Polen – en rättsstat i förfall

22 juli, 2017

Europa har en historia, i närtid av politiska system, som politiserade rättsväsendet, vilket ledde till rättsosäkerhet för medborgarna och undergrävde demokratin. Det otyget verkar vara på väg tillbaka. Jag är nog inte i ogjort väder, när jag varnar mina barnbarn om en mörk framtid, som de står inför!
Läs Anne Rambergs blogg!

Anne Rambergs blogg

Utvecklingen i Polen är ytterst allvarlig. Inte bara för Polen, utan likväl för hela EU och EES. Polen var tillsammans med Ungern ett gott exempel på hur ett land, efter år av kommunism, framgångsrikt ansträngt sig för att bygga upp en demokratisk rättsstat från grunden. Detta gäller inte minst organisationen av rättsväsendet och då särskilt värnet om oberoende domstolar liksom oberoende advokater.

Under tvåtusentalet har emellertid en tydlig förskjutning ägt rum från demokratiska rättsstatliga ideal mot ett populistiskt och auktoritärt samhällsbygge där grundvalen för vad vi brukar kalla ett rättssamhälle systematiskt har undergrävts.

Det började med advokaterna. Redan 2007 skrev jag ett brev till dåvarande statssekreteraren i Justitiedepartementet för att uppmärksamma den politiska ledningen på den redan då mycket allvarliga utvecklingen i Polen, som på olika sätt anmärkningsvärt försökte inskränkta advokaternas oberoende och tystnadsplikt. Vissa av de mer exotiska förslagen drevs då inte igenom, men orosmolnen tenderar att återkomma i…

View original post 753 fler ord


Hur sannolikt är det att IF Metall skulle välja förtroendevalda som aldrig går på medlemsmöten?

21 juli, 2017

Frågan är berättigad så här i valtider i Svenska kyrkan.

Jag har bara vid några få tillfällen haft fackliga uppdra, (orsakerna till det är många), men de gånger jag blivit vald till något uppdrag, har proceduren alltid varit likartad. Någon hade föreslagit mitt namn till organisationens valberedning och någon från fackets valberedning kom och frågade om jag är intresserad att bli föreslagen till årsmötet. Efter en tid var det dags för årsmötet att välja förtroendevalda och valberedningen delade ut sitt förslag. Medlemmarna röstade och sen var det klart. Hela processen ägdes helt av organisationen. Det skulle upplevts som mycket märkligt om någon, som aldrig deltog på fackets medlemsmöten skulle blivit föreslagen. Än mindre att någon som inte trodde på den fackliga tanken skulle komma på fråga. Jag tror inte att jag gör en överdriven generalisering, när jag hävdar att så går det till i alla svenska folkrörelser. De äger processen, när det gäller valet av sina egna förtroendevalda.

Så går det inte till i Svenska kyrkan. SvK äger inte frågan om val av dem som skall styra och ställa i organisationen. Där är det helt andra krafter, som kallas för nomineringsgrupper, som utser kandidater till kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomötet. Den processen har kyrkan inget inflytande över.

Jag har vid ett antal tillfällen beskrivit förvåningen jag kände när jag blev medlem i Badelunda församling efter ca 30 års frånvaro. Som ordförande i mängder av organisationer ansåg jag det vara min plikt att hälsa nya medlemmar välkomna. Inte i Badelunda församling! Jag förväntade mig nog att jag vid mitt första kyrkkaffe skulle hälsats välkommen av kyrkoherden.  (Han såg lite skamsen ut när jag, efter en tid, påtalade att han borde ändra praxis.) Lite vid sidan av inlägget, så kan jag berätta att det var större pådrag i Katolska kyrkan i Gävle, när jag blev upptagen i Kyrkans fulla gemenskap. En fullsatt kyrka applåderade och uttryckte glädje. Jag blev riktigt generad, men jag kände mig verkligen välkommen!

Däremot tog det inte lång tid innan S-föreningens valberedning tog kontakt och undrade om jag inte kunde ställa upp som kandidat i det kommande kyrkovalet. Min inställning var, att när partiet kallar, då ställer man upp! Och så blev det!

Det kändes lite märkligt att kyrkan inte hade någon del i urvalet av förtroendevalda, utan kyrkan var helt hänvisad till krafter, som inte organisatoriskt var en del av kyrkan, ansvarade för urvalet. När jag, i vederbörlig ordning, blev vald till S-föreningens kandidat till kyrkofullmäktige, så vet jag inte vilka som valde mig. Ja, självfallet kände jag alla på mötet, men om de var medlemmar i Svenska kyrkan, om de var kristna eller ateister, om de var muslimer, det hade jag ingen aning om. Det var helt ointressant för medlemmarna att veta något om min kristna tro. Det räckte, att jag var vice ordförande i S-föreningen! För så är det, åtminstone i partierna, som ställer upp i valen. Hur aktiv någon är i kyrkan är ointressant. Det viktiga är att du är aktiv i partiet! Enligt socialdemokraternas stadga, ses också ledamöterna på skilda nivåer, som partiets representanter och har att svara för sitt fögderi till partiet. (Den rapportskyldigheten tas väl inte alltför allvarligt i varje liten S-förening.)

Jag blev också ytterst förvånad, när jag för första gången klev in som förtroendevald i Badelunda församling, att jag identifierades som kyrkopolitiker!? Jag har haft mängder av uppdrag i föreningslivet genom åren, men jag skulle blivit förvånad om någon kallat mig ungdomspolitiker, när jag blev vald till ordförande i Unga Örnar. Ingen kallade mig eller andra fackligt förtroendevalda för arbetsmarknadspolitiker. Politikerrollen var helt förknippad med uppdrag inom kommun, landsting eller riksdag. Ni vet, kommunpolitiker, landstingspolitiker eller riksdagsman. Ibland förstärktes politikerrollen med begreppet fritidspolitiker. Då visste alla, att man inte tillhörde det tunga gardet! På vilket sätt är Svenska kyrkan en del av statsapparaten? För det går ju inte att förklara begreppet ”kyrkopolitiker” på annat sätt än att förtroendevalda inom SvK är delar i en statlig beslutsstruktur. Har jag fel?

Trots att inlägget redan är för lång och jag skriver i oträngt mål, kan jag inte undanhålla två intressanta uppgifter jag hittat hos Dag Sandahl och hans pigga och käcka blogg!

I dag skriver Sandahl med anledning av en centerpartistisk förtroendevald: ”Hur blir detta på ”jobbet” för kyrkoarbetarna under kommande mandatperiod? Frustration, vanmakt, sjukskrivningar, utköp, allmän uppgivenhet? För något av detta måste inträffa om människor är friska och situationen sjuk. Och det är den när de som egentligen skulle vara missionsobjekt blir beslutsfattare. Nu är det sagt och detta utan omsvep.”

I går kunde Dag Sandahl berätta om en intervju med Jimmie Åkesson (ni vet han, som avser att ta makten över Svenska kyrkan): ”Jimmie ber varje dag. Det gör många men journalisten Pontus Håkansson ställer påhaksfrågan. Så visas journalistisk kompetens: ”Till vem riktar du din bön?” Åkesson vill inte svara och det är ett verkligt informationsbärande svar: ”Den frågan är för personlig.” Verkligen? Själv ber jag till Fadern genom Sonen i Anden, skulle detta vara hemligt?. Gör inte alla kyrkokristna det? Ber Åkesson till exempel varje dag medarbetarna om kaffe och är detta hans bönelivs essens. Kaffebönan. Vi får inte veta. För personligt!”

Ett långt och pratigt inlägg har äntligen nått vägs ände. Jag kunde ha nöjt mig med att skriva:

Alla ni som är medlemmar i Svenska kyrkan och är över 16 år gå med raska steg, när det blir dags, till närmsta vallokal och leta reda på listan för Frimodig kyrka och lägg den i valkuvertet! Svårare än så är det inte!

 


Jag tillägnar morgonens andaktstexter, S, C och SD, för begrundan. Självklart får också Fisk, V, MP och Borgerligt alternativ känna sig delaktiga.

19 juli, 2017

Det är inte riktigt rätt att lägga sig i en organisations inre angelägenheter, när jag inte är medlem. Jag vill ändå gärna stödja mina vänner i Frimodig kyrka, som för den goda kampen i Svenska kyrkan.
Jag har försökt ta ett icke alltför polemiskt blogginlägg från valrörelsen 2013. I inlägget försöker jag med hjälp av Dietrich Bonhoeffer påminna ett antal politiska krafter, som eftersträvar makten i Svenska kyrkan, vad kyrkan egentligen står för.
Kära vänner i Frimodig kyrka, jag ber varje dag om en framgångsrik valrörelse 2017.

Tankar i natten

Håll till godo!

Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns,
och den är Jesus Kristus. (1 Korinthierbrevet 3:11)

Kristus och hans kyrka

”Kristi relation till kyrkan är tvåfaldig: Han är
den som ger den hela dess liv, vilket ju vilar på honom,
kyrkans mästerbyggare – och han är den ständigt närvarande
i kyrkan, för kyrkan är hans kropp. (Gesammelte Schriften)

Kyrkan kan vara en mycket spännande plats att leva i. Den
kan också vara en trist och stagnerande institution. Dess
hälsa och dynamik beror till sist på om kyrkan som Guds folk
verkligen litar till Kristus, till att han ska ge den liv, och
om den söker Kristi ansikte för att få välsignelse och ledning
och för att utmanas i livet tillsammans. Förlorar kyrkan insikten
om att den endast kan existera i och för Kristus, tynar dess liv
bort i en konformism där den mister relevans…

View original post 48 fler ord


Veckans dikt. Något sa den mig.

18 juli, 2017

Efterskrivet

Denna lådkamera från 30-talet, inköpt pr
postorder, förmår inte avbilda ens enk-
laste förflyttningar. Skjuter enbart mot sit-
tande fågel. Tar bara bara tillstånd. Aldrig sin-
nesrörelser. Allt är återfört till de ursprung-
liga elementen: ljuset, mörkret, de tålmo-
digt inväntade stillestånden. Ändå inte ute-
slutande hänvisade till småkonsten. Kan
återge även stora motiv: regeringen i sit-
tande konselj, det församlade kyrkomötet,
minnesutställningar, förbundskongresser,
kedjehus, företagsaftnar, demonstrationståg 
som inte börjat gå.

Birger Norman Lyrik 1950-1974 Utgiven på Rabén och Sjögren 1980

 

 

 

 

 


Kärlkrampen blev svår. Tur att det finns nitrolingual!

17 juli, 2017

Jag klarar inte av att vara engagerad när det gäller spännande matcher vare sig i fotboll eller ishockey. Efter mina hjärtinfarkter i början på 90-talet ser jag inte gärna på matcher mellan Finland och Sverige i ishockey. Sverige vinner alldeles för ofta och spänningen triggar alltid kärlkrampen.

I kväll upplevde jag samma känsla när Sverige mötte Tyskland i EM-turneringen. Inte trodde jag att jag någonsin skulle hålla så hårt på Sverige i en match, att jag skulle bli tvungen att spruta in nitro under tungan! Det har det svenska damlandslaget lyckats med!

Jag kanske håller, så smått bli en assimilerad svensk? Nå, nu ska ingen dra så långtgående och förhastade slutsatser. Damlandslaget i fotboll är undantaget som bekräftar regeln, att det bara är Finland som kan frammana svårartad kärlkramp. Allra helst i ishockey och då mot Sverige!

Nu gick matchen bra, vilket lovar gott för resten av turneringen. Det kan räcka ända fram!

 


Jag lever tydligen med gårdagens föreställningar

16 juli, 2017

En kort fundering före sänggående. Stor del av dagen har jag tänkt på strejken bland sopåkarna i Stockholm. Plötsligt slog det mig, att jag saknade något.
I går, lördag, var jag nere på Sigmatorget (heter det fortfarande så?). I dag slog det mig. Inga insamlingsbössor för strejkande sopåkare. På 70-talet skulle det kryllat av bössor. Jag har också läst bl a i ETC artiklar om de strejkande arbetarna, men ingenting om någon solidaritetskommitté, med uppgifter vart jag ska skicka pengar till stöd för de strejkande. Har förändringarna gått så långt i dagens Sverige, att arbetare som strejkar vilt inte behöver något ekonomiskt stöd?

När jag tänker efter, så har jag omedvetet upplevt förändringen, men inte reagerat. Jag har ofta sagt. Jag tänker ibland oerhört långsamt.

Jag kan, vilket jag hoppas, ha fullständigt fel. Det kanske är så, att det jag efterlyser, finns där utan att jag ser.

Säg att jag är ett blindstyre!


Får erkänna, att lite avundsjuk blir jag nog

15 juli, 2017

Till morgonmackan läste jag i veckans ETC Västerås ett reportage om trädgårdsodling runt ett hyreshus i Västerås. Ett citat ur reportaget:

”Hyreshusets gård på Jakobsbergsgatan i Västerås är fylld av pallkragar och rabatter med blommor och grönsaker i en salig blandning. Potatis växer tillsammans med sallad, rotselleri och vallmo. Mot en en balkongrna på bottenvåningen klänger ett par vindruvor. Det är meningen att de så småningom ska ta sig till tredje våningens balkonger så att även hyresgäster högst upp i huset kan plocka vindruvor.”

Nu ska ingen tro, att min avundsjuka rör trädgårdsodlingen, hur intressant och lovvärd den än är. Jag har inte anlag för trädgårdsodling. Har inte det nödvändiga tålamodet! Det som triggade en okristlig avundsjuka var uppgiften, att att eldsjälarnas blogg Farbror Grön har ungefär 300 000 sidvisningar i månaden. Nu slog avundsjukan till! Jag tänkte på min egen blogg Tankar i natten, som på drygt 10 år lyckats nå 318 969 visningar och antalet visningar blir färre för vart år.

Nu är jag nog nära gränsen, att bryta med min egen föresats för bloggen. Tankar i natten skall vara personlig, men inte privat!

Läs bloggen Farbror Grön. Den har Johannes Wätterbäck och Theres Lundén all heder av och är förtjänta av många läsare.

Jag kunde inte hitta reportaget nätet, men jag länkar ändå till ETC Västerås. Ni som bor i Västerås bör prenumerera på tidningen!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,