Är det inte dags att ställa om räkneverket?

10 augusti, 2016

Jag planerade att skriva ett helt annat inlägg än det här , men som så ofta råkade jag stöta på påståendet, att Sverige haft fred i 200 år. Varje gång jag stöter på uppgiften studsar jag till och undrar oroligt, förmedlar den svenska skolan det påståendet, som en sanning i historieundervisningen?

En sannare bild är väl ändå, om man vill tolka det välvilligt, att Sverige som nation haft fred sen 26 juni 2014. Då överlämnades den svenska basen Camp Northen Lights till den afghanska staten. Sverige bibehöll ett antal militära rådgivare i landet, men, som sagt, låt oss tolka välvilligt. Sverige som nation har haft fred i drygt två år! Det är en viss skillnad till uppfattningen, att Sverige haft fred i 200 år! Under åren med krig i Afghanistan hann Sverige också med att delta i kriget i Libyen. Ett engagemang Sverige fick mycket beröm för, inte av det libyska folket, men väl av USA!

Fredens räkneverk lär inte snurra länge, nu när samarbetet med NATO intensifieras och medlemskapet inte är långt borta. Om regeringen får bestämma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Är den svenska regeringen tillfrågad?

5 juli, 2011

Storbritannien och USA har enligt vad DN rapporterar tagit kontakt med talibanerna och erbjudit dem plats i en framtida Afghansk regering. Det är i sig anmärkningsvärt att en brittisk premiärminister anser sig ha rätten att lova platser i en regering som är tillsatt, i sig efter omfattande valfusk, men ändå efter ett val som ockupanterna godkänt som legitim. Nå, det får vara hur det vill med det.

Den fråga jag ställer mig är i vad mån den svenska regeringen är tillfrågad om den anser det lämpligt med Talibaner i en afghansk regering? Jag menar, är inte det enda svenska krigsmålet, att befria kvinnorna i Afghanistan? Risken är uppenbar, att Sverige kommer att stå helt ensam, när de övriga allierade sviker kvinnorna!

Vad säger oppositionen?

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Vem ska jag tro på, tro på, tro på?

2 november, 2010

Sjöng Thomas Di Leva på 80-talet. De senaste veckorna har jag haft många anledningar att tänka på orden. Vem ska jag tro på, när jag läser och hör i medierna hur regering och delar av oppositionen hävdar, att utan svensk truppnärvaro i Afghanistan, inga förutsättningar för humanitärt bistånd till landet.

Ledarskribenten i Sundsvalls Tidning är helt kristallklar i sin ståndpunkt, när han försvarar den blocköverskridande krigsuppgörelsen i riksdagen. Ingen tvekan här inte! Ledarskribenten avslutar sin ledare med:

 ”Gårdagens breda överenskommelse innebär att svenska militära närvaron inte kommer att minska under mandatperioden. Det är bra. Sverige sviker inte. Utan detta militära stöd är annat bistånd utsiktslöst.”

Om man nu bortser från, att alla länder som beslutat om tillbakadragande av trupp från Afghanistan, tydligen är svikare enligt ledarskribenten, så kvarstår det märkliga påståendet, att utan den svenska krigsinsatsen är allt annat bistånd utsiktslöst. Vilket i sin tur måste innebära, att det varken fanns biståndsarbetare eller bistånd innan svensk trupp anlände till Afghanistan. Jag nynnar tyst i huvudet, vem ska jag tro på, tro på, tro på? Är det verkligen ledarskribenten på ST.

SvD skriver i dag och lovordar Mona Sahlin. Ledarskribenten skriver: ”Mona Sahlin har dumpat Lars Ohly och lyssnar nu åter på ÖB.” Menar SvD, det jag anar?  Att det är ÖB Sverker Göranson jag ska tro på, tro på, tro på? Nynnandet i huvudet blir allt starkare och intensivare. Nästa tanke som slår mig, är det ÖB som serverat Mona Sahlin beslutsunderlaget? Borde inte Mona Sahlin lyssna till andra röster? T ex de överväganden som t ex Kanada har gjort? Eller går Mona Sahlin omkring, glatt nynnande: Jag tror på, tror på, tror på, Sverker Göranson!

Det finns andra röster, men de rösterna väljer S-ledningen, ledningen för MP och företrädarna för Alliansregeringen att definitivt inte tro på. I dagens DN har Pierre Schori fått en kritisk debattartikel publicerad. Visserligen förstår jag, att varken S-ledningen eller ledningen för MP kan lyssna till, än mindre tro på Pierre Schori, när de har en så kompetent person som ÖB att tillgå. Vad är väl Schoris internationella erfarenheter mot Sverker Göranssons? Platt intet!

Jag fastnade för ett avsnitt i Pierre Schoris debattartikel, som tyvärr alltför sällan debatteras. Schori skriver:

”Och kommer man i riksdagsdebatten att hänvisa till Svenska Afghanistankommittén (SAK) som byggt upp 400 skolor och har tusentals afghaner anställda över hela landet?

Den förre TV 4-medarbetaren Lasse Bengtsson som nu arbetar för SAK beskrev den 19 oktober i år från Kabul situationen så här:

Vi har klarat oss helt utan militär i 28 år nu, i förtroendefullt samarbete med hela folket”, och fortsätter: ”På frågan om vi behöver stöd av militären svarar vi nej. Tvärtom – en sammanblandning mellan den militära insatsen och vår vore förödande.”

Dessa ord borde spridas på alla riksdagsbänkar och regeringstaburetter
och till alla andra som tror sig främja kvinnornas rättigheter med bajonetter och bomber.”

Men hur var det ledarskribenten på ST skrev? Utan detta militära stöd är annat bistånd utsiktslöst.” Det påståendet ska jag tydligen inte tro, tro på, tro på! Lite storvulet, men ändå. Jag utmanar ledarskribenten på ST, att på något sätt försöka belägga sitt påstående

För att ytterligare förstärka intrycket, att jag inte bör tro på krigspropagandisterna, är följande citat av SAK:s säkerhetsansvarige, Björn-Åke Törnblom.

– Provincen Wardak sydost om Kabul är ett av talibanernas starkaste fästen. Här händer saker varje vecka. Där jobbar Svenska Afghanistankommittén i nästan samtliga distrikt med både skolor och kliniker. I våra skolor i Wardak går det 12 000 flickor och 10 000 pojkar. Det kan vi göra för att vi har acceptans från lokalsamhället.

Det finns en fortsättning:

– I Wardak finns inga internationella trupper, de vågar inte åka dit. Om de inte kommer i helikopter på natten. För det händer. Citaten hämtade från en DN-artikel.

Jag skulle vilja uppmana, trots att jag inser att det är lönlöst. alla socialdemokratiska och miljöpartistiska riksdagsmän, att inte, som era ledare, enbart lyssna till ÖB. Lyssna även till Pierre Schori och företrädare för Svenska Afghanistankommittén. Sammantaget har de oerhört större kunskaper om Afghanistan och internationella förhållanden än ÖB.

När det gäller Vänsterpartiet, kan jag lova, att jag inte ska tänka en enda kritisk tanke om partiet, de närmsta två veckorna! 

För min egen del skall jag gå till sängs och min sedvanliga aftonbön, nynnande: Jag tror på, tror på, tror på SAK. Jag kommer att somna tryggt!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , ,


En mycket orolig fråga!

28 oktober, 2010

Sitter här i det isolerade Kyrkbyn i Bjuråker och undrar lite oroligt. Har militären genomfört en statskupp, utan att jag märkt något?

Anledningen till min oro är en artikel jag i dag läst i DN. Artikeln står det bl. a:

”Folket här i byn kan lita på att vi kommer att stanna här, sade överbefälhavare Sverker Göranson när han besökte den svenska utposten väster om Mazar-i-Sharif i tisdags.”

Hur kan ÖB lova något i en fråga, som regeringen skall ha ett färdigt förslag om, i en proposition den 4 november? Innehållet i propositionen är just nu föremål för en förhandling mellan oppositionen (förutom SD) och alliansen. Vi vet inte hur innehållet blir, men ÖB Sverker Olofsson han vet han. Med handen på en afghansk axel lovar han – vi stannar!

Det är nästan så jag blir rörd till tårar. Militären vet hur känsloladdad propaganda skall se ut! Alltid finns det, märkligt i sig, en journalist med fotograf till hands som förmedlar den önskvärda bilden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Uppgifter som krigspropagandisterna i regering och riksdag inte gärna talar om!

20 oktober, 2010

– Provincen Wardak sydost om Kabul är ett av talibanernas starkaste fästen. Här händer saker varje vecka. Där jobbar Svenska Afghanistankommittén i nästan samtliga distrikt med både skolor och kliniker. I våra skolor i Wardak går det 12 000 flickor och 10 000 pojkar. Det kan vi göra för att vi har acceptans från lokalsamhället.

Uppgiften om situationen i provinsen Wardak, har DN fått från en mycket välunderrättad och säker källa, Svenska Afghanistankommitténs säkerhetsansvarige Björn-Åke Törnblom.

Nu frågar sig säkert de som förläst sig på krigspropagandisterna påståenden om läget i Afghanistan. Hur stora militära insatser ligger det bakom Svenska Afghanistankommitténs framgångar? Jag lämnar återigen ordet till Björn-Åke Törnblom:

– I Wardak finns inga internationella trupper, de vågar inte åka dit. Om de inte kommer i helikopter på natten. För det händer.

När Törnblom, i DN-artikeln, skildrar en sådan nattlig attack, påminns jag om någon gammal militärfars på film. T ex Kellys hjältar, för att ta en ur högen.

När jag läser artikeln slås jag av tanken, att våra krigspropagandister kanske tillgodoräknar sig även Svenska Afghanistankommitténs framgångar i provinsen Wardak, för att motivera det svenska deltagandet i kriget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Vilka försöker Sundsvalls Tidning övertyga?

20 oktober, 2010

Sundsvalls Tidning publicerade i går en ledare med en mycket märklig fråga till mig och andra som är motståndare till Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. Frågan löd:

”Så vilka andra medborgare skall riskera sina liv i Mazar-i-Sharif med omnejd om Sverige drar sig ur?

Är unga män och kvinnor från Italien, Estland, Finland, Norge, USA eller Nya Zeeland, mindre värda än de drygt 500 frivilliga männen och kvinnorna i det svenska förbandet?”

Svaret är enkelt och borde inte vara obekant för ledarskribenten. Alla länder måste dra sig ur Afghanistan militärt. Inga medborgare skall behöva riskera sina liv i ett orättfärdigt krig. I alla länder, som har trupp i Afghanistan finns det kraftfulla röster mot kriget och krav på tillbakadragande. Vi som är motståndare till kriget här i Sverige, tar vårt ansvar och försöker påverka regeringen och riksdagen att dra bort svensk trupp ur Afghanistan. I andra länder tar krigsmotståndarna sitt ansvar och kräver samma sak av sina regeringar och parlament. Sammantaget blir det en kraftfull opinion som påverkar skeendet.

Allt det här torde ledarskribenten förstått, men kanske ansåg att lite lögnaktiga slagord piggade upp ledaren.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Finns det en majoritet i riksdagen att avsluta kriget i Afghanistan eller inte?

5 oktober, 2010

De senaste dagarna har vi, medborgare, fått oss till livs i medier, att Sverige tydligen är utsatt för möjliga terroristhot. Ja, inte bara Sverige utan hela Europa. Jag läser alla artiklar, under stigande förvåning, om terrorhoten, terroristceller och ”lyckosamma” avrättningar med förarlösa drönare, av misstänkta terroristceller i Pakistan och annorstädes i världen. Den enda förklaring jag får, är att alla dessa terroristhot drabbar oss helt opåtalat, från ondsinta människor.

Kan inte svenska medier, militärexperter, säkerhetsanalytiker, svensk militärledning och regering en gång för alla berätta för svenska folket, att Sverige är i krig! Ett krig vi deltar i, utan att vi själva var hotade på något sätt. Av någon, för mig, outgrundlig anledning ansåg riksdagsmajoriteten, att det var nödvändigt att Sverige anslöt sig till USA:s krig i Afghanistan. Fortfarande väntar vi på en förklaring. Varför deltar vi och vad är krigsmålet? Oavsett vad orsakerna är, så har Sverige befunnit sig under hot från det beslutet togs.  Det kan vara svårt, hur tacknämligt än vore för landets militärledning och regering, att begränsa kriget geografiskt till enbart Afghanistan. Den påstådda fienden vill nog också ha ett ord med i laget. När riksdagen fattade beslutet om att Sverige skulle delta i kriget, borde också militärledning och regering ha förklarat för svenska folket, alla möjliga konsekvenser för befolkningen, kriget kunde innebära.

Istället för att berätta om orsakssambanden, har medier, militärexperter, säkerhetsexperter, terroristexperter, regering och riksdag behandlat de påstådda terroristhoten, som helt lösryckta ur alla rimliga sammanhang. Inte har hoten något att göra med vårt deltagande i kriget, inte då! Det är bara ondsinta extremister, som utan anledning vill skada oss. Kan man säga annat än skamligt, om en sådan hantering? Jag kan å det varmaste rekommendera ett blogginlägg av Birger Schlaug i ämnet.

Vi har haft ett val och varje val innebär ju nya möjligheter och nya beslut. Om jag nu minns rätt, lovade det rödgröna blocket ett slut på Sveriges krig i Afghanistan, om de vann valet. Jag inser att de rödgröna inte vann valet, men det gjorde inte heller alliansregeringen. Vad är det som hindrar att socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet lägger en motion i riksdagen om ett tillbakadragande av all svensk trupp från Afghanistan? En sådan motion skulle ju ge ett klart svar på hur riksdagsmajoriteten ser på kriget i Afghanistan.

Om regeringen faller på den frågan, så låt det ske.

Jag dristar mig till att länka till ett av mina blogginlägg i frågan, Staten drar korset i smutsen!  Inlägget fick en kristen broder att varna mig, att jag riskerade min själs salighet och att Jesus fredsbudskap bara gällde individer och inte stater.

DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, SvD3, Dagen, Sydsvenskan

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,


Staten drar korset i smutsen!

9 juli, 2010

För en tid sedan läste jag en mycket tankeväckande ledare i Dagen, ”Plats för tro i Europa” skriven av Thomas Österberg. Österberg hävdar som en tes, att det finns en sekulär rädsla att konfronteras med religion. Vilket i sig kanske är sant, men jag upplever att bevisen för tesen är något svaga. De tre exempel Österberg nämner är korset i svenska flaggan, som lär vara hotad, krucifixtvånget i italienska klassrum. På vilket sätt den lagen från Mussolinitiden skulle vara uttryck för religiös mångfald förstår jag inte. Det tredje exemplet är diskussionen om skolavslutningar i kyrkan. En mycket sen tradition här i Dellenbygden. Traditionen med skolavslutningar i kyrkan tycks ha blivit mer allmän samtidigt som köttbullarna blev ett ”måste” på det svenska smörgåsbordet. Det ena behöver inte ha med det andra att göra.

Trots att både krucifixen och skolavslutningarna är intressanta frågor i sig att samtala om, vill jag ändå koncentrera mig på korset i vår fana. Ibland får jag känslan av, att vi kristna är så oerhört tacksamma att staten på något sätt markerar en kristen tradition, att vi inte anser det nödvändigt att ens lite fundera över om staten använder de kristna symbolerna i en någorlunda kristen anda.

Läser i DN och sett i rapportnyheter att:

”I början av mars i år efterlyste den tidigare chefen för den svenska Afghanistanstyrkan, Christer Tistam, mer befogenheter att använda våld. Han ansåg att soldaterna borde få möjlighet att själva använda våld innan de angrips och inte bara i självförsvar. Enligt Rapport har överbefälhavaren Sverker Göransson beslutat att nya insatsregler ska användas.

Reglerna betyder att styrkan inte bara ska kunna få använda eldgivning i självförsvar utan den ska självständigt få planera sina operationer, vilket innebär användande av dödligt våld.”

Svenska staten utvidgar krigsinsatserna till en nivå där fikonlövet, försvar och skydd av flickor och kvinnor, inte längre är gångbar. Jag ställer mig frågan. Hur bör vi kristna reagera på, att korset får symbolisera militärt våld och död? Borde vi inte säga ifrån och kräva att staten upphör att släpa korset i smutsen? Jag anser det. Vi måste protestera. Korset får inte användas hur som helst eller till vad som helst.

Nu kanske någon kristen vän av ordning säger att jag överdriver. Så hårt får man inte tolka korset på flaggan. Det är möjligt, men låt oss för en stund lämna den svenska förläggningen och de svenska stridsfordonen och sälla oss till en grupp afghaner, som lite på avstånd betraktar de svenska styrkorna.

Vad ser afghanerna? En korsflagga som vajar över förläggningen. De ser korsflaggan på fordonen som ilar förbi. Vore det så konstigt om tanken slår gruppen, att det är kristna soldater som för krig i Afghanistan? Gruppen kanske rent av tolkar det som ett modernt korståg? Jag skulle inte vilja försöka förklara, ”att visserligen är det ett kors på flaggan, men det ska inte tolkas som en kristen symbol. Inte här i Afghanistan och definitivt inte nu. Det är bara i Sverige korset markerar en kristen tradition.” Det låter inte trovärdigt.

Om det kristna korset skall användas som en samlande symbol för Sveriges krig i Afghanistan, är åtminstone jag inte främmande för ett byte av nationalsymbol. Vi kristna kan inte tillåta att vår viktigaste symbol, korset dras i smutsen av den sekulära staten.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,


Jag köper inte det gula bandet!

13 november, 2009

I en ledare i dagens SvD uppmanas vi att stödja våra svenska soldater i Afghanistan genom att köpa gula bandet. Jag kommer inte att följa uppmaningen. Jag har många skäl för mitt ställningstagande, men det viktigaste är, att jag inte stödjer våra soldater i Afghanistan med mitt eventuella köp av ett gult band. Det gula bandet markerar enbart ett stöd för statsmaktens beslut att delta i kriget i Afghanistan. Det är ju inte soldaterna, som beslutat om eller är ansvariga för krigsinsatsen i Afghanistan.

Varje regering, som beslutat sig för att delta i ett krig med egna soldater försöker avvärja kritiken mot deltagandet, med att kritikerna inte stödjer det egna landets stridande soldater.  SvD:s ledarskribent hemfaller åt liknande argumentering, när han skriver: ”Stöd våra soldater. Att köpa och bära det hjälper veteranförbunden direkt, men signalerar också deltagande. Sverige står inte utanför.”

Tydligare kan det inte sägas. Köp det gula bandet och stöd Sveriges krig i Afghanistan! Ett krig utan klart uttalade mål. Ett krig där Sverige stödjer en korrupt regering och än korruptare president, som enbart genom valfusk klarat av att behålla makten. En president och regering som godkänt lagar, att det att tillåtet att svälta kvinnor, som nekar sin man samlag.

Det bästa stödet jag i dag kan ge våra svenska soldater i Afghanistan är, att uppmana den svenska regeringen att ta hem soldaterna från Afghanistan. Jag kommer också att stödja veteranförbundet, när de blir tvungna att kräva bättre sjukvårdsinsatser för hemvändande soldater. Hys inga förhoppningar om att sådana krav inte kommer att bli nödvändiga. Regeringens sjukförsäkringssystem är inte gjord för att hantera psykiskt och fysiskt skadade soldater från krigszoner.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , ,


Det känns tryggt med en fredspresident!

13 oktober, 2009

Läser i SvD att Obama avser att sända ytterligare soldater till Afghanistan. Nu lär den amerikanska truppstyrkan vara större än under Bushadministrationens tid. Det planeras tydligen för ytterligare truppförstärkningar i en en snar framtid.

Obama får passa sig, så han inte får samma rykte som Lyndon Johnson på sin tid. Han fick ärva ett krig efter Kennedy och blev helt krigets fånge.

Jag får säga än en gång: Nobelkommittén släng er i väggen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,