Kravaller, en svensk tradition?

22 augusti, 2017

Jag tittade för en stund sedan på ett program om Per Anders Fogelström.   I programmet omnämndes kravaller på söder efter kriget. Jag har vid ett par tillfällen påmint om raggarkravaller bl a i Gävle. Påminnelsen ledde inte till något samtal, utan på Facebook fortsatte beskrivningar av dagens kravaller som något helt ny företeelse, som en följd av flyktinginvandringen.

SvT beskriver i ett inslag, från 2013 ”Kravaller i Stockholm inget nytt” 

Jag ska inte utveckla några egna tankegångar om orsakerna till kravallerna. Inte annat än att jag vågar hävda, att de drivande i kravallerna inte var flyktinginvandrare från långtbortistan. Möjligen kan jag, utan att dra för långgående slutsatser, att majoriteten av deltagarna inte blev bestående kriminella, utan de blev integrerade i samhället. Det torde väl finnas forskning på det. Det borde också var intressant att studera hur samhället och staten, historiskt,  kom till rätta med problemen.

 

 


När ska svenska staten leva upp till de värderingar de kräver att invandrarna ska omfatta?

5 augusti, 2017

Härom dagen rebloggade jag ett inlägg från bloggen Motargument. Läs det inlägget innan ni tar er an mitt blogginlägg. Motarguments blogginlägg visar mycket, klargörande enligt min mening, vad undersökningar visar hur svenska folket rankar olika värderingar. Den som så önskar kan ju pricka av hur staten lever upp till värderingarna som svenska folket anser som viktiga. (Som överkurs kan ni väl pricka av hur SD förhåller sig, i sin praktik, till svenska folkets värderingar.)

Jag ska inte ta ett så stort grepp och jag behöver inte heller det, för jag gjorde ju Motarguments blogginlägg till min egen, när jag rebloggade den. Jag ska bara lite kort ställa Anna Kinberg Batras uttalande om kravet på invandrare och svenska statens efterlevnad av sagda värderingar.

Anna Kinberg Batras åsikt är att svenska staten ska ”införa ett krav på att följa svenska värderingar”! Jag tolkar uttalandet som så, att kravet på staten riktar in sig på invandrare. De ska inte, vad jag förstår, bara bekänna sig till svenska värderingar, de ska följa och omfatta värderingarna. I den situationen kan det vara intressant att granska vad staten, som tydligen ska formulera kraven, själv lever upp till några av värderingarna.

I det här inlägget ska jag nöja mig med den viktiga frågan om jämställdhet mellan könen. Det är en värdering som svenska folket värderar högt. Hur ser då svenska statens praktik ut? Kan det sägas att staten omfattar tanken på jämställdhet högt, så högt att staten ska kunna kräva att invandrare lever upp till värderingen? Jag upplever nog att staten är långt från att omfatta, i praktiken, värderingen om jämställdhet mellan könen. För staten anser väl inte, att löneskillnaderna mellan kvinnor och män, visar på hög uppskattning av jämställdheten? Visserligen är lönesättning en fråga mellan arbetsmarknadens parter, men det går inte att komma förbi att staten är nog den största arbetsgivaren när det gäller kvinnodominerande arbetsplatser. Vilka krafter är det som tvingat staten till avsteg från jämställdhet mellan könen?

Ett ytterligare område, där staten verkligen inte kan frånsäga sig sitt ansvar, är pensionen. Är det inte märkligt att en stat, som säger sig omfatta värderingen om jämställdhet mellan könen, accepterar  ja inte bara accepterar, utan aktivt tagit beslut om ett pensionssystem som så uppenbart missgynnar kvinnor? Begreppet fattigpensionär har ju blivit synonymt med kvinnlig pensionär. (Jag vet, det finns manliga fattigpensionärer också.) Nu hör jag hur vän av ordning säger: men Sverige är väl ändå bättre än Saudiarabien? Jomenvisst, men om nu staten omfattar, som ett oeftergivligt krav, att alla invandrare skall omfatta värderingen om jämställdhet mellan könen, då är det väl den sanningen vi ska jämföra statens praktik mot och inte Saudiarabiens praktik? Eller har jag fel?

Som avslutning vill jag hävda som en oomkullrunkerlig sanning att medborgarna behöver inte omfatta värderingar som inte ens staten lever upp till. Som medborgare i Sverige har vi att rätta oss, oavsett om vi är infödda eller invandrare, efter landets lagar. I övrigt har vi rätten att välja värderingar, att försöka påverka andra och självklart också försöka påverka staten att stifta nya lagar eller göra ändringar i gamla.

Låt mig ta ett drastiskt exempel. Sverige har inte dödsstraff. Vi kan säga att det är en grundläggande värdering och fast rotad tradition. Självfallet får vem så önskar framföra krav att dödsstraffet återinförs i lagboken. Det här är inget tänkt exempel. Det finns både organisationer och enskilda som ställer det mycket osvenska kravet, att dödsstraffet borde återinföras. Märkligt nog hävdas kravet från krafter, som säger sig värna om svenska traditioner!

 

 


”Vi måste snabbt få mer personal, vi behöver trettio nya poliser! Får vi ingen hjälp kommer gangsterväldet att ta över helt och hållet.

16 maj, 2017

I stort sett varje dag förvånas jag över den bristande kunskapen, på Facebook, när det gäller svensk kriminalhistoria. Jag får intrycket, att mängder av människor, mest män, har för sig, att det inte skett brott i någon högre utsträckning i Sverige, innan flyktinginvandringen. I mina riktigt svarta stunder, har jag känslan att många rent medvetet gör sig dummare än de är. Det vet att det begåtts brott i alla tider i vårt land, men väljer, mot bättre vetande, att förtiga sanningen. Enbart med syftet att göra dagens kriminalitet till en kulturfråga och ett invandrarproblem.

Jag försöker igen, att påminna om raggarkravallerna runt om i landet i min ungdom. Gå till era lokaltidningar och googla på ”raggarkravaller” i era hemstäder, så ser ni omfattningen av företeelsen. Jag länkar till en tidningsartikel, som jag länkat till i ett tidigare blogginlägg. Det är en artikel, Sveriges Chicago, som publicerades i Arbetarbladet den 21 augusti 2016. Där beskrivs problemen med kriminalitet, våld, prostitution i Gävle 1965. Det är ur den artikeln jag hämtat rubriken på dagens blogginlägg. Jag avstår att sammanfatta artikeln, det har jag gjort i blogginlägget ”När Gävle var Sveriges Chicago.” Jag uppmanar till läsning av artikeln. Den stämmer till eftertanke, när vi betraktar dagens problem. Då som nu är det ofta unga män som begår brotten. Jag vet inte heller från vilken avvikande kultur dåtidens kriminella ungdomar kom ifrån. Det jag med säkerhet kan säga är, att de inta var ensamkommande barn från Afghanistan. Vän av ordning kan ju fundera över hur staten hanterade dåtidens problem. För gansterväldet tog ju inte över Gävle! Jag återkommer säkert med egna funderingar i ämnet.

För en tid sedan delade en Facebookvän en artikel ur Dalademokraten, ”Borlängebo kan ha tagit körkort åt 40 personer” med åtföljande kommentar: ”Konsten att runda det svenska systemet, som i Mellanöstern.” Jag som ibland har ett gott minne, hittade snart åtminstone ett fall där omfattningen av körkortsfusk var större och också innebar korruption och mutor. Var? I Gävle så klart! Läs artikeln ur Arbetarbladet: När man kunde köpa körkort i Gävle.

Inte heller i det här fallet verkar det vara främmande kulturer som låg bakom. De flesta som tog vara på chansen verkar ha varit rekorderliga svenska skattebetalare!

Jag har lagrat inlägget under kategorin: Svenskhet/traditioner

 

 

 

 

 


Kultur och traditioner är inte något entydigt. Vi har faktiskt möjlighet att välja.

24 februari, 2017

Jag har tagit till mig, att Sverigedemokraterna tillsammans med allianspartierna röstat mot krav på svenska kollektivavtal vid offentliga upphandlingar. Jag vet, att jag sticker ut hackan, för jag har läst mig till uppgiften i gammelmedia. Nå jag fortsätter ändå med inlägget med uppgiften från gammelmedia som grund.

I frågan om kollektivavtal krockar två huvudtraditioner i Sverige med varandra. Långt innan den moderna arbetarrörelsen växte fram fanns det krafter som ansåg att lönearbetare skulle nöja sig med det de fick i nåd av arbetsgivaren. Det fanns också inom borgerligheten och kyrkan tankar om att arbetare var lata. Fick de högre lön, då skulle de arbeta mindre. Underklassen var också moraliskt undermålig. Om de fick mer ledighet, då skulle de inte gå till kyrkan, utan leva i promiskuitet, supa och slåss. Det var inte heller lönt att ge underklassen utbildning. De kunde ändå inte tillgodogöra sig undervisningen, utan de skull erövra en farlig halvbildning.

När den moderna arbetarrörelsen växte, då var en viktig strategi att gå samman och sätta ett kollektivt pris på den gemensamma sålda arbetskraften. Det föll inte det politiska och ekonomiska etablissemanget på läppen. De ansåg att kollektivavtal var en inskränkning både på företagarnas frihet och den enskilde arbetarens frihet. Bägge parter skulle bli bundna av en mäktig kollektiv kraft, med syfte att slå sönder enheten i samhället.

När så riksdagen skulle ta beslutet om kollektivavtalens status i offentliga upphandlingar. Då delades riksdagen upp i två klassiska delar. Mot kollektivavtal, bl a med motiveringen att det skulle bli för dyrt för småföretagen. Småföretagen var bara ett ideologiskt fikonlöv för att dölja att det viktigaste syftet var att främja rikskapitalbolag och utländska företag.

Kring kravet på kollektivavtal stod regeringen och Vänsterpartiet. Skam hade det annars varit, men jag kan inte låta bli att fascineras hur lika fronterna formeras även i dag. Jag ska inte utveckla den här tanken mer själv, utan jag tillåter mig bli lite högtidlig och presentera det fackliga löftet, kring vilken arbetarna genom historiens samlat sig.

Bildresultat för Fackliga löftet

Sverigedemokraterna talar ofta vitt och brett om hur viktigt det för invandrare att ta till sig svensk kultur och svenska traditioner. I omröstningen i riksdagen valde SD den urgamla överhetskulturen och traditionen, att bekämpa fackföreningsrörelsen och dess värderingar och traditioner.

Så stod frågan för mig i tonåren och till mina föräldrars glädje valde jag det fackliga löftet och det valet har jag försökt vara trogen, trots många åsiktsförändringar, genom åren.
Sverigedemokraternas riksdagsledamöter valde med öppna ögon den motsatta fackföreningsfientliga ståndpunkten.
Det borde många arbetare ta i beaktande.

 


En snabb omläsning

15 oktober, 2015

Den senaste tiden har jag förundrat mig över, att jag lite varstans har läst att Sverige är en av få länder som inte förstått behovet att bidra till UNHCR:s verksamhet. Jag har varit förvånad över upplysningen och diskussionen, men ändå känt mig osäker. Mitt politiska intresse de senaste åren är inte så stort som tidigare, då jag lyssnade på alla debatter på TV och läste intresserat förslagen till budgetar i tidningarna. Så jag tänkte att det kanske skett en gigantisk omläggning av Sveriges ekonomiska stöd till FN-insatser. När det sen började glunkas om att SD minsann haft rätt i att kräva mer stöd där, istället för här, då började jag ana, att inte torde väl SD vara större vän av UNHCR än vad svenska regeringar är och varit? För några dagar sedan beslöt jag mig för att bli mer politiskt intresserad och bestämde mig för att bl. a studera svensk biståndspolitik. Jag hann inte sätta tankarna ordentligt i aktiv handling, när jag i morse kunde läsa att bloggen Motargument, lagt god grund för det fortsatta undersökningsarbetet. Jag rekommenderar verkligen att ni läser blogginlägget och särskilt de delar som redovisar nivåer på stödet till UNHCR.

SweUNHCR”Det svenska biståndet till UNHCR har ökat de flesta år då svensk ekonomi ökat. Och även vissa av de år då vår ekonomi har krympt. Svenska statens bidrag till UNHCR har ökat långt innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Under socialdemokratisk, ”rödgrön”, regering åren 1999-2006 ökade svenska statens bidrag till UNHCR från 381 696 427 kronor till 500 757 621, en ökning på 31% (omräknat med dagens dollarkurs på 8,2313 kronor, 2014-10-09).

Under Alliansens regeringsinnehav år 2006-2014 ökade svenska statens bidrag till UNHCR från 500 757 621 till 1 104 929 814, en fördubbling.

Från 1999 till 2014 ökade svenska statens bidrag till UNHCR med hela 189% per år.”

Jag kopierade en liten aptitretare, gå in och läs resten!

Nu till omläsningen. I går kväll plockade jag ner en del av Ulla Lindströms memoarer: 60-talet – Och regeringen satt kvar. Jag ville påminna mig, av många anledningar, om hur den svenska biståndspolitiken utformades på 60-talet. En anledning är att jag vill berätta för alla som vill höra, vilken gigantisk och heroisk insats Ulla Lindström gjorde för att få parti, regeringskolleger, finansministern och statsministern att överhuvudtaget förstå biståndspolitikens betydelse. LO, SSU och Kvinnoförbundet var också pådrivande och åtminstone vi SSU:are var oerhört missnöjda med Ulla Lindströms insatser. När jag läste hennes memoarer i slutet av 70-talet, så spreds sig skammens rodnad på kinderna, när jag mindes vad vi sagt om henne i ungdomligt oförstånd. Det som fastnade i minnet vid läsningen och som jag burit med mig, som ett minne över hur den svenska stödet till FN:s biståndspolitik växte till sig.

I memoarerna berättar Ulla Lindström om en händelse 9 mars 1966. Nu blir det ett långt citat!

”Bättre till mods blev jag på e.m. I soffan i ett av de små statsrådsrummen satt vice chefen för FN:s hjälporgan för arabflyktingar (UNWRA) John Reddaway med sin assistent Courvoisier. De framlade sina bekymmer för det underskott på 4 miljoner dollar i årets budget, som skulle betyda ytterligare nedskurna matransoner för flyktingarna och betyda att en hel generation av deras barn avknipsades från fortsatt skolgång.
Ernst Michanek, för tillfället i USA, hade föreslagit mig att 10,5 milj. kr skulle tas av Sidas:s reserver till UNWRA:s lärar- och yrkesutbildning och att vi skulle lova lika stora belopp för tre år framåt. UD:s Ethel Ringborg och jag lyckades trassla ett medgivande om detta genom finansdepartementet, där Otto Winther på 
egen risk sträckte sig ett stycke utanför Strängs dörrmatta. När UNWRA-männen, som redan rest genom många länder och fått bara småskärv i tiggarpåsen, fick höra att de skulle få löftet om 2 milj. dollar med sig hem till Beirut, blev de mycket gripna. Courvoisier kämpade med tårarna i soffan, Reddaways röst blev grumlig och Ulla tyckte för en gångs skull att u-hjälpen har sina ljusa ögonblick.”

Av känslomässig skäl tog jag med det långa citatet. Jag tycker det är så oerhört övermaga av mörkkrafterna att ens antyda att de skulle haft rätt mot hela den mångåriga traditionen av svenskt stöd åt FN:s flyktingverksamhet. Samtidigt ville jag också visa på enskilda människors betydelse, när det gäller att utveckla politik.

Ulla Lindström och hennes insatser för svensk biståndspolitik får inte glömmas bort!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


En recension som håller än

5 juni, 2015

Varje år, vid den här tiden, upplever vi hur åsikterna om nationaldagen kolliderar. Jag tillhör dem som lite då och då kritiserat både nationaldagsfirandet och hävdat att nationalsången är ett pekoral. För mig finns bara en naturlig och folkligt förankrad nationaldag och det är midsommarafton. Sill, färskpotatis och en snaps och gärna en jordgubbstårta till efterrätt! Allt med text och musik av Evert Taube. Se där ett nationaldagsfirande som definitivt inte utesluter någon. Alla är välkomna in i gemenskapen. Gemenskapen är färgblind!

Jag har i dag läst ett antal diskussionsinlägg kring det här med nationaldagen och nationalsången och vill å det bestämdaste tillbakavisa påståendet, att den kritiska hållningen skulle vara ett sent påkommet infall av en formlös vänster, Miljöpartiet och IS-krigare. Svensk arbetarrörelse på 1800-talet och långt in på 1900-talet var fullständigt likgiltig för Skansennationalismen! För min personliga del fick jag min fostran in i arbetarrörelsen från två skilda håll, dels den finska traditionen genom min mamma och mormor och dels i studier av och deltagande i svensk arbetarrörelse. I bägge i dessa traditioner fanns inget utrymme för den överhetsnationalism Dybecks text ger uttryck för.  Inte var ”Du gamla, du fria” någon sång vi sjöng i tidigt 60-tal. Inte ens på Svenska flaggans dag.

Nu till recensionen. Så här skrev Dybeck om sin egen sång 1845:

”Visan är med ytterst få förändringar i den harmoniska behandlingen alldeles sådan, som utgifvarna wid eller straxt efter aftonunderhållningarne i slutet af år 1844 på ett för tillställaren af nämnda aftonunderhållningar (alltså Dybeck själv) obekant sätt öfverkommit densamma. De högst medelmåttiga orden till denna visa, af utgifvarna öfversatta på en ännu sämre tyska, voro, så som endast för tillfället författade, aldrig emnade att i tryck allmängöras. Tilltaget lärer af hvarje rättänkande menniska ogillas.”

Inte illa sammanfattat!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Tänk om jag haft oturen, att dö i tron att Stefan Löfven är världens frälsare!

24 november, 2013

Ett sådant oturligt öde skulle ha inneburit att jag på domens dag på frågan: ”Vad gjorde du för Guds rikes utbredning under ditt liv?” Blivit tvungen att svara: ”Jag lyfte på arslet och bidrog till att Svenska kyrkan gav Stefan Löfven en nationell valframgång inför supervalåret 2014!”

Nu undrar säkert vän av ordning: Varför sådana bisarra tankar en helt vanlig domsöndag? Bara lugn, det ska jag förklara. Igår deltog jag på en bibelstudiedag i EFS-kyrkan i Njutånger. Under lunchen bad vår vägledare för dagen, Hans Lindholm, att jag efter lunchen skulle berätta om min väg till tro. Jag gjorde som Hans bad mig om. Jag avstår att dra själva berättelsen, för det har ni hört så många gånger nu, men jag berättar gärna om de intressanta erfarenheterna jag gjorde, när jag efter 30 års mentala frånvaro återvänder till kyrkan. Trots fem präster i Badelunda församling fick jag överhuvudtaget ingen vägledning att förstå den kyrka jag återvände till och inga förklaringar till kyrkans tro. Jag fick känslan att det förväntades inget av mig och än mindre av kyrkan. Känslan var densamma, som när jag blev medlem i Unga Örnar. Det rullade på. Inte behövde jag ändra vare sig inställning, förståelse eller tro. Det räckte gott att jag var socialdemokrat.

I dag fortsatte samtalet, men nu med Martin, pastor i Betelförsamlingen i Norrberg. Under samtalet slog det mig, att om jag bott kvar i Västerås, då kan jag tänka mig, att jag dött i tron, att himmelriket är ett socialdemokratiskt paradis och Jesus bara en tankekonstruktion! Domsöndagen ger verkligen anledning till reflektion!

Tänk vilken nåd jag fick uppleva, att få Guds kallelse att bosätta mig i Bjuråker! Här tillfrisknade jag!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Varifrån kommer alla dessa självutnämnda etikettexperter åt invandrare från?

7 mars, 2013

Jag minns fortfarande den förvåning jag ibland kände, när jag i början på 50-talet, som nyinflyttad från Finland råkade säga till skolkamrater på Skönsmons skola, att ”så här gör man inte i Finland” och möttes av, ”Flytta tillbaka då om det var bättre där!” Det tog ett antal år innan jag förstod, att det inte var mina kamraters spontana reaktion på etikettsbrottet, utan de hade lärt sig av sina föräldrar hur en invandrare borde bete sig. Med tiden lärde jag mig att undvika sådana jämförelser. Delvis på grund av att minnesbilden hur det hade varit i Finland, av naturliga skäl, bleknade.

Att jag med tiden slapp höra att jag förbrutit mig mot etikettsreglerna, att inte vilja ta seden dit jag kom, innebar inte att själva företeelsen försvunnit. I nästan varje diskussion eller samtal, dyker dessa självutnämnda etikettsexperter upp med sitt: ”Invandrarna måste inse att de ska ta seden dit de kommer!” ofta åtföljd av ”Det får vi svenskar göra, när vi åker till andra länder.” Det sista ledet är nog inte helt sann. När jag ser på bilder av svenska turister i Turkiet eller Egypten eller tar del av berättelser, blir jag något förvånad över de kläd- och dryckesseder som turisterna tydligen varit tvungna att anpassa sig till!

Jag har många gånger funderat vad dessa etikettsexperter av invandrares beteenden egentligen menar. Hur många år ska en invandrare med uppehållstillstånd bo i Sverige innan hon fullt ut får försöka påverka samhället politiskt, kulturellt eller moraliskt? 1 år? 10 år eller aldrig? Har etikettsexperterna också något förslag på vilka seder en person med utrikesbakgrund alltid måste anpassa sig till? Trots att jag inte är någon etikettsexpert, har jag ändå haft anledning att fundera över vad jag anser vara viktiga svenska seder, som jag vill förmedla till människor från andra länder.

När jag vandrar tillbaka i mina minnen, så är det ett som ständigt återkommer. I alla politiska samtal jag genom åren haft med flyktingar från t ex Chile, ett ständigt råd jag gav på mina lektioner på invandrarlinjen på Tärna folkhögskola i Sala och senast till kvotflyktingar från Afghanistan som landade i Ljusdal för några år sedan och kommunen uppdrog åt ABF Ljusdal att ansvara för introduktionsmånaden. Upplägget i alla dessa samtal var/är ungefär så här. Jag börjar med att berätta hur genomorganiserat Sverige är. Så fort vi identifierar ett problem eller delar något intresse med varandra. Vips så skapar vi en organisation kring intresset eller problemet. Vi utser styrelser, utser protokollsjusterare och revisorer och sen söker vi pengar från kommunen. Jag gör det med stor stolthet, trots den raljerande tonen och uppmanar invandrare att ta till sig seden, att i ord, talad eller skriftligt, formulera krav och önskningar, att organisera sig kring kraven eller aktiviteten och att med stöd av organisationen försöka påverka samhället. Enligt min uppfattning är formulerandet av önskemål, organisering kring önskemålen och den kollektiva ansträngningen att försöka påverka samhället, en av de viktigaste sederna i Sverige. Det finns inte heller någon karenstid för rätten att bli en aktiv samhällsmedborgare. Den rätten infaller redan dag 1!   Det backar jag inte ett steg ifrån!

Alla håller inte med, men upplever ändå, att på ett principiellt plan delar nog de flesta min uppfattning, men… Inte helt ändå. Det finns ändå något som skaver. Det kan väl inte gälla vilka krav som helst eller…? Låt mig ta ett exempel, som jag lite då och då mött på skilda sociala medier. Frågan om fläskkött i skolmatsalarna. Vi vet att stora grupper av invandrare inte äter fläsk och har önskemål om alternativ, när fläsk serveras i skolan. Önskemålet är rimligt enligt min uppfattning, men det är många som anser önskemålet vara orimligt. ”I Sverige äter vi fläsk!” Det är bara att rätta in sig i ledet och anpassa sig till den svenska seden! Men stopp och belägg! Är fläsk – eller köttätande för den delen en entydig svensk sed? I Sverige har vi en växande rörelse som avstår från att äta kött, av skilda skäl. Vegetarianer och veganer har, vad jag vet, lyckats påverka skolorna att alltid erbjuda ett vegetariskt alternativ i sina matsalar. Mitt barnbarn som är vegetarian har aldrig, vad jag vet, mötts med ilsket ”I Sverige äter vi kött!” Hans matvanor anses vara en helt naturlig del av svensk sed och så är det ju.

Jag kan inte se att det ska finnas restriktioner på vilka krav eller önskemål människor med invandrarbakgrund ska ha rätt att ställa eller organisera sig kring. Jag skulle gärna vilja få veta vilka krav det i så fall skulle kunna tänkas vara fråga om. Självfallet är det också så, att jag inte behöver acceptera alla krav och har också rätten att argumentera emot, men då inte mot att kravet ställs utan mot själva kravet. Sverigedemokraterna har mängder av krav som jag rent av aktivt bekämpar, men jag tror inte någon kan hitta ett enda inlägg, där jag ifrågasatt SD:s rätt att ställa kraven.

För säkerhets skull, för att ingen ska missförstå eller att jag ska hamna i en felaktig diskussion. När vi formulerar krav, organiserar oss kring krav och aktivt försöker påverka samhället, då skall det givetvis ske under fredliga former och utan hot om våld. Hela det demokratiska uppbygget av Sverige, förutom små våldsromantiska strömningar, har baserats på ickevåld. Det är bara att gå till läggen! Ickevåldet som strategi är en övergripande svensk sed. Den inställningen backar jag inte heller ett enda steg från.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Tiden den går, men gubbstötarna, de står stilla!

10 oktober, 2012

Tommy Engstrand rycker ut till försvar av den gamle kompisen Bo Hansson och hävdar, att Bosse minsann inte är rasist, det kan Engstrand i egen hög person intyga. Engstrand hugger till med det något patetiska försvaret, att han och andra gamla ”uvar” en gång i sin barndom lärt sig spela nigger, säga neger, negerboll och negerkyssar. Det är tydligen inte helt lätt att bryta med invanda mönster. Först nu inser Engstrand, mer än ett halvsekel efter inlärandet, att det inte är lämpligt att säga ”svarting.” Det är då för väl, att Engstrand innan han dör, inser att den något föraktfulla inställningen mot andra, inte längre är gångbar. En sen insikt är också en insikt.  Bo Hansson däremot, berättar troskyldigt i intervjuer i SvD. ”För mig är svarting inget nedsättande. Jag kan säga guling om en kines, jag skulle kunna säga jävla viting också. För mig är det mest en beskrivning, säger Hansson.” Jag vet inte hur många gånger jag under de senaste 30 åren, försökt förklara för människor i min generation, att det inte kan anses tillhöra de mänskliga rättigheterna, att i Sverige säga det man en gång trodde tillhörde det svenska språket, oavsett hur människor upplever det vi vräker ur oss.

När jag hör gubbarnas försvar, vill jag mycket fritt citera en av Hasse Alfredssons gubbar: Gammal man gör så gott han kan, men dansar fan så illa. Hela kroppen rister den, men huvudet, den står stilla.

DN, DN2

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Väckelsen och Sundsvallsstrejken 1879 (1)

21 maj, 2012

Den 14 april skrev jag ett inlägg ”Tänk så det kan bli!” Trots att Sundsvallsstrejken inte var huvudsyftet med inlägget, utan strejken fick vara en jämförande bakgrund till min kritik av hur ABF i Sundsvall utnyttjar oavlönat arbete, mot betalning från staten, i sin verksamhet. Utan att det egentligen var meningen väcktes mitt gamla intresse för frågan om vilken betydelse väckelsen hade haft under strejken. I en kommentar till inlägget berättar regissören till spelet om strejken 1997, Anders Nilsson om sina diskussioner med spelets författare Sture Karlsson kring frikyrkornas roll i strejken. Anders Nilsson ansåg att frikyrkorna spelat en större roll än vad Sture Karlsson ville medge. Den som läser mitt inlägg med någorlunda kritiska ögon inser snabbt, att jag nog såg på strejken med liknande glasögon som Sture Karlsson. Strejken speglas i den senare historiska utvecklingen och inte i vad som i realiteten skedde. Dessvärre är inte ovanstående inlägg en tillfällig försyndelse, utan alla de inlägg där jag behandlat Sundsvallsstrejken har samma ideologiserande innehåll.

Nog om detta! Nu var jag fast besluten, att få någon rätsida på det jag möjligen anat mitt i allt ideologiserande. Jag surfade runt för att hitta någon som mer utförligt skrivit något om väckelsen i Sundsvallsområdet vid tiden för strejken. Jag fick napp! På Fryksdalens Antikvariat hittade jag för 125 kr + porto en avhandling, ”Väckelsen och Sundsvallsstrejken 1879” skriven av fil.dr Tage Larsson. Antikvariaten är oerhört viktiga kulturinstitutioner! Avhandlingen är skriven 1972 och utgiven på Gummessons förlag. Larsson har genom studier i rättegångsprotokoll, protokoll från polisförhör, tidningsartiklar, medlemsmartiklar etc kunnat ge, vad jag kan förstå, en gedigen faktabaserad redogörelse över skeendet. Från strejkens bakgrund till dess epilog.

Jag planerar att skriva några inlägg med anledning av Tage Larssons framställning. I det här första inlägget tänker jag, kanske lite inkonsekvent, behandla det rättsliga efterspelet. Jag kan ändå redan nu avslöja, att både landshövding Treffenberg och den konservativa pressen sökte förklaringar till strejken hos de frikyrkliga. Treffenberg ansåg inte att strejken orsakats av eller inspirerats av socialistisk propaganda.

När jag läser om det rättsliga efterspelet, blir jag minst sagt förvånad. Alla förhör, som Treffenberg genomförde efter att militären omringat Skarpskyttelägret, ledde till 8 anhållna. Rättegången vid Njurunda häradsrätt ledde till frikännande domar för samtliga utom två. De dömdes för brott mot annans frihet till böter. Mot de två strejkledarna, Boström och Bäckström fördes ingen talan vare sig från någon enskild eller åklagaren, men de skulle stå till svars vid Sköns tingslag, men där dök ingen målsägande upp, så Boström och Bäckström släpptes ur häktet. Till en senare rättegång uteblev, enligt Boström, åklagaren. En viktig slutsats, efter rättegångarna i häradsrätter, är att rätterna inte behandlade själva strejken, utan smärre förbrytelser, som ledde till fällande domar i två fall.

Det här något futtiga utfallet föll givetvis inte alla på läppen, utan domarna överklagades till hovrätten av kronolänsman Ödlund och James Dickson och Comp. I bägge överklaganden framhålls, kortfattat, att häradsrätterna behandlat frågan helt fel. Istället för att se varje brott som unikt, som drabbat en enskild målsägare, borde brotten ha satts i sitt sammanhang. I själva strejken som var organiserad och där varje liten del ingick i en större helhet. Själva strejken och alla händelser borde ses som brott som faller under allmänt åtal. Dickson och Comp anser också att det är sågverksägarna som är de egentliga målsägandena och inte de som drabbats av brotten. Bägge överklaganden vill att strejkledarna Boström och Bäckström åtalas för sina ledande roller i strejken.

Hovrätten beslutar att besvärsskrivelserna skall skickas till berörda arbetare, för yttrande. De får hjälp med formuleringarna. I sammanfattning: De förnekar att det funnits en plan för strejken. De förnekar, att de funnits ledare, när strejken väl brutit ut. De anklagade anser också att strejk i sig inte är förbjudet och hänvisar till att det tidigare strejkats årligen vid sågverken med gott resultat. ”De hade lett till godvilliga överenskommelser om högre avlöning.” De påpekar också att ingen någonsin har förklarat dessa arbetsnedläggelser för olagliga och detsamma gällde även den stora strejken. Ingen av parterna har ansett den vara olaglig. De åtalade hävdar att de har strejkrätt. De åtalade hävdade också att om det eventuellt begåtts lagstridiga handlingar under strejken, så kan anklagelser för dessa brott enbart riktas mot dem som begått brotten och då är brottsoffren de enda rättmätiga målsägandena, inte sågverken.

För att göra en lång historia kort. Resultatet av besvärsskrivelsen till hovrätten blir, att hovrätten lämnar besvärsskrivelserna helt utan åtgärd. Hovrättens utlåtande innebar, helt uppenbart, att den ansåg att strejk är tillåtet och att de drabbade arbetsgivarna inte var målsägande, när eventuella brottsliga handlingar i samband med strejker skulle bedömas. Se där. En fördom faller som en sten! Domstolarna, åtminstone under 1800-talets senare del, stod tydligen självständiga mot den ekonomiska makten.

Under strejkenvar det tre personer, som blev mer framträdande än andra. De flesta ansåg, vad jag kan förstå, dem som ledare. Det var Boström och Backström. De var bägge medlemmar i Brödraföreningen med Waldenström som lärofader. Den som kompletterade ledartrion var Wikberg, som vad jag vet inte tillhörde någon frikyrka. Bland de häktade var tydligen två, som var ”baptistiskt sinnade.” Vad det nu innebär.

I nästa inlägg beskriver jag frikyrkornas ställning i Sundsvallsområdet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,