Vilken fråga svarade jag på?

2 oktober, 2008

I går skrev jag ett inlägg där jag svarade ett rungande nej på frågan: Tycker du det ska finnas kristna vårdcentraler?

Frågan ställdes i Dagen och baserades på en artikel med uppgiften: ”Regeringen vill att vi ska kunna välja vårdcentral själva och välkomnar vårdinrättningar som inriktar sig mot viss tro eller etnicitet.” Att en vårdinrättning ”inriktar sig mot viss tro” måste i rimlighetens namn innebära att vårdinrättningens innehåll präglas av den tro den inriktar sig emot. T ex att personalen är kristna, muslimer, buddister eller vilken tro man önskar ”inrikta sig mot.” Jag kan inte se något värde i en sådan uppsplittring av sjukvården, vare sig för enskilda eller samhället i stort, och säger därför ett rungande nej till en sådan utveckling.

Hade frågan i Dagen istället varit: Tycker du att en församling kan driva en vårdcentral? Då skulle jag nog svarat – Visst kan en församling driva en vårdcentral. Jag skulle också ha, vilket jag passar på att göra nu, påpekat att en kristen huvudman för en verksamhet inte automatiskt innebär att verksamheten blir kristet. Jag upplever att t ex Dagen bidrar till att skapa begreppsförvirring, när de redovisar Råda församlings planer på att starta en vårdcentral. Dagen skriver: ”Råda församling i Mölnlycke vill öppna Sveriges första kristna vårdcentral.” Hur jag än läser artikeln kan jag inte hitta någon täckning för påståendet att Råda församling vill öppna en kristen vårdcentral. Läser också i artikeln att socialdemokraten Maria Hägg drabbats av samma begreppsförvirring som Dagen. Kyrkans Tidning har en mer korrekt beskrivning (kan tyvärr inte länka till den): ”Råda församling i Mölnlycke går före, som den första i landet vill församlingen öppna en vårdcentral.”

Råda församling avser att öppna en vårdcentral och tillföra de plusvärden de som ägare har i form av utbildade präster och diakoner. (På samma sätt argumenterade vi i Skiljebo, Västerås när vi startade vårt omsorgskooperativ. Vårt ”plusvärde” var alla de ideellt engagerade medlemmarna i de föreningar som ägde kooperativet.) I övrigt riktar sig vårdcentralen till alla och måste då också ha kompetens att möta människor med skilda kulturella, språkliga, religiösa och etniska bakgrunder. Vårdcentralen riktar sig inte mot patienter med kristen tro. Inte heller kan jag vare sig i Dagen eller i Kyrkans Tidning läsa mig till att de tre läkarna och distriktssköterskan på vårdcentralen skall vara kristna. De söker personal med inriktning mot äldre människors sjukdomar.

Det blev en lång röstförklaring, men jag upplever att det är viktigt att vi vet vad vi diskuterar, så att samtalet inte glider iväg och blir monologer. Någon gång under 90-talet skrev jag en debattartikel i Västmanlands Folkblad, där jag försökte initiera en diskussion inom socialdemokratin kring en mer folkrörelsebaserad inriktning på den offentliga sektorn. Jag fick inga som helst reaktioner, men artikeln speglar fortfarande så här tio år efteråt hyfsat väl min nuvarande inställning. Så pass mycket, att jag ansåg att den kunde vara till vägledning för Mona Sahlin idag.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , ,


Jag svarar ett rungande nej

1 oktober, 2008

Dagens fråga: Tycker du det ska finnas kristna vårdcentraler?

Jag vill ha sekulära vårdcentraler med kunnig personal, med mångspråklig-, mångkulturell och mångreligiös kompetens. Med stor tyngd lagd på språkkompetensen. Är hyfsat övertygad om, att en kristen läkare från t ex Syrien, Iran eller Irak med sina kulturella insikter har stora förutsättningar att bidra till tryggheten i vårdsituationen för t ex muslimer från samma regioner. Detsamma kan säkert sägas om en muslimsk läkare från Indien i hans eller hennes kontakter med hinduer. Jag kan t o m tänka mig att kristna från Syrien, Iran eller Irak hellre skulle gå till en muslimsk läkare, som kan språket och förstår sig på kulturen, än en svensk läkare, hur kristen han än är.

Förstår inte varför det plötsligt har uppstått en vurm för helt absurda och helt ostyrkta önskemål om alla dessa valmöjligheter. Jag har varit en mycket aktiv medborgare i 50 år. Många av de åren har jag varit fackligt och politiskt aktiv. Under alla dessa år har jag aldrig mött, bland svenskar i allmänhet, några önskemål om kristna hälsocentraler eller sjukhus. Däremot har t ex olika finska föreningar högljutt krävt äldreboenden med finsktalande personal. Syrianerna/assyrierna stadsdelen Vallby i Västerås önskade att kommunen skulle bygga ett äldreboende i Vallby med språkkunnig personal. Inte ett ord om att äldreboendet skulle vara kristet, trots att det var församlingens präst som framförde önskemålet.

Önskemålen om kristna hälsocentraler blir än märkligare, när man, som jag nu bott i nio år i Bjuråker. Vi har en hälsocentral i Friggesund och går i en ständig ängslan, att landstinget skall avveckla den. Ingen har frågat Arnold eller den övriga personalen om de är kristna eller inte. Det struntar vi högaktniningsfullt i. Vi är glada att vi har en hälsocentral, där personalen känner oss och våra krämpor. Det skulle kännas märkligt om församlingen i Bjuråker-Norrbo med två tomma prästgårdar, opåtalat skulle börja planera för en kristen hälsocentral. Vilka skulle kvalitétsvinsterna vara för mig, som är aktivt kristen? Vilka skulle vinsterna vara för bygden?

Det fria vårdvalet, som alliansregeringen av ideologiska skäl är anhängare av, blir inte smakligare om den splittras upp i en mängd etniska, språkliga eller religiösa alternativ. De viktigaste kriterierna för var hälsocentraler skall placeras är befolkningstäthet, vårdtyngd, och ålderssammansättning. För oss i glesbygden är också rimliga avstånd till hälsocentralen viktigt. Vi ska inte behöva åka timmavis för att ta oss till vår hälsocentral. De som har planeringsansvaret, för att kraven blir uppfyllda, är landstingens politiska ledningar. Vill de inte ta det ansvaret, utan överlåter det till fristående företag, då bör de avgå och låta andra ta över.

Svårare än så är det inte.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Hur ska det här tolkas?

17 mars, 2008

I SvD läser jag, under min morgonrunda bland olika svenska tidningar, att

”Åtta av tio patienter som vill bli sjukskrivna blir det, även om läkarna inte alltid tycker det är befogat.”

Innan jag börjar härja i frågan vore jag mycket glad om någon vettig människa kunde förklara för mig vad undersökningen egentligen visar.

Hur stor är gruppen, som vill bli sjukskrivna, av den totala patientmängden de undersökta läkarna behandlade? (Frånräknat de patienter, där sjukskrivning inte är aktuellt. T ex pensionärer.) Var det alla? 10, 20, 30 eller fler än 50 %?

Hur stor andel av de 80 % som blev sjukskrivna var det som var obefogade sjukskrivningar? Alla eller 10, 20, 30 eller fler än 50 %? 

För ett antal år sedan satt jag i en stor sal och deltog i högskoleprovet. En del av provet handlade om, att deltagarna skulle tolka om de uppgifter som redovisades förklarade en frågeställning eller om det krävdes mer uppgifter.

Är verkligen de uppgifter som redovisas tillräckliga för att dra slutsatsen: ”Många läkare har abdikerat från sin läkarroll, säger Lars Englund vid Centrum för klinisk forskning i Dalarna, skriver Dagens Nyheter på nätet.”

Jag upptäcker att t o m slutsatsen i sig är ofullständig. Vad innebär måttenheten många i det här fallet? Vad jag förstår kan det inte vara alla, men är det 10, 20, 30 eller mer än 50 % av alla läkare som abdikerat från sin läkarroll?

Jag upplever det viktigt att en tidning redovisar undersökningar utförligt. För vi kan ta gift på, att uppgifterna i SvD kommer att snurra runt i bloggvärlden och i samhällsdebatten, som uttryck för en ”sanning” som skall förklara något, men vad? Vad vi som skriver blogginlägg förstår eller inte förstår, behöver väl i det stora hela inte vara direkt oroande.

Däremot oroar det mig något enormt, att vår köksbordsfilosoferande regering kanske i vanlig ordning låter uppgifterna i SvD ligga till grund för något ogenomtänkt förslag som motiveras med mantrat: ”Vi förverkligar bara arbetslinjen, som vi vann valet på”

Tillägg: Artikeln i DN är något utförligare, men den leder ändå bara till en massa obesvarade frågor.

Andra bloggar om: , , , , ,


En slafsig och människoföraktande regering!

10 mars, 2008

Jag surfade runt bland tidningarna för att läsa om valet i Spanien. Mitt i alla, som det verkar, glada nyheter, stötte jag på ett par artiklar i Sydsvenskan om regeringens förslag till nya sjukskrivningsregler. Målet är att minska antalet långa sjukskrivningar. Varje gång jag läser om förslagen stiger blodtrycket, säkert till farliga nivåer.

Jag förstår inte varför en regering, som efter vad jag förstår, önskar regera det här landet i många år, inte mer månar om att ge ett seriöst intryck. Istället väljer regeringen oftast en ideologisk infallsvinkel på sina förslag. Förslag som nästan alltid baserar sig på fördomar om vad som driver människor. Alla alliansregeringens partier, ingen nämnd och ingen glömd, har tydlig fått för sig att det är de ”generösa” ersättningsnivåerna i våra socialförsäkringssystem som ”gör” människor sjuka och arbetslösa. Sänk nivåerna och skärp villkoren, då blir människor friska! För regeringen vet, att någonstans i Sverige finns det säkert arbete åt alla som tror sig sjuka. Det är nästan ingen remissinstans som ser det regeringen ser. Inget konstigt med det. Det alliansregeringen ser, existerar ju inte i sinnevärlden! 

Sydsvenskan skriver, bara som ett exempel: Den som inte blivit tillräckligt frisk för att komma tillbaka till gamla jobbet efter sex månaders sjukskrivning, kan tvingas säga upp sig för att ta vilket jobb som helst i hela landet.” Märk ordet ”tillräckligt frisk.” Jag ser en trotjänare som råkar bli sjuk och inte hinner bli frisk på 6 månader blir tvungen att säga upp sig och söka, av försäkringskassan anvisat arbete någonstans i landet. Billigt och bra. Minskade rehabiliteringskostnader både för företagen och staten. För rehabilitering behövs ju inte, det finns ju arbeten någonstans i Sverige som den sjuke klarar av. Nu är det slut med att mata fågelungar! Vi får en ny variant av beredskapsschlager – För han är ju min friske gubbe, någonstans i Sverige.

Kan bara hoppas att Socialdemokratin kommer ut från sina rådslaggrupper och börjar organisera motståndet mot köksbordsfilosoferna och inte väntar till nästa val. 

Andra bloggar om: , , , , , ,


Vem har orsak att gråta?

21 september, 2007

”Det är så att man kan gråta av ilska och besvikelse.”
Det är inte ofta en politisk kommentator visar så starka känslor, men Barbro Hedvall på DN är riktigt förbannad på Per Nuder. Vad har då Per Nuder gjort? Misshandlat fru och barn? Nejdå, ingenting så dramatiskt. Han gör sitt jobb och opponerar sig mot regeringens politik. En politik som enligt Nuder missgynnar sjuka och arbetslösa. Efter vad jag kan förstå – en helt vanlig dag på jobbet.

Orsaken till Barbro Hedvalls känsloyttring är, att hon anser att Per Nuder och oppositionen vill låsa fast människor i långa och permanenta sjukskrivningar. Inte genom att vilja minska på resurser till sjukvården, utan genom att inte vilja acceptera allianspartiernas teorier av vad som skapar ohälsa och behov av sjukskrivningar. Regeringsalliansen anser, tydligen med stöd av Hedvall, att orsaken till ohälsa är vårt alltför generösa bidragssystem. Sänk bidragen och då ska det uppenbaras, människor blir friskare och lyckligare. Den inställningen skulle kunna få mig, om jag hade den läggningen, att gråta av ilska och besvikelse. Däremot blir jag bedrövad ända in i märgen när jag upplever en sådan människosyn.

Istället för att hävda att försämringar i sjukförsäkringen är någon ny patentmedicin mot ohälsa, vore det väl rimligare att flytta fokus från bidragen till att ställa krav på sjukvården, arbetsgivaren och försäkringskassorna att hitta lösningar på hur bota och rehabilitera. Staten gör precis tvärtom. De riktar fokus mot den sjukskrivne. Genom försämringar i sjukförsäkringen. Nationella riktlinjer om hur långa sjukskrivningstider som kan tillåtas vid olika diagnoser. Om människor framhärdar i att vara sjukskrivna, kan de drabbas av arbetslöshet efter 6 månader. Jag är övertygad om att de sjukskrivna och alla andra förstått budskapet: ”Ni är friska och om ni inte godvilligt vill inse det, då kommer vi att se till att ni inser det!”  (Använder mig av DN-debatts citatteknik.)

Barbro Hedvalls gör sig omedvetet (?) till tolks för en överklassinställning att knappa ekonomiska omständigheter leder till flit och kreativitet. Inställningen har inget stöd i någon, vare sig medicinsk eller samhällsvetenskaplig forskning, utan bottnar enbart i ideologiskt önsketänkande.

Människor som utsätts för ekonomisk stress riskerar att bli ännu sjukare, förkortar medellivslängden och kan leda till att individer  hamnar i en än större passivitet. Ekonomisk stress förädlar inte, utan är en samhällsfara.


Reinfeldt, vi hör alltför tydligt!

14 september, 2007

”Regeringen måste bli bättre på att tala om vad den gör.” Hävdas, lite klämkäckt, i en ledare i dagens SvD. Jag förstår inte riktigt vad SvD menar. Vi medborgare ser vad alliansregeringen gör. Vi hör deras förklaringar! Vi känner av effekterna av den förda politiken in på skinnet och varje nytt förslag verkar bara göra ont värre.

Kampen mot utanförskapet får motivera den ena försämringen efter den andra. Regeringen har inte lyckats visa på vilket sätt försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen leder till fler arbeten. Det är inte alls konstigt, för det finns inget sådant rakt samband.

Regeringen oroar sig för de höga sjukskrivningstalen. De funderar och grubblar och till slut hör vi medborgarna en lättnadens suck från kanslihuset. ”Folk sjukskriver sig för lättvindigt. Vi måste skärpa reglerna” Vi medborgare får höra att nu är det inte sjukdomen som ska bedömas utan arbetsförmågan. Vi kanske kan klippa halva får eller dela ut post med hjälp av en glad hund.

För att ytterligare få oss medborgare att inse allvaret i vår försumlighet skall det beslutas om nationella riktlinjer hur länge vi har rätt att vara sjuka vid olika diagnoser. En minister berättar glatt att hon minsann botade sin utbrändhet med att sova, var det i tre dygn? En verklig tapper insats i läkekonstens tjänst!

Nu ska nya riktlinjer beslutas för dem som ändå framhärdar i att tro att de är sjuka. Det ska införas tidsramar för skilda nivåer i sjukdomsbedömningen. Vill det sig riktigt illa, så står vi där arbetslösa med ett intyg om att vi har liten restarbetsförmåga kvar efter 6 månaders sjukskrivning.

Den som klarat sig förbi alla blindskär och lyckats övertyga försäkringskassan att han eller hon verkligen är sjuk och blir sjukpensionerad får vad jag ser inte inte någon direkt försämring mot dagens situation. Men som sagt blindskären är många. Risken för grundstötning på vägen är stor. 

Som sagt Reinfeldt. Vi är inte döva. Vi hör alltför väl oavsett vad SvD säger.


Hur är det egentligen tänkt?

14 september, 2007

Jag läser i SvD om förslaget till nya riktlinjer vid sjukskrivning. Vill bara ställa en enkel och kort fråga. Hur ska det här tolkas?

6 månader:
Om den som är sjukskriven klarar av en annan typ av jobb som inte finns på den gamla arbetsplatsen är hon eller han tvungen att ta det jobbet. Det kallas för att arbetsförmågan prövas på hela arbetsmarknaden.

Vad händer om försäkringskassan prövat arbetsförmågan ”på hela arbetsmarkanden” och funnit att det finns en arbetsförmåga för att klara arbete X. Då står det enligt riktlinjerna ”är hon eller han tvungen att ta det jobbet.”  Men vad händer om jobbet inte är ledigt? Jag har svårt att tro, att Försäkringskassan kan garantera att anställningar finns att tillgå. Vad händer då med den sjukskrivne? Arbetslöshet?  För enligt förutsättningen finns det ju inget arbete hos den tidigare arbetsgivaren.

Om nu någon blivit arbetslös enligt 6 månaders regeln. Då gäller väl inte reglerna för ”nyfriskjobb”? Det bidraget ges, enligt förslaget till arbetsgivare som anställer någon som varit sjuk eller förtidspensionerad i mer än ett år får ett bidrag motsvarande en dubbel arbetsgivaravgift.

Den som blivit avförd som frisk efter 6 månader, för att det finns arbetsuppgifter han/hon klarar av på arbetsmarkanden, får gå med det ”friskintyget” till olika arbetsgivare och säga – ”Ni har ett arbete, som jag enligt försäkringskassan måste ta. Kan jag få det?” Tror någon annan än regeringen, att arbetsgivaren säger – ”Vad roligt! Välkommen!”

Jag förstår varför Svd har rubriken på artikeln om det nya regelverket: Hårdare krav på sjukskrivna. Det finns inga krav på vare sig Försäkringskassan, sjukvården eller arbetsgivarna.  Enbart på den sjukskrivna. Alliansregeringen behöver inte säga, vi hör det ändå alltför tydligt och väl, att de sjukskrivna inte borde ha sjukskrivit sig, utan glatt gått till sina tidigare arbeten.

Piskan till de sjukskrivna och en del morötter till arbetsgivarna. Så ser alliansregeringens hälsopolitik ut! Det finns egentligen ingen som är sjuk!.


Att tala för döva öron!

11 september, 2007

Eric Bertholds – överläkare på medicinkliniken Kärnsjukhuset i Skövde försöker, på SvD Brännpunkt, få Filippa Reinfeldt att lyssna och inse att det planerade införandet av vårdval i Stockholms län inte är någon lyckad idé. 

Filippa Reinfeldt är övertygad om att vinstdrivna vårdcentraler leder till bättre kvaité och att frihet att välja vårdcentral leder till att de dåliga försvinner. Människorna väljer bort dem. Det finns också en, inte ett helt tydlig antagande, att det skulle vara rättvisare att varje sjukvårdsbesök, oavsett symptom betalas lika av samhället.  Det antagandet är, milt sagt så illa underbyggt, att jag säker på att Filippa Reinfeldt inser det, men något måste man ju säga!

Det finns en ideologiskt färgad motvilja hos liberaler att tala om kollektiv. Det viktigaste är, att ett system ger alla, oavsett social bakgrund, på papperet lika möjligheter. Förslaget till vårdval har alla ingredienser som är liberalernas våta dröm: ”Alla har rätt att välja och alla kommer att välja det bästa.”  En dröm kan vara vacker, men det innebär inte att den behöver bli något annat än en dröm. Samhället och människorna fungerar inte som den liberala drömmen. Vi kommer inte att få se någon folkvandring från dåliga vårdcentraler till bättre. Däremot kommer vi att se en vilja hos vårdföretagen att söka sig till mindre vårdkrävande områden. Varje sjukvårdbesök, oavsett diagnos, generar ju en lika stor ersättning från landstinget.

Eric Berholds berättar i sitt inlägg att han skrivit till Filippa Reinfeldt och påtalat riskerna med förslaget och fått svaret: att vinst­driven vård är en ”mycket stark övertygelse hos oss”.

Det är bara att hålla med – en stark övertygelse – utan förankring i någon annan verklighet än överklassens!


Är vi individer med lika rätt och möjligheter?

7 september, 2007

Egentligen borde jag sluta läsa tidningar på morgonen! Det är ju för det mesta bara elände och dåliga förslag från politiska makthavare.

Idag kan vi läsa i SvD att landstinget i Stockholms län, beslutat om ett nytt ekonomiskt fördelningssystem för vårdcentraler. Landstinget tar bort de socioekonomiska faktorerna som tidigare åtminstone till viss del styrde tilldelningen till skilda vårdcentraler.

Givetvis får reformen ett vackert namn. Vårdval – låter vackert eller hur? Tänk, ytterligare en valfrihetsreform! De är allt bra duktiga, våra allianspartier! Nu kommer personer från socialt utsatta förorter och kommuner att söka läkarvård i de mer välbärgade delarna av Stockholms län. Nu är jag ordentligt orättvis, eller hur? Givetvis kommer människor från t ex Bromma att söka sig till läkarmottagningar i Rinkeby!

Eftersom jag är en person som ser konspirationer bakom varje hörn, har jag också letat orsaker till förändringen. Kan det här innebära någon form av förklaring? ”För vårdgivarna är det fri etablering om de blir auktoriserade av landstinget.” En fri etableringsrätt underlättas av ett ersättningssystem som är lika för alla oavsett var i vilken social miljö läkaren befinner sig.

Den här felsynen finns också på andra områden. T ex när det gäller ersättning till friskolor. Då räknas det fram i grova drag, vad en genomsnittselev kostar kommunen och efter den beräkningen får friskolor ersättning. Ingen större hänsyn tas till socioekonomiska faktorer. Det får kommunerna hantera så gott de kan. Det är inget som friskolor ska behöva ta något ansvar för. Kommer någon ihåg att det i samma veva beslutades om det fria skolvalet. En stor valfrihetsreform! Jag riktigt ser folkvandringen av barn från socialt utsatta områden till bättre gynnade områden. Givetvis går det också en lika stor ström av barn i det motsatta hållet. Vårdcentralerna i Stockholms län får väl göra som en mängd skolor gör idag. Trycka upp flotta reklambroschyrer, som berättar vilken förträfflig vårdcentral man är. ”Hos oss får ni en kaka till kaffet, medan ni väntar i våra ljusa och smakfullt inredda väntrum!”

Jag får väl säga som den kända sångrefrängen:

”When will they ever learn, when will they ever learn?”


Ett förslag i all enkelhet!

13 augusti, 2007

Jag ska inte skriva någon längre drapa om socialstyrelsens nya riktlinjer för sjukskrivningar. Artiklar i DN och SvD ger bakgrunden till varför riktlinjerna har beslutats och ger också en god grund att basera ståndpunkter på. I bloggen Ett hjärta RÖTT finns en mycket välformulerad kritik av förslaget. Jag delar i allt väsentligt ilse-maries kritiska synpunkter.

Jag vill inte bara vara en negativistisk nejsägare, utan vill som en ansvarsfull medborgare ge Socialstyrelsen några kompletterande förslag. Om Socialstyrelsen i sin vishet skulle acceptera förslagen, då kommer nog kritiken, om inte helt tystna, så i vart fall minska i styrka.

Jag fick uppslaget till min idé i två påståenden av Jan Larsson ansvarig på Socialstyrelsen i ovannämnda DN-artikel.

”Ska även de som är helt utarbetade tvingas gå till jobbet?” frågar artikelförfattaren och får till svar: 
 

– Det personen ska göra är att sluta jobba så mycket. Långvarig sjukskrivning är sällan en lämplig behandling och det viktiga är att använda eventuell sjukskrivningstid till att förändra belastningen både i arbetet och på fritiden.

Läkarintyget ska förvandlas till ett intyg på patientens arbetsförmåga. Jan Larsson drar sig inte för att kalla det ett paradigmskifte.

Den stora svagheten Socialstyrelsens förslag till riktlinjer är att den ensidigt riktar sig till den sjuke och säger att vi inte bedömer hur sjuk du är, utan vilken arbetsförmåga du har. När läkaren klargjort det för sin patient, skall hon eller han på egen hand tydligen: ”Sluta jobba så mycket.”  

Kan ens en enskild arbetstagare på Socialstyrelsen på eget bevåg besluta om att arbeta mindre? Är inte det en otillåten stridsåtgärd enligt den svenska arbetsrätten och kan leda till avsked? Hur ska den enskilde hantera ett intyg om arbetsförmåga i sina kontakter med arbetsgivaren? Vilken arbetsrättslig grund har ett sådant intyg? Ingen vad jag kan förstå.

Svagheten i hela hanteringen av frågan är att arbetsgivarens roll fullständigt lyser med sin frånvaro. Tänk om den den sjukskrivne, förlåt personen med intyg om arbetsförmåga kunde gå till sin arbetsgivare och visa ett för arbetsgivaren bindade dokument att ”här ska det jobbas mindre” och att läkarintyget för arbetsgivaren beskriver vad arbetsförmågan konkret innebär.

Det skulle inte innebära någon radikal förändring av statsmaktens och Socialstyrelsens intentioner. Inga nya kostnader för arbetsgivarna. Inte heller någon försvårande byråkrati för personalavdelningar.  Socialstyrelsens förslag utgår ju från att arbetslivet i praktiken redan fungerar i enlighet med mitt förslag.