen. Av bygget blev det inte mycket. Armeringsjärnen hade inte ens kommit på plats, när vi upptäckte att vi var på väg ner till folkhemmets källarvåning. På resan hem mognade beslutet, att 2004 skulle bli det sista året jag betalade medlemsavgift till partiet. Så blev det och så har förblivit.

Det var först, när jag hörde Juholt på sin första presskonferens i TV, jag riktigt på djupet förstod vad jag upplevt 2004. Vi var inte alls på väg ner i källaren. Folkhemmet skulle bli mer friluftsinriktat. En del står i solen, andra står med blöta fötter i regn med ett paraply som skydd. Enligt vad jag förstod skulle inte sjuka, arbetslösa, fattigpensionärer och andra utsatta grupper ha makten över paraplyet. Hur var det Juholt sa? ”Vi som står i solen skall hålla ett paraply över dem som står i regn.” 

Självklart är det så, att folket i solen vet bäst, hur stort paraplyn skall vara och därför bör ha beslutanderätten över hur stort paraply de orkar bära.

Här visar Juholt hur stort den tänkta paraplyn skall vara.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Ljusdal, Arbetsförmåga, Folkhemmet, Det goda arbetet, Metall, ASEA, Juholt, Paraply

Inget daltande med kvinnor i Gävleborgs landsting!

När jag som vanligt i morse läste Hudiksvalls Tidning till dagens första mugg kaffe, påminde en insändare mig om den märkliga nyordningen inom landstinget i Gävleborg, att nyförlösta mammor skickas hem sex timmar efter förlossningen. Nyordningen motiveras av verksamhetschefen för kvinnosjukvården, Ingegerd Lantz, med att friska kvinnor inte ska vårdas på sjukhus.

Det gläder mig, som historiskt intresserad medborgare, att landstinget anknyter till gammal hederlig erfarenhet. För hundra år sedan ansågs det inte motiverat att friska kvinnor skulle vila efter en förlossning, utan ut i ladugården och mjölka!

Läs även andra bloggares åsikter om Gävleborgs landsting, Kvinnosjukvården, Gävle sjukhus, Ingegerd Lantz

Varför gå över ån efter vatten?

Jag började läsa en bok om fredsarbete och ickevåld. Återigen fick jag ett plötsligt sting av irritation. Inte för att jag skulle vara motståndare till vare sig fredsarbete eller ickevåld. Jag har märkt, att jag numer allt oftare regagerar över att nästan alla texter, som tar upp frågan om ickevåld, tar sin utgångspunkt i de två internationellt kända giganterna, Gandhi och Martin Luther King. De är värda alla hyllningar, som kommer dem till del, men ändå, jag känner en viss frustration.

Orsaken till frustrationen är att vi i Sverige har en enorm erfarenhet av en social omvälvning, som skedde med ett minimum av våld. Från Sundsvallsstrejken och framåt ser vi en ickevåldsbaserad medborgarrättsrörelse som steg för steg förändrade samhället. De som stod för våldet var staten och överheten med sin våldsapparat av militär, polis och lagar. Lagarna ledde ofta till fängelse, vräkningar, svartlistningar och tvång att fly landet, för många av dem som vågade ta strid mot orättvisorna.

Det finns inte många exempel på, att arbetarrörelsen svarade med våld mot alla maktens provokationer. Istället fortsatte de bygga sina organisationer, starta konsumaffärer, bygga än fler Folkets Hus. Ja, uppräkningen kan bli hur lång som helst. Ni känner till dem!

Om behov finns att kunna identifiera Sveriges Gandhi eller Martin Luther King, så finns det en radda kända personer bakom den fredliga strategin, att ta till. Mäster Palm, som när han inte fick demonstrationstillstånd, berättade i en annons att han skulle ta en promenad och inbjöd människor att göra honom sällskap. Andra exempel är Branting, Axel Danielsson, Fredrik Sterky, Kata Dahlström för att bara nämna några ur den tidiga arbetarrörelsen. Ledargestalterna var inte isolerade, de stöddes av mängder av anonyma lokala fackliga och politiska ledare, som under stora personliga uppoffringar bar upp rörelsen och dess fredliga strategi.

Vi har, som jag ser det, djupa och fruktbara erfarenheter av fredligt motståndsarbete, att ösa ur, när vi i dagens Sverige och värld bjuder motstånd mot makten och dess arrogans. Det fredliga och ickevåldsbaserade motståndet garanterar inga varaktiga segrar, vilket Gandhi fick uppleva. Martin Luther King hann inte uppleva eventuella misslyckanden, han blev mördad mitt i sin gärning, när han vidgat medborgarrättsrörelsens mål till att också omfatta fackliga frågor. Här i Sverige har vi fått uppleva hur den tidiga arbetarrörelsens medborgarperspektiv förbytts till väljarkonsumism av mer eller mindre trovärdiga löften från etablissemanget.

Därför har jag varit oerhört glad de senaste månaderna. Den 25 april är det en landsomfattande manifestation mot utförsäkringarna, även här i Hudiksvall. (Gågatan utanför Fyren 13.00 – 15.00) Det oppositionen i riksdagen inte klarade av att organisera, lyckades Charlotte Therese Björnström med sitt initiativ – Påskupprop mot utförsäkringarna. Uppropet har blivit en landsomfattande gräsrotsrörelse. Ett klassiskt medborgarinitiativ. När jag i framtiden tänker på arbetarrörelsens pionjärer, då finns också Charlotte där i mina tankar. Jag upplever det mycket befriande, att jag inte behöver ha läst mängder av statsvetenskaplig litteratur eller Bibeln från pärm till pärm, för att kunna ta ställning. Det räcker att se hur människor far illa och inse, att det är min kristna plikt att glatt och villigt ställa upp.

Till sist vill jag också påminna om Kyrkans diakoner, som mötte människor i nöd och insåg, att det inte var fråga om några tillfälligheter, utan att människorna var offer för en orättfärdig politik. De kontaktade sina biskopar och slog larm. Så ska Kyrkans lackmuspapper över samhällstillståndet, som våra diakoner är, göra. De ska agera.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Påskuppropet, Ickevåld, Gandhi, Martin Luther King, Mäster Palm, Branting, Sterky, Danielsson, Kata Dahlström, Charlotte Therese Björnström, Diakoner, Hudiksvall

Ett brev kan betyda så mycket.

Sveriges Kristna Råd (SKR) har skrivit ett öppet brev till regeringen. Väl så! Brevet ansluter sig, i allt väsentligt, till den kritik som Påskuppropet representerar. Visserligen något diplomatiskt formulerat, men budskapet är ändå klart och tydligt. Hela brevet kan läsas här.

Jag avslutar med att citera ett avsnitt ur brevet:

Till sist vill vi uttrycka vår tacksamhet till dem som i lokala församlingar och andra organisationer engagerar sig för medmänniskor i svårigheter. Vi är glada och stolta över att diakoner och andra socialt engagerade människor i våra kyrkor gör sina röster hörda och också är beredda att tala för dem vars röster inte når ut eller slår igenom. I mötet mellan enskilda människor har vi alla ett personligt ansvar för varandra. Att möta medmänniskor i kriser och svårigheter innebär en kallelse att handla och det finns det, Gud vare lov, många som gör.  

 

Läs även andra bloggares åsikter om Påskuppropet, SKR,

Lägg ansvaret där det hör hemma!

Läser i Dagen att två kristdemokratiska riksdagsledamöter, Lars Gustafsson och Anders Andersson, säger sig vara upprörda över Försäkringskassans fyrkantiga bedömning av regeringens intentioner, vilka tydligen är oerhört berömvärda.

Regering och riksdag har lagt sig till med en, för svensk politisk tradition, fullständigt främmande inställning. Ministrar och andra lagstiftare går ut och anklagar myndigheter och domstolar, att de missförstått lagars eller förordningars andemening. Om riksdagen har den inställningen måste de rätta till eventuella missförhållanden genom att ändra lagen. Inte försöka pressa på domstolar eller myndigheter i efterhand sina egna påhittade goda intentioner.

Om Lars Gustafsson och Anders Andersson går till handlingarna, kommer de att upptäcka, det de tidigare, när besluten togs, totalt bortsåg från. Mängder av remissinstanser varnade för att förändringarna i sjukförsäkringen skulle leda till exakt det som vi i dag ser. Att svårt sjuka människor jagas av Försäkringskassan till förnedrande jakt på heltidsarbete. Om regeringen och riksdagens ledamöter lyssnat till varningarna kunde de ha ändrat i förslaget, så att sådana situationer inte uppstått, men man valde att bortse från varningarna och tog de beslut, vars omänsklighet nu avslöjats.

Det är bara att konstatera att både Lars Gustafsson och Anders Andersson är personligt ansvariga för den människoföraktande lagstiftningen. De kan visserligen i efterhand hävda, att de inte insåg bristerna i lagstiftningsförslaget, men sitt ansvar kan de inte springa ifrån. Hur frestande det än kan vara.

Jag vill också föreslå socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson, att något begrunda hur en justitieminister, Sten Wickbom, agerade när SÄPO klantade sig och lät spionen Stig Berglin rymma genom en obevakad bakdörr. Wickbom avgick. Behöver jag vara tydligare Cristina Husmark Pehrsson?

Andra bloggar om: Försäkringskassan, Regering, Riksdagen, KD, Lars Gustafsson, Anders Andersson, Socialförsäkringsminister, Christina Husmark Persson, Sten Wickbom, Stig Bergling

Vilken härlig frihet!

Ni har säkert sett sketcher om människor, som inte riktigt förstått skämthistorier, utan kommit på poängen flera timmar efteråt. I morse fick jag samma känsla. Först nu förstår jag storheten i beslutet, att jag kan köpa värktabletter på Hemköp, ICA eller bensinmackar!

Den plötsliga insikten drabbade mig i morse, när jag läste Sanna Raymans betraktelse i SvD om hennes lyckokänsla, att kunna köpa värktabletter efter 18.00, ja rent av efter 22.00!

Jag har fyllt pensionär i år och måste erkänna, att jag inte kan påminna mig att jag, under alla dessa år, saknat öppna apotek efter 18.00. Jag inser, det är skämmigt, att jag tidigare inte förstått det stora behovet. För visst är det sant, att jag kan drabbas av huvudvärk efter apotekets stängning i Ede och då kan det vara en lättnad att gå till Hemköp, ICA eller OK-macken och inhandla nödvändiga värktabletter.

Nu slår mig en hemsk tanke! Vad gör jag om huvudvärken drabbar mig efter 22.00?  Det finns inte många affärer och mackar här i Dellenbygden, om ens någon, som är öppna efter 22.00!  Det blir till att lida till klockan 08.00, när affärerna öppnar igen.

Jag vill uppmana Göran Hägglund att inte ge sig förrän vi, verklighetens människor, får uppleva den glädjens dag då folk med huvudvärk, feber och täppt näsa kan få hjälp dygnet runt. Bristen på en sådan reform innebär ju att vi måste leva i otrygghet och en ständig rädsla att drabbas av plötslig huvudvärk, utan att kunna köpa lindring. Man kan bli sömnlös för mindre!

Andra bloggar om: Göran Hägglund, Apotek, Hemköp, ICA, OK, Receptfria läkemedel, Huvudvärk,

Det finns en gränslinje. Den kan tyckas hårfin, men den existerar!

De senaste dagarna, efter händelsen på Astrid Lindgrens barnsjukhus, har frågan om vård i livets slutskede debatterats både i gammelmedia och i bloggosfären. Ofta glider diskussionen in på frågan om rätten till aktiv dödshjälp. Personligen är jag en stark motståndare till tanken att tillåta aktiv dödshjälp.

Motståndet mot dödshjälp har inte hindrat mig, att känna trygghet i det, som ett antal läkare i en debattartikel i SvD beskriver som helt grundläggande får vård i livet slutskede på våra sjukhus. Det känns tryggt att livsuppehållande behandling kan avbrytas och att jag i en sådan situation får smärtlindring i den omfattning som krävs och ångestdämpande medicin, trots att den hjälpen kanske förkortar dödskampen med timmar eller dagar. Visst kan jag förstå om någon inte uppfattar gränslinjen så klart och tydligt som jag gör, men för mig är den tillräckligt tydlig.

Hur det förhåller sig i det aktuella rättsfallet, har jag ingen åsikt om. Det är fullt möjligt att läkaren överskridit den hårfina gränslinjen till aktiv dödshjälp. Den frågan är det upp till tingsrätten att svara på och inte något för mig att spekulera i.

Andra bloggar om: Astrid Lindgrens barnsjukhus, Barnläkare, Vård i livets slutskede, Dödshjälp, Smärtlindring,