2013 både sorg och glädje!

30 december, 2013

Det ska inte bli någon lång återblick på 2013, jag lovar!

Året började inte bra. Jag fick mitt fjärde rejäla återfall sen 2004 på min kroniska sjukdom. Det var att börja om med cellgifter, gigantiska doser av kortison, diabetesen dök upp på nytt och njurarna blev angripna. I det läget kände jag bara, att  så här vill jag inte ha det. Livskvalitén kändes som i fullständigt bottenläge. Kortisondosen innebar att kroppen sväller, andra tabletter innebär att jag blir infektionskänslig. Mot detta måste andra piller tas. Jag var deprimerad långt in i juli. Då inträffade det jag skrev om i ett blogginlägg: Den helige Anden skickar överraskande budbärare! Efter den dagen har jag inte känt någon depression alls. Tack för den dagen Örjan! Jag lär inte glömma vår sittning på altanen.

Under våren, trots depressionen, orkade jag ändå fundera över läget i SvK och hur jag skulle agera. Jag kände att min spontana känsla att inte alls engagera mig i valrörelsen, inte kändes alltför genomtänkt. Om inte annat så stod känslan helt mot mina tidigare personliga erfarenheter och definitivt mot min personlighet. Att säga nej till en strid? Icke då. Jag studerade och tänkte och till slut tog jag beslutet att ansluta mig till Frimodig kyrka. Jag försökte förklara mitt ställningstagande i ett blogginlägg: En vandring tar slut och genast börjar en ny. Det steget ledde till en hel rad mycket positiva händelser, som också bidrog till att depressionen bara försvann senare under året. Alla som anser Frimodig kyrka som en sträng och exkluderande organisation, vet inte vad de talar om. Jag lärde känna många nya människor, som kändes som gamla vänner. Mycket glädje mitt i allvaret. Min anslutning till Frimodig kyrka innebar också att jag lärde känna EFS i Njutånger,med många nya bekantskaper. Det kändes nästan som att komma hem. Lär söka medlemskap i EFS under 2014.

Den 29 augusti drabbades jag och hela Dellenbyggden av en stor sorg. Bror-Eric avled! Jag är oändligt tacksam att jag under sommaren kommit över min depression, för det innebar att jag klarade att hantera sorgen efter en god vän och framförallt en god medmänniska. Nu har sorgen förbytts i en saknad, som jag försöker hantera genom samtal med Bror-Eric varje gång jag passerar minneslunden på min väg till gudstjänst i Bjuråkers kyrka.

Vänner ger styrka! Tack för det. Utan er, nya som gamla vänner, skulle 2013 blivit fullständigt outhärdligt!

Imorgon ska jag redovisa ett eller två nyårslöften.