Vad kännetecknar de etniska svenskarna och framförallt, när kom de till våra trakter?

13 juni, 2017

Det här budskapet nådde mig för ett par dagar sedan. Ni får leta upp den själva, för jag länkar inte till den hemsidan, men tydligen är det ett stort antal människor som anser att det sker ett folkmord på etniska svenskar i Sverige. De anklagar, statsförvaltningen, medier och det politiska etablissemanget, att, i detta nu, ägna sig åt folkmordet. De skriver bl a:

”Det är i dag uppenbart, att ett inte icke ringa antal individer på nyckelpositioner inom bl a statsförvaltningen, media och inom landets politiska etablissemang driver en agenda för syftet att helt eller delvis utrota Sveriges ursprungsbefolkning – de etniska svenskarna. (min kursivering)

Visst skulle det vara intressant att behandla frågan om folkmordet på etniska svenskar, men jag avstår. Vill nog först försöka få ett grepp om vilka de där etniska svenskarna är. Enligt skrivningen utgör de ursprungsbefolkningen i vår del av världen. Här vill jag ta hjälp av min svärson Jörgen Gustafsson, som fick sin doktorsavhandling, ”Historielärobokens föreställningar – Påbjuden identifikation och genreförändring i den obligatoriska skolan 1870-2000” godkänd vid en disputation i Uppsala för en vecka sedan. (En mycket intressant upplevelse.)

Jörgen Gustafsson skriver på sidan 108 i avhandlingen, som enligt mig passar bra in på personerna som talar om de etniska svenskarna som ursprungsbefolkning. ”Dessa människor kommer till vårt land. Ett land som alltså föregår de första människorna på plats! Det är en ursprungsmyt som heter duga när det gäller att börja långt bak i dimman.” Vore jag en illvillig människa, skulle jag ställa mig frågan. Hur vet vi att de var etniska svenskar? Tänk om de vara norrmän eller danskar? Ett är i vart fall säkert, anmälarna om folkmord anser helt klart att samerna kom till våra breddgrader efter de etniska svenskarna.

Nå detta om detta. Jag har inte fått något svar på hur de lyckas få till det, att just etniska svenskar är ursprungsbefolkningen, åtminstone i det som geografiskt blev dagens Sverige. En naturlig nästa fråga blir, vad kännetecknar en ”etnisk svensk”? Ser vi publikhaven vid landskamper i fotboll, dyker mycket snart upp människor som är iklädda vikingahjälmar med eller utan horn. Det är en allmän känsla eller uppfattning att vi som är bosatta i Sverige är ättlingar till vikingarna. Där är ursprunget, enligt många, till svensk etnicitet, men tänk om det inte stämmer. Svenska fotbollsentusiaster kanske borde ha halsjärn, för att markera sitt ursprung. Eller som Jörgen Gustafson skriver på sid 189-190:

”Förfäderna är då inte ”våra” och det markeras i samband med trälar i meningen att det är många som har trälar bland sina förfäder. Det är intressant då ”förfäderna” inte är allas  och trälarna faktiskt ingår i underlaget för ”oss”. Ett band över tid markeras, men för ovanlighetens skull gäller det inte bara samhällets historiska överklass utan också dess underklass. Det händer något 1990, en berättelsemodell där det allmänmänskliga poängteras har kommit till en punkt där trälarna beskrivs som både kvinnor och män och att de är förfäder till oss.”

Jag delar uppfattningen att våra förfäder utgörs av både herrar och slavar. I den meningen är den ”etniske svensken” en sammansmältning av alla dem som verkat och bott i det geografiska Sverige. Vi har förfäder från många tidsåldrar. Det här skulle jag kunna skriva mycket mer kring, men avstår. Det kommer säkert fler nedslag ur avhandlingen i framtiden. Kanske rent av i morgon!

Tack Jörgen för en mycket intressant avhandling!

 

Annonser

En viktig samhällsdebatt verkar gå på två skilda spår

29 november, 2016

I kväll ska jag inte bre ut mig, utan mer beskriva den förvåning jag känner, när jag följer samhällsdebatten. Det sägs ibland när enskilda människor inte når varandra med sina argument, att de talar förbi varandra och då blir det inget samtal, utan enbart monologer.

Jag får samma känsla när jag lyssnar till debatten om vinster i välfärden. Speciellt när det gäller vinster inom skolverksamheten. Det sägs, vilket jag inte har någon anledning att betvivla, att Sverige  är det enda land i Västvärlden som tillåter vinster inom en skattefinansierad skolverksamhet. Påståendet är så pass anmärkningsvärt, att alla de som försvarar vinster inom den skattefinansierade friskoleverksamheten borde gå i svaromål, men icke. Istället får vi höra anklagelser om socialism och slag mot den fria näringsverksamheten.

Kom igen och förklara er. Är påståendet falskt? Är alla länder, som inte tillåter vinster inom den skattefinansierade skolan, kommunistiska diktaturer av östtysk modell? Är de andra ländernas kvalité på skolverksamheten sämre än den svenska och framförallt är resultaten sämre?

Eftersom jag är för friskolor, men inte vän av vinstuttag ur den skattefinansierade verksamheten, är jag mycket intresserad av hur försvaret ser ut, varför vi ska ha en helt annorlunda regelverk för vinster än andra länder.

För samtalets skull. Förklara varför vi ska vara ensamma om vår princip?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Låt inte Kyrkan reduceras till att enbart vara en lokal!

30 maj, 2011

Nu fylls tidningar, radio och TV av en av de stora diskussionerna under året. Skolavslutning i kyrkan eller inte? Den andra stora frågan, som kanske mest sprids i sociala medier, är antydningarna, att skolor runt om i landet förbjuder barnen att sjunga nationalsången. Bägge frågorna tas på stort allvar av dem som deltar i diskussionerna. Den om förbudet mot nationalsången i våra skolor är en vandringssägen och skall inte tas på allvar. Diskussionen om skolavslutning i kyrkan är däremot en levande realitet.

I den samhälleliga diskussionen luftas mängder av teorier som stöd för de olika ståndpunkterna. En av det vanligaste är påståendet, att skolavslutning i kyrkan representera en lång tradition. Hur lång den traditionen är, förblir oftast något oklart. Jag är 67 år och har inte upplevt en skolavslutning i kyrkan. Mina skolavslutningar skedde under högtidliga former i klassrummet med bl. a blommor i hållaren för bläckhornet. Det som med säkerhet kan sägas är, att traditionen med skolavslutningar i kyrkan inte är allomfattande. För ett år sedan skrev jag ett inlägg om traditionen. En tradition som däremot var heltäckande var morgonbönen/morgonsamlingarna. Jag minns så väl hur vi började varje dag på Skönsmons skola i Sundsvall med att sjunga en psalm och läraren läste en bön. En av mina favoritpsalmer då och är fortfarande ”Morgon mellan fjällen.” Traditionen med morgonbön/morgonsamling försvann utan större protester och ändå hade traditionen varit kraft i över 100 år! Tror, utan att kunna belägga det, att bristen på protester berodde på att en majoritet av medborgarna ansåg morgonbönen/morgonsamlingarna vara alltför kristna.

Jag är övertygad om att diskussionen om skolavslutningar sker i kraftfältet mellan tradition och tro. Min övertygelse är, efter mängder av samtal med människor som förfäktar skolavslutningar i kyrkan, att de inte kämpar för det kristna innehållet i avslutningen, utan de tilltalas av den högtidliga inramningen. Att jag inte är helt i ogjort väder, bekräftas av att det nästan inte hörs några protester när myndigheter inskränker på det ”kyrkliga” i skolavslutningarna. Bilden förstärks, när jag lite varstans läser om präster som beklagar sig. De har tagit bort välsignelser, böner och Gud i sina sommartal till barnen och ändå är inte skolmyndigheterna nöjda! Andra präster, heder åt dem, protesterar mot att vara vitklädda pittoreska gäster i sin egen kyrka. Alltfler börjar ifrågasätta sitt deltagande i skolavslutningarna.

Jag blev mycket glad när jag i Dagen kunde läsa att kyrkorådet i Ramnäs församling sagt nej till en sekulär skolavslutning i kyrkan. I Ramnäs planerar föräldraföreningen och församlingen en skolavslutning i kyrkan efter själva skolavslutningen. Den vägen är att föredra än att församlingen är tvungen att acceptera skolans upplägg. Något som församlingen i Surahammar borde ha tagit till sig, istället för att passivt hyra ut kyrkan till skolan.

Om jag varit ärkebiskop när läste om kyrkorådet i Ramnäs, skulle jag ha utropat ”jag har en plan!” Nu är jag inte ärkebiskop, så jag får väl utropa. ”jag har en vision!” Visionen är en förhoppning, att Svenska Kyrkans församlingar, i god tid före skolavslutningarna 2012 rätar på ryggen och slutar upp att känna sig utestängda och missförstådda. Istället bör de kontakta skolorna inom sina församlingsgränser och frimodigt berätta, att från och med nu är skolavslutningarna helt skolans ansvarsområde. Skolorna får själv svara för formerna och innehåll. Kyrkan å sin sida avser att i anslutning till skolornas avslutningar anordna skolavslutningsandakter för barn, föräldrar och andra anhöriga. Innehållet i andakterna är något som församlingarna helt och fullt själva beslutar över. Fördelarna med en ordning där skolan ansvarar för sin egen avslutning, vilken är en del av skolans arbete och församlingen tar ansvar för det som tillhör Kyrkans ansvarsområde, skulle vara betydande. Både skolan och församlingen skulle slippa den förnedrande situationen, att försöka anpassa sig till en ordning där en enighet inte är möjlig. Min bestämda uppfattning är, att kravet från statsmakten på ett sekulärt innehåll på skolavslutningarna och Kyrkans självklara mål att vara Kyrka inte är möjliga att förena.

En situation där skolan tar ansvar för sin verksamhet och Kyrkan för sin borde vara möjlig att uppnå med bibehållen respekt från bägge parter. Staten bör vara sekulär och Svenska Kyrkan bör vara en kristen Kyrka som förmedlar evangelium!

Vad hjälper det en Kyrka, om hon vinner alla skolavslutningar till kyrkan, men förlorar sin själ? Svårare än så är det inte!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,


Vem har rätt? Soile Lautsi eller Silvio Berlusconi?

12 juli, 2010

Läser en artikel i SvD, som får mig att fundera. Soile Lautsi gick till Europadomstolen, sökte och fick rätt mot italienska staten.

Konflikten kan kort sammanfattas så här. Jag citerar ur artikeln:

”Italien är en sekulär stat, och kors på väggarna i statliga klassrum strider mot pluralism och neutralitet, menade hon. Men rektorn vägrade ta ner korsen. Lautsi gick då till Europadomstolen och anklagade Italien för brott mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.”

”Krucifixet är ingen religiös symbol utan så tätt förknippat med Italiens kultur och historia att det är en symbol för landet, hävdar den italienska regeringen. Det handlar om italiensk identitet och inte religiös indoktrinering, enligt regeringen.”

För mig som aktiv kristen, är svaret på konflikten enkel. Den italienska regeringen och Silvio Berlusconi har fel och Soile Lautsi har rätt. Självklart är krucifix en religiös symbol. Om jag påstod något annat, skulle det påståendet vara på gränsen till hädelse. För ett krucifix är inte bara en religiös symbol, vilken som helst. Det är en kristen symbol. Den helt centrala symbolen! Personligen föredrar jag det nakna korset, men icke förty har ett krucifix samma tyngd. (Jag vet att många teologer inte är enig med mig i den frågan, men det bortser jag från.)

När jag följt debatten efter Europadomstolens beslut, har jag förstått att de flesta kristna som kritiserar beslutet också ger Soile Lautsi rätt. Någon annan tolkning kan inte finnas, eftersom det finns stor samstämmighet i argumenten, att beslutet är ett slag mot den kristna tron. Den ståndpunkten hävdas bl. a av Thomas Österberg, ledarskribent i Dagen.

Ofta, när man diskuterar rätt och fel i domstolar, kan det vara på sin plats att gå till intentionerna hos dem som ursprungligen fattat beslutet. Om jag rätt förstått bakgrunden till varför krucifixen finns i klassrummen i Italien, får man gå till fördraget mellan Mussolini och Katolska Kyrkan från 1929. Där lovade Mussolini bland mycket annat, att de statliga skolorna i Italien skulle vara katolska. Det måste finnas ett krucifix upphängt i varje klassrum!  Det var alltså inte en ensidigt stiftad lag, utan ett resultat av förhandlingar mellan Katolska Kyrkan och Italien.

Jag upplever, att även bakgrunden till krucifixen i klassrummen, stärker Europadomstolens och Soile Lautsis ståndpunkt. Då har domstolen egentligen bara en fråga kvar att ta ställning till. Är ett klassrum en sådan del av det offentliga rummet, att man som enskild individ måste acceptera religiösa symboler på väggarna? Är det inte lite märkligt om detta offentliga rum enbart tillåter en religions symboler? Även här delar jag Europadomstolens slutsats. Det vore märkligt om klassrummen i våra skolor skulle jämställas med t ex stadsbilden. 

Många länder i Europa har tagit beslut eller är på väg att fatta beslut, som hävdar att inte ens gator, torg och stadssiluetten räknas till det offentliga rummet. Italien är bland de länder, som planerar beslut om inskränkningar av vad som skall räknas till det offentliga rummet. Då är inte ens gator fredade! Gator och torg tillhör tydligen inte det offentliga rummet, enligt Berlusconi, men klassrummen gör det! Minst sagt en märklig inställning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,


Vad är det här för struntprat?

25 november, 2008

Läste en kort notis i Dagen att friskolor riskerar att gå i kaputten. Jag är inte direkt förvånad, utan har nog väntat mig att det skulle ske förr eller senare.

Däremot är det mycket förvånande att läsa: ”De elever som går i ett friskolegymnasium har inte automatiskt rätt till en plats i det kommunala gymnasiet.”

Vad är det här för struntprat!? En friskola finansieras med kommunala medel. Styrs och kontrolleras av myndighet. Självklart är en friskola en del av den kommunala verksamheten och ansvaret. Om en skola inte klarar ekonomin och konkar, då får väl kommunen rycka in och ta ansvaret för driften. Elever kan väl inte avstängas från rätten till undervisning bara för att de råkat välja fel kommunal utförare?

Eller kommer vi att få läsa att gamla inte har automatisk rätt till en plats i det ”kommunal äldreboendet” om den alternativa utföraren hamnat i ekonomiskt obestånd?

Alla fristående alternativ som finansieras med skattemedel är kommunala verksamheter och inget annat. Det spelar ingen roll om det är skolor, fritidsgårdar, förskolor, vårdcentraler, äldreboenden. Verksamheterna skall kontrolleras av kommunen och kommunen kan aldrig hävda att ansvaret för missförhållanden ligger hos någon annan dem.

Visst kan det kännas svårt att behöva sitta med Svarte Petter, men så är det och så måste det vara. Om en utförare inte klarar av verksamheten, då är det kommunens ansvar att se till att brukarna går skadeslösa.

Andra bloggar om: , , , , ,


Förstår kalenderbitare historiska skeenden bäst?

24 augusti, 2008

Den historiska sanningsmyndigheten, Forum för levande historia, har ställt till det igen! Det senaste är, att de har ställt ett antal frågor om förintelsen till lärare och tydligen upptäckt förfärande kunskapsluckor. Jag har nu i några dagar läst och begrundat – vilken kunskapssyn Historiska sanningsmyndigheten egentligen bekänner sig till?

Det frågebatteri som myndigheten bett lärarna svara på, kan inte på något sätt sägas öka vår förståelse av Förintelsen. Om en lärare t ex säger till sina elever att 81 – 100 % av Europas judiska barn dog under Förintelsen, så reagerar barnen med avsky och utropar som vi andra – Det är ju vedervärdigt! Det får aldrig hända igen! Läraren kan i lärarrummet förnöjsamt berätta för kollegor, att barnen minsann förstått Förintelsens fasor och helt säkert är vaccinerade för tid och evighet mot sådana excesser! Det läraren och Historiska sanningsmyndigheten inte vill se, är att det samtidigt finns människor som tänker: Javisst, synd bara att de inte lyckades utrota alla judar i Europa! De finns också mer ”moderna” krafter som hittat andra grupper att hata.

En viktig insikt, som våra elever på olika nivåer bör lära sig, är att nazisterna inte började med att säga, att judarna borde utrotas i förintelseläger. Nej, de hade en helt annan strategi. T ex spred de aktivt den historiska lögnen att Tyskland minsann inte förlorat kriget, utan landet fått en dolkstöt i ryggen. Vilka var det som hållit i dolken, enligt nazisterna? Främst judar. Judar i form av kapitalister och kommunister. Den andra kraften, som hållit i dolken var en dekadent demokrati i form av käbblande partier och konfliktskapande fackföreningar. Här kunde myndigheten ställt frågan: ”Finns det politiska krafter idag i Sverige och Europa, som hittat en syndabock till alla våra problem?” Det skulle ha varit intressant att se vad lärarna svarat.

Innan den nazistiska statsledningen med full kraft kunde ge sig på judarna, romerna, homosexuella, förståndshandikappade, bara för att nämna några grupper, var de tvungna att avliva demokratin. Vilket var fixat 1933/34. Först då kunde Hitler och hans parti med full kraft börja ägna sig åt problemet med judar, romer, förståndshandikappade och andra för partiet misshagliga grupper. En av de första åtgärderna statsledningen i Tyskland vidtog var införandet av en diskriminerande äktenskapslagstiftning för judar. Judarna fråntogs rätten till medborgarskap. Judarna förbjöds att äga och driva företag. Ett av målen med åtgärderna var att pressa ut judarna ur landet. Till stora delar en helt misslyckad strategi. En fråga – när begärde Sverige att Tyskland skulle stämpla in ett ”J” i judarnas pass. I Historiska sanningsmyndighetens anda, ställer jag inte följdfrågan – varför önskade Sverige ett sådant ”J” i de judiska passen?

När alla rimliga vägar, att lyckas med målet, ett judefritt Tyskland och efter krigsutbrottet ett judefritt Europa, uttömts. Då återstod bara den fysiska elimineringen. Att skjuta alla judar var ett alltför omständligt och tidsödande hantverk. Byråkrater fick i uppgift att lösa judefrågan och de tog sig an uppgiften. Olika lösningar togs fram och förkastades. Till slut enades man sig kring det industriella massdödandet på ett antal väl valda platser i Europa. Jag kan rekommendera: ”Auschwitz och det moderna samhället” av Zygmunt Bauman, som på ett förtjänstfullt sätt visar hur det moderna samhället avhumaniserar och byråkratiserar även djupt mänskliga frågeställningar. Frågan om liv och död blir ett byråkratiskt problem att hitta lösningar på. ”Vad gör vi åt problemet med råttorna i städerna?” blir likvärdigt med ”Vad gör vi åt problemet med judarna?” Allt har en byråkratisk lösning!

En historisk förståelse av Förintelsen kräver också en insikt om hur samtiden reagerade på påståenden om Förintelsen. När blev det så att säga, inte ett brott mot etiketten, att påstå att Tyskland avsåg att förinta judarna? 1936 ansågs det med all säkerhet som en förolämpning mot och en svartmålning av en kulturnation, att påstå något så oerhört! Tyskland som t o m fått äran att anordna ett OS! Förintelse – fy usch så vulgärt! Fortfarande 1938 var tydligen Tyskland en kulturnation, att Sverige inte ansåg att judarna hade skyddsbehov och krävde av Tyskland att alla judar skulle ha ett ”J” stämplat i passen. Syftet med kravet var inte att underlätta judarnas inpassering till Sverige, utan att myndigheten kunde avvisa dem direkt vid gränsen.

Hur lyder etiketten idag, när det gäller granskning av partier som påstår att den ena eller andra gruppen är för stor i Sverige och utgör ett hot mot den svenska särarten? Bryter jag mot vett och etikett, när jag hävdar att historien lär oss att sådana idéer sist och slutligen leder till fysisk eliminering av det påstådda problemet?

Jag har barnbarn på olika nivåer inom skolsystemet och inte blir att jag alltför bekymrad om deras lärare missar någon procentsats eller definitionen på något läger. Däremot är jag ytterst bekymrad över, att skolan inte tillräckligt lägger sig vinn om, att beskriva hur situationen med Förintelsen kunde uppstå. Och svara på frågan, när borde tyskarna och omvärlden ha förstått, att den tyska statsledningen var beredd att fysiskt eliminera judar, romer, homosexuella och personer med förståndshandikapp. Och kanske än viktigare hur avslöjar vi mörkkrafterna av idag?

Men det är klart kalenderbitarfrågor passar bäst det betygssystem, som partierna verkar överens om att införa. Men säg inte att kalenderbitare förstår historia!

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Tankarna, de flyger och far!

23 maj, 2008

Varje gång jag läser eller hör om Tibblegymnasiet i Täby drabbas jag av intressanta associationskedjor. I dag har tankarna återigen fått ströva fritt och visst har det blivit några tankefynd. 

Jag minns en TV-intervju med Alexander Solsjenitsyn efter återkomsten till hemlandet efter en mångårig påtvingad exil i USA. Sovjetunionen var ett minne blott och Solsjenitsyn hade valt att ta sig in i Ryssland, så att säga, bakvägen. Vid ankomsten till Moskva (eller var det S:t Petersburg) kunde han med stor förvåning berätta om de intressanta, men också upprörande iakttagelser han gjort under sin resa genom Ryssland. Alla statliga egendomar hade på något obegripligt sätt blivit privatiserade. I svenskt språkbruk heter det nog, blivit avknoppade? Solsjenitsyn var upprörd över stölden av allmän egendom och frågade sig, med vilken rätt stölden motiverats och vilka tjuvarna var? Sanningen bakom privatiseringen i Ryssland belystes tyvärr alldeles för lite i västliga medier, men vi vet att delar av stöldgodset hamnade i Engelska fotbollslag.

Ungefär samtidigt som jag såg intervjun med Solsjenitsyn i TV, läste jag, i någon tidning, en intervju med en facklig aktivist i östra Tyskland. (källhänvisningarna är minst lika vaga som minnesbilderna) Den fackliga aktivsten gav en hyfsad bild av vilka som var tjuvarna i östra Tyskland. Troligtvis samma tjuvar som i Ryssland. Han berättade med viss bitterhet, att under kommunismen blev han förföljd och fängslad för att han verkade för en fri fackförening. Nu efter kommunismens fall kunde han berätta, är han fortfarande förföljd av kommunister. Nu äger de företagen, där han försöker organisera fackligt motstånd!

Från privatiseringarna i forna Sovjetunionen och östtyskland flyger tankarna till de milsvida skogarna i Norrland. Nu är det 1800-tal och de stora sågverken och skogsbolagen med de fina adliga ägarna stjäl böndernas skog och berikar sig något så enormt. Företeelsen benämndes Baggböleri, vilket vi fick lära oss i skolan i Sundsvall. Den bondeägda skogen var inte tillräckligt privat för den tidens rövarbaroner, som på inget sätt skilde sig från oligarkerna i dagens Ryssland. Det är många förmögenheter som grundat sig och fortfarande grundar sig på stöld och bedrägerier.

I tankarna sluter sig kedjan. Inser, att i Täbys moderater förenas, forna tiders baggböleri och den kommunistiska modellen av privatisering, förlåt avknoppning.

Ett råd till alla offentligt anställda. Låt er inte luras av moderaternas förföriska toner om avknoppning och med antydningar om snabba klipp vid försäljning till stora multinationella företag. Det som är politiskt möjligt är inte alltid moraliskt försvarbart.

Hoppas medierna närmarkerar moderata förtroendevalda i Täby.

Läs andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , ,