Frimodig kyrka, var försiktig med att använda stororden

Jag läste för en stund sedan ett inlägg på Frimodig kyrkas hemsida på Facebook. Jag tolkar texten så, att Frimodig kyrka sätter en gräns för hur länge det går att vara medlem i Svenska kyrkan. I inledningen av inlägget står det:

”Nu är gränsen nådd! Om präster tvingas, i strid mot klassisk kristen tro, att viga samkönade äktenskap ‘är gränsen nådd. Om beslutet går igenom stryps vägen för de som vill tjänstgöra som präster inom svenska kyrkan.”

Ska inlägget tolkas så, att stora delar av Frimodig kyrkas medlemmar skulle lämna Svenska kyrkan om väjningsrätten togs bort? Jag har svårt att tro, att Frimodig kyrka kan enas om en sådan gräns. Många kommer säkert att lämna av den anledningen, men minst lika många kommer att säga till dem som lämnar. ”Det är inte kört än!” Med den erfarenhet jag har av politiskt rävspel, så är väjningsrätten inte bara hotad, utan den kommer vara avskaffad, troligtvis före nästa kyrkoval. S är tydligen inte riktigt beredd att ta striden nu, men kyrkogruppens ledning har lagt in en mycket synlig varning. Om det skulle visa sig att det blir alltför många pastorsadjunkter som inte kan, av samvetsskäl, viga samkönade par, då är socialdemokraterna beredda att avskaffa väjningsrätten. Enligt socialdemokraternas förklaring, som det inte sas så mycket om på kyrkomötet då beslutet togs, var tanken med väjningsrätten, att de befintliga prästerna skulle få sitta i orubbat bo. Tanken var definitiv inte att det skulle ske en nyrekrytering av präster som åberopade väjningsrätt.

Visst finns det en gräns, men den gränsen är det svårt att kollektivt fastställa. Utvecklingen torde bli, att människor lämnar enskilt, när den personliga orken och lusten försvinner. För det är ju inte så, att det finns några synliga tecken på att Svenska kyrkan kommer att ändra färdriktning. Inte så länge partier och politiska ”fromhetsriktningar” har makten i kyrkan. Ett ytterligare problem med att säga var gränsen går, är att den som säger så, får med jämna mellanrum förklara varför de inte lämnar, när gränsen finns där.

Vänner, tro mig, när jag säger att mina synpunkter är vänskapliga. Frimodig kyrka för en rättfärdig kamp inom Svenska kyrkan. Det arbetet fortsätter jag, trots att jag nådde min gräns för en tid sedan, att be för!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Frimodig kyrka, Svenska kyrkan, Väjningsrätt

Annonser

Känner sig socialdemokrater inte välkomna i andra kyrkor än Svenska kyrkan?

I den ständigt pågående diskussionen om det rimliga i att politiska partier styr Svenska kyrkan har Claes Glader för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet i Landskrona skrivit en debattartikel i Kyrkans Tidning med rubriken, ”Ska inte kyrkan vara demokratisk?” Bl. a tar han till det vanliga och mycket medvetna debattknepet att jämställa det Socialdemokratiska partiet med enskilda kristna socialdemokrater. Claes Glader skriver: ”Du, Jonas, sätter dig över Gud! – då du uppenbarligen inte anser att alla i Kristi kyrka har samma värde. Är socialdemokrater mindre kristna än du?” Jag skulle förolämpa Glader om jag skulle utgå från att han inte förstår skillnaden mellan partiet och sig själv som enskild kristen socialdemokrat. Jag har personligen fått frågan vid ett antal tillfällen då jag var aktiv* i Svenska kyrkan och jag brukade svara: ”Nej du är inte mindre kristen än jag, men ett är då säkert, jag är mer kristen än SAP. Socialdemokratiska partiet är rent definitionsmässigt inte ett kristet parti!” Det är det hela debatten handlar om. Dels om hur rimligt det är att ett politiskt parti ställer upp med egna kandidater till förtroendeposter i ett trossamfund och dels att medlemmar i Svenska kyrkan, kristna eller inte** låter sig nomineras av andra, än sina medlemskamrater i kyrkan, till förtroendeuppdrag. I alla organisationer av folkrörelsekaraktär anses det fullständigt naturligt att organisationens egna medlemmar väljer kamrater som är aktiva och kunniga till förtroendeuppdrag. Det finns ingen socialdemokrat, vad jag känner till, som anser det vara odemokratiskt eller exkluderande av socialdemokrater som varande sämre fotbollsledare än andra. I varje organisation av folkrörelsekaraktär anses det också, som mycket märkligt om styrelseledamöter, vare sig före de blivit valda eller efter det blivit valda, aldrig visar sig på medlemsmöten och ändå förväntar sig bli omvalda år efter år. Det är den här märkliga grundinställningen, som Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna pratar sig varma för och kallar för höjden av demokrati!

Till sist en fråga till Claes Glader anser du, att du som socialdemokrat inte är välkommen som medlem i andra samfund än Svenska kyrkan? Eller anser du, att det enda sättet att få spela en roll i en kyrka, måste gå via ett politiskt parti? Att allt annat är odemokratiskt och en nedvärdering av socialdemokrater som varande mindre kristna än andra?

* Har representerat Socialdemokraterna i både kyrkofullmäktige och kyrkoråd. Har en hyfsad inblick i hur valen av kandidater går till. Både på S-föreningsnivå och på Arbetarekommunnivå.

** Det finns kandidater på S-listor i kyrkovalen, vilket inte borde vara helt okänt,  som öppet erkänner att de inte är troende. Vilket i sig kan ses som lite märkligt. Tänk tanken att någon som kandiderar till styrelsen för en Arbetarekommun, glatt skulle meddela: ”Jag är inte socialdemokrat!”

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, Socialdemokrater, Partival

Nu får Svenska kyrkan problem, men också andra kyrkor

Alldeles nyss satt jag och drack mitt förmiddagskaffe och läste senaste numret av Fria Tidningen. Jag fastnade för en artikel med en stort uppslagen rubrik: ”RFSU tar ställning för surrogatmödraskap.” Jag blev inte överraskad, jag hade läst den nyheten på annat håll, men började under läsningen reflektera över vad det här kan tänkas innebära i framtiden. Det är en intressant läsning att se hur kongressen kom fram till beslutet. Efter många turer om problem och risker med surrogatmödraskap landar ändå kongressen i : ”Alla har rätt att fatta beslut om sina egna kroppar…” Den inställningen, hur frihetlig den än må vara, blundar för att det är inte jämlika parter som sluter avtal med varandra. Den ena parten är i klart underläge.

Om frågan stannade här, skulle det inte vara någon profetisk prestation, att förutse, att Svenska kyrkan på något framtida kyrkomöte skulle ta ställning för surrogatmödraskap. RFSU är ju en stark teologisk förebild för kyrkan. Kyrkans biskopar skulle uttala sig för. Kyrkan skall ju vara relevant! Snart skulle andra samfund komma traskande efter. Vi känner igen det från andra frågor.

Den här gången är det, tack och lov, inte lika enkelt att förutsäga utgången i omröstningar vid framtida Kyrkomöten. För motståndarna till surrogatmödraskap är den mäktiga feministiska rörelsen. Det är inte första gången jag lutar mig mot aktiva och kämpande kvinnor i olika frågor. I samma nummer av Fria tidningen citeras Gudrun Schyman och hon säger så här:

”Vi har sett att surrogatmödraskap innebär en väldig kommers, det är en exploatering av kvinnor. Det handlar också om synsättet på kvinnokroppen som en behållare. Och förutom könsmaktsfrågan är det en fråga om utnyttjande. I hög grad är det västvärlden som beställer barn av kvinnor i länder i syd.”

Lyssna till Gudrun Schyman. Det vore inte första gången som välsituerade västerlänningar tror, att fattiga människor av pur människokärlek offrar sina njurar och ställer upp med sina kroppar, för att tillfredsställa rikas behov. RFSU har anammat en nykolonial inställning!

Det vore väl lite blåögt att hoppas på att biskopar vågade uttala sig i frågan, utan att invänta vad partierna och riksdagen säger. Jag inser när jag skriver, att ”det vore väl lite blåögt att hoppas,” att det är en from förhoppning. Här behövs inga ”väl” för det är blåögd förhoppning. Inte tar biskoparna ställning innan riksdag och partier gjort det. Nu gäller det den våta fingret i luftenstrategin!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Surrogatmödraskap, RFSU, Nykolonialism

Allt blir vid det gamla!

När socialdemokraterna gick till kongress, var det många som uttryckte förhoppningar om att kongressen skulle besluta, att partiet avstår att ställa upp som parti i kommande kyrkoval. Förhoppningar orsakades av att det till kongressen inkommit ett antal motioner med det kravet. Jag hyste inga förhoppningar. Det skall mycket till att socialdemokraterna frivilligt skulle avstå från den positionen i svenskt samhällsliv. Att delta som nomineringsgrupp ger inte bara inflytande, men också hyfsat med pengar till partiet. Partiet tänker inte helt pragmatiskt, utan partiets självbild är ju den, att det Socialdemokratiska partiet skulle stå för så fina värderingar, att det inte får riskeras, att de värderingarna inte även i framtiden skulle få vara förhärskande i Svenska kyrkan. Det räcker inte med vad Jesus i förmedlar i evangelierna. Nej, det krävs lite mer av ideologiskt hopkok, för att det ska bli bra! Enligt S, vill säga. Jesus kanske har en annan uppfattning!

Det som störde mig under många år som medlem i Svenska kyrkan, var den fega tystnaden från präster och biskopar. (Det slipper jag nu, när jag lämnat.) Stilla accepterar de, att bli styrda av sekulära partier och också vara beroende av samma partier, för att kunna göra karriär i kyrkan. När jag sitter här och tänker på situationen inom Svenska kyrkan påminner jag mig en beskrivning om hur det går till inom den ortodoxa världen. Ungefär så här beskrev författaren det. Vid biskopsmöten eller koncilier får representanter för lekfolket delta i diskussioner och samtal, men när besluten skall tas, då får lekfolket träda tillbaka och biskoparna fattar besluten. Jag tänkte då, när jag läste hur det gick till i en episkopal och apostolisk kyrka och jag tänker också nu, att det är helt annorlunda i Svenska kyrkan. Biskoparna får delta i debatter vid kyrkomöten, men när det ska beslutas, då får biskoparna träda tillbaka och låta ledamöterna i kyrkomötet fatta besluten.

Nå, jag ska inte bli mer långrandig. Jag rekommenderar att ni läser ledaren i dagens KT: ”Behovet av kontroll bakom S kyrkoengagemang.”

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, Socialdemokrater, Nomineringsgrupper

Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

Jag kom att tänka på orden av Paulus i Romarbrevet 5:8, när jag såg bilden på Lars Gårdfeldt från regnbågsmässan i Norrala kyrka. Av någon, för mig outgrundlig, anledning kan jag inte kopiera bilden med medföljande text. Ni får använda er av länken.

http://www.helahalsingland.se/halsingland/soderhamn/regnbagsmassan-avslutade-soderhamn-pride

I en av bilderna, i bildserien, ser vi Lars Gårdfeldt i predikstolen med följande bildtext: ”Gud hör inte all bön, menar Lars Gårdfeldt. Han hör inte den som pratar om enfald, bara om mångfald.” Jag mådde faktiskt fysiskt illa i går kväll, när jag läste citatet för första gången. Det är en märklig Gudsuppfattning Lars Gårdfeldt sprider från predikstolen. Efter vad jag förstår hävdar Gårdfeldt att Gud utesluter en grupp människor för att de har så felaktiga åsikter, att de definitivt och slutgiltigt är uteslutna ur den kärleksfulla nåden. De har så fel, att Gud inte ens lyssnar på deras böner! Jag ryser av obehag när jag ser vad jag skriver!

Jag ställer mig frågan om Gårdefeldt verkligen menar, att det finns människor som inte omfattas, på grund av sina åsikter och handlingar, av den nåd Luther och Svenska kyrkans bekännelseskrifter talar om. Om jag förstått Luther och Svenska kyrkans tradition rätt, så lär kyrkan att vi inte kan genom egna gärningar göra oss förtjänta av frälsning. Enbart genom Guds nåd är räddningen möjlig. Den uppfattningen förkastar Lars Gårdfeldt, om jag förstår honom rätt. Enligt honom måste vi göra oss förtjänta av nåden för att ens bli hörda, när vi vänder oss till Gud med våra böner. Hade jag råkat vara i Norrala kyrka när Lars Gårdfeldt predikade, då hoppas jag att haft modet (jag är i grunden mycket feg), att resa mig upp och högt ropat: Tro inte på den mannen. Han är villolärare! Gud älskar oss alla och hör alla våra böner oavsett om vi gjort oss förtjänta av det eller inte!

Till sist vill jag rekommendera för läsning: ”Men då kom nåden springande” skriven av Dan Sarkar och utgiven förlaget GAudete. Boken passar sig för enskild läsning, men jag tror den kommer bäst till sin rätt i en studiecirkel. Oavsett hur ni studerar boken kommer ni att få en mild men effektiv vaccination mot att gå vilse bland allehanda hemsnickrade gärningsläror .

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Norrala kyrka, Regnbågsmässa, Svenska kyrkan

Jag vill tillhöra en kyrka som jag kan lita på, när jag kliver ut på kyrktrappan!

Om jag har några nytillkomna läsare av min blogg kan de ha fått en felaktig uppfattning om varför jag lämnat Svenska kyrka och ansökt om att bli upptagen i den katolska kyrkans gemenskap. Det är inte så, trots att det är lätt att få det intrycket, att jag sökte mig till Katolska kyrkan för att jag saknaden vördnaden av jungfrun Maria i Svenska kyrkan. De som orkar, kan botanisera i mitt arkiv. Om ni mot förmodan skulle göra det kommer ni att upptäcka att jag nog inte skrivit något inlägg om Maria under bloggen Tankar i nattens hela livstid. Livstiden är inte lång, men februari 2007 är ända hyfsat lång tid. Om det nu inte är dogmerna om Maria, som fått mig att lämna Svenska kyrkan, vad kan det då vara?

Gudstjänsten får bli ett exempel på vad jag menar med rubriken.

Vi som hyvsat ofta deltar i gudstjänster vet på ett ungefär vad som avhandlas i en gudstjänst. Utan inbördes ordning, vi bekänner våra synder och får förlåtelse. Präst och kyrkvärdar läser tre texter. En text ur GT och en episteltext. Dessa texter slutar med att uppläsaren säger: Så lyder Herrens ord och vi i församlingen svarar Gud vi tackar dig! Vad jag kan förstå måste det innebära, att kyrkan hävdar att texterna är Herrens ord och vi som församling bekräftar att vi också tror så, genom att vi tackar Gud för orden. Efter det läser prästen en text ur evangeliet. Den läsningen slutar med att prästen säger: ”Så lyder dagens heliga evangelium!” Vi som församling säger gemensamt: ”Lovad vare du Kristus!” Därefter kommer en predikan. Den har som syfte att förklara det vi hört vid textläsningarna. Vi läser trosbekännelsen: Här har präster olika ingång. En del uppmanar församlingen att stämma in i kyrkans bekännelse, andra uppmanar oss att bekänna vår kristna tro. Jag föredrar den första varianten. Jag vet, av egen erfarenhet, att det är lättare att stämma in i kyrkans trosbekännelsen, om man råkar tvivla på delar av trosbekännelsen. Nu höll jag på att glömma Herrens bön. Herrens bön är också en bekännelse och samtidigt en önskan om att Guds vilja ska få råda här på jorden. Gudstjänsten avslutas med att prästen förmedlar Guds välsignelse till oss närvarande. Nu har jg säkert glömt något, men det har nog ingen betydelse för min slutsats.

Nu är gudstjänsten slut och vi går ut på kyrktrappan fyllda av värmen i kyrkolokalen, men nu uppstår det märkliga. Vi upptäcker att vi står ensamma med allt vi är fyllda av. Kyrkan följer inte med ut på kyrktrappan. Den är istället fullt uppe i att förklara för oss och andra, att det vi lärt oss och vill sprida vidare bör vi avstå från. Allt är bara bokstavstro och fundamentalism! Känslan att stå där på kyrktrappan ensam och utan stöd, är ingen angenäm känsla. Det vore en sak om jag missförstått vad som sagts i gudstjänsten, men jag vet att jag inte missförstått. Det är kyrkan, som efter gudstjänsten, säger till mig, att jag måste lära mig att det är en skillnad mellan det som sägs och hur det verkligen är.
Jag har i tre blogginlägg försökt beskriva känslan:

Kan en kyrka få en kvarnsten hängd om halsen? Har Svenska kyrkan mist sin sälta? Anders Wejryd, vill du att jag lämnar Svenska kyrkan?

Jag tänker inte ta gift på att Svenska kyrkan är körd, men för min del orkar jag inte längre. Jag vill känna tryggheten, att tillhöra en kyrka, som står med mig på kyrktrappan och tar ansvar för vad den lär och inte låter lekfolket stå där på trappan som fån och skämmas! Jag tror att Katolska kyrkan med Maria, är den kyrka jag söker.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, Kyrktrappan

Till Visby via skräckväldet i Hudiksvall!

Än har väl inte Dagens och tidskriften Evangeliums undersökande artikel ”Sprickorna bakom domkyrkans fasad i Visby”  blivit helt bortglömd? Om artikeln skulle fallit i glömska, klicka på länken och läs! Jag har ingen avsikt att kommentera innehållet, det har jag gjort här, utan syftet är att påminna om kritiken och bemötandet av artikeln i Dagen. Den första och kanske också förväntade reaktionen var en stor tystnad. Vilket inte är ovanligt, när kritik kommer. Det gäller för många att se vad kritiken kan leda till. Så en avvaktande hållning är inte konstigt alls. Den andra kritiklinjen var, att artikeln var ensidig och onyanserad. Självfallet innebar artikeln också ohemula personangrepp. Den tredje kritiklinjen blev det något skadeglada. Ingen vågar uttala sig med namn, utan kritiken är anonym och därmed också omöjlig att bemöta eller försvara sig emot. Den sista eller kanske den första försvarslinjen blev att ifrågasätta artikelförfattaren Sofia Lilly Jönsson kompetens. Hon är ingen journalist och säkert med en egen agenda, som hon inte redovisar. Självfallet behöver ingen lyssna till en så oprofessionell journalist, som skriver obestyrkta debattartiklar. En beprövad metod, gå på person, när inget annat hjälper!

Jag fick en ordentlig påminnelse om artikeln i Dagen, när jag slog upp Hudiksvalls Tidning (HT) i går till morgonkaffet. Jag möttes av en jätterubrik över två sidor, ”Skräckvälde råder på sjukhuset.” Läs artikeln (den är utförligare i pappersversionen). Artikeln handlar om urusel personalpolitik inom städföretaget ISS. När jag satt där i går vid kaffet och läste artikeln, upptäckte jag att jag mer koncentrerade mig på hur artikeln var uppbyggd och jämförde med Sofia Lilly Jönssons artikel i Dagen. Artikeln i HT (Skriven av Fredrik Björkman) innehöll inte många namn. Vad jag snabbt kunnde se var det enbart tre. Josefin Karlsson, undersköterska som beskrev städningen och den undermåliga utbildningen på smittosamma sjukdomar som städpersonalen fått. Hon menade att det kunde bidra till smittspridningen på sjukhuset. Den andra personen som nämns med namn är en facklig representant, Marianne Eng skyddsombud inom Kommunal och Jonas Holmqvist som blivit av med sitt arbete inom ISS, städföretaget som ansvarar för städningen på Hudiksvalls sjukhus. I övrigt bygger hela artikeln på uppgifter från anonyma uppgiftslämnare. Så här står det i artikeln:

”Tidningen har pratat med ett halvdussin lokalvårdare, alla berättar att ledningen är dålig. De har kommit överens om att alla ska vara anonyma. Är man ensamstående mamma vågar man inte riskera jobbet genom att prata med tidningen, säger en.” 

Med det underlaget i ryggen vågar HT publicera artikeln med rubriken ”Skräckvälde råder på sjukhuset.” När jag läste artikeln upplevde jag att den var väl underbyggd med fakta och kändes också i övrigt trovärdig. Hittills har jag inte sett, att någon kompis till chefen för städbolaget ISS ryckt ut till försvar och anklagat artikelförfattaren eller HT för att vara för ensidiga. Jag tror inte heller att jag kommer att få läsa, att någon anser journalisten vara oprofessionell. Journalisten har gjort ett arbete, som är journalistiskt intressant och innehållet i artikeln har ett allmänintresse. Det kan ju vara intressant för oss skattebetalare att få insikter om hur det går till och hur våra pengar används.

Svar från ansvariga här och här.

Den inställningen är också helt rimlig, när vi bedömer artikeln om ”Sprickorna bakom domkyrkans fasad i Visby.” Dagen och tidskriften Evangelium har gjort en korrekt journalistisk bedömning av allmänintresset för hur ansvariga leder Domkyrkoförsamlingen i Visby. Ni får ursäkta, att det blev lite rörigt, men jag hoppas det viktigaste gått fram. Den att Dagen, Tidskriften Evangelium och Sofia Lilly Jönsson använt en helt vedertagen journalistisk metod, för att belysa och lyfta fram ett problem. Hur skulle sanningen kommit fram på annat sätt?

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Hudiksvalls sjukhus, Visby stift, Dagen, Tidskriften Evangelium