Jag står tydligen utanför och tittar in i stugvärmen.

16 april, 2008

Nu har jag gått för länge och bara förundrat mig. Nu måste det fram, att jag inte riktigt förstått vare sig den konkreta samhälleliga betydelsen eller den existentiella innebörden av ordet ”utanförskap.” När jag läser ledarartiklar (för att ta en ur högen) i borgerliga tidningar eller lyssnar på debatter och intervjuer i TV, har jag lärt mig att förstå följande. För att motverka ”utanförskapet” är det nödvändigt, att t ex pensionärer betalar högre skatt än de som är yrkesverksamma. Statens beslut om försämringar i A-kassan eller sjukförsäkringen, är tydligen helt nödvändiga led i kampen mot ”utanförskapet.” Det finns fler exempel, tro mig, men jag anser att jag inte behöver bli övertydlig.

Jag har allt oftare frågat mig. Vilka är det, som enligt regeringen, drabbas av utanförskapet? Jag tror att jag lyckats identifiera åtminstone några grupper. Givetvis alla de som av olika anledningar är arbetslösa och får ersättning från från A-kassan.  Alla som är sjukskrivna oavsett sjukdom och längd på sjukskrivningen. Alla de, som av olika anledningar är sjukpensionärer (för att använda ett gammalt ord) oavsett ålder, sjukdom eller funktionshinder. Alla de som på grund av arbetsbrist känner sig tvungna att studera. Möjligen också alla de som anställs med olika former av lönebidrag.

Det finns en gråzon av förhållanden som jag inte riktigt kan placera. Befinner sig t ex en person, som beslutar sig att gå i pension vid 61 år, i ett utanförskap eller i ett innanförskap? Att jag ställer frågan beror på att jag fick sjukersättning när jag fyllt 62 och enligt regeringens definition befinner mig i ett utanförskap. Är det finansieringen som avgör om jag är inne i värmen eller ute i kölden? Eller det kanske är så, enligt regeringen, att även alla pensionärer befinner sig i ett utanförskap?

En naturlig följdfråga. Vad är det som skapat utanförskapet? Om jag förstått saken rätt, hävdar regeringen två huvudorsaker. Dels att socialdemokratin av någon outgrundlig anledning önskar en situation där människor är ”bidragsberoende” och dels storleken på det som regeringsföreträdare felaktigt och fullt medvetet kallar bidrag. Det låter mer suspekt att människor får bidrag än att en försäkring faller ut. En intressant nymodighet. ”Jag fick bidrag från Folksam till en ny motor, när den gamla skar.” Jag har väntat med spänning, men hittills helt förgäves, på en mer teoretisk förklaring till varför socialdemokratin och vänstern skulle önska sig en samhällsutveckling med en stor andel av befolkningen i ett förödande utanförskap. Det enda jag kunnat läsa mig till är förenklade slagord, men inga argument med någon intellektuell tyngd. Inte heller har regeringen kunnat förklara varför försämringar av A-kassan, sjukförsäkringen eller jobbavdrag skulle skapa fler arbeten. Här måste regeringen fullt medvetet misstolka statistiken, de så ofta hänvisar till.

Det råder en stor samstämmighet från vänster till höger (möjligen med undantag för Mp) att den viktigaste faktorn för social gemenskap är ett lönearbete. Den samstämmigheten både skrämmer och förvånar mig. Partierna är rörande eniga om att för långa sjukskrivningar kan innebära en fara för individen. Faran består i att den sjukskrivne kanske permanent hamna utanför ett lönearbete. Bl. a därför betonade den förra regeringen lika hårt som den nuvarande att sjuka skall ut i lönearbete så fort det överhuvudtaget går och att Försäkringskassan inte bedömer sjukdomen utan enbart arbetsförmågan. Detsamma gäller givetvis i än högre grad de öppet arbetslösa. Här är den enda skillnaden 100 dagar mellan den nuvarande regeringens inställning och den förra. Den förra regeringen krävde att en arbetslös i Pajala skulle söka befintligt arbete i Smygehuk efter hundra dagars arbetslöshet. Den nuvarande kräver samma sak redan från första dagen av arbetslöshet. Den skillnaden kan bara trösta ett tigerhjärta.  Jag anser, att givetvis spelar arbetet en stor roll för vårt psykiska och sociala välbefinnande, men att reducera arbetets roll att enbart gälla lönearbete är verkligen att förminska betydelsen av ordet arbete.

Jag är övertygad om, att var och en som rannsakar sig själv inser, att vänner, grannar, barn, släktingar, föreningsliv eller socialt arbete inom Röda Korset och kyrkor eller frivilligt arbete inom byarörelser och bygdegårdar betyder mer för individers sociala självkänsla och psykiska välbefinnande än vilket tungt, monotont och ryggradsknäckande arbete som helst. Ett sådant arbete har man för sin försörjning. Meningen med livet söker man på annat håll.

Får en känsla av att jag förspillt några dagar i en fåfäng jakt på mening i ett politiskt slagord, som troligen spånades fram av någon konsult. Ordet ”utanförskap” kanske inte har något annat syfte, än när man förr skrämde barn med sotaren?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,


Upp till försvar för familjen, Kristdemokrater!

19 november, 2007

”Att vara förälder är ingen förmildrande omständighet.” sagt av en reporter i ett nyhetsinslag i Nordnytt.

Nyhetsinslaget handlade om arbetslösa Rebecka i Luleå, som beordrats av arbetsförmedlingen att söka arbete i Karlskrona. Rebecka har en dotter och en man, som har arbete i Luleå, men det räknas inte som en ”förmildrande omständighet”, utan Rebecka är tvungen att ta ett erbjudet arbete eller gå miste om ersättning från A-kassan.

Vore det inte lite klädsamt om Kristdemokraterna som säger sig värna om familjen och äktenskapet, skulle ta en strid mot riksdagsmajoriteten om en mer familjevänlig inställning, istället för krav att splittra familjen. Skulle det inte kännas bra, att som det enda partiet i riksdagen, stå upp för familjenheten?

Jag vet att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i sin stora godhet beviljade en frist på 100 dagar innan krav på flytt ställdes, men det är ju bara en marginell skillnad mot dagens situation.

Jag lovar att delta i manifestationer, som kristdemokraterna kan tänkas anordna, mot riksdagens organiserade attack på familjen.


Ett rejält startaegetbidrag!

25 september, 2007

Läser i Expressen att Göran Persson inte haft inkomster trots att han arbetat. Därför har han kunnat kvittera ut fullt avgångsvederlag. Han har tydligen fakturerat sina uppdragsgivare och pengarna har gått in i en nystartad firma. Arbetslösa kan söka startaegetbidrag, vilket innebär att de kan få A-kassa under ett halvår och testa en företagsidé. Det gör det möjligt att arbeta upp ett kapital i företaget. Göran Perssons startaegetbidrag är av olika skäl, något rejälare än den genomsnittlige arbetslöses, men varför fick han behålla sin ”A-kassa” i ett helt år?

För ett antal år sedan föreläste jag på kurser om att starta kooperativa företag. I utbildningen ingick att varna blivande styrelsemedlemmar i ekonomiska föreningar, att de kunde räknas som företagare och gå miste om eventuell A-kassa om de av någon anledning miste sina ordinarie arbeten. Om jag förstått Expressenartikeln rätt har Göran Persson två företag, dels en jordbruksfastighet där det tydligen finns utgifter men inga inkomster och dels en konsultfirma (?) vars inkomster kvittas mot utgifterna i jordbruksfastigheten. Kan direkt säga, att en arbetslös inte skulle få någon A-kasseersättning under liknande omständigheter.

Det kan finnas ytterligare ett regelverk, som jag inte är så hemma i, men om jag haft ett företag som bisyssla, när jag arbetat heltid, kan jag fortsätta med den bisysslan och få A-kassa vid arbetslöshet. Tveksamt om den lösningen är möjlig i det här fallet. Vi vet från rapporteringar i media, att Göran Persson ägde jordbruksfastigheten under tiden han var statsminister och det företaget uppfyllde säkert alla kriterier på att vara en ”bisyssla”, men den här nya firman? Inte ägde väl Göran Persson någon konsultfirma under sin tid som statsminister?

Det går att raljera och skratta, men Göran Perssons trixande med avgångsvederlaget visar på mentaliteten hos våra ”ledare.” De svarar alltid som Göran Persson: ”Det finns ett tydligt regelverk för detta som jag har satt mig noga in i, och jag kommer självklart att följa det.Makthavare inom näringslivet brukar i liknande situationer tala om sina ”avtal” som de tydligen fått utan att de krävt dem och nu går det inte att bryta avtalet. Skulle de bli stämda inför domstol om de bröt avtalen eller vad menar de?

När grupper av människor lever under helt andra villkor än folket i övrigt, villkor som de själva beslutar om, då brukar man tala om ett frälse. Idag är det Göran Persson som ger detta frälse ett ansikte. Imorgon är det någon annan.


Reinfeldt, vi hör alltför tydligt!

14 september, 2007

”Regeringen måste bli bättre på att tala om vad den gör.” Hävdas, lite klämkäckt, i en ledare i dagens SvD. Jag förstår inte riktigt vad SvD menar. Vi medborgare ser vad alliansregeringen gör. Vi hör deras förklaringar! Vi känner av effekterna av den förda politiken in på skinnet och varje nytt förslag verkar bara göra ont värre.

Kampen mot utanförskapet får motivera den ena försämringen efter den andra. Regeringen har inte lyckats visa på vilket sätt försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen leder till fler arbeten. Det är inte alls konstigt, för det finns inget sådant rakt samband.

Regeringen oroar sig för de höga sjukskrivningstalen. De funderar och grubblar och till slut hör vi medborgarna en lättnadens suck från kanslihuset. ”Folk sjukskriver sig för lättvindigt. Vi måste skärpa reglerna” Vi medborgare får höra att nu är det inte sjukdomen som ska bedömas utan arbetsförmågan. Vi kanske kan klippa halva får eller dela ut post med hjälp av en glad hund.

För att ytterligare få oss medborgare att inse allvaret i vår försumlighet skall det beslutas om nationella riktlinjer hur länge vi har rätt att vara sjuka vid olika diagnoser. En minister berättar glatt att hon minsann botade sin utbrändhet med att sova, var det i tre dygn? En verklig tapper insats i läkekonstens tjänst!

Nu ska nya riktlinjer beslutas för dem som ändå framhärdar i att tro att de är sjuka. Det ska införas tidsramar för skilda nivåer i sjukdomsbedömningen. Vill det sig riktigt illa, så står vi där arbetslösa med ett intyg om att vi har liten restarbetsförmåga kvar efter 6 månaders sjukskrivning.

Den som klarat sig förbi alla blindskär och lyckats övertyga försäkringskassan att han eller hon verkligen är sjuk och blir sjukpensionerad får vad jag ser inte inte någon direkt försämring mot dagens situation. Men som sagt blindskären är många. Risken för grundstötning på vägen är stor. 

Som sagt Reinfeldt. Vi är inte döva. Vi hör alltför väl oavsett vad SvD säger.