Katolska kyrkans katekes ger lekfolket vägledning i allehanda ting!

4 juni, 2017

899 ”Det är särskilt nödvändigt att de kristna lekmännen tar initiativ när det gäller upptäcka och uppfinna medel att prägla den sociala, politiska och ekonomiska verkligheten med den kristna lärans och det kristna livets krav. Sådana initiativ är något normalt i Kyrkans liv:

De kristna lekmännen befinner sig på den mest framskjutna frontlinjen i Kyrkans liv; genom dem är Kyrkan samhällets livsprincip. Därför bör först och främst dessa lekmän ha ett ständigt klarare medvetande om inte bara att tillhöra Kyrkan, utan att vara Kyrkan d.v.s. gemenskapen av troende människor på jorden under ledning av sitt gemensamma huvud, påven och biskoparna i förening med honom. De är Kyrkan.”

För att vi lekmän ska klara av uppgiften att befinna oss i den framskjutna frontlinjen, krävs att två (minst) villkor är uppfyllda. Dels att vi lekmän regelbundet går i mässan och där hämtar kraft till verksamhet i världen och dels att Kyrkan står för uppenbarelsen och det apostlarna lärt oss, inte bara i kyrkolokalen, utan i vardagen. För att vi lekmän ska kunna påverka världen får inte Kyrkan vara påverkad av världen. I den meningen, att apostlarna skulle varit okunniga om vad Jesus hade lärt dem och att de lärdomarna inte skulle klarat gnagandet från tidens tand eller ändringar i den allmänna folkmeningen. I den här meningen anser jag att Katolska kyrkan är ett tillförlitligt stöd för min tillvaro i samhället.

I maj 2015 skrev jag ett inlägg: ”Jag vill tillhöra en kyrka som jag kan lita på, när jag kliver ut på kyrktrappan.”

 


Min tro, en privat angelägenhet? Vilken absurd tanke!

20 april, 2017

Jag har sen jag blev kristen ofta haft anledning att fundera över krav, att min tro skall vara något jag gömmer bakom privatlivets stängda rum. Jag har vid några tillfällen frågat varför tro ska hanteras på annat sätt än mängder av ismer. Varför är socialism, kommunism, liberalism, konservatism, anarkism, syndikalism och nihilism mer legala företeelser, med rätt att påverka samhälle och stat? Jag har inte fått något svar och jag har i egentlig mening inte heller lyckats utveckla tanken om det självklara, att mina grundläggande kristna värderingar också bör ha rätt att höras i den samhälleliga debatten. För en tid sedan läste jag  Johan Ehrenbergs memoarer ”Falska minnen” (en bok jag verkligen kan rekommendera), i memoarerna redovisar Ehrenberg ett samtal med Jonas Gardell, som fick mig att tänka.
Jonas Gardell säger att hans samhällsengagemang inte kommer ur en socialistisk övertygelse. ”Ja, jag är kristen, du kan komma fram till samma sociala patos, genom att läsa evangelierna på allvar.” Johan Ehrenberg svarar: ”Men kristendomen är ju ingen politisk ideologi. Är du kristen för att du är religiös, för att du tror på Gud?” Jonas Gardell svarar: ”I grund och botten handlar tron om att inte vara ensam, att aldrig vara helt och hållet övergiven.” Ehrenberg kommenterar: ”Kollektivet.”

Jonas Gardell fortsätter: ”Och det handlar om att alla räknas. Inte en sparv till jorden utan att Gud det vet. Inte en själ till döden utan hans kärlek. Det innebär att varje person måste räknas, också den som fick leva sitt korta liv och sen tyna bort i aids eller den som den som drunknar i en båt på Medelhavet. Varje liv räknas. Och i Matteus-evangeliet står det att på den dagen ska kungen, alltså Jesus säga till några av oss ska han säga Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var sjuk och jag var i fängelse och ni tog hand om mig och ni klädde mig och ni vårdade mig. Sen ska han vända sig till andra av oss ‘Jag var hungrig och ni gav mig inte att äta, jag var törstig och ni gav mig inte att dricka, jag behövde er och ni hjälpte mig inte.’
Denna räkenskapens dag väntar oss alla, och den person som i texten kallas ”kungen”, kommer att vara en treårig pojke som drunknat i Medelhavet. (Paus) ”Jag börjar alltid att grina när jag pratar om såna här saker.”
”Denna treåring som drunknade i Medelhavet ska titta på oss och säga: Jag drunknade och ni hjälpte mig inte. Och på det påståendet måste vi ha ett svar.”
Ehrenberg: ”Det blir tuffare…”
”Det blir tuffare, ja, mycket tuffare om vi förstår att Gud är en treårig pojke som drunknade för att vi vägrade hjälpa honom. Men det är vad vi står inför, och om man inte hajar det, har man inte hajat någonting av livet. Och oavsett vilken religion, eller vad du tror på i livet, står vi alla inför den treåringen.” 

Samtalet i ”Falska minnen” inspirerade mig att välja en fråga som engagerade många. Det fick bli den tydligen, riktigt stora frågan i samhället av i dag. Tiggarna och om inte tiggeriet skulle förbjudas. Frågan skulle bl a behandlas på Socialdemokraternas kongress, där många uppfattade, att partiledningen var för ett förbud. En stor del av fastan ägnade mig åt att leta bibelställen både i NT och GT, som skulle kunna ge mig en hint om i vilken riktning min tro borde leda mig i frågan. Samtidigt som jag studerade Bibeln gick jag i minnet  genom det jag läst av Marx, Engels, Lenin, Stalin, Mao Zedong, Althusser för att bara nämna några få, som jag läst i min ungdom. (och som jag inte förstod så mycket av. Då var Steinbecks ”Vredens druvor” mer givande.) Kan ni förstå, ingen av alla de här författaren hade någon vägledning att ge i tiggarfrågan. När det gäller letandet i Bibeln var svaren många, så pass många att jag enbart valde fyra citat. Citat som gav mig konkret vägledning. Jag tror inte att jag tar till överord om jag säger att evangelierna och stora delar av GT ger den patos för förtryckta och fattiga människor, som politiska teorier ofta misslyckas med.

Självklart kan det vara så att jag valt fel citat och att det finns ännu bättre, men jag tror ni förstår mitt syfte. Om nu Bibeln ger mig vägledning i en aktuell politisk fråga, varför skulle jag då dölja det och sitta i min kammare och i min ensamhet tänka djupa tankar? Självklart ska ingen kunna förmena mig rätten till samhälleliga ställningstaganden, en rätt, som man tillerkänner allsköns politiska ideologier. Nu är det så väl, att jag inte tar till mig allt vad som sägs i den politiska debatten. Men håll med om att det är ett märkligt krav, att just tro inte skulle få vara med och påverka samhällsutvecklingen. Än märkligare blir det när tre sekulära partier anser sig ha den moraliska rätten att styra en kyrka. Citaten jag hänvisar till, hittar ni här, här, här och här.

Nu ska ingen tolka det jag skrivit så, att jag inte vill samarbeta med icketroende människor i samhällsfrågor, tvärtom, jag granskar inte människors tro eller ideologier, den viktiga frågan är, kan vi gå en bit av vägen tillsammans?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


En viktig påminnelse, riktad till mig personligen.

17 april, 2017

”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.” Matt 7:3-5


En psalm att bära med sig till dagens mässa

19 mars, 2017

Psalm 133
En vallfartssång av David

Vad det är gott och ljuvligt
att bröder är tillsammans!
Det är som när den fina oljan på huvudet
rinner ner i skägget; i Arons skägg,
som faller ner över dräktens linning.
Det är som när Harmons dagg
faller över Sions berg.
Där skänker Herren välsignelse,
liv i alla tider.

Det är min första mässa efter en längre tids sjukdom. Känner hur jag saknat gemenskapen i mässan eller som psalmen säger: ”Vad det är gott och ljuvligt att bröder är tillsammans!” Självklart räknar jag in alla systrar också!


Det krävs en inbjudan, för att vi ska kunna svara ”ja” eller ”nej.”

19 oktober, 2016

Jag upplever, att jag kanske var otydlig i mitt inlägg i går. Självfallet är det Gud som är den aktiva parten i vår relation. Utan en inbjudan från Gud, är ju en fundering kring den fria viljans möjligheter att säga ”ja” eller ”nej”, meningslös. Förutsättningen är att Gud inbjuder och när vi hör knackningen på dörren, så kan vi välja att öppna dörren eller låta bli. Nu bortser jag från, fullt medvetet, frågan om, hur vet vi, att det är Gud som bultar på dörren? Jag tror inte, att det är så enkelt, att vi intellektuellt kan komma fram till att Gud finns eller inte finns. (Ta det inte som en orubblig insikt.) Det krävs nog att vi drabbas av en insikt eller åtminstone en liten gnagande misstanke. Min personliga erfarenhet är, att jag inte medvetet hörde knackningen, utan jag brukar säga att den helige Ande lite försynt knackade mig på axeln och sa, ”det är dags nu.” T o m det är en efterhandskonstruktion. Jag försökte hitta ord på hur det kunde komma sig att jag vaknade som en icketroende ateist och gick till sängs som troende kristen, beredd att berätta det för alla som ville höra. Så, det är visst och sant, det krävs en aktiv kraft som bjuder in!

Efter den första glädjen kom sen det besvärliga. Det verkar som det inte räcker med att säga det där första jaet, utan det krävs tydligen ett nytt ”ja” varje dag. Det där, som Bonhoeffer lärde mig. Tro kräver lydnad! När Gud kallar kan jag inte hänvisa till att jag tror och därför kan jag välja att säga nej till krav från Gud. Tro utan gärningar är en död tro, som inte frälser. I vart fall bör vi inte chansa på det! Det viktiga är, att vi varje dag ställs inför valet att säga ja eller att säga nej. Det blir nog alltför ofta att åtminstone jag i handling säger nej. Därför är kvällsbönen oftast en bön om förlåtelse över dagens tillkortakommanden.

 


Jag vågar tro, att mitt framviskade och lite ängsliga ”Ja” har betydelse!

18 oktober, 2016

För många år sedan, kan ha varit 2000, deltog jag i en gudstjänst i Sjöviks gamla missionskapell. Där finns en tavla, som visar hur Jesus står vid en port och knackar på. Någon av församlingens präster påpekade att dörren på tavlan inte hade ett handtag på utsidan. Förklaringen var att Jesus vill komma in till oss, men det är vår uppgift att öppna dörren. Jag tyckte vid det tillfället att det var en fin och mycket tänkvärd förklaring och bilden blev en viktig hörnsten i min dagliga tro.

Ett antal år senare inhandlade jag ”Den ortodoxa kyrkan” av Kallistos Ware, där fick jag klart för mig att tavlan i Sjöviks kapell präglades av Ortodoxa kyrkans lära om den fria viljan. Kallistos Ware skrev:

”Se jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar, skall jag gå in till honom.” (Upp 3:20) Gud bultar men väntar på att vi skall öppna dörren – han slår inte in den. Guds nåd inbjuder alla, men tvingar ingen. Med Johannes Chrysostomos ord: ”Gud drar aldrig någon till sig med våld. Han vill att alla skall bli frälsta, men tvingar ingen.” ”Det är Gud som skänker sin nåd” sade den helige Kyrillos av Jerusalem ”och det är er sak att ta mot denna nåd och bevara den. Men man får inte tro att en människa som tar emot Guds nåd och bevarar den därigenom gör sig gör sig ”förtjänt” av den. Guds gåvor är alltid fria gåvor, och vi människor kan aldrig ställa några krav på vår skapare. Men samtidigt som som vi inte kan göra oss ”förtjänta” av frälsningen måste vi helt visst arbeta för den, eftersom ”tron utan gärningar är död.” (Jak 2;17)  

Den beskrivningen av Kallistos Ware förstärkte, hos mig, den tro som den naivt målade tavlan i Sjöviks kapell tidigare förmedlat till mig.

Jag avslutar med att länka till ett blogginlägg av Bengt Malmgren. Läs den!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


En, med all säkerhet, ytterst naiv teologisk fundering

8 oktober, 2016

För en tid sedan påminde fader Damian vid en mässa i Sörforsa om slutorden i Johannesevangeliet:

”Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivir ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.
Jesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig tror jag inte att hela världens skulle rymma de böcker som då måste skrivas.” Joh 21: 24-25

Jag har funderat över de här verserna, för som vanligt hade jag läst dem tidigare, men inte reflekterat över vad de egentligen betydde. När så fader Damian påminde oss om verserna, så blev det till en helt ny text, med mängder av frågor i släptåg. Jag har sagt och skrivit det många gånger, att jag är trögtänkt, men när jag börjar tänka då kan jag idissla tankarna hur länge som helst.

När Jesus t ex säger till Petrus: ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag ska ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” Matteus 16: 18-19, är det väl ganska rimligt att anta, det inte stannade vid det enskilda tillfället, utan det är väl fullt rimligt att tänka sig att Jesus undervisade och förklarade för lärjungarna det han sagt?

Det är så jag jag tänker mig att den episkopala och apostoliska kyrkan växte fram. Det var också det här som var apostlarnas uppdrag, att berätta och vidareföra det Jesus lärt och undervisat om.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,