Möjligen har jag läst Bibeln dåligt,

27 november, 2010

men var står det att föräldrar får slå barn med klädborstar och plankor?


Utvecklingen går ändå framåt!

18 augusti, 2007

I dag läser jag en debattartikel i DN skriven av en rad kunniga människor med barn som specialitet. Debattartikeln hanterar  mörka frågor om barn som blir vittne till eller själv drabbas av våld i den nära och trygga relation som familjen är tänkt att vara. Ibland kan det vara ett stort gap mellan hur det borde vara och hur det verkligen är. Jag ska inte ge mig på att sammanfatta innehållet i artikeln. Det är bäst att låta skribenterna behålla ordet.

När jag läste artikeln slog mig ändå en tanke. Det har ju ändå blivit bättre med åren. När jag var barn möttes vi av våld eller hot om våld från vuxna som stod oss nära. Det var föräldrar, släktingar eller lika ofta våra lärare. Det var många gånger jag tänkte, när jag blev lite större och började kritiskt fundera över vad vuxenvärlden lärde ut, varför finns det inte ett elfte bud? Du skall inte slå dina barn! Då fanns det ingen instans, som jag upplevde det, som tog barnens parti och krävde samhälleliga insatser för att stävja våldet mot barnen.

Jag vet så här i efterhand, att så illa var det inte. Som samhällsintresserad vuxen vet jag att inga lagar uppstår ur tomma intet. Tillräckligt många hade sett att barn for illa och agerade! I dag är det förbjudet att aga barn. Vilket är en stor framgång. Givetvis får inte samhället stanna upp och självgott slå sig för bröstet. En lag visar på en samhällelig norm, men är ingen garanti att människor inte bryter mot normen. Därför är det viktigt att vi alla lyssnar till vad människor med kunskaper berättar och tar deras förslag på stort allvar. Det finns fortfarande ett förfärande stort antal barn som har anledning att efterfråga det elfte budet.


Det finns glada nyheter!

16 maj, 2007

Läser i tidningen Dagen följande glada nyhet:

Barnaga är från och med i dag förbjudet i Nya Zeeland. Landets parlament tog på onsdagen ett beslut som innebär att en lagpassus om föräldrars rätt att använda ”rimlig tukt” när de uppfostrar sina barn togs bort, uppger TT:s webbnyheter.


Låt oss slippa en felaktig diskussion!

15 maj, 2007

För några dagar sedan kunde den som var intresserad av hur barn kan ha det i Sverige se Dokument inifrån: Det svenska sveket. Programmet handlade om förekomsten av barnaga i Sverige. I programmet påstods att svenska myndigheter inte ingriper när barn till invandrare utsätts för fysisk bestraffning av sina föräldrar.

Jag har den senaste tiden surfat runt och läst bloggar och upptäcker att diskussionen inte handlar om programmet visar en verklighet. En verklighet där barn far illa, utan diskussionen tenderar att mer handla om inställning till invandrare och främlingsfientlighet. Enligt mig en fullständigt fel diskussion om programmet verkligen visar något som förekommer – att myndigheter av någon anledning inte ingriper till skydd för barn som far illa.

För mig är frågan enkel. Det finns inga religiösa, kulturella eller sedvanerätt, som kan motivera att lagens förbud mot fysisk bestraffning av barn inte fullt ut efterlevs. Här går barnets rätt före föräldrarätten. Jag minns diskussionen när lagen skulle till att införas i Sverige. Det var mycket tal om sedvänja, att staten inte skulle ta ifrån föräldrarna rätten att uppfostra sina barn. En del gick t o m så långt att de hävdade att det inte gick att uppfostra barn utan möjligheten till fysisk bestraffning. Märkligt nog har lagen på mycket kort tid blivit accepterad av de flesta. Visst har det funnits tokdårar som t ex representanter för Livets Ord som försvarat och argumenterat för föräldrarnas rätt att aga barn, men de har ändå varit anmärkningsvärt få.

Jag tror inte att föräldrar, som kommer från länder där fysisk bestraffning i uppfostran är tillåten, på något sätt skiljer sig från infödda svenskar. Givetvis kommer de att acceptera lagen på samma sätt som de flesta andra. Vanor och uppfattningar kan vara svåra att bryta, men det är inte omöjligt. Det visar erfarenheterna här i Sverige. Visst, det förekommer fortfarande fysisk bestraffning av barn i skilda sociala miljöer, inte bara i invandrarfamiljer. Det bör påpekas, men programmets bärande innehåll var att vissa barn inte fick svenska myndigheters stöd av hänsyn till föräldrarna.

Om det är sant, då är det ett övergrepp mot barn. Ingen skulle bli gladare än jag om någon kan visa att programmakarna farit med osanning eller dragit felaktiga slutsatser. Vilket i sig inte är alltför ovanligt i dagens medievärld.


Dask i rumpan om inget annat hjälper!

4 maj, 2007

Läser i Dagen en intevju med Birgitta Ekman och får mig följande till livs:

Har du agat dem på riktigt, då?

– Inte mer än en dask i rumpan nån enstaka gång. Om tvååringen drog sin lillebror i håret och inget annat hjälpte. Aldrig mer än så.

 

Vän av ordning frågar sig lite förvånat: Tvååring? Inget annat hjälpte? Det är i och för sig länge sedan jag var småbarnsförälder, men hade det inte varit enklare att flytta på tvååringen istället för att välja ”daska i rumpan?” Det är ändå intressant att efter alla dessa år med frågor om Livets Ord verkligen förordade barnaga, få det bekräftat. Alla de som berättat har inte burit falskt vittnesbörd, utan de har varit sanningsvittnen.

 

Jag blir alltid illa berörd, när vuxenvärlden anser sig ha rätten att på skilda sätt kränka barn och där är den fysiska bestraffningen ett av de värsta exemplen. Hur ska vi kunna veta hur barnet uppfattar en ”dask i rumpan” när ingenting annat hjälper? Det är ju inte min upplevelse av daskandet, som räknas, utan barnets. Daskandet brukar inte heller inskränka sig till ”nån enstaka gång.” Det är möjligt att Birgitta Ekman klarade av att begränsa daskandet, men de flesta gör det inte, utan det blir det vanliga sättet att fostra, ”när ingenting annat hjälper.” När barnen växer upp, det är min erfarenhet, blir det inte bara en dask i rumpan, utan det tenderar att bli örfilar och tillhyggen som används.

 

Bakom varje dask i rumpan, örfil och slag med baksidan av hårborstar döljer sig en märklig syn på barnet. Barnet är ond till sin natur och skall präglas till godhet, med hugg och slag om så är nödvändigt. Jag påminner mig en ”rolig” teckning. Storebror har tydligen slagit sin lillebror och pappan ger pojken en rejäl hurril, samtidigt som han vrålar: ”Jag ska lära dig att inte slå dem som är mindre än du”  Tror inte att det hjälpte.

 

Hur ser Livets Ord i dag på frågan om barnaga? Har församlingen ändrat uppfattning eller anser den fortfarande att barnaga är förenligt med ett kärleksfullt och kristet förhållningssätt mot barn?