En snabb omläsning

15 oktober, 2015

Den senaste tiden har jag förundrat mig över, att jag lite varstans har läst att Sverige är en av få länder som inte förstått behovet att bidra till UNHCR:s verksamhet. Jag har varit förvånad över upplysningen och diskussionen, men ändå känt mig osäker. Mitt politiska intresse de senaste åren är inte så stort som tidigare, då jag lyssnade på alla debatter på TV och läste intresserat förslagen till budgetar i tidningarna. Så jag tänkte att det kanske skett en gigantisk omläggning av Sveriges ekonomiska stöd till FN-insatser. När det sen började glunkas om att SD minsann haft rätt i att kräva mer stöd där, istället för här, då började jag ana, att inte torde väl SD vara större vän av UNHCR än vad svenska regeringar är och varit? För några dagar sedan beslöt jag mig för att bli mer politiskt intresserad och bestämde mig för att bl. a studera svensk biståndspolitik. Jag hann inte sätta tankarna ordentligt i aktiv handling, när jag i morse kunde läsa att bloggen Motargument, lagt god grund för det fortsatta undersökningsarbetet. Jag rekommenderar verkligen att ni läser blogginlägget och särskilt de delar som redovisar nivåer på stödet till UNHCR.

SweUNHCR”Det svenska biståndet till UNHCR har ökat de flesta år då svensk ekonomi ökat. Och även vissa av de år då vår ekonomi har krympt. Svenska statens bidrag till UNHCR har ökat långt innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Under socialdemokratisk, ”rödgrön”, regering åren 1999-2006 ökade svenska statens bidrag till UNHCR från 381 696 427 kronor till 500 757 621, en ökning på 31% (omräknat med dagens dollarkurs på 8,2313 kronor, 2014-10-09).

Under Alliansens regeringsinnehav år 2006-2014 ökade svenska statens bidrag till UNHCR från 500 757 621 till 1 104 929 814, en fördubbling.

Från 1999 till 2014 ökade svenska statens bidrag till UNHCR med hela 189% per år.”

Jag kopierade en liten aptitretare, gå in och läs resten!

Nu till omläsningen. I går kväll plockade jag ner en del av Ulla Lindströms memoarer: 60-talet – Och regeringen satt kvar. Jag ville påminna mig, av många anledningar, om hur den svenska biståndspolitiken utformades på 60-talet. En anledning är att jag vill berätta för alla som vill höra, vilken gigantisk och heroisk insats Ulla Lindström gjorde för att få parti, regeringskolleger, finansministern och statsministern att överhuvudtaget förstå biståndspolitikens betydelse. LO, SSU och Kvinnoförbundet var också pådrivande och åtminstone vi SSU:are var oerhört missnöjda med Ulla Lindströms insatser. När jag läste hennes memoarer i slutet av 70-talet, så spreds sig skammens rodnad på kinderna, när jag mindes vad vi sagt om henne i ungdomligt oförstånd. Det som fastnade i minnet vid läsningen och som jag burit med mig, som ett minne över hur den svenska stödet till FN:s biståndspolitik växte till sig.

I memoarerna berättar Ulla Lindström om en händelse 9 mars 1966. Nu blir det ett långt citat!

”Bättre till mods blev jag på e.m. I soffan i ett av de små statsrådsrummen satt vice chefen för FN:s hjälporgan för arabflyktingar (UNWRA) John Reddaway med sin assistent Courvoisier. De framlade sina bekymmer för det underskott på 4 miljoner dollar i årets budget, som skulle betyda ytterligare nedskurna matransoner för flyktingarna och betyda att en hel generation av deras barn avknipsades från fortsatt skolgång.
Ernst Michanek, för tillfället i USA, hade föreslagit mig att 10,5 milj. kr skulle tas av Sidas:s reserver till UNWRA:s lärar- och yrkesutbildning och att vi skulle lova lika stora belopp för tre år framåt. UD:s Ethel Ringborg och jag lyckades trassla ett medgivande om detta genom finansdepartementet, där Otto Winther på 
egen risk sträckte sig ett stycke utanför Strängs dörrmatta. När UNWRA-männen, som redan rest genom många länder och fått bara småskärv i tiggarpåsen, fick höra att de skulle få löftet om 2 milj. dollar med sig hem till Beirut, blev de mycket gripna. Courvoisier kämpade med tårarna i soffan, Reddaways röst blev grumlig och Ulla tyckte för en gångs skull att u-hjälpen har sina ljusa ögonblick.”

Av känslomässig skäl tog jag med det långa citatet. Jag tycker det är så oerhört övermaga av mörkkrafterna att ens antyda att de skulle haft rätt mot hela den mångåriga traditionen av svenskt stöd åt FN:s flyktingverksamhet. Samtidigt ville jag också visa på enskilda människors betydelse, när det gäller att utveckla politik.

Ulla Lindström och hennes insatser för svensk biståndspolitik får inte glömmas bort!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


En recension som håller än

5 juni, 2015

Varje år, vid den här tiden, upplever vi hur åsikterna om nationaldagen kolliderar. Jag tillhör dem som lite då och då kritiserat både nationaldagsfirandet och hävdat att nationalsången är ett pekoral. För mig finns bara en naturlig och folkligt förankrad nationaldag och det är midsommarafton. Sill, färskpotatis och en snaps och gärna en jordgubbstårta till efterrätt! Allt med text och musik av Evert Taube. Se där ett nationaldagsfirande som definitivt inte utesluter någon. Alla är välkomna in i gemenskapen. Gemenskapen är färgblind!

Jag har i dag läst ett antal diskussionsinlägg kring det här med nationaldagen och nationalsången och vill å det bestämdaste tillbakavisa påståendet, att den kritiska hållningen skulle vara ett sent påkommet infall av en formlös vänster, Miljöpartiet och IS-krigare. Svensk arbetarrörelse på 1800-talet och långt in på 1900-talet var fullständigt likgiltig för Skansennationalismen! För min personliga del fick jag min fostran in i arbetarrörelsen från två skilda håll, dels den finska traditionen genom min mamma och mormor och dels i studier av och deltagande i svensk arbetarrörelse. I bägge i dessa traditioner fanns inget utrymme för den överhetsnationalism Dybecks text ger uttryck för.  Inte var ”Du gamla, du fria” någon sång vi sjöng i tidigt 60-tal. Inte ens på Svenska flaggans dag.

Nu till recensionen. Så här skrev Dybeck om sin egen sång 1845:

”Visan är med ytterst få förändringar i den harmoniska behandlingen alldeles sådan, som utgifvarna wid eller straxt efter aftonunderhållningarne i slutet af år 1844 på ett för tillställaren af nämnda aftonunderhållningar (alltså Dybeck själv) obekant sätt öfverkommit densamma. De högst medelmåttiga orden till denna visa, af utgifvarna öfversatta på en ännu sämre tyska, voro, så som endast för tillfället författade, aldrig emnade att i tryck allmängöras. Tilltaget lärer af hvarje rättänkande menniska ogillas.”

Inte illa sammanfattat!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Tänk om jag haft oturen, att dö i tron att Stefan Löfven är världens frälsare!

24 november, 2013

Ett sådant oturligt öde skulle ha inneburit att jag på domens dag på frågan: ”Vad gjorde du för Guds rikes utbredning under ditt liv?” Blivit tvungen att svara: ”Jag lyfte på arslet och bidrog till att Svenska kyrkan gav Stefan Löfven en nationell valframgång inför supervalåret 2014!”

Nu undrar säkert vän av ordning: Varför sådana bisarra tankar en helt vanlig domsöndag? Bara lugn, det ska jag förklara. Igår deltog jag på en bibelstudiedag i EFS-kyrkan i Njutånger. Under lunchen bad vår vägledare för dagen, Hans Lindholm, att jag efter lunchen skulle berätta om min väg till tro. Jag gjorde som Hans bad mig om. Jag avstår att dra själva berättelsen, för det har ni hört så många gånger nu, men jag berättar gärna om de intressanta erfarenheterna jag gjorde, när jag efter 30 års mentala frånvaro återvänder till kyrkan. Trots fem präster i Badelunda församling fick jag överhuvudtaget ingen vägledning att förstå den kyrka jag återvände till och inga förklaringar till kyrkans tro. Jag fick känslan att det förväntades inget av mig och än mindre av kyrkan. Känslan var densamma, som när jag blev medlem i Unga Örnar. Det rullade på. Inte behövde jag ändra vare sig inställning, förståelse eller tro. Det räckte gott att jag var socialdemokrat.

I dag fortsatte samtalet, men nu med Martin, pastor i Betelförsamlingen i Norrberg. Under samtalet slog det mig, att om jag bott kvar i Västerås, då kan jag tänka mig, att jag dött i tron, att himmelriket är ett socialdemokratiskt paradis och Jesus bara en tankekonstruktion! Domsöndagen ger verkligen anledning till reflektion!

Tänk vilken nåd jag fick uppleva, att få Guds kallelse att bosätta mig i Bjuråker! Här tillfrisknade jag!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Varifrån kommer alla dessa självutnämnda etikettexperter åt invandrare från?

7 mars, 2013

Jag minns fortfarande den förvåning jag ibland kände, när jag i början på 50-talet, som nyinflyttad från Finland råkade säga till skolkamrater på Skönsmons skola, att ”så här gör man inte i Finland” och möttes av, ”Flytta tillbaka då om det var bättre där!” Det tog ett antal år innan jag förstod, att det inte var mina kamraters spontana reaktion på etikettsbrottet, utan de hade lärt sig av sina föräldrar hur en invandrare borde bete sig. Med tiden lärde jag mig att undvika sådana jämförelser. Delvis på grund av att minnesbilden hur det hade varit i Finland, av naturliga skäl, bleknade.

Att jag med tiden slapp höra att jag förbrutit mig mot etikettsreglerna, att inte vilja ta seden dit jag kom, innebar inte att själva företeelsen försvunnit. I nästan varje diskussion eller samtal, dyker dessa självutnämnda etikettsexperter upp med sitt: ”Invandrarna måste inse att de ska ta seden dit de kommer!” ofta åtföljd av ”Det får vi svenskar göra, när vi åker till andra länder.” Det sista ledet är nog inte helt sann. När jag ser på bilder av svenska turister i Turkiet eller Egypten eller tar del av berättelser, blir jag något förvånad över de kläd- och dryckesseder som turisterna tydligen varit tvungna att anpassa sig till!

Jag har många gånger funderat vad dessa etikettsexperter av invandrares beteenden egentligen menar. Hur många år ska en invandrare med uppehållstillstånd bo i Sverige innan hon fullt ut får försöka påverka samhället politiskt, kulturellt eller moraliskt? 1 år? 10 år eller aldrig? Har etikettsexperterna också något förslag på vilka seder en person med utrikesbakgrund alltid måste anpassa sig till? Trots att jag inte är någon etikettsexpert, har jag ändå haft anledning att fundera över vad jag anser vara viktiga svenska seder, som jag vill förmedla till människor från andra länder.

När jag vandrar tillbaka i mina minnen, så är det ett som ständigt återkommer. I alla politiska samtal jag genom åren haft med flyktingar från t ex Chile, ett ständigt råd jag gav på mina lektioner på invandrarlinjen på Tärna folkhögskola i Sala och senast till kvotflyktingar från Afghanistan som landade i Ljusdal för några år sedan och kommunen uppdrog åt ABF Ljusdal att ansvara för introduktionsmånaden. Upplägget i alla dessa samtal var/är ungefär så här. Jag börjar med att berätta hur genomorganiserat Sverige är. Så fort vi identifierar ett problem eller delar något intresse med varandra. Vips så skapar vi en organisation kring intresset eller problemet. Vi utser styrelser, utser protokollsjusterare och revisorer och sen söker vi pengar från kommunen. Jag gör det med stor stolthet, trots den raljerande tonen och uppmanar invandrare att ta till sig seden, att i ord, talad eller skriftligt, formulera krav och önskningar, att organisera sig kring kraven eller aktiviteten och att med stöd av organisationen försöka påverka samhället. Enligt min uppfattning är formulerandet av önskemål, organisering kring önskemålen och den kollektiva ansträngningen att försöka påverka samhället, en av de viktigaste sederna i Sverige. Det finns inte heller någon karenstid för rätten att bli en aktiv samhällsmedborgare. Den rätten infaller redan dag 1!   Det backar jag inte ett steg ifrån!

Alla håller inte med, men upplever ändå, att på ett principiellt plan delar nog de flesta min uppfattning, men… Inte helt ändå. Det finns ändå något som skaver. Det kan väl inte gälla vilka krav som helst eller…? Låt mig ta ett exempel, som jag lite då och då mött på skilda sociala medier. Frågan om fläskkött i skolmatsalarna. Vi vet att stora grupper av invandrare inte äter fläsk och har önskemål om alternativ, när fläsk serveras i skolan. Önskemålet är rimligt enligt min uppfattning, men det är många som anser önskemålet vara orimligt. ”I Sverige äter vi fläsk!” Det är bara att rätta in sig i ledet och anpassa sig till den svenska seden! Men stopp och belägg! Är fläsk – eller köttätande för den delen en entydig svensk sed? I Sverige har vi en växande rörelse som avstår från att äta kött, av skilda skäl. Vegetarianer och veganer har, vad jag vet, lyckats påverka skolorna att alltid erbjuda ett vegetariskt alternativ i sina matsalar. Mitt barnbarn som är vegetarian har aldrig, vad jag vet, mötts med ilsket ”I Sverige äter vi kött!” Hans matvanor anses vara en helt naturlig del av svensk sed och så är det ju.

Jag kan inte se att det ska finnas restriktioner på vilka krav eller önskemål människor med invandrarbakgrund ska ha rätt att ställa eller organisera sig kring. Jag skulle gärna vilja få veta vilka krav det i så fall skulle kunna tänkas vara fråga om. Självfallet är det också så, att jag inte behöver acceptera alla krav och har också rätten att argumentera emot, men då inte mot att kravet ställs utan mot själva kravet. Sverigedemokraterna har mängder av krav som jag rent av aktivt bekämpar, men jag tror inte någon kan hitta ett enda inlägg, där jag ifrågasatt SD:s rätt att ställa kraven.

För säkerhets skull, för att ingen ska missförstå eller att jag ska hamna i en felaktig diskussion. När vi formulerar krav, organiserar oss kring krav och aktivt försöker påverka samhället, då skall det givetvis ske under fredliga former och utan hot om våld. Hela det demokratiska uppbygget av Sverige, förutom små våldsromantiska strömningar, har baserats på ickevåld. Det är bara att gå till läggen! Ickevåldet som strategi är en övergripande svensk sed. Den inställningen backar jag inte heller ett enda steg från.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Tiden den går, men gubbstötarna, de står stilla!

10 oktober, 2012

Tommy Engstrand rycker ut till försvar av den gamle kompisen Bo Hansson och hävdar, att Bosse minsann inte är rasist, det kan Engstrand i egen hög person intyga. Engstrand hugger till med det något patetiska försvaret, att han och andra gamla ”uvar” en gång i sin barndom lärt sig spela nigger, säga neger, negerboll och negerkyssar. Det är tydligen inte helt lätt att bryta med invanda mönster. Först nu inser Engstrand, mer än ett halvsekel efter inlärandet, att det inte är lämpligt att säga ”svarting.” Det är då för väl, att Engstrand innan han dör, inser att den något föraktfulla inställningen mot andra, inte längre är gångbar. En sen insikt är också en insikt.  Bo Hansson däremot, berättar troskyldigt i intervjuer i SvD. ”För mig är svarting inget nedsättande. Jag kan säga guling om en kines, jag skulle kunna säga jävla viting också. För mig är det mest en beskrivning, säger Hansson.” Jag vet inte hur många gånger jag under de senaste 30 åren, försökt förklara för människor i min generation, att det inte kan anses tillhöra de mänskliga rättigheterna, att i Sverige säga det man en gång trodde tillhörde det svenska språket, oavsett hur människor upplever det vi vräker ur oss.

När jag hör gubbarnas försvar, vill jag mycket fritt citera en av Hasse Alfredssons gubbar: Gammal man gör så gott han kan, men dansar fan så illa. Hela kroppen rister den, men huvudet, den står stilla.

DN, DN2

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Väckelsen och Sundsvallsstrejken 1879 (1)

21 maj, 2012

Den 14 april skrev jag ett inlägg ”Tänk så det kan bli!” Trots att Sundsvallsstrejken inte var huvudsyftet med inlägget, utan strejken fick vara en jämförande bakgrund till min kritik av hur ABF i Sundsvall utnyttjar oavlönat arbete, mot betalning från staten, i sin verksamhet. Utan att det egentligen var meningen väcktes mitt gamla intresse för frågan om vilken betydelse väckelsen hade haft under strejken. I en kommentar till inlägget berättar regissören till spelet om strejken 1997, Anders Nilsson om sina diskussioner med spelets författare Sture Karlsson kring frikyrkornas roll i strejken. Anders Nilsson ansåg att frikyrkorna spelat en större roll än vad Sture Karlsson ville medge. Den som läser mitt inlägg med någorlunda kritiska ögon inser snabbt, att jag nog såg på strejken med liknande glasögon som Sture Karlsson. Strejken speglas i den senare historiska utvecklingen och inte i vad som i realiteten skedde. Dessvärre är inte ovanstående inlägg en tillfällig försyndelse, utan alla de inlägg där jag behandlat Sundsvallsstrejken har samma ideologiserande innehåll.

Nog om detta! Nu var jag fast besluten, att få någon rätsida på det jag möjligen anat mitt i allt ideologiserande. Jag surfade runt för att hitta någon som mer utförligt skrivit något om väckelsen i Sundsvallsområdet vid tiden för strejken. Jag fick napp! På Fryksdalens Antikvariat hittade jag för 125 kr + porto en avhandling, ”Väckelsen och Sundsvallsstrejken 1879” skriven av fil.dr Tage Larsson. Antikvariaten är oerhört viktiga kulturinstitutioner! Avhandlingen är skriven 1972 och utgiven på Gummessons förlag. Larsson har genom studier i rättegångsprotokoll, protokoll från polisförhör, tidningsartiklar, medlemsmartiklar etc kunnat ge, vad jag kan förstå, en gedigen faktabaserad redogörelse över skeendet. Från strejkens bakgrund till dess epilog.

Jag planerar att skriva några inlägg med anledning av Tage Larssons framställning. I det här första inlägget tänker jag, kanske lite inkonsekvent, behandla det rättsliga efterspelet. Jag kan ändå redan nu avslöja, att både landshövding Treffenberg och den konservativa pressen sökte förklaringar till strejken hos de frikyrkliga. Treffenberg ansåg inte att strejken orsakats av eller inspirerats av socialistisk propaganda.

När jag läser om det rättsliga efterspelet, blir jag minst sagt förvånad. Alla förhör, som Treffenberg genomförde efter att militären omringat Skarpskyttelägret, ledde till 8 anhållna. Rättegången vid Njurunda häradsrätt ledde till frikännande domar för samtliga utom två. De dömdes för brott mot annans frihet till böter. Mot de två strejkledarna, Boström och Bäckström fördes ingen talan vare sig från någon enskild eller åklagaren, men de skulle stå till svars vid Sköns tingslag, men där dök ingen målsägande upp, så Boström och Bäckström släpptes ur häktet. Till en senare rättegång uteblev, enligt Boström, åklagaren. En viktig slutsats, efter rättegångarna i häradsrätter, är att rätterna inte behandlade själva strejken, utan smärre förbrytelser, som ledde till fällande domar i två fall.

Det här något futtiga utfallet föll givetvis inte alla på läppen, utan domarna överklagades till hovrätten av kronolänsman Ödlund och James Dickson och Comp. I bägge överklaganden framhålls, kortfattat, att häradsrätterna behandlat frågan helt fel. Istället för att se varje brott som unikt, som drabbat en enskild målsägare, borde brotten ha satts i sitt sammanhang. I själva strejken som var organiserad och där varje liten del ingick i en större helhet. Själva strejken och alla händelser borde ses som brott som faller under allmänt åtal. Dickson och Comp anser också att det är sågverksägarna som är de egentliga målsägandena och inte de som drabbats av brotten. Bägge överklaganden vill att strejkledarna Boström och Bäckström åtalas för sina ledande roller i strejken.

Hovrätten beslutar att besvärsskrivelserna skall skickas till berörda arbetare, för yttrande. De får hjälp med formuleringarna. I sammanfattning: De förnekar att det funnits en plan för strejken. De förnekar, att de funnits ledare, när strejken väl brutit ut. De anklagade anser också att strejk i sig inte är förbjudet och hänvisar till att det tidigare strejkats årligen vid sågverken med gott resultat. ”De hade lett till godvilliga överenskommelser om högre avlöning.” De påpekar också att ingen någonsin har förklarat dessa arbetsnedläggelser för olagliga och detsamma gällde även den stora strejken. Ingen av parterna har ansett den vara olaglig. De åtalade hävdar att de har strejkrätt. De åtalade hävdade också att om det eventuellt begåtts lagstridiga handlingar under strejken, så kan anklagelser för dessa brott enbart riktas mot dem som begått brotten och då är brottsoffren de enda rättmätiga målsägandena, inte sågverken.

För att göra en lång historia kort. Resultatet av besvärsskrivelsen till hovrätten blir, att hovrätten lämnar besvärsskrivelserna helt utan åtgärd. Hovrättens utlåtande innebar, helt uppenbart, att den ansåg att strejk är tillåtet och att de drabbade arbetsgivarna inte var målsägande, när eventuella brottsliga handlingar i samband med strejker skulle bedömas. Se där. En fördom faller som en sten! Domstolarna, åtminstone under 1800-talets senare del, stod tydligen självständiga mot den ekonomiska makten.

Under strejkenvar det tre personer, som blev mer framträdande än andra. De flesta ansåg, vad jag kan förstå, dem som ledare. Det var Boström och Backström. De var bägge medlemmar i Brödraföreningen med Waldenström som lärofader. Den som kompletterade ledartrion var Wikberg, som vad jag vet inte tillhörde någon frikyrka. Bland de häktade var tydligen två, som var ”baptistiskt sinnade.” Vad det nu innebär.

I nästa inlägg beskriver jag frikyrkornas ställning i Sundsvallsområdet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,


I Sverige äter vi fläsk!

10 december, 2011

Ända från barndomen har jag hört om språkstrider i Finland. ”I Finland talar vi finska!” lär ha varit den stora samlande parollen. Det berättades i familjen, att det var i spåren av någon sådan kampanj, som ledde till att farfar bytte sitt sonnamn till det något förfinskade norska namnet Holtter. Jag tror inte att de här språkkampanjerna någonsin var statligt sanktionerade än mindre påbjudna av staten.

Läget var radikalt annorlunda i Sverige. Staten och myndigheter påbjöd, att finsktalande barn i norra Sverige inte fick, med risk för för hugg och slag, prata finska ens på rasterna. Samma öde drabbade även de samiska barnen. De som fick statens uppgift, att se till att försvenskningen blev lyckad, var givetvis lärarna. Om någon lärare motsatte sig arbetsuppgiften av samvetsskäl vet jag inte. Skulle någon ha hävdat något sådant skulle säkert någon vän av ordning, de har funnits i alla tider, rusat till och påtalat, att det staten beordrat någon att göra, då är det bara att lyda, om det så kräver att slå barn till svenskhet. I dessa yttersta av tider, försöker människor desperat återuppliva Meänkieli och samiska dialekter, som undertrycktes av en brutal statsapparat.

Läser i Dagen om en modern uppföljare till att leva upp till en förment svensk enhetskultur. I Sverige äter vi fläsk och därför kan självklart inte Arbetsförmedling acceptera att muslimer går en kockutbildning, utan att äta fläsk. Vilken oerhörd tanke! Men vänta nu! Hur blir det med alla vegetarianer och veganer? Får de gå kockutbildningar enligt Arbetsförmedlingen? De som inte äter kött överhuvudtaget. Jag får hoppas att mitt yngsta barnbarn inte planerar att bli kock, vegetarian som han är.

Men, återigen, vänta nu! Det kanske är så, att arbetsförmedlingen anser, att äta fläsk är en del av en svensk enhetskultur och det måste alla muslimer acceptera och också aktivt anamma? I den föreställningen kanske det inte finns plats för vegetarianer eller veganer. De existerar helt enkelt inte för arbetsförmedlingen?

Nu väntar jag bara på att vän av samhällsordningen skall komma rusande, och påpeka, att tårdrypande berättelser inte ändrar något i sak. Här är det fråga om en myndighet som i demokratisk anda beslutat, att anställda inom myndigheten, ska se till att muslimska kockar måste äta fläsk! Då har de bara att lyda. Hur skulle det i annat fall bli i samhället? Kaos!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 34 andra följare