En allvarlig uppmaning till mina katolska trossyskon som är medlemmar i Socialdemokraterna, Centerpartiet eller Sverigedemokratrna

5 oktober, 2016

Om mindre än ett år är det val i Svenska kyrkan.  Det verkar som om valrörelsen startar tidigt den här gången. Delvis verkar orsaken vara den, att socialdemokraterna har svårt att hitta medlemmar, som vill ställa upp på partiets valsedlar i kyrkovalet. Trots att jag sen länge inte är medlem i något parti och inte heller är medlem i Svenska kyrkan, så kan jag inte förneka att en välkänd känsla gör sig påmind, en känsla av frustration och ilska från de val jag tidigare varit delaktig i. Vid kyrkovalet 2013 skrev jag en hel del inlägg, där jag vädjade till alla inom de partier, som ställde upp i valet, som inte var medlemmar i Svenska kyrkan, att inte delta i partiernas beslut om vilka som skulle placeras på vallistorna och vilket program partiet skulle gå till val på. Jag menade då och menar fortfarande, att det är en osolidarisk handling, att vara med om och påverka en organisation, som man inte är medlem av. I mina inlägg föreslog jag, vilket jag nu uppmanar alla katoliker som är medlemmar i partier, som ställer upp i kyrkovalet, att markera att de inte deltar i hanteringen av frågorna.

Det är mycket enkelt. Vid de möten där kandidater till valsedlarna utses eller program beslutas, då bör alla de, som inte är medlemmar i Svenska kyrkan (vilket katoliker inte kan vara) begära ordet och anmäla till ordföranden, att de vill att det ska föras till protokollet, att de inte deltar vid val av kandidater till vallistor eller i beslut om valprogram. Mer behövs inte. Om någon frågar: varför? Då är det bara att svara, om man vill, (inte alls nödvändigt): ”jag/vi är inte medlemmar i Svenska kyrkan och anser därför, det vara ytterst olämpligt att vara med och försöka påverka Svenska kyrkans inriktning.”

Det skulle ha glatt mig oerhört, om jag vid förra valet, hört talas om någon som svarat positivt på min vädjan och jag är alldeles säker på att ett sådant agerande skulle glädja alla dem som strävar efter att Svenska kyrkan skall stå fri från partipolitisk tvångströja. Det vore en handling av solidaritet!

Den 3 mars 2013 ställde jag, i ett onödigt långt inlägg, den här frågan till medlemmar i andra kristna kyrkor än Svenska kyrkan:

3. De flesta partier består av medlemmar från mängder av kyrkor och därför vore det intressant att ta del av hur ni, som tillhör andra kristna kyrkor än Svenska Kyrkan resonerar, när ni deltar i beslut om program och utser kandidater till förtroendeuppdrag i en annan kyrka än er egen. Skulle ni stillatigande acceptera en motsvarande inblandning i era egna kyrkor?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Tankar inför Svenska kyrkans stundande kyrkomöte

25 september, 2016

”Denna uppfattning om lekfolket och dess roll i kyrkan får inte glömmas bort när man tänker på vad ett ekumeniskt koncilium är. Lekmännen är väktare och inte lärare. De kan närvara vid ett koncilium och ta aktiv del i förhandlingarna (som Konstantin och andra bysantinska kejsare gjorde). Men när ögonblicket kommer för konciliet att göra en högtidlig trosförklaring är det ändå biskoparna ensamma som i kraft av sin charisma att undervisa fattar det avgörande beslutet.” Citat ur ”Den ortodoxa kyrkan” av Kallistos Ware.

Så går det inte till vid Svenska kyrkans kyrkomöten.

(Var inte oroliga. Jag jämför inte Svenska kyrkans kyrkomöte med de stora koncilierna. Låt inte era kommentarer handla om det. Jämförelsen har giltighet i hur besluten fattas. Till det kan också tilläggas, att själva begreppet Kyrkomöte, ger en känsla av historiens vingslag, om något stort.)

Som sagt, så går det inte till vid Svenska kyrkans kyrkomöten. Där är det precis tvärtom! Biskoparna får ta aktiv del i förhandlingarna, men när det är dags för beslut, stora som små, får biskoparna träda tillbaka och låta lekfolket fatta besluten. Nu påpekar säkert en vän av ordning, att jag har fel. Det finns ju både präster och diakoner med i den beslutande församlingen. Det är helt rätt, men då uppstår frågan. Vad eller vilka representerar prästerna och diakonerna vid Kyrkomötet? Vad jag kan förstå, så representerar de inte, vare sig läroämbetet eller sina vigningslöften. Trots att många bär kragen synligt, så är ändå den krassa verkligheten den, att de representerar olika nomineringsgrupper. De är socialdemokrater, centerpartister, sverigedemokrater, liberaler, borgerliga, vänsterpartister, miljöpartister, kristdemokrater, poskare, FK:are eller ÖKA:iter. Har jag glömt någon grupp?

Strunt samma. Jag tror ni förstår vad jag menar. Oavsett om prästerna och diakonerna vid kyrkomötet är hyvens folk och goda själasörjare i sin vardagliga tjänst, så går det inte att bortse från det faktum, att de inte är vid kyrkmötet, som representanter för ämbetet. I den meningen tas alla beslut, oavsett vad det gäller, av ett lekfolk, som villigt och glatt kallar sig kyrkopolitiker.

Nu protesterar säkert någon och påpekar att det finns en läronämnd vars beslut ett kyrkomöte måste ta hänsyn till. Jag har mött argumentet många gånger genom åren och visst, det stämmer. Det finns en läronämnd, vars beslut väger tungt, men det innebär inte att Kyrkomötet är bundet att följa läronämndens rekommendation. Det innebär lite krångel, men det finns ett regelverk, som innebär att Kyrkomötets vilja kan övertrumfa läronämndens rekommendationer. Det beror sig t ex på vilken majoritet som kan mobiliseras vid två kyrkomöten, med ett val emellan.

Nå, det här var ett litet återfall i en diskussion, som jag inte längre, organisatoriskt, är en del av. Jag kommer inte att sitta och vid datorn och följa årets debatter, men jag är helt övertygad om, att Frimodig Kyrkas representanter gör lika bra ifrån i utskottsarbetet och debatterna, som de gjort under tidigare år. Det är nästan så att jag blir frestad, att kanske ändå ta mig en titt vid något tillfälle!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


En biskop som inte tiger och samtycker!

26 maj, 2016

http://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2016/05/26/en-trefaldighetsbon-till-och-for-vem/

Jag hade fel, när jag antog i ett blogginlägg att alla biskopar stödde den märkliga bönen i kollektcirkuläret. Ofta är det faktiskt så, att det är oerhört roligt att ha fel!


Läs Håkan Sunnlidens blogg!

8 december, 2015

För ett antal år sedan hjälpte jag Lena Funge, Kh i Bjuråker-Norrbo församling, att leda en studiecirkel som studerade Apostlagärningarna med en del nedslag i Paulus brev. En mycket givande cirkel, men det jag minns bäst från den tiden är, att jag vid flera tillfällen råkade slå på Kanal 10, just när Håkan Sunnliden hade sina regelbundna föreläsningar kring Galaterbrevet. Jag var helt fascinerad och jag hoppas, att något lite fastnade i ryggmärgen. Självklart letade jag en eventuell blogg och till min glädje hittade jag ”Håkan Sunnlidens blogg.” Jag ska inte försöka mig på att recensera innehållet, utan nöja mig med att säga, att den har betytt oerhört mycket för min kristna utveckling. Inspirerad av Sunnlidens tankar försökte jag intressera några personer i min omgivning här i Bjuråker-Norrbo, utan resultat. Att jag hamnat hos Katolska kyrkan skall inte Håkan lastas för, annat än att han störde på ett positivt sätt mitt tänkande. Däremot kan jag säga, att Håkan starkt bidrog till att jag tog steget till Frimodig kyrka, före senaste kyrkovalet. I Frimodig kyrka mötte jag på många goda förkunnare. Ta åt er, ni vet vilka ni är!

Jag upplever att Håkan Sunnliden den senaste tiden har hittat en mycket positivt och trosvisst tonfall. Fråga mig inte efter konkreta bevis, utan det är min känsla. Håkan Sunnliden är en mycket viktig röst i det pågående samtalet, som säkert många redan lyssnar till, men ännu fler skulle inte skada. Jag har ett förslag till ansvariga för bloggportalen Dagens Kyrka, att byta ut min blogg ”Tankar i natten” mot ”Håkan Sunnlidens blogg” Håkan har mycket mer att tillföra det svenskkyrkliga samtalet än vad min blogg för närvarande kan tillföra. Nu när Katolska kyrkan går in i Barmhärtighetens jubelår, är det nog ingen överdrift att tro, att min blogg inte kommer att handla så mycket om inomkyrklig samtal och debatt, som inlägg med mer, till synes, politiskt innehåll.

Det får bli som det vill. Jag har svårt att planera mina inlägg, men det är alltid bra att ha en viljeriktning. Jag har gett mitt förslag. Ett förslag som känns, för min del, rätt och riktig!

Återigen, läs Håkan Sunnlidens blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Det kanske inte är mitt bord längre?

28 augusti, 2015

Så här på fredagskvällen före öl och TV har jag en kort fundering med anledning av de fem prästerna i Stockholms domkyrkoförsamling. De menar att Svenska kyrkan skall vara modig och öppna sig för dialog med andra trosriktningar än den kristna. Det finns, vad jag förstått, flera vägar till Gud och vi måste öppna oss för dialog. På många sätt en vacker tanke, som ändå måste diskuteras och analyseras. Många har gjort det och det blir nog inte bättre av att jag också ger mig in i den debatten.

Ju mer jag tänker innehållet i debattartikeln, desto intensivare pockar en vag tanke på att bli uttryckt. Frågan är: Leder, enligt domkyrkoprästerna, Missionsprovinsens tro till Gud? Jag ställer frågan, till viss del illvilligt, men ändå med stort allvar. Missionsprovinsen, i motsats till Islam och Judendomen, delar en gemensam trosbekännelse med Svenska kyrkan. Missionsprovinsen åberopar, vad jag förstår, samma evangeliskt-luthersk grundsyn, som SvK också i högtidliga stunder bekänner. Så har långt tror jag inte många skulle hävda att jag har fel.

Och ändå lär inte många av Svenska kyrkans församlingar, om ens någon, upplåta sina församlingshem till andakter anordnade av Missionsprovinsen. Jag tror inte att Svenska kyrkans församlingar skulle upplåta grusgången till kyrkporten, för andakter organiserade av Missionsprovinsen. Vi vet också att präster i Svenska kyrkan, som hörsammar inbjudan att leda gudstjänst inom Missionsprovinsen hotas med avkragning. Jag som lekman och nyligen lämnat Svenska kyrkan undrade då och undrar fortfarande. Efter vilka kriterier sätter Svenska kyrkan sina gränser, till vilka en inbjudan om dialog skall erbjudas?

Jag upprepar frågan. Med stöd av ovanstående vill jag gärna ha svar på frågan: Leder inte Missionsprovinsens tro, enligt Svenska kyrkan, till Gud?

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Det kan bli problem för lekfolket i Svenska kyrkan

22 augusti, 2015

Domprost Hans Ulfvebrand har säkert ställt till det för lekfolket i Svenska kyrkan. Jag tar ett exempel från gudstjänsten 4.e söndagen i påsktiden. Den söndagen läser kyrkan, den andra årgången ur Johannesevangeliet:

”… Tomas sade: ‘Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?’ Jesus svarade: ‘Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig…”

Hur ska den gudstjänstfirande församlingen svara, enligt domkyrkoförsamlingen i Stockholm,  när prästen säger: ”Så lyder det heliga evangeliet.” Det förväntas att församlingen skall svara: ”Lovad vare du, Kristus.”  Är det rimligt att lova Jesus, om det är Johannes som lagt ord i Jesus mun? Vore det inte lämpligare att församlingen utbrister i ett: ”Lovad vare du, Johannes?”

Får vi inom en snar framtid läsa, att Domkyrkofördamlingen i Stockholm och stiftets biskop Brunne, verkar för att stora delar eller kanske hela Johannesevangeliet stryks ur Bibeln? Det var sådana här funderingar som till slut ledde till att jag lämnade Svenska kyrkan och sökte mig till Katolska kyrkan. Det kändes oerhört psykiskt arbetsamt, att uppleva en verklighet i gudstjänsten och en totalt motsatt verklighet utanför gudstjänsten.

Visst är jag intresserad, trots att jag lämnat SvK, av ett förklarande svar, men jag tror att den gudstjänstfirande församlingen är än mer intresserad än jag. Visa den respekten, biskopar, för kyrkans medlemmar och ge en rimlig förklaring och svara samtidigt på frågan: Är Jesus vägen, sanningen och livet?

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Vet ni vad? Det står inte muslimer i kö och önskar fira gudstjänst med Svenska kyrkan!

19 augusti, 2015

Debattartikeln, ”Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner” skriven av fem präster i domkyrkoförsamlingen Stockholm, kan säkert vara veckans snackis i några veckor. Jag tänker avhålla mig från polemik kring innehållet i debattartikeln. Det har andra gjort så bra, att jag nog inte skulle tillföra något nytt och väsentligt. Ni hittar repliker om ni letar, men jag länkar till en replik, ”Försåtlig ton i Storkyrkoprästernas debattartikel” av Sofia Lilly Jönsson  i tidskriften Evangelium. Jag nöjer mig med ett par korta synpunkter och ett hyfsat långt citat ur Katolska kyrkans katekes.

När jag läste debattartikeln ställde jag mig frågan, som jag många gånger ställt, när jag läst liknande debattartiklar. Vilka riktar sig alla dessa artiklar till och hur ser problemet, som mängder av artikelförfattare försöker hitta lösning på? Jag har varit hyfsat aktiv i Svenska kyrkan, både på församlingsnivå och stiftsnivå. Jag har varit politiskt aktiv i drygt 50 år. Många möten med människor har det blivit och definitivt inte bara kristna människor. De torde kanske varit i minoritet i alla mina möten genom åren. Under 90-talet var jag en oerhört obehörig lärare i samhällskunskap, historia och livsåskådning på Tärna folkhögskola i Sala. I den rollen mötte jag människor med skilda bakgrunder bl a religiösa. Och kan ni förstå? Inte en enda gång har jag hört anklagelser från vare sig muslimer, judar eller människor med annan trosuppfattning, att de upplever sig uteslutna eller utestängda för att kristna anser att Gud är treenig och att kristna anser att Jesus är vägen sanningen och livet. Jag upprepar, inte en enda gång! Tvärtom, jag har ofta blivit rättad av någon muslim, för att jag missförstått något i den kristna läran. (Det hände ganska ofta de första åren som kristen på 90-talet.)
Jag har inte heller under alla dessa år mött krav från muslimer om att för utnyttja församlingshem till fredagsbönen och definitivt inte någon störtflod av önskemål om gemensamma gudstjänster. Fromma muslimer vet att en kristen gudstjänst sker i Jesu namn, vilket de respekterar, men inte kräver att vara delaktiga av. Möjligen kan det finnas behov av gemensamma samlingar för att visa behovet av fred och vänskap, men sådana samlingar kan sällan sägas vara gudstjänster. Nå, det får vara hursom med det, men det är ju ändå så, att om jag ska ”våga öppna dörren” då vore det väl intressant att få veta vilka är det som vill in och vilka uttryck tar sig den viljan. Jag frågar, för jag upplever inte, att debattförfattarna beskriver ett reellt problem. I vart fall inte hos muslimer eller judar. Det vore bra för debatten om alla som önskar öppenhet från Svenska kyrkan kunde visa konkret hur problemet ser ut och presentera för oss de personer som önskar eller känner ett trängande behov av, att Svenska kyrkan upplåter sina lokaler och kyrkor till andra religioner, och att vi har gemensamma gudstjänster med andra trosutövare än kristna. Ni får ursäkta mig, men jag upplever inte önskemålen som trovärdiga. Okey då, självfallet är önskemålen reella hos debattförfattarna, men inte har de visat att det är ett allmänt önskemål bland troende i andra trossamfund.

Jag ska avstå från det långa citatet från Katolska kyrkans katekes. Jag vågar trots min korta kontakt med Sankt Pauli Katolska församling i ryggen, att inte kan de fem prästerna i domkyrkan åberopa, att Katolska kyrkan skulle ge stöd åt deras tankar. Självfallet skall jag fråga fader Damian, församlingens kyrkoherde hur han ser på innehållet debattartikeln. Jag vet svaret, men ändå. Tills jag redovisar det svaret får ni hålla till godo med Thomas Idegards svar. Fader Damians svar lär inte skilja sig alltför mycket.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,