Bör Svenska kyrkans präster vara något oroliga?

12 april, 2017

För en tid sedan kunde vi läsa om hur Jimmie Åkesson, inför det kommande kyrkovalet, hävdade segervisst, att ”vi ska ta över.”

Artikeln om SD:s valupptakt visar mycket tydligt hur absurt Svenska kyrkans system för val av förtroendevalda egentligen är. Under många år har Socialdemokraterna tillsammans med Centern i samarbete med andra politiska krafter,  på skilda nivåer dominerat Svenska kyrkans olika beslutsnivåer. De har också på avgörande sätt påverkat kulturen i kyrkan, som ihärdigt rensat ut obekväma präster och också sett till att strypa nyrekryteringen av kommande, möjliga, obekväma präster.

Nu utmanas dagens politiska ledarskap av en politisk uppkomling med helt motsatta ståndpunkter än dagens dominerande krafter. Jag upplever att biskopar, präster och diakoner, som anpassat sig till dagens rådande idologi i kyrkan borde känna sig oroliga över vad som händer om SD tar över. Jag kan se hur kyrkoherdar i de församlingar där SD ”tar över” börjar upptäcka att marken gungar under deras fötter. Inte har de något skydd från biskopar eller domkapitel. De är ju anställda av församlingarna. Det torde bli många utköp av kyrkoherdar, komministrar och diakoner. Kyrkorådets SD-märkta ordförande behöver ju bara hänvisa, som i dag, till samarbetssvårigheter.

Eftersom SvK inte tidigare haft förmåga eller tillåtits ha en kyrklig självständighet, då ser jag små möjligheter att morgondagens kyrka klarar av att motsätta sig maktövertagandet. Jag ser också framför mig en gigantisk attitydförändring hos många anställda, när de ska anpassa sig till den nya ordningen.

Ja, den som lever får se, men nog visar Jimmie Åkessons självsäkra ”vi ska ta över” vilken draksådd riksdagspartierna sådde när de genomdrev ett besluts – och valsystem, där de fick dominansen över kyrkan. Det finns ingen instans i organisationen som skulle kunna vara en motkraft. Allt sånt har ju de nuvarande makthavarna rensat bort.

 

 


Är det här som kallas för eftertankens kranka blekhet?

8 april, 2017

Det är inte så att alla bibeltexter slår an till en personlig känsla av igenkännande. I dag hände det. Jag har under den senaste tiden, läst predikaren under mina morgonandakter. Mycket klokt sägs, men först i morse grep en text ordentligt tag, den blev personlig.

”Ungdom och ålderdom

Ljuvligt är ljuset,
det är skönt för ögonen att se solen.
Om människan lever i många år
skall hon glädja sig åt dem alla
och minnas att mörkrets dagar blir många.
Allt som kommer är tomhet.

Gläd dig, yngling, medan du är ung,
njut av fulla drag av din ungdom.
Följ ditt hjärtas vägar,
gå dit ögat leder dig.
Men tänk på att för allt du gjort
skall du ställas till ansvar av Gud.
Undvik allt som pinar ditt hjärta,
allt som plågar din kropp:
ungdom och blomning är snart förbi.”

Predikaren  11:7-10 (Bibel 2000)

Inte tänkte jag, när jag byggde på Babels torn i min ungdom, att jag skulle behöva stå till svars inför Gud. Att det gällde också mig som var ateist och inte bara kristna!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Vad var det Nalin Pekgul sa?

6 april, 2017

För några år sedan skrev jag ett antal blogginlägg till stöd för Nalin Pekgul och andra kvinnor, som berättade att islamister gick omkring i olika förorter och ansåg sig ha rätt att trakassera kvinnor som inte klädde sig som islamisterna ansåg vara den rätta klädstilen.

Jag minns hur illa åtgången Nalin Pekgul och de andra kvinnorna blev av välmenande vänsterpartister och socialdemokrater. De menade att kvinnorna agerade i ond tro och inte var intresserade av sanningen. Det verkligt märkliga var att det ofta var män som påstod att Nalin Pekgul dels hade fel och dels var islamofob. Den dåvarande ordföranden i före detta Broderskapsrörelsen gick t o m så långt, att han inte erkände att Nalin Pekgul var muslim, när han skilde på troende muslimer och praktiserande.

Efter den mediala rapporteringen i dagarna, kan alla de kvinnor som på olika sätt tog strid mot moralpoliserna påstridigt och uppfordrande säga: Vad var det vi sa? De beskrev en verklighet där kvinnor trakasserades av män som ansåg sig ha rätten att ha synpunkter på bl a kvinnors klädsel. Jag skrev ett antal blogginlägg för några år sedan till stöd kvinnors kamp mot moralpoliserna. Jag hade och har inga synpunkter på hur vare sig kvinnor eller män klär sig. För min del accepterar jag huvudduk, heltäckande kläder, kippa, turban eller vad det kan röra sig om, bara det sker av fri vilja. Moralpoliserna i te x Tensta förnekar kvinnors fria vilja och vill tvinga på dem sina värderingar, Vilket är fel både moraliskt och i många fall också brottsligt. Beroende hur trakasserierna sker i praktiken. Självklart är det lika fel, det som skedde i på franska badstränder, när poliser tvingade kvinnor att klä av sig och visa hud. Statligt sanktionerade moralpoliser är inte något som bör accepteras. Lika lite som självutnämnda moralpoliser. Där som här är det kvinnorna som får ta stöten.
Jag såg frågan som i det stora hela som en kvinnofråga och att det var min plikt att stödja de kvinnor som tog strid mot mäns självpåtagna rätt att förtrycka kvinnor.

Jag länkar till några blogginlägg: två från 2013 och en från 2015. Skam till sägandes är inlägget från juni 2015 det sista jag skrev till stöd för kvinnors kamp för rätten att klä sig som de önskade, men jag har inte ändrat uppfattning. Tvärtom! Däremot hoppas jag att många andra ändrat uppfattning och åtminstone i sin ensamhet ber Nalin Pekgul om ursäkt för sina tillvitelser om islamofobi.

https://holtter.wordpress.com/2015/06/23/dar-det-finns-fortryck-sipprar-alltid-ett-motstand-fram-en-gammal-sanning-som-gladjande-nog-star-sig-an/

https://holtter.wordpress.com/2013/05/06/funderingar-troligtvis-rakt-ut-i-tomheten/

https://holtter.wordpress.com/2013/04/19/det-ar-latt-att-forsta-nalin-pekguls-upprordhet/


Jag mötte Diktonius i tonåren

4 april, 2017

Mina oavslutade studier på Sundsvalls Högre Allmänna läroverk var väl i det stora hela ingen höjdare, men jag känner ändå en stor tacksamhet till de två åren i första ring, för en sak. Svensklärarna gav mig de första insikterna om bra poesi. Under de åren mötte jag bl a Elmer Diktonius och Edith Södergran, vilket följt mig genom åren. Idag bjuder jag på dikten Arbetare av Diktonius.

Arbetare

Män rör sig
på isigt plåttak
50 m, över jorden.
Med tunga zinkskivor
i frusna nävar
de viga kattor likt
pressar fötterna
mot starkt sluttande plan,
hoppar över avgrunder
där döden ruvar
i form av tom luft
och jordens dragningskraft –
på fotsbred takås går de nu
rakryggiga
med blåfrusna ansikten grinande
i röda vintersolljuset.

Gudar? filmartister? profeter
som gör underverk
för moderna biblar? –
Nej: arbetare
som utför sitt vanliga jobb
för en ringa penning.

Ur diktsamlingen, Taggiga lågor 1924

 


Det är skönt när ”innegänget” har inflytandet i en församling

2 april, 2017

I dag hade jag förmånen att för första gången, efter att jag blivit upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap,  delta på en församlingsstämma. Stämman hade att godkänna bokslut för 2016 och verksamhetsberättelse, också för 2016. Det var inga märkvärdigheter, utan det kändes som vilket annat föreningsmöte som helst, vilka jag bevistat i parti och minut genom åren.

Det som möjligt kändes lite märkligt, efter de erfarenheter jag haft i Svenska kyrkan, var att de som tog besluten var det farliga ”innegänget”, som många nomineringsgrupper inom SvK varnar för. Efter att ha deltagit i ett antal mässor  i  Vår frus kyrka i Västerås, så kände jag igen de flesta deltagarna, som utgjorde församlingsstämman.

Personligen kände jag en stor lättnad, att få det bekräftat att det inte behövs nomineringsgrupper för att en församling och kyrka ska fungera demokratiskt. Det är Kyrkan självt som tar ansvar för hur Kyrkan ska styras och av vilka. Det är ju så en organisation ska fungera. När jag återkom till Svenska kyrkan i början på 90-talet, upplevde jag det som mycket märkligt, att S-föreningen frågade om jag ville bli invald i kyrkofullmäktige. Jag kände i grunden samma främlingskänsla, när jag nominerades av partipolitiskt oberoende nomineringsgrupper. Jag var van från t ex Metall, att det var organisationens valberedning som frågade om jag ville ställa upp som kandidat till ordförande för Material- och Transportgruppen på ASEA. Det var ASEA-klubbens valberedning som frågade om jag ville bli klubbens jämställdhetsansvarig. Jag svarade ja på bägge valberedningarnas frågor och det var de aktiva medlemmarna i Metall, som valde mig. De kände mig för att jag var en del av de aktiva i klubben. Jag deltog på medlemsmötena och andra klubbaktiviteter. Den känslan kände jag i dag på församlingsstämman. Jag är en stolt medlem av ”innegänget” och kan ni förstå att jag känner stor trygghet, när jag vet att det är församlingens aktiva, som utgör de förtroendevalda i församlingen.

Det är gott att få känna sig hemma i en normal och känd föreningskultur. Och kan ni tänka er, det verkar som att organisationsmodellen fungerar både lokalt här i Sverige och globalt!


Hur motverkar myndigheterna den högerextrema radikaliseringen?

1 april, 2017

För en stund sen läste jag artikeln ”En serie nazistiska våldsdåd i Stockholm” i tidningen Expo. Artikeln påminde mig om mina funderingar över, som det verkar för mig, att högerextremismen relativt ostört får sprida hat och våld och också rekrytera nya anhängare. Jag är väl i sig övertygad om att säkerhetspolisen spanar på de högerextrema rörelserna, men på mig verkar det som om det också i den här frågan verkar vara vattentäta skott mellan myndigheterna. Hur många våldsbejakande högerextremister vandrar runt på våra gator? Hur oroad bör jag vara?

Var finns rörelsernas rekryteringsbas? Det kan ju inte vara alla de förorter som det rapporteras i medierna och som också myndigheterna ser som det stora hotet. Ur vilka sociala och geografiska miljöer rekryteras individer som tydligen är beredda att att ta till våld, som tillverkar bomber, som de också är beredda att använda. De drar sig tydligen inte ens att slåss med polisen.

Ovanstående är bara en enkel nattlig fundering, men den tål att lyftas fram som ett stort samhällsproblem. Högerextrema våldsbejakande rörelser finns och mina funderingar bygger inte på läsning av rörelsernas dokument, utan baseras på reella händelser.

Bomber sprängs!

 

 


Handling och bön må bli ett.

25 mars, 2017

En mycket intressant genomgång av balansen mellan bön och handling.

Bengts Blogg

All förnyelse börjar med och ledsagas av bön. Handling och bön hör ihop. Handling utan bön blir rent människoverk, ett Babelstornsbygge och mister sin kraft. Bön utan handling kan urarta i överandlig självbespegling. Aposteln Jakob varnar oss för att en tro utan gärningar är död (Jak kap 2). Man kan be illa, och då är det till inget gagn. All bön måste ske i Ande och sanning. Sedan kan det finnas människor och ordnar som har en särskild kallelse att fördjupa sig i kontemplativ bön. Detta är också en tjänst för mänskligheten, medan  andra är kallade att leva ett aktivt liv i samhällsgemenskapen, men det motsäger inte det grundläggande att handling och bön är integrerade i det kristna livet.

Bönen för Kyrkans förnyelse i den Helige Ande fortsätter.  Det förutsätter att vi också är beredda att gå framåt, vara lyhörda och svara på Anden då han kallar oss, precis som…

View original post 525 fler ord