Varifrån kommer alla dessa självutnämnda etikettexperter åt invandrare från?

5 september, 2017

Den senaste tiden, när jag läst eller sett på nyheterna om demonstrationen, först på på Mynttorget, sen på Medborgarplatsen och nu på Norra Bantorget, har jag haft anledning att fundera över det jag försökte förmedla på invandrarlinjen på Tärna folkhögskola i Sala eller de afghanska kvotflyktingarna som kom till Ljusdal i början på 00-talet. Jag skrev ett blogginlägg i ämnet 7 mars 2013.
Demonstrationen på Mynttorget, Medborgarplatsen och nu Norra Bantorget känns som ett senkommet svar och bekräftelse av min beskrivning av svensk demokrati. Alla har rätt att organisera sig kring krav de anser vara viktiga. Det finns ingen karenstid för den rätten. I slutet av inlägget påpekar jag att rätten att påverka har en bestämd gräns. Det ska ske fredligt!
I den meningen visar demonstrationen mot utvisning till Afghanistan, att demonstranterna är väl integrerade i det svenska samhället.
Hur integrerade motdemonstranterna är ställer jag mig frågande till. De anser att de afghanska kvotflyktingarna Ljusdal från Afghanistan inte ska få finnas på våra gator. Vidare hoppades motdemonstranterna, högt och ljudligt, att de kvinnor som hjälper de afghanska demonstranterna skulle bli våldtagna.
De har mage att vifta med svenska flaggor!

Tankar i natten

Jag minns fortfarande den förvåning jag ibland kände, när jag i början på 50-talet, som nyinflyttad från Finland råkade säga till skolkamrater på Skönsmons skola, att ”så här gör man inte i Finland” och möttes av, ”Flytta tillbaka då om det var bättre där!” Det tog ett antal år innan jag förstod, att det inte var mina kamraters spontana reaktion på etikettsbrottet, utan de hade lärt sig av sina föräldrar hur en invandrare borde bete sig. Med tiden lärde jag mig att undvika sådana jämförelser. Delvis på grund av att minnesbilden hur det hade varit i Finland, av naturliga skäl, bleknade.

Att jag med tiden slapp höra att jag förbrutit mig mot etikettsreglerna, att inte vilja ta seden dit jag kom, innebar inte att själva företeelsen försvunnit. I nästan varje diskussion eller samtal, dyker dessa självutnämnda etikettsexperter upp med sitt: ”Invandrarna måste inse att de ska ta seden dit de…

View original post 768 fler ord

Annonser

Biskop Baron om den amerikanska arvssynden

27 augusti, 2017

Det har säkert inte undgått någon samhällsintresserad medborgare att det i de amerikanska sydstaterna pågår en strid om statyer, som påminner om eller hyllar sydstaterna i inbördeskriget. Det senaste är striden i Charlottesville Virginia om borttagandet av en staty föreställande sydstatsgeneralen Robert Lee. Även här i Sverige är det många, som på fullt allvar, oroar sig över att statyer även i Sverige skulle vara hotade. (Personligen skulle jag väl inte sörja nedmonteringen av många kungastatyer om det skulle bli aktuellt.)

Statyer och andra minnesmärken blir inte resta i ett lufttoma rum. Det sker alltid av ideologiska eller politiska skäl. Om vi ser ryttarstatyn föreställande Robert Lee, då måste vi tänka oss varför det var ktuellt och viktigt att på 1920-talet hedra Robert Lee?

Utan att göra min framställning för lång, det finns många historiska källor att gå till, vill jag påminna om inbördeskriget i USA. Sydstaterna höjde upprorsfanan i första hand för att försvara slaveriet, som var den ekonomiska grunden dessa staters existens. Sydstaternas uppror led nederlag och det nederlaget kändes säkert bittert och förnedrande för en stor del av befolkningen i de förlorande delstaterna. Nederlaget var i första hand militärt och till stora delar ekonomisk. Slaveriet förbjöds. De nederlagen var, som sagt, säkert tunga, men slavägarideologin var helt intakt. Mycket kortfattat, nordstaterna vann kriget, men sydstaterna vann freden.

Med slavägarideologin som grund byggdes runt om i södern upp renodlade apartheidstater upp. Svarta förnekades medborgerliga rättigheter, förvägrades utbildning och framförallt de svarta saknade all form av rättssäkerhet. De flesta har väl hört om utannonserade folkliga nöjestillställningar med lynchning av svarta. Till tillställningarna drogs även barn med. De skulle lära sig tidigt, att inte visa medlidande med mindervärdiga raser.

Parallellt med allt det här började man också med att hylla de som kämpat för slavideologin. Statyer restes. Sydstatsflaggan började vaja på statliga byggnader. (Såg en uppgift att en man stämt en delstatsmyndighet för att de tagit ner upprorsfanan!)

Vi som är födda efter kriget har upplevt hur medborgarrättsrörelsen steg för steg segrade i kampen mot apartheidsystemet. Vi har sett den polisbrutalitet som mötte dem som vågade protestera mot systemet. Jag minns de hatiska blickarna som mötte de första barnen och ungdomarna som fick tillträde till tidigare segregerade skolor. Barnen fick med polisskydd andra mellan skränande vita vuxna, som säkert skulle slagit ihjäl barnen om de haft möjlighet. Där finns namn, som säkert skulle pryda vilket torg som helst i Virginia. Kampen för medborgerliga rättigheter producerade mängder av sanna hjältar!

Medborgarrättsrörelsen vann stora segrar och mycket av den juridiskt baserade segregationen upphörde. Däremot har den ideologiska kampen kanske inte alltid varit framgångsrik, men det verkar så sakteligen vända nu. Varför skall stater med fria medborgare hylla slavägare och slavägarideologi? Vi ser också vilka som aktivt träder till symbolernas försvar. Jag för min del hoppas, att steg för steg, slavideologins gatunamn, skolnamn och statyer försvinner från de flesta platser i USA. Däremot bör det finnas minnesmärken över hur slavarna hade det och de oförrätter som de fick finna sig i.

Det tog lång tid innan jag kom till själva inlägget!


Kravaller, en svensk tradition?

22 augusti, 2017

Jag tittade för en stund sedan på ett program om Per Anders Fogelström.   I programmet omnämndes kravaller på söder efter kriget. Jag har vid ett par tillfällen påmint om raggarkravaller bl a i Gävle. Påminnelsen ledde inte till något samtal, utan på Facebook fortsatte beskrivningar av dagens kravaller som något helt ny företeelse, som en följd av flyktinginvandringen.

SvT beskriver i ett inslag, från 2013 ”Kravaller i Stockholm inget nytt” 

Jag ska inte utveckla några egna tankegångar om orsakerna till kravallerna. Inte annat än att jag vågar hävda, att de drivande i kravallerna inte var flyktinginvandrare från långtbortistan. Möjligen kan jag, utan att dra för långgående slutsatser, att majoriteten av deltagarna inte blev bestående kriminella, utan de blev integrerade i samhället. Det torde väl finnas forskning på det. Det borde också var intressant att studera hur samhället och staten, historiskt,  kom till rätta med problemen.

 

 


När ska riksdagsmännen, som röstade för svensk militär närvaro i Libyen, träda fram och erkänna sitt ansvar för situationen i landet?

16 augusti, 2017

Jag ska inte skriva långt, utan jag vill påminna om hur Sverige var med och slog sönder Libyen. Riksdagen hade samma information som jag och ändå tog de beslutet att Sverige skulle delta med reguljära flygstridskrafter. Vi vet resultatet. Resultat, ett fullständigt sönderslaget land ekonomiskt och socialt.
Här en artikel om som borde beröra varje rättänkande människa och få de riksdagsmän, som röstade för militära insatser i Libyen, att rodna av skam.

Jag skrev i augusti 2011 ett blogginlägg ”Legosoldater, den nya exportprodukten?”

 


Ett ja, med oerhörd stor kosmisk betydelse!

15 augusti, 2017

I kväll firade vi i mässan Marias upptagning i himmelen. När jag satt där och deltog i mässan, så kom minnesbilder av samtal med goda vänner som varnade mig för att jag måste tro på dogmen om Marias upptagning, både med och kropp och själ till himlen. Jag var då lite överraskad av varningarna. Jag var inte förberedd på frågans vikt. Vare sig hos Katolska kyrkan och hos mina vänner.
Den 23 maj 2015, drygt en månad efter att jag ansökt om att bli upptagen i Katolska kyrkan skrev jag inlägget som jag rebloggar.
Inlägget är ingen teologisk höjdare, men visar en nybörjares första stapplande steg på en för mig obekant väg.Stegen har med tiden blivit stadigare. Nu är tron på Marias upptagning till himlen utan ett uns av tvivel.

Tankar i natten

Efter att jag för några veckor sedan meddelade här på bloggen att jag ansökt om att bli upptagen i den Katolska kyrkans gemenskap har jag fått mest positiva reaktioner. Jag har också fått några allvarliga varningar om att jag blir, för att bli upptagen i Katolska kyrkans gemenskap, tvungen att tro allt det kyrkan säger. Speciellt då Katolska kyrkans syn på Maria. Jag har inte upplevt varningarna som fientliga på något sätt, utan förstått att vänner är oroliga. Oron från vännerna har haft det goda med sig att jag de senaste veckorna verkligen funderat över mitt förhållande och förståelse av Maria. Tro mig, det har blivit många timmar i favoritfåtöljen. I går, sent på kvällen, fick jag tag i en trådända som jag ska följa den närmsta tiden.

Jag insåg, där i fåtöljen, det stora i att Maria sa ja till ängeln Gabriel. Jag har aldrig på djupet reflekterat över…

View original post 237 fler ord


Sankt Maximilian Kolbe, min extra vän i himlen!

14 augusti, 2017

I dag firade vi Maximilian Maria Kolbe i mässan. Jag kunde skrivit ett helt nytt blogginlägg i ämnet, men jag nöjer mig med att reblogga ett inlägg från juni 2015.
Kan väl också påminna om att jag efter konfirmationen och upptagningen till Katolska kyrkans fulla gemenskap tog mig som mit konfirmationsnamn Maximilian.
Jag hoppas, om jag sätts på prov, klarar av att handla som S:t Maxilmilian!

Tankar i natten

Jag minns inte riktigt när jag första gången läste eller hörde talas om Maximilian Kolbe. Troligtvis sent 80-tal. Jag minns att jag blev mycket imponerad över berättelsen, men som det ofta är, så försvinner sådana minnen in i glömskan. För några månader sedan blev jag påmind om Maximilian Kolbes existens. I en predikan i Norrbo kyrka berättade Bengt Wiklund mycket levande om Maximilian Kolbes levnadsöde. Jag kan inte säga, för det vet jag inte, att intet öga var torrt under predikan, men jag kan med säkerhet säga att på fjärde bänk till vänster (sett från kyrkporten) satt en som grät!

När jag för några veckor sedan lämnade Svenska kyrkan och ansökte om att bli upptagen i Katolska kyrkans gemenskap, var det inte konstigt att jag började tänka på helgonet Maximilian Kolbe. Tankarna om att jag hade en speciell relation med Sankt Maximilian stärktes när jag läste i en sida, 25…

View original post 388 fler ord


Den märkliga likheten mellan dem som spelar på hästar och marxister

8 augusti, 2017

Den här lilla betraktelsen skall inte tolkas som en kritik av Marx. Det är delar av hans efterföljare jag tänker på.

På 80-talet, när jag var ordförande för en av ASEA:s verkstadsklubbs minsta grupper, brukade jag göra vandringar på arbetsplatsen för små samtal med medlemmarna i de olika pausutrymmena. Drack kaffe ur en skitig gästkopp och fick de senaste nyheterna och rapporter om problem. Ofta berättade jag om vad som diskuterades i styrelsen och gav informella förhandlingsrapporter. Gruppens beslut växte fram på det sättet. Jag ansåg då och lärde också ut på styrelsekurser senare i livet, att medlemsmöten i en demokratisk organisation enbart är till för att bekräfta beslut, som redan är tagna av medlemmarna.

Oftast var det inga större frågor, utan det var lite löst prat och skvaller och diskussioner om hästar! Ofta satt där ett gäng, som diskuterade kommande travtävlingar. Ni skulle ha hört de självsäkra analyserna! Gänget visste precis vilka hästar de skulle välja och varför. När jag lämnade pausutrymmer var jag  säker på, att där satt ett gäng med vinnarkupongen!

Om jag råkade besöka pausutrymmer efter en travkväll, då satt där ett gäng som mycket tvärsäkert kunde förklara varför det skitit sig. Regn och tunga banor, hästen borde varit skodd, kusken hade varit korkad, som inte gått ut i tid, utan blivit instängd. Efter ett antal sådana upplevelser, kunde jag inte låta bli, att till slut säga till traventusiasterna:

”Ni är som marxister, som kan förklara före viktiga händelser, hur det kommer att gå. Efteråt är de, som ni, oerhört duktiga på att förklara varför det skitigt sig!”